VoF-bloggen sammanfattar Stockholmsinitiativets senaste härjningar

Ledande bland svenska klimatförvillare är Stockholmsinitiativet. Sedan 2008 har de med ojämna mellanrum figurerat på debatt- och insändarsidor. Deras blogg hette länge The Climate Scam, men tidigare i år bestämde de sig till slut för att detta namn var allt för konspirationsteoretiskt anstruket för att kunna attrahera nya anhängare, och de bytte därför till det orwellska Klimatupplysningen.

Här på Uppsalainitiativet har vi tidvis lagt rätt stor energi på att bevaka Stockholmsinitiativets förehavanden, men vi är faktiskt inte ensamma om att hålla ett vakande öga på dem. Idag levererar Joacim Jonsson på VoF-bloggen¹ en läsvärd sammanfattning av den intensifierade förvillarverksamhet som Stockholmsinitiativet (jämte den danske statsvetaren Bjørn Lomborg) ägnat sig åt den senaste veckan i samband med lanseringen av den nya IPCC-rapporten. Rekommenderas!

Fotnot

1) VoF står för Vetenskap och Folkbildning - Sveriges ledande skeptikerförening, vars programförklaring på nätet inleds så här:

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.

Till föreningens mest uppmärksammade aktiviteter hör den årliga utdelningen av två priser: Årets Folkbildare och Årets Förvillare. Som en och annan trogen UI-läsare kanske erinrar sig gick 2010 års Förvillarpris till just Stockholmsinitiativet.

El Nino, La Nina och "uppvärmningspausen"

Alla som har följt klimatdebatten har hört argument från klimatskeptiker om "uppvärmningspausen", "hiatusen" osv. Här på UI inrättade vi förra hösten en speciell tråd för de ständiga kommentarer om detta ämne. Där pekade vi bl a på hur ENSO (El Nino/La Nina i Stilla havet), solcykeln och andra faktorer orsakar temperaturvariationer som kan ge utslag på trenden för en eller två decennier. När det gäller "skeptikerna" så är det sällan de har något mer att säga än att "det finns en paus", och möjligen att "modellerna förutsade inte pausen". Så här skrev t ex Bjørn Lomborg i SvD tidigare i veckan.

Det verkliga problemet med klimatberättelsen är att planeten under de senaste 15–20 åren inte spelat med i spelet. Allt medan vi fortsatt att pumpa ut CO₂ och modellerna fortsatt förutspå allt högre temperaturer har termometrarna inte rört sig ur fläcken.*

Vi har skrivit om hur klimatmodellerna faktisk ger liknande pauser, men eftersom de inte kan förutsäga hur t ex El Nino/La Nina kommer att utvecklas så kan de inte förutsäga när dessa pauser uppstår. El Nino/La Nina-skeendet skiljer sig från en modellkörning till en annan på ett närmast slumpmässigt sätt.

Man kan fundera på vad som skulle hända om man körde en klimatmodell med historiska ENSO-data, i stället för att låta modellen själv generera ENSO-mönster. Nu har två forskare, Yu Kosaka och Shang-Ping Xie, gjort just det (se också kommentar av Isaac Held). Man lät havsyttemperaturen (anomalin) i östra Stilla Havet kring ekvatorn följa de observerade temperaturerna (anomalierna) och då fick man följande resultat.

Figur från Nature, 2013.

Den observerade globala temperaturen (anomalin relativt perioden 1980-1999) är markerad i svart (Observation), och den simulerade temperaturen med historiska forcings (växthusgaser, solen mm) utan observerad ENSO är i violett (HIST), med större vulkanutbrott markerade. Den simulerade temperaturen med observerad ENSO är i rött (POGA-H). Lägg märket till hur väl den senare kurvan följer den observerade temperaturen. Det gör den till och med de senaste 15-17 åren, dvs perioden för "uppvärmningspausen".

För simuleringarna med historiska forcings ser vi en blygsam avsaktning under 2000-talet. Det beror bl a på den låga solaktiviteten: vi har haft ett ovanligt långt och lågt solminimum. Men detta räcker i sig inte till för att orsaka en "paus", utan bara att minska temperaturökningen något. ENSO är tydligen den viktigaste faktorn bakom "pausen".

Detta verkar också hänga ihop forskning av Meehl, Hu, Arblaster, Fasullo och Trenberth,  som även de har undersökt Stilla havets roll i det globala klimatet. De har undersökt Interdecadal Pacific Oscillation (IPO), en längre (kvasi)cykel som bl a påverkar läget och styrkan hos ENSO. Under negativa IPO-faser så kyls vattenskikt nära ytan medan djupare vattenskikt värms, och tvärtom för positiva faser.

Om vi lägger ihop de här två artiklarna, så kan vi dra slutsatsen att "uppvärmningspausen" hänger ihop med vad som händer i Stilla Havet, och hur värme förflyttas mellan atmosfär, vattenskikt nära ytan och djupare vattenskikt. Detta utesluter visserligen inte att även andra faktorer som solaktivitet och aerosoler spelar in under de senaste 15 åren, men Stilla Havet verkar ha en viktig roll.

*Lomborg argumenterar  visserligen inte för att detta motbevisar att  CO2 påverkar temperaturen, men han hävdar att "betyder sannolikt att temperaturhöjningarna blir mindre, inte större."  

En kort sammanfattning av den nya IPCC-rapporten i bildformat

Här nedan följer en kort sammanfattning av den nya IPCC-rapporten i bildformat.

Hur mycket varmare är det än förut? Graferna nedan har normerat nollpunkten till medeltemperaturen 1961-1990 och visar den relativa ökningen per år (övre grafen) och per årtionde (nedre grafen).

Om man kisar, lutar på huvudet och tar en hallucinogen drog så kanske uppvärmningen nästan ser ut att ha avstannat (det är det sista årtiondet klimatförnekarna syftar på när de gör det påståendet - det som är högre än alla föregående årtionden, längst upp till höger - ifall ni undrar).

Men koldioxiden då?

Jodå, koldioxiden har ökat (övre grafen) vilket också syns som en försurning av haven (undre bilden).

Apropå haven - har de blivit varmare och därmed högre?

Den övre delen av haven har blivit varmare och varmare (övre grafen), vilket  medfört att havsnivån blivit högre och högre (undre grafen).

Rent generellt har det blivit varmare, blötare på vissa ställen men torrare på andra, havsisen i Arktis har minskat, och haven har blivit surare. Man förutspår att alla de här trenderna kommer att fortsätta.

Bilderna visar förväntade förändringar till slutet av seklet för (a) temperatur, (b) nederbörd, (c) höstutbredningen av Arktis havsis och (d) havsytans pH, för ett scenario med kraftigt minskande CO2-utsläpp (vänstra bilderna) och för ett scenario med kraftigt ökande utsläpp (högra bilderna).

Den enklaste sammanfattningen av jordens framtid finns i en graf när man tagit den fortsatta ökningen av atmosfärisk koldioxid mot den troliga temperaturökning detta kommer att medföra, med felmarginaler och med olika utsläppscenarion.

Vi kan inte längre säga att vi inte vet vad vi gör - den ursäkten är ej längre tillgänglig. Människan har förändrat klimatet genom utsläpp av växthusgaser och fortsätter förändra klimatet genom utsläpp av växthusgaser. Om detta råder i princip ingen tvekan. Det uttrycks bra i den här bilden från Climate Reality Project.

Nu vet vi hur det ligger till, bättre än någonsin förut. Vill vi ha det så här?

Hela Working Group I Contribution to the IPCC Fifth Assessment Report Climate Change 2013: The Physical Science Basis - Summary for Policymakers finns att ladda ner här.

Den seglivade myten om bombkurvan

Ett gästinlägg av Mats Almgren, Professor Emeritus i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet. 

Fantasifulla spekulationer om kolcykeln florerar i bloggosfären, inte minst på vår inhemska förnekarblogg. Den sista vändan i detta startade när man där i mitten av maj uppmärksammade ett alster av en biokemist, Gösta Petterson, där en analys av vad som kallas bombkurvan presenterades. Enligt Gösta Petterson visar denna bombkurva hur radioaktiv C14, producerat under bombproven under 60-talet, försvunnit ur atmosfären sedan dess, så att nu endast några få procent återstår. Gösta Petterson menade sig visa att denna process var enkelt exponentiell med en relaxationstid på 14 år. Från detta resultat har sedan mycket vidlyftiga slutsatser dragits.

Kurvorna, som är utgångspunkten, kan beskådas nedan (jag har hämtat dem från ett SI-inlägg från maj av Peter Stilbs). Jag blev själv något förbluffad över dem, och mot bättre vetande deltog jag med några inlägg i en av debattrådarna. Först senare blev jag klar över var problemet som jag brottades med hade sitt ursprung, och skrev här på UI ett inlägg som jag trodde klargjorde den saken. (Bombkurvan - vad visar den? 2013-06-16)

Det är tydligt att det inte har hjälpt. Låt mig därför väldigt tydligt peka ut den blunder som Gösta Petterson begått. Att den fått passera förklaras väl delvis av att Göstas resultat är just sådana som skribenterna på SI-bloggen vill se.

Figur 1. Tidsförloppet för bortskaffandet av det överskott av C14-koldioxid som de ovanjordiska kärnvapentesten producerade innan de upphörde år 1963 Källor: R. Nydal & K. Lövseth, 1996, Carbon Dioxide Information Analysis Center; I. Svetlik et al., Czeck. J. Phys. 56:Suppl. D1

Figur 2. Bombprovskurvan (svarta mätvärden) beskrivs väl av den röda kurvan, vilken svarar mot ett enfasiskt exponentiellt förlopp med relaxationstiden 14 år och slutvärdet 1,5%. Bernmodellen (blå kurva) ger en gravt överdriven bild av hur länge utsläpp av koldioxid stannar kvar i luften.

Den första bilden visar uppmätta värdena på C14 i atmosfären, presenterade som en storhet ∆C14. Denna är dock inte överskottet av C14 från bombproven, som figurtexten anger, utan överskottet av C14 över värdet av ett standardprov. Standardprovet är sådant att det hade ungefär samma aktivitet som atmosfären före bombproven. Bombproven gav som mest nära en fördubbling av aktiviteten.

Det andra diagrammet visar samma mätvärden som svarta punkter (eventuellt har Gösta Petterson gjort någon mindre korrektion). Här påstås de visa den kvarvarande delen C14 från bomben. Men om det skulle vara korrekt måste kurvan visa skillnaden i atmosfären mellan uppmätt C14, och det ”naturliga” värde som skulle ha gällt om bombproven inte utförts. Det senare går givetvis inte att mäta.

Jag kan inte förstå annat än att Gösta antar det naturliga värdet är konstant och nära värdet för standardprovet. Han tycks inte ha funderat över den saken, för då hade han insett att det är fel. Eftersom C14 används för dateringar har mycken möda lagts på att försöka bestämma hur den naturliga nivån varierat med tiden. Redan innan bombproven hade man upptäckt att C14 halten hade minskat i atmosfären sedan mitten av 1800-talet. Denna minskning förklarades av Suess vara en följd av förbränningen av fossilt kol (som inte innehäller C14) och kallas nu för Suess-effekten.

Minskningen av den naturliga nivån skulle ha fortsatt, om inte bombproven skett, och i allt högre takt allteftersom användningen av fossila bränslen ökade. Exakt hur den minskar är inte lätt att avgöra. Det krävs modeller och beräkningar och data på tillförsel av både C12 och C14.

Jag har försökt göra en grov uppskattning, utifrån resultat som redovisas av Levine et al. Tellus(2010), 62B, 26–46. Enligt min grova uppskattning borde naturliga nivån ha minskat med 25-45% på de 50 år som förflutit sedan 1960. I stället för de ca 5% som återstår i slutet av kurvan i figur 2, skulle då 30-50% finnas kvar. Det stämmer inte så illa med de modeller som experterna tagit fram, och som i figuren representeras av den blå Bern-modellen.

Det här är precis vad man kunde förvänta sig. De vetenskapsmän och kvinnor som i åratal studerat dessa ting är inga idioter. Om saker och ting varit så enkla och komplikationsfria som förnekarna gärna tror, så hade det kommit fram för länge sedan.

Detta berättar inte Lomborg

Bjørn Lomborg, bild från www.lomborg.com

Bjørn Lomborg, dansk statsvetare,  skriver idag på SvD Opinion om IPCCs kommande rapport. Det finns mycket som man kan ifrågasätta i Lomborgs artikel, men jag tänker här bara ta upp en sak:

Huvudbudskapet kommer att vara att den globala uppvärmningen är en realitet, och till största delen orsakad av människan. Men översikten kommer inte att stödja det katastrofbudskap som ofta hörs i valkampanjer och sensationsmedier. Där har man gärna svängt sig med temperaturhöjningar om 5°C eller mer vid århundradets slut medan riktiga förutsägelser landar runt 1,0–3,7°C.

Siffrorna  1,0–3,7°C kommer med stor sannolikhet från den läckta versionen av IPCC AR5 Summary for Policymakers, tabell 2. Siffran 1,0°C är genomsnittsökningen i ett utsläppscenario som kallas RCP2.6, och som har intervallet  0,2–1,8°C. Siffran 3,7°C är motsvarande siffra för ett utsläppscenario som kallas RCP8.5, och som har intervallet 2,6–4,8°C.

Så vad innebär dessa kryptiskt namngivna utsläppscenarion? Jo, RCP2.6 innebär att våra CO2-utsläpp minskar efter runt 2020, för att vara nere på 0 vid slutet av århundradet. RCP8.5 däremot innebär en ökning av utsläppen under hela århundradet, tills de når en nivå som är nästan 3 gånger större än nu. Så för att stanna vid en globalt temperaturökning på runt 1,0°C (och under 1,8°C) så krävs det omfattande och omedelbara åtgärder. Om vi bara kör på (och om oljan, kolet och gasen som kan utvinnas räcker så långt) så riskerar vi att hamna nästan på 5°C. Men Lomborg argumenterar i praktiken emot att vi ska försöka minska utsläppen som i scenariot RCP2.6!

Uppdatering 2013-09-30: lade till "som kan utvinnas" i sista stycket. 

Nature: 25 years of IPCC

25 år av IPCC-rapporter på 90 sekunder

Arktiska rådet om biodiversitet

Nu när vi skriver så mycket om Arktis och nyss har skrivit om biodiversitet så passar det utmärkt att påminna om Arktiska rådets nya rapport om biologisk mångfald i Arktis. Så här sammanfattar man betydelsen av klimatförändringarna:

Key Finding 2: Climate change is by far the most serious threat to Arctic biodiversity and exacerbates all other threats. 

Summer temperatures in the Arctic during recent decades have been warmer than at any time in the past 2000 years, and the region is warming twice as fast as the rest of the planet. Within this century, temperatures in the Arctic are projected to increase by several degrees further from the 1980-2000 average. Changing combinations of high temperatures, winds and precipitation are likely to give rise to very different climates in the Arctic. Arctic summer sea ice cover – and particularly the amount of multi-year ice – is decreasing at an accelerating rate. The years since 2007 have seen less summer sea ice than any previous year in the satellite era, and 2012 set another record low. The ocean is expected to become ice free in summer within a few decades. The increased carbon dioxide concentrations in the atmosphere are also leading to acidification of ocean waters worldwide, especially in colder Arctic waters that can dissolve more carbon dioxide. Warming is also causing loss of permafrost and glaciers, affecting hydrology, vegetation, erosion patterns and other features of terrestrial ecosystems. 

The distribution of flora and fauna is shifting northwards as the Arctic continues to warm. On land, shrubs are growing taller and spreading, boreal species and ecosystems are already moving into what is now the low Arctic, and the treeline is expected to move north. While low Arctic species are expected to move into the high Arctic, some high Arctic species and ecosystems are expected to disappear or remain only as isolated fragments in high mountain areas. In the ocean, loss of sea ice is already affecting the timing and patterns of primary production, altering food webs and reducing the availability of sea ice to walrus and ice seals for resting, molting, breeding and rearing young. The total loss of some key habitats such as multi-year pack ice is expected. In the process of rapid change and transitions, new combinations of species are altering Arctic ecosystems. 

By increasing the accessibility of the Arctic to humans, climate-induced changes will facilitate increased industrial activity such as oil and gas exploration and marine shipping. These changes will in turn bring other stressors to the region. For example, ships discharging ballast water into Arctic seas may introduce invasive species that may outcompete and displace resident species. The stress of climate change does not act in isolation, but works in conjunction with other stressors, yielding even greater risks to Arctic biodiversity.