Om Tim, Klas, sömnlöshet och inte så mycket om matchen
Tisdag 15 apr 2014, 02:01
Så var det natt igen. Och sömnen som aldrig tycks infinna sig. I stället för att sova, som min hjärna är tydlig med att den inte vill, så sitter jag i skenet från datorn och skriver det här inlägget. Men jag gör inte bara det, för samtidigt som jag skriver det här bläddrar jag mig också igenom Tim Ferriss blogg. Han verkar vara en spännande individ. Bara att ha lagt över 250 000 dollar på att genomföra olika medicinska tester på sig själv säger ju en del. Men jag antar att han kan kosta på sig det efter tre bästsäljande böcker.
Har ni inte läst någon av hans böcker så föreslår jag att ni uppsöker närmaste bokhandel och inhandlar ett exemplar. Det är intressant läsning.
Om matchen skriver jag ingenting i natt. Jag orkar inte. Den känns fortfarande för mycket. Jag behöver reda ut mina tankar innan jag kan fånga dem i ord.
Publiken. Vilket lyft på den nedre läktaren. Det är bara synd att vi inte får fira ett sent mål även i dag. Jag hoppas att ni fortsätter vara där. Vi behöver stödet från läktarplats och ni gör ett ruskigt bra jobb.
Sömn efter match är otänkbart. För kroppen. För hjärnan. För mig. Jag får ingen ro. Inget lugn. Bara en massa tankar. Om min egen prestation. Som var sådär. Och även om jag vet att det tar ett tag att komma i form efter ett ganska långt skadeuppehåll så har jag inte det tålamodet. Inte ens nu när jag blivit en trettio-plussare kan jag förmå mig själv att helt acceptera läget. Att det är som det är och att det förmodligen är det för att det är det bästa. Det är svårt. Det krävs träning. Förståelse. Insikt. Jag är inte där än. Men bara att jag skriver om det, att jag är medveten om det, är ett steg på vägen.
Jag pratade kort med Klas Ingesson. Den mannen är min idol. Han är helt fantastisk. Klagar aldrig. Alltid positiv. Glad. Varm. Och jag unnar honom bara segrar – både på planen och utanför.
Förutom när han möter oss. Då unnar jag honom bara segrar utanför planen.
Alve sov när jag kom hem. Han somnade kvart i nio och ungefär två timmar efter normal sovtid. Han ville inte gå hem. Han älskar arenan och han älskar killarna i laget. För några veckor sedan frågade han mig om vi inte skulle åka ner och träna snart. Han hade inte varit nere på arenan på länge och tyckte att det var dags för ett besök. Mackan, Lars och Mats är favoriterna. De busar med honom och ger all den uppmärksamhet som måndagströtta föräldrar kanske inte alltid orkar.
Nu måste jag sova. Träningen börjar snart.
Och förresten. Det var straff. Det måste ha varit straff. Eller?
På Barometern.se är det möjligt att kommentera vissa artiklar. Dock tar vi bort möjligheten att kommentera artiklar med rättsrelaterat innehåll, till exempel domar och åtal. Vi hade den möjligheten tidigare, men fick då mängder med kommentarer med innehåll som vi inte kunde publicera.
För att kunna kommentera måste du ha ett användarkonto hos Disqus, vars verktyg för kommentarer används på Barometern.se. På tider då Barometerns webbredaktion inte är bemannad går det inte att kommentera artiklar på Barometern.se
Barometern.se tillämpar eftermoderering av läsarkommentarerna. Det innebär att den som skriver en kommentar får den publicerad i det närmaste omedelbart, men att kommentaren senare kan komma att modereras bort om den inte lever upp till riktlinjerna för läsarkommentarer på Barometern.se.
Det innebär också att vid publiceringen är det den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för dess innehåll och därmed kan bli anmäld för exempelvis förtal. Efter modereringen är det ansvarig utgivare på Barometern som bär det juridiska ansvaret.
Läsarkommentarer - riktlinjer
Vi har högt i tak.
Vi har en tillåtande grundinställning.
Vi vill att användarna ska komma till tals.
Men
Vi tillåter inte läsarkommentarer i samband med rättsrelaterade artiklar.
Vi publicerar inte läsarkommentarer där någon anklagas för brottslighet.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara osanningar.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara faktafel.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med synpunkter eller åsikter som inte är relevanta för den diskuterade artikeln.
Vi publicerar inte läsarkommentarer om etnisk grupp, kön, sexuell läggning, politisk tillhörighet, yrke eller religion om det saknar betydelse i sammanhanget
Vi tillåter kritik mot personers handlingar och beslut. Etiska spelregler gäller.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppgifter som vi av etiska skäl undvikit att publicera i den diskuterade artikeln.
Vi kan publicera länkar till andra webbplatser, men de ska vara relevanta för den diskuterade artikeln.
Vi rättar inte grammatiska fel, stavningsfel, meningsbyggnadsfel mm i läsarkommentarerna.
Jag kom in till Kjell innan matchen och bad om honom kolla på min svullna vad. En vad som har varit svullen ända sedan 2008, då Pa Dembo missade en utboxning och hamnade på min rygg. Med ”simliknande” rörelser försökte han sedan kravla sig bort samtidigt som jag föll ihop i en hög med våldsamma smärtor i vadbenet. Jag fick bäras ut på bår. Väl inne i katakomberna kände DIFs läkare på benet, han hummade tyst innan han rekommenderade en röntgen. ”Det kan kanske vara brutet det här”. Hans ord kan fortfarande eka i mitt huvud.
Röntgenplåtarna visade en spricka i underbenet. Jag hade ont. Men guldstriden var långt viktigare än smärtan i underbenet och jag hade redan missat en match i väntan på röntgensvar. Att missa en till fanns inte på kartan. Så jag och Kjell mixtrade med olika tejpningar, provade, fungerar den här? Kanske om vi ändrar lite här? Och till hemmamatchen mot Norrköping var jag redo. Smärtan fanns där hela tiden, men tejpen höll den åtminstone i schack. Jag haltade runt på planen i över sextio minuter innan Nanne ropade på byte. Därefter spelade jag inte i guldmatchen i Halmstad. Och det dröjde en bit in på 2009 innan jag var i speldugligt skick igen. Men svullnaden på vad och hälsena försvann aldrig. Och den är kvar än.
Ibland känns det som att jag har ett ben som egentligen borde ha suttit på en sjuttioåring och ett annat som hade passat en tjugofemåring. Det finns ingen riktigt balans i det där.
Men Kjell kan sina saker. Och när jag återigen (jag klagar över det ibland) visade upp min sjuttioåriga vad, suckade han bara medlidsamt och pekade på britsen. Kjell är fantastisk. Ibland känns han mer som en pappa för oss fotbollsspelare. Han styr upp oss. Vägleder oss. Och vi suger i oss av hans kunskaper kring träning och kost. Ett vandrande bibliotek. Och hans hörna med fitnessmagasin och annan träningslitteratur tillhör en av arenans mer välbesökta platser.
Men vaden höll. Och mitt knä likaså. Det var mer resten av kroppen som hade det lite tyngre i dag. Jag kände mig inte alls lika pigg som jag gjort i de tidigare matcherna. Jag var inte där. Omkopplingen från tanke till muskel kändes långsam. Trög. Och efteråt var jag arg på mig själv. Tanken på att det kanske var helt naturligt att kroppen inte är med riktigt på samma sätt efter ett tufft matchschema smög sig in först senare på kvällen. Fram till dess var jag bara besviken på mig själv. På min kropp. På två missade poäng. Nu känns det dock lite bättre. Och kroppen är redan fylld av en grym revanschlusta.
Matchen vill jag inte skriva så mycket om. Inte nu. Om ni vill läsa om den så kommer det ett inlägg i kväll.
Fantastiskt med så mycket folk på läktarna. Jag hade unnat er en seger. Men även om ni inte fick det den här gången så är jag fullständigt övertygad om att ni ändå såg ett lag som brann. Som gjorde precis allt de kunde. Som ville. Offrade sig. Kämpade. Slet. Och som verkligen bjöd ett lag med en uttalad guldambition på rejält motstånd.
I morgon tränar vi på förmiddagen. Då börjar det om igen. Nya möjligheter.
Solen. Våren. Kalmar i sin allra skönaste prakt. Blommor och träd som vaknar till liv efter en mörk vinter. Dofterna. Ljuden. Livet. Allt har återvänt. Och plötsligt blir det också mycket lättare att andas, att känna och att njuta.
I går var årets första vårdag. Den var underbar. Att vi tillbringade den i Broakulla gjorde inte saken sämre. Vårt lilla samhälle är enastående vackert under den här perioden.
FFF i torsdags. Vädret var ruggigt. Regn och blåst i en virvlande uppvisning. Vi hade ställt in oss på kamp. Mycket kamp. Och att vinna duellspelet. Vilket vi lyckas med och jag tycker att segern är både rättvis och odiskutabel. Skönt också att få spräcka ”målnollan”. Det första målet är lite slumpartat, även om jag faktiskt siktar i de regionerna, medan det andra sitter där det ska.
IFK Göteborg blir någonting helt annat än FFF. IFK har de bitar som gjorde FFF svårspelade, fysiken och organisationen, men kan också stoltsera med att ha fått in en hel del teknisk finess och förmåga att såra motståndarna på ett helt annat sätt än vad som varit fallet tidigare. IFK blir en tuff nöt att knäcka. En härlig utmaning. För precis som alla andra lag i världen har de också sina brister och det gäller för oss att komma upp i nivå för att kunna utnyttja dem.
Det ryktas om ett vackert väder även på Guldfågeln i kväll. Och jag hoppas att så många som möjligt söker sig till arenan för att stötta oss.
Bussen glider sakta genom det svenska landskapet. Vi är på väg. Igen. Vi når snart Simlångsdalen. Så många gånger jag har åkt här förut. Den här vägen. Det känns som att jag kan varenda kurva. En gul Seat med Rodevåg bakom ratten. Han och jag pendlade mellan Kalmar och Falkenberg under hösten 2004. Till 2005 anslöt både Viktor och Ambjörn Lennartsson. Vi blev ett tajt gäng som, när vi inte pendlade, antingen spelade FIFA på hotellrummet eller åt den magiska kebabtallriken nere vid Skrea strand. Rodevåg är fortfarande kvar. Han lämnade samtidigt som jag (inför 2007) men återvände efter två säsonger i Örebro och är nu en av endast tre (David Svensson och Rasmus Ryden är övriga två) spelare som är kvar i truppen från pendlingsåren 04-05.
Det kommer att bli en tuff uppgift för oss. De har börjat piggt och hemma på Falkenbergs IP är de alltid starka. Jag skulle tro att de kommer att börja ganska defensivt, fokusera på att hela tiden ligga rätt, hålla ihop laget och vara kompakta. För oss gäller det att vara inställda, och förberedda, på kamp. Vi måste vilja vinna varje duell. Och löpa. Hela tiden ta löpningar. Både med och utan boll. Gör vi det så finns det stora möjligheter att kunna åka hem med ett bra resultat.
Men. Vi vet allt det där. Det handlar bara om att ta det från ord till handling. Och genomföra det vi kommer för att göra.
Jag hoppas att det dyker upp lite Kalmarfolk i Falkenberg denna torsdagskväll. Det är alltid skönt, och viktigt, att kunna njuta av några rödvita ramsor medan man tar den där löpningen som kanske renderar i en straff i kväll. Vem vet?
Jag har sett situationen. Det var straff. Solklar straff. Dags att gå vidare.
Så var det natt igen. Och sömnen som aldrig tycks infinna sig. I stället för att sova, som min hjärna är tydlig med att den inte vill, så sitter jag i skenet från datorn och skriver det här inlägget. Men jag gör inte bara det, för samtidigt som jag skriver det här bläddrar jag mig också igenom Tim Ferriss blogg. Han verkar vara en spännande individ. Bara att ha lagt över 250 000 dollar på att genomföra olika medicinska tester på sig själv säger ju en del. Men jag antar att han kan kosta på sig det efter tre bästsäljande böcker.
Har ni inte läst någon av hans böcker så föreslår jag att ni uppsöker närmaste bokhandel och inhandlar ett exemplar. Det är intressant läsning.
Om matchen skriver jag ingenting i natt. Jag orkar inte. Den känns fortfarande för mycket. Jag behöver reda ut mina tankar innan jag kan fånga dem i ord.
Publiken. Vilket lyft på den nedre läktaren. Det är bara synd att vi inte får fira ett sent mål även i dag. Jag hoppas att ni fortsätter vara där. Vi behöver stödet från läktarplats och ni gör ett ruskigt bra jobb.
Sömn efter match är otänkbart. För kroppen. För hjärnan. För mig. Jag får ingen ro. Inget lugn. Bara en massa tankar. Om min egen prestation. Som var sådär. Och även om jag vet att det tar ett tag att komma i form efter ett ganska långt skadeuppehåll så har jag inte det tålamodet. Inte ens nu när jag blivit en trettio-plussare kan jag förmå mig själv att helt acceptera läget. Att det är som det är och att det förmodligen är det för att det är det bästa. Det är svårt. Det krävs träning. Förståelse. Insikt. Jag är inte där än. Men bara att jag skriver om det, att jag är medveten om det, är ett steg på vägen.
Jag pratade kort med Klas Ingesson. Den mannen är min idol. Han är helt fantastisk. Klagar aldrig. Alltid positiv. Glad. Varm. Och jag unnar honom bara segrar – både på planen och utanför.
Förutom när han möter oss. Då unnar jag honom bara segrar utanför planen.
Alve sov när jag kom hem. Han somnade kvart i nio och ungefär två timmar efter normal sovtid. Han ville inte gå hem. Han älskar arenan och han älskar killarna i laget. För några veckor sedan frågade han mig om vi inte skulle åka ner och träna snart. Han hade inte varit nere på arenan på länge och tyckte att det var dags för ett besök. Mackan, Lars och Mats är favoriterna. De busar med honom och ger all den uppmärksamhet som måndagströtta föräldrar kanske inte alltid orkar.
Nu måste jag sova. Träningen börjar snart.
Och förresten. Det var straff. Det måste ha varit straff. Eller?
Vädret verkade ha ovanligt svårt att bestämma sig i dag. Ena stunden regnade det för att i nästa vara strålande solsken. För en fotbollsspelare innebär dessa vädermässiga växlingar vissa klädesmässiga svårigheter. Om det regnar krävs en hel uppsättning med regntäta kläder, kläder som annars är för ”sladdriga” för att bära, medan det vid torrare väder enbart krävs en långärmströja, i ett försöka att stoppa den bistra vind som alltid tycks gäcka Gastens planer. I dag blev det därför en blandning. Först regnkläder. Sedan vindkläder.
Träningen började i ett ganska lugnt tempo, kvadraten och några rörlighets/snabbhets övningar. Därefter blev det en uppspelsövning innan den så småningom övergick i ett större spel. Riktigt bra tempo på spelet och det känns laddat. Vi är redo.
Annars spenderades delar av den här söndagen i en hage någonstans i närheten av Björnö. Vi vet inte exakt var. Men i hagen fikade vi på Minnas morotskaka, Alve var tydlig med att han inte alls hade några planer på att engagera sig i den verkliga anledningen till att av sökt oss till denna plats om han inte fick fika först, och det fick han ju så klart. Därefter plockade vi nässlor. Hör och häpna! Vi fyllde en hel korg, vilket inte alls visade sig vara speciellt mycket efter det att själva kok-biten var avklarad, och begav oss hemåt. Väl hemma radade vi upp oss längs diskbänken och skalade av alla olämpligheter från de plockade nässlorna innan de fick ta ett stärkande varmbad. Därefter lagade Minna en ljuvlig nässelsoppa och till den serverades hembakt bröd. Kanske inte världens bästa matchförberedande måltid men den fungerade alldeles utmärkt som ett delikat mellanmål.
Denna regniga vårdag. Vi följer Växjö Lakers framfart i semifinalspelet med stort intresse och har nyss klarat av den obligatoriska ”hockey efterrätten” – SIAs glassbåt. Jag läste om Lakers i tidningen, om hur de omsatte dubbelt så mycket som KFF, och hur de på ett genomtänkt och strategiskt sätt byggt upp en verksamhet som visat sig hålla hela vägen till en SM-semifinal. Det är imponerande. Jag är kanske inte så värst hockeyintresserad egentligen, det är mer svärfar som står för den biten, men när det vankas slutspel så går det definitivt att titta på.
Regnet fanns där även under fotbollsträningen i förmiddags. Och vinden. Kylan. Våren plötsligt avlägsen. Fördröjd.
Vi traskade ut till Gastens gräsplan. Den håller ändå ganska bra klass för att vara en träningsplan. Och för att vara i början av april. Mackan och Stefan alltid tidigt ute, först av alla, sedan samlas de där i ringen, en efter en, ”gris-gänget”. De som alltid spelar gris innan träningarna. Och jag är ofta med. Men jag kommer sent, efter tejpning, efter att ha läst minst en av Kjells alla medhavda tidningar (om hälsa), och jag hinner vanligtvis bara vara med en runda innan Hasse blåser i sin visselpipa.
Samma visa i dag.
Jag hann ut. Jag hann vara med en runda. Mats förlorade.
Efter uppvärmningen följde en passningsövning. Bollen levde sitt eget liv och verkade nosa upp varenda ledig grästuva, vilket resulterade i flera roliga situationer där bollen studsade upp på mottagarens knä, lår eller mage. Ett mindre spel innan vi gick in i dagens huvudattraktion – det stora spelet.
Kroppen kändes ganska bra. Mitt knä håller. Visst det gör lite ont emellanåt men det är inte mycket att bry sig om och när jag frågade Kjell efteråt om smärtan skulle kunna bli bestående, skakade han bara på huvudet och sa att det inte fanns någonting som tydde på det, men att jag kanske skulle få spela, och leva, med en viss smärta under några veckor framöver.
Vi tränar på söndag också innan vi går in i ”super-veckan” med tre matcher på sex dagar. På vägen till Gasten, med gruset knastrande under dobbarna, kom jag på mig själv med att fundera över den kommande veckan och jag känner på mig att den kommer att bli bra för vår del. Det ser bra ut. Känns bra. Och jag ser inga orosmoln på himlen - även om det just denna dag var lite ”Boråsväder”.
”Varför har inte du cykelhjälm pappa? Mamma har och jag också. Men inte du. Varför?”
Jag kan inte svara direkt. Tvingas tänka efter. Varför? Jag borde ha ett färdigt svar på den, ett tydligt och övertygande. Varför har du inte cykelhjälm pappa? En återkommande fråga. Jag dröjer för länge med svaret, sonen tröttnar, vänder sig åt mammas håll och undrar varför några av fåglarna i havet simmar med rumpan uppåt.
Mina tankar snurrar vidare kring hjälmen – och i mitt fall avsaknaden av densamma. Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför. På låg- och mellanstadiet fanns det inga alternativ, då var cykling synonymt med hjälm, man visste ingenting annat och alla hade det. På högstadiet slutade alla andra att ha det, idealen förändrades, byttes ut, och grupptryck och andra konstigheter översteg självkänslan. Då fanns det inte heller några alternativ. Hjälmen försvann.
Men nu. Varför inte? Egentligen. Vad har jag för ursäkter?
Är det frisyren det hänger på? Kanske att upplevelsen av hjälmen som ”frisyr dödande” helt enkelt har gjort mig lite allergisk mot den. Fast just nu finns det ju å andra sidan ingen frisyr att förstöra, jag har ingen frisyr, bara ett tjockt lager hår och jag bär mössa för att slippa visa upp eländet, samt bespara folk runt omkring en massa onödigt lidande.
Så den ursäkten går bort.
Vad har vi mer? Bekvämligheten. Det är fan inte skönt att bära en plastgrej på huvudet. För även om den kan rädda liv är den ändå för hård, sitter för tajt och det där spännet under hakan. Det skaver. Ibland. Ofta. Alltid. Men det där med att den räddar liv låter ju ganska viktigt.
Så den ursäkten faller också bort.
Kanske att coolhetsfaktorn spelar in? Det har ju länge ansetts vara mindre häftigt att bära hjälm, eller? Fast det är ju nästan lite häftigt nu. Alla cyklister som i hög fart fräser fram på sina dyra cyklar. De är faktiskt lite coola. Och vem bryr sig egentligen om att vara häftig? Gör man det fortfarande?
Vad jag vet har jag aldrig varit häftig, så inte heller den ursäkten känns acceptabel.
Nej, jag känner att mina ursäkter håller på att rinna ut. Det finns inga kvar. Inga bra. Ingen som egentligen kan rättfärdiga en ”hjälmlös” vardag.
Det var ungefär så långt jag kom i mitt resonemang innan vi var framme. Alve hade för länge sedan glömt både frågan och svaret han aldrig fick. Men jag hade svårt att släppa den. Så svårt att jag bestämde mig för att göra någonting åt det. Så svårt att jag bestämde att nästa fråga han skulle komma att ställa istället skulle låta:
– "Varför har du en så löjlig cykelhjälm pappa? Du är så pinsam!"
***
Jag har aktiverat läsarkommentarer igen. Så skriv gärna en rad. Eller två.
Så var den avklarad – hemmapremiären. Drygt sjutusen åskådare denna vackra vårkväll gjorde sitt och skapade en magisk inramning med alla halsdukar i rött och vitt. Klackens nya placering, bakom målet, visade sig vara ett lyckodrag och sångerna ekade långt ut över åkrarna bortom arenan. Jag var nervös. Som vanligt när jag inte spelar själv. Då är jag inte speciellt nervös. Just känslan av att inte kunna påverka utgången är jobbig att bära på. Nu satt jag visserligen lite närmare, än förra veckan då jag satt i hemma i soffan, men att sitta på bänken innebär ju också begränsade möjligheter att påverka spelet ute på plan. Visst, man kan skrika, peppa, leva sig in, hoppas, tro och allt annat mellan himmel och jord, men i slutänden är det ändå jobbigt att förhålla sig till.
Och vi såg lite energilösa ut i första halvlek. Tagna av stundens allvar. Hemmapremiären. Folket på läktarna. Allt det som borde ha gett oss energi verkade istället tömma oss. Nervöst. Krampaktigt. Enkla misstag. Och när det känns så, när spelet inte stämmer, då är det extra viktigt att få det första målet. Och lite ny energi. Andrum. Istället var det Åtvidaberg som prickade in det och vi sattes under ännu större press. Men efter deras ledningsmål är det som att någonting lyfts från våra axlar, en börda som plötsligt lättar, och vi kanske inte presterar någon större fotboll men det verkar ändå som att vi vill ha bollen igen, vi vill äga den och kontrollera matchen. Och när Måns påpassligt är framme och nickar in kvitteringen så spred sig en känsla av att det här kommer vi att reda ut, det här kommer att ordna sig.
De första femton minuterna av andra halvlek är bra. Vi för spelet och vinner i princip alla andrabollar. Ismael har ett riktigt vackert avslut som, med målvaktens hjälp, träffar stolpen och rullar ut till hörna. Ett mål där och resten av halvleken hade säkerligen sett lite annorlunda ut. Nu blev det återigen Åtvidaberg som tog ledningen, Kalmarbekantingen Santos placerade läckert in bollen vid Lars bortre stolpe. En kalldusch. Vi var kanske fortfarande inte så bra som vi vill vara, eller kan vara för den delen, men det kändes ändå som att vi hade bra kontroll på matchen. Vi gör några byten. Chansar. Flyttar upp Markus Nilsson som forward. Och till slut, i den nittiofjärde minuten, ger det resultat. En skarv. Ett skott. En styrning. 2-2. Och total lättnad. Ingen glädje. Lättnad. Men ibland är det precis lika härligt.
I omklädningsrummet efteråt var det blandade känslor. Lättnad. Glädje. Irritation. Besvikelse. Alla reagerar olika. Och jag skulle gärna skriva att jag enbart kände glädje efter det sena kvitteringsmålet. Men det var en tung känsla som hade lagt sig över mig. Som ett nät. Och det enda jag kunde se framför mig var två tappade poäng. Nu i efterhand. Med lite distans. Kan jag se saker på ett annat sätt och faktiskt vara både nöjd och glad över den inspelade poängen. Det kan ju trots allt vara den som är avgörande när medaljerna skall delas ut senare i år. Och efter Måns sena kvittering bär vi med oss en positiv känsla in i veckan.
En stor eloge till alla som var på matchen. Ni betyder mycket. Och redan på måndag hoppas jag att vi ses igen.
Under dryga timmen invaderades Larmtorget av KFF-spelare, ledare, kanslipersonal och en hel del fotbollsintresserade människor. I en gemensam ”bamsekram” lovade vi varandra att ställa upp, att vara där, och att jobba stenhårt för att KFF skall gå en ljus säsong till mötes. Mellan fotbollssnacken passade vi på att skriva lite autografer, fotograferas och spela fotboll med barnen. Jag hoppas, och tror, att det var ett uppskattat intiativ till kontakt mellan spelare och publik. Ett sätt att komma varandra lite närmare. Ett sätt att sätta namn på ryggar där det vanligtvis bara finns nummer.
Så.
En stor eloge till alla som närvarade, både spelare, ledare, fans och andra fotbollsintresserade människor. Det är VI tillsammans som skall skapa någonting att känna stolthet över.
***
Fulham lyckades vinna dagens tuffa bortamatch mot Aston Villa och det finns fortfarande hyfsade möjligheter att sprattla sig kvar i den högsta serien. Tyvärr så vann även W.B.A dagens match och avståndet upp minskade alltså inte rent poängmässigt trots att Fulham passerade både Cardiff och Sunderland i botten av tabellen. Med bara fem omgångar kvar av säsongen 13/14 är räddningsplankorna ganska få och Fulham behöver nästan ta poäng i alla de återstående matcherna för att rädda kontraktet. Jag hoppas så klart fortfarande att de lyckas, att man även nästa säsong kan följa Premier League-fotboll på Craven Cottage, men jag tror tyvärr att det blir svårt.
***
Åtvidaberg blir ingen enkel resa. Jag såg deras match mot IFE (vinst 2-1) och det är ett stabilt allsvenskt lag som kommer till Guldfågeln på måndag.
I morgon tränar vi på förmiddagen och jag hoppas att många fotbollsintresserade Kalmarbor väljer att sola sig en stund på Gasten. Jag kan inte lova att det kommer att bjudas på något skönspel, sådant ligger ju som bekant alltid i betraktarens öga, men jag kan garantera en hel del friska vindar.
Sannerligen inget inomhusväder. Men jag får snällt stanna innanför husets väggar och förbanna de virus som just nu gottar sig i min hals. Är det inte det ena så är det det andra. Men det finns egentligen ingen anledning att hetsa upp sig eller ens höja på ögonbrynen. Jag mår bra. Det är bara halsen som måste repa sig lite.
Annars hade jag sett fram emot att få nyttja Gastens naturgräs i eftermiddag.
Jag vet inte om ni såg någon av matcherna i går? I Champions League? Jag sneglade lite då och då på PSG vs. Chelsea och hade relativt höga förväntningar på matchen, kanske lite för höga för när jag lämnade matchen med fem minuter kvar kände jag mig besviken. Nästan lurad.
Det är nog många i Paris som vaknar upp med breda leenden denna soliga aprilmorgon. Och kanske är det då inte spelet som värmer dessa blå-röda själar, utan resultatet. 3-1 är ingenting man skojar bort i Champions League-sammanhang och det kan mycket väl räcka för en plats i semfinalen.
I London är det nog inte lika glada miner. Det kändes som att Chelsea slarvade bort ett ypperligt läge att få med sig ett bra resultat. 3-1-målet av Pastore i slutminuten kan mycket väl vara det man faller på, att göra två mål hemma på Stamford Bridge lär inte bli någon enkel uppgift. Ändå är det något som gör att jag fortfarande tror på Chelsea. Mourinho är den han är och när det är dags att summera så tror jag att han återigen står där, med halsduken perfekt virad, som en vinnare.
I den andra matchen som spelades i går krossade Real Madrid Dortmund med 3-0. Och Real känns som en allvarlig utmanare till titeln. Allt hänger dock på hur matchen slutar i Madrid nästa vecka, och då tänker jag på matchen mellan Atletico och Barcelona. Vinner Atletico så tror jag att Real kniper en finalplats. Hankar sig däremot Barcelona vidare så tror jag att gamla Madrid-”spöken” (läs Messi) påverkar semifinalen i katalansk favör.
Morgonen innehöll ett träningspass på gräs. Hör och häpna! Gräs! Jag älskar det ordet. Nu mer än någonsin. Och det var en helt ok gräsplan som mötte oss, visst den hade sina skönhetsfläckar, men bara känslan av att komma ut på riktigt gräs gör att man accepterar lite skavanker här och där. Jag har nog aldrig tidigare känt mig så lätt som jag gjorde idag. Jag flög fram. Och Kjells tejpning höll ihop mitt sargade knä på ett alldeles utmärkt sätt, det var bara vid ett tillfälle som smärtan sköt genom kroppen, efter ett inlägg där jag var tvungen att sträcka ut benet rejält. Men smärtan var kortvarig och jag var snart tillbaka igen.
Kjell varnade mig dock för att försöka mig på så ”akrobatiska” avslut i fortsättningen och kanske är det bara att inse att man får lämna cykelsparkar och andra vackra saker åt de som verkligen behärskar dem. Nittio kilo Elm har, trots allt, lite svårt att trotsa tyngdlagen.
Träningen förflöt i ett ganska lugnt tempo. En uppvärmningsövning följdes upp av ett mindre spel och som avslutning hade vi en inläggstävling.
Halva truppen stannade inne i gymmet för att slicka såren, och ta hand om sina slitna kroppar, efter två tuffa resdagar (först Stockholm och sedan Malmö).
På torsdag börjar uppladdningen inför måndagens hemmapremiär.
Matchen mot BP blev precis som vi ville. Tre tunga poäng in i bussen. Och jag tror att det var ett gäng nöjda spelare och ledare som lämnade Grimsta IP tidigare ikväll. Vetskapen om att ha tagit tre poäng i en lurig och svår bortamatch måste gifta sig utmärkt, i magen, med den halvkalla lasagne som spelarna säkerligen serverades under hemresan.
Som bekant var jag inte med. Jag tvingades lämna återbud och stanna hemma. Mitt knä är på bättringsvägen men inte riktigt redo att slängas in i matchsituationer än. Jag får fortsätta att lyssna på kroppen. Hur jäkla tråkigt det än må vara.
Matchen i sig var … en ganska typisk premiär. Jag tycker att vi börjar bra och har flera bra lägen att både ta ledningen och dryga ut den. Ring har ett skott i ribban, Melker en bra frispark och Sebastian kommer helt fri efter en genial yttersida av Ismael. Och vi lyckas gång efter annan att störa BPs uppspel, de ville gärna ha in bollen i mitten till sina defensiva mittfältare för att sedan kunna styra spelet därifrån, och ställa om. Måns får två bra omställningslägen varav det ena ger oss ledningsmålet.
Jag hörde inte halvtiddsnacket (av förklarliga skäl) men jag antar att det åtminstone på ett eller annat sätt innehöll orden ”inte falla för tidigt” dvs att fortsätta våga stå upp med laget och inte falla hem och låta BP ta kommandot.
Men spelet knyter sig lite i andra halvlek. Och jag vet inte riktigt om det var premiärnerverna som satte in eller om det infann sig en liten rädsla över att tappa den bräckliga ledningen. Oavsett vilket så börjar BP äta sig in i matchen mer och mer. Jag satt i soffan och tuggade på kudden med en nervositet som skar rakt igenom mig. Och precis när jag, på sant skräckfilms maner, höjer kudden framför ansiktet för att skydda mig, rinner Måns igenom och drygar ut vår ledning till 2-0. Kudden far genast all världens väg och soffan förvandlas, om än tillfälligt, till en hoppborg.
Precis när jag andats ut och låtit orden, ”nu vinner vi det här”, slippa ut genom munnen reducerar BP. Och jag hinner inte se exakt hur målet kommer till, men kanske att den gamla klyschan om att ett lag alltid är som mest sårbart efter ett mål, ändå måste tas på ett visst allvar.
När slutsignalen ljuder över Grimsta IP är det inte bara alla tillresta fans som sträcker händerna i skyn – så gör även vi. Och även om jag inte var på plats så kände jag ändå den rödvita gemenskapen flöda genom teven. Tre härligt tunga poäng att lägga till den nystartade samlingen.
Och visst är det härligt att Allsvenskan är tillbaka. Världens mest oförutsägbara liga. En oddssättares våta dröm - eller kanske inte.
***
I Helsingborg medförde dock den allsvenska starten någonting helt annat. Det är beklagligt och djupt tragiskt att sådant får förekomma och det är verkligen dags att göra någonting åt det.
Nervositeten som en ilning genom kroppen. Ett uppvaknande. En känsla. Påminnelse. Om att allt inte är som det brukar. En Allsvensk premiär. Och en visshet om att jag inte kommer att kunna påverka någonting i eftermiddagens match. Jag har gjort vad jag har kunnat. Skickat sms till några av spelarna och "pushat". Det blir svårt att göra mer än så och jag känner mig lite misslyckad. Besviken. Att följa matchen på avstånd, att inte få ta del av känslorna som följer, eller vinna eller förlora tillsammans med de andra, det är långt mycket mer jobbigt än vad jag mindes det.
Men.
Uppladdningen har börjat.
Och jag vet att mina lagkamrater kommer att göra precis allt som står i deras makt för att få med sig ett bra resultat från Grimsta.
Och.
Jag hoppas att många KFF-fans finns på plats och stöttar.
För.
Nu kör vi!
Tillsammans.
Har nyss avverkat Guldfågeln, kiropraktor-Christian och vårdcentralen. I den ordningen. Guldfågeln arena stod som vanligt värd för dagens träning och hade vi fått träna inne på Sveriges överlägset bästa fotbollsplan så hade nog inte vinden kommit åt oss på det sätt som nu blev fallet. På Gasten blåser det. Och blåser. Och när man tror att det inte kan blåsa mer så ökar det ytterligare i styrka. Ibland känns det som att vinden driver med oss. Hånar oss. Den kyler ner oss och sveper med sig våra fotbollar. Den beter sig lite som en retfull treåring. Och det enda man skulle vilja göra är att säga ifrån, höja rösten om det behövs, och sedan skulle allt vara bra. Men vindar fungerar inte så – de virvlar runt omkring oss, stör, och försvinner sedan bort med ett leende.
Mitt knä är inte riktigt bra. Än. Jag förutsätter att det kommer att bli bra framöver. Men just nu är jag inte där jag borde vara. Det borde vara bättre än vad det är. Och jag halkar lite humörmässigt när jag tycker att det tar för lång tid. Det är svårt att behålla sitt goda humör när kroppen gör precis som den vill, och precis tvärtemot det jag vill. Just nu fungerar vi inte som en stark enhet, utan som två delar som drar åt olika håll. Otålig. Besviken. Trött. Men ändå optimistisk. Kan man vara allt samtidigt? I vilket fall som helst så har jag inte gett upp helgens premiär. Jag tror fortfarande att den är möjlig.
Vi har jobbat ihop med kiropraktor-Christian under en ganska lång tid (jag och bröderna) och han brukar alltid lösa de problem som dyker upp. Han är en jäkel på att lösa problem helt enkelt. Och jag tror att det till stor del är hans förtjänst att vi har lyckats undgå riktigt ”allvarliga” skador. Vi har definitivt haft vår beskärda del av skadeelände genom åren, men vi har sluppit ifrån allvarligare knäskador, brutna ben och liknande som hållit oss borta från fotbollen under lång tid. (Peppar, peppar, ta i trä). Christian har varit, och är, viktig.
Precis som Kjell.
Vår fantastiske sjukgymnast. Han är också makalöst viktig för mig. Eller ja, inte bara för mig, för hela KFF.
Efter besöket hos Christian hade jag bara ett par minuter på mig att ta mig till vårdcentralen. Jag kom lite sent men personalen var snäll och hjälpte mig omgående. Blodprov, urinprov och EKG. Inga större problem skulle jag tro, men svaren skulle skickas till vår föreningsläkare och först då får jag veta säkert. Regelbundna hjärtkontroller har blivit en del av idrotten efter de senaste årens tragiska dödsfall. En livsviktig del.
Med AIK-matchen i färskt minne vaknar jag plötsligt. En dröm. Om någonting obehagligt. Ett resultat som vi inte vill ha. Jag sätter mig upp. Några djupa andetag för att få kontroll över kroppen. Skakar av mig nattens demoner. En mardröm. Om att inte vara tillräckligt förberedd. Jag stiger upp. Sakta. Kylan som möter mig blir en bister påminnelse om alltings jävlighet. Iskallt. Medan morgonljuset stilla strömmar in genom fönstret tassar jag försiktigt ner för trappan. Jag är medveten om att drömmen bara kan hålla sig vid att vara en dröm om jag gör någonting åt den. Dags att skrida till handling.
Magsjukan verkar ha släppt taget om sina sista offer. Och äntligen, äntligen finns det en helt frisk trupp att tillgå. När jag läser den meningen i efterhand inser jag att det är en sanning med modifikation – både jag och Ludde dras nämligen fortfarande med skadeproblem. Men med ”friska” menar jag de spelare som i avsaknad av sjukdom kan genomföra träning, oavsett om den träningen sker i gymmet eller ute på planen. Och i den bemärkelsen har vi en helt ”frisk” trupp.
Mendes lämnar oss för vidare spel i USA. Synd för oss, på en bra spelare och en fantastiskt trevlig person, men vilket äventyr för honom. Minnesota blev ju en liten ”bas” för svenska emigranter och det kanske är så att även fotbollslaget bär spår från denna tid. Mendes fick svara på ett antal frågor om Minnesota igår efter träningen och det kändes som att han redan hade bra koll på sin nya hemstad. Jag vill passa på att önska honom all lycka i framtiden och hoppas att vi ses framöver.
En ”tolva”. Tolv rätt på andelstipset och en skral utdelning på sjuttio kronor för besväret. Alltid något och drömmen om "tretton" lever vidare.
Ett Skytteholm som badade i vårsol stod som skådeplats för ett genrep som inte kommer att gå till historien som ett av de mest händelserika. Förlusten med 3-0 kändes lite onödig, men vår uppladdning har knappast varit optimal och efter en vecka som kantats av diverse sjukdomar syntes det tydligt att energin inte riktigt var tillbaka än. Jag har därför svårt att dra några riktiga växlar av matchen och jag tror att alla andra också ska passa sig för att göra det. Vi är betydligt bättre än vad vi visade idag. Betydligt, betydligt bättre. Och ni kommer att få se en helt annan inställning och energi redan nästa söndag. Det kan jag lova.
Sedan ska man komma ihåg att AIK är ett bra lag. De har en stabil backlinje med lite offensiv spets på högersidan i Lorentzon. Celso Borges är lugn och bolltrygg på mitten och framåt har man alltid farlige Igboanike och svårflyttade Goitom. Lägg till en oberäknelig Bahoui på högerkanten så inser ni att det finns en hel del kvalite i laget. De kommer alldeles säkert att finnas med i kampen om medaljerna.
Nu väntar en lång bussresa hem.
Lördag. Alve fyller år. Vi vaknar tidigt. Tanken är att hinna ner till köket, förbereda frukost åt en nybliven treåring, förtära maten i sängen till tonerna från ”ja må han leva”.
Det blir inte så. Alve vaknar med halsont. Hans glada humör från igår är som bortblåst och minsta rörelse blir en kamp.
Det känns lite surt att behöva lämna familjen den här dagen. Jag hade gärna tillbringat tiden med min familj. Speciellt när Minna också känner sig lite krasslig. Jag hade behövts här.Samtidigt börjar det närma sig nu. Det är snart dags för allvar. Allsvenskan lurar runt hörnet och det börjar bli dags att få ihop de där sista bitarna. Morgondagens match är av stor vikt för oss, en sista prövning innan serien drar igång och ett tydligt besked om var vi står och om vad vi behöver ägna den sista veckans träningar åt.
Lagkapten. Det är en stor ära för mig att få representera Kalmar, inte bara som spelare utan, som lagkapten. Jag är stolt. Hedrad. Och jag kommer göra precis allt som står i min makt för att föreningen och laget skall fortsätta att växa i rätt riktning.
Veckans andelstips är inlämnat och som vanligt får jag för tretton rätt. Det måste vara dags snart. Två ”elvor” på tre veckor, däremellan hade jag en ”sjua” men det behöver vi inte tala högt om, känns bra och tyder på att jag är på rätt väg.
Det fina vädret stannar hos oss. Solen fortsätter att lysa upp våra ensidiga dagar och vi går mot en vacker avslutning på det här Spanien-lägret. I dag var alla spelare, och ledare, nere och åt frukost och det var ett tag sedan. Diverse sjukdomar har gäckat truppen och det var skönt att se alla i hyfsad form.
Vid halv tio kör vi till träningsplanen för sista gången, eftermiddagens pass kommer, enligt uppgift, att genomföras i det minimala gymmet. Som ni säkert redan har listat ut så återstår det bara två pass av årets sista träningsläger. I morgon flyger vi hemåt. Men redan på lördag är det dags för nästa resdag, då mot Stockholm och årets genrep.
Vi spelade oavgjort mot Rosenborg i söndagens match. Och jag måste säga att jag blev lite besviken på norrmännen, deras spel låg inte alls i paritet med min uppmålade bild. Jag har inte sett dem sedan 2000, då de lekte sönder min dåvarande klubb Helsingborgs IF i en gruppspelsmatch i CL. Då var de bra. Riktigt bra. Att fotbollslivet stagnerat för norrmännen syntes tydligt i söndagens match och jag vet egentligen inte varför jag inbillade mig själv att jag skulle få se någonting liknande som den där kalla kvällen för fjorton år sedan. En stor eloge till oss själva dock. Vi gör det bra. Vi löper mycket och vi lyckas störa dem både i uppspelsfas och på egen planhalva. Ett extra plus till Måns och Sebastian på topp som gjorde ett jättejobb. Kul också att se Mackan Nilsson i spel. Det är definitivt en spelare som vi kommer att ha stor nytta av under våren.
Nästa söndag smäller det. Årets Allsvenska drar igång och precis som vanligt kommer inte försäsongens insatser att betyda ett dugg när domaren väl blåser igång match på Grimsta.
För egen del så känns det bättre och bättre. Mitt knä mår ganska bra, om det sedan beror på tejpen eller på att skadan börjat läka låter jag vara osagt. Det absolut viktigaste för mig är känslan, upplevelsen, av att det händer någonting. Att det går åt rätt håll. Och det känner jag.
Solen. Vågornas rullande rörelser in mot land. En stilla vind. Äntligen ger vädret oss en chans att njuta. Äntligen! Och Stefan anmärkte på min fina ”bonnabränna” som alltid tycks infinna sig på just träningsläger. Och visst, den är fan inte vacker. Men det där lilla strecket på armarna, som skiljer vitt och rosa, är ändå ett bevis på att vi har haft det bra. En slags bekräftelse på det fina vädret. ”Vi har varit utomlands och ja, vi hade bra väder - kolla här!” Dagens första pass är avklarat. Ackompanjerat av vindens stilla sus och vägens dova brummande drillades vi i kvadraten och en avslutsövning. Startelvan ”gnuggade” fasta situationer. Efter den gemensamma träningens slut brukar vi få ett par minuter att ägna åt ”valfria” aktiviteter. Så även idag. Jag valde att löpa. Och det är alltid en befriande känsla som infinner sig efter tuffa löpningar. När det känns som att kroppen egentligen inte orkar, och man pressar sig, igenom, tänjer lite på gränserna, och slutligen inser att det finns någonting där, på andra sidan av tröttheten, som är underbart, som är vackert, som är befriande.
Jag må låta som någon som har fått lite för mycket sol, men faktum är att det är alldeles sant. Det är få saker här i livet som är behagligare än känslan efter att ha tagit ut sig fullständigt. Det där med att ta ut sig fullständigt kan väl dock diskuteras, jag läste någonstans att när man väl tror att man har tagit ut sig fullständigt så finns det fortfarande cirka sextio procent kvar om det skulle behövas.
Dagens frukost började med en kyld Smirnoff. Dock inte för mig. Utan för någon annan. Det stod en flaska på kylning precis bredvid frukten och jag funderade lite på vem som egentligen sveper lite ”Smirre” till frukostgröten. Passar det ens ihop? Kanske att det gifter sig i munnen. Förmodligen hör den dock ihop med det bröllop som hotellet rustar för. Flera av rummen på övervåningen, fullkomligt, badar i vitt och lila medan dukningarna andas klass. Jag är inte helt säker, men en kvalificerad gissning är att det inte är brudgummen som har stått för arrangemanget. Annars gäckas vi av matförgiftning. Fem spelare insjuknade under natten, varav en är min käre rumskamrat. Han har vaknat till liv nu, men i natt var han ett riktigt vrak. Min första tanke var att han hade blivit biten av en apa i Gibraltar, och nu stod inför en förvandling till någon slags zombie-liknande varelse som snart skulle kasta sig över mig. Den oron visade sig dock obefogad. Oron över att det var magsjukan som härjade dröjde sig dock kvar till strax efter frukost, efter att läkare-Anders gått sin rond, då det visade sig att alla hade det gemensamt att de förtärt skaldjur till middag. Således ingen smittorisk och jag har ägnat tiden efter träningen till att förse min gode vän med vatten och bra musik.
Rosenborg ikväll blir en helt annan historia. Jag tror att vi måste höja oss ett par snäpp, från senaste matchen, för att få med oss ett bra resultat därifrån.
Några "stolpskott" till vid vår oerhört intressanta bil.
Det fina vädret verkar äntligen ha nått fram till Estepona. Solen. Varma vindar. En klarblå himmel. Dagens biltur till träningen var en ren njutning. Jag har dock full förståelse för att inte alla kände så. Mackan och Stefan såg ut att bära på ganska trötta kroppar efter gårdagens match. Alla var dock vid gott mod och det finns absolut ingen anledning för att ni därhemma skall oroa er för oss. Vi har det bra.
Jag gjorde dessutom min första riktiga träning härnere. Med ”riktiga” menar jag att jag deltog i den gemensamma träningen istället för att, som varit fallet tidigare dagar, springa bredvid.
Bilen vi använder för att ta oss till och från träningarna förtjänar egentligen ett helt blogginlägg. Den är grym. Speciellt för oss lite längre. Och som ni ser på bilderna så finns det gott om utrymme, både här och där. Stefan är vår ”personal driver” och hittills har han hållit oss ifrån alla potentiella faror som lurar ute på vägarna.
Seger mot norska ligatrean Haugesund efter ett världsmål av Måns.
Henke på Barran skrev att avslutet höll La Liga-klass. Jag är beredd att gradera upp det till Premier League-klass. Så jävla snyggt var det.
Efter den fina 1-0 segern var det ett gäng trötta och hungriga spelare som staplade in i restaurangen. Det hade funnits vissa tvivel hos flera av spelarna, om maten verkligen skulle finnas kvar efter den sena matchen. Oron visade sig dock obefogad och det bjöds på precis samma buffè som det gjorts de övriga kvällarna. Den var varken större eller mindre. Inte heller var den godare eller äckligare. Den var likadan. Och ibland är det fullt tillräckligt.
I morgon tränar vi igen. Klockan tio på gräsplanen vid stupet.
***
Bilarna ja. Ni ska få se vilka fina bilar vi kör runt i. Jag lägger upp en bild i morgon.
En punktering än så länge. Det är allt.
***
Nu måste jag sova.
Ni har ju inte fått se laguppställningen från "Julbollen 2012" än - så här kommer den.
Fin utsikt.
Marbella bjöd på "Kalmarväder". Sol och ganska hårda vindar.
Resdagen började redan vid fem i morse. Vi var inbokade på ett tidigt flyg och fick pallra oss upp för att inta en tidig frukost på hotellet i Malmö. Frågan är om ens kocken hade vaknat denna tidiga morgontimme, äggen som bars ut på bordet fick nästan omedelbart bäras tillbaka samma väg, de var nämligen inte kokta utan helt råa. En ny leverans hann aldrig komma ut, istället ledsagades vi in i den väntande bussen för vidare färd mot Köpenhamn.
På flygplatsen fick vi "checka" in bagaget själva. Det kanske inte låter så speciellt svårt men här snackar vi om ett fotbollslag som är vana vid att få saker serverade. Det utbröt ett mindre kaos och det var många oroliga blickar när väskorna väl försvann bort på rullbandet.
Men allt - och alla - var med i Malaga.
Alla var rörande överens om att lunchbuffèn höll absolut världsklass. Och jag skulle med lätthet kunna äta samma mat i trehundrasextiofem dagar om året om den höll samma standard.
En lätt träning var allt våra trötta huvuden och sega kroppar orkade med. I morgon kan jag lova betydligt högre fart.
***
Jag lovade ju att ni skulle få se laguppställningen från "Julbollen 2012". Lite sent förvisso, men bättre det än aldrig. I morgon kommer laguppställningen från 2013 och ni kommer märka att det skett några små förändringar under året, det viktiga är dock att "Julbollen" fortsätter att växa och planeringen inför 2014-års upplaga är redan igång.
***
Nu blir det förströelse i form av böcker och musik.
Mackan och Stina kom förbi igår med årets bästa efterrätt. Fruktsallad. Riktigt magiskt. Och även om Mackan vill ha sin grädde lite "slaskigare" än vad jag vill ha min, så kan vi ändå vara vänner, och är man vänner så ingår det att ibland komma hem till varandra med fina efterrätter.
Enligt överenskommelse så tejpade vi knät. Vi ville testa om det gick att "låsa" fast de mekanismer i knät som åsamkar smärta och för att göra det lite mer stabilt. Kjell är, efter år av mer eller mindre skadade spelare, en "tejpexpert" långt utöver det vanliga, och jag vet ingen annan som är lika kunnig på området. Mitt knä var dock inte riktigt med på noterna utan började trilskas så snart jag entrade Gastens konstgräsplan. Jag var inte sen att avbryta och göra knät till viljes. Istället för lätt jogg ute i solskenet så hamnade jag på en cykelsadel i en svettig styrkelokal.
Det enda jag såg framför mig var ett hav av semlor, ett hav som sakta men säkert tunnades ut till små öar som försvann ner i blekta påsar och bars iväg av välklädda kvinnor och hattprydda män. På bänkar runt omkring mig satt andra män, andra kvinnor, och förtärde redan inköpta semlor i rask takt. Jag kände mig malplacerad. Jag och min kycklingsallad passade inte in. Jag har aldrig tidigare känt ett sådant utanförskap. Runt omkring mig fortsatte ”tuggandet”, grädden var överallt, i mustascher, på hakor, kinder, kläder, golv, biljetter, servetter och i och på papperskorgar. Vanligtvis gillar jag grädde. Äh fan, vanligtvis älskar jag grädde. Men inte när den befinner sig på den där lilla jästa saken med gluten i. Då avskyr jag den.
Göteborgs Centralstation och ett hav av stressade människor. Alla åt olika håll. På väg någonstans.
Jag besökte Janne Almblad på IFK-kliniken. Ett trevligt återseende.
Jag reste hemifrån vid tio i förmiddags och vi väntas ankomma Kalmar strax efter tio ikväll. En lång dag. Många timmar ombord på tåget. Tid som lämpar sig alldeles utmärkt för att avverka veckans projekt.
Passerat Borås. På väg hem.
Yo-yo tester är synonymt med ren och skär mjölksyra, vilket i sin tur kan framkalla allergireaktioner hos vissa fotbollsspelare. I vissa fall så starka reaktioner att man tvingas stanna hemma och helt enkelt råkar missa testtillfället. Kalmar FF-2014 är dock en seriös årgång och vi gillar den fysiska smärta som uppstår i samband med hård träning. Kort sagt så lider vi inte av denna svårbotade åkomma.
Som ni kanske redan har listat ut så innehöll dagen ett yo-yo test, och inte vilket som helst utan ”yo-yo recovery-test v2”, och allt vad det innebär i form av plötslig energilöshet och måttlig ångest.
Fyra spelare. Varsin bana. Tjugo meter. Koner. En startsignal. Kroppar i rörelse. Fler signaler. Tung andhämtning. Tomma blickar. En varning. Två varningar. Avbryt. 20,2 eller 21,4. En ny ”fyra”. Och så rullar det på. Ett yo-yo test i all sin enkelhet.
Mackan och Emin är alltid storfavoriter. Och precis som vanligt levererade de på respektive bana. Rent spontant kan jag känna att det är slöseri att använda Mackan som mittback. Med den fysiska kapacitet han besitter borde han vara som gjord för en defensiv mittfältsroll. En ”gnuggar”-roll.
Testresultaten var skiftande, precis som testresultat brukar vara, men jag lämnar det så. Lagom öppet för vidare spekulation.
***
Helgens stryktips var nära, nära. Endast två mål skiljde mitt andeltips från tretton rätt. Arsenal brukar ha det jobbigt på bortaplan mot Stoke, därför valde jag att halvgardera den, tyvärr så hade de det lite jobbigare än vad jag trodde skulle vara fallet. Så den ”ettan” kom som en liten chock. Även Reading trodde jag skulle spela hem en ”trea” på hemmaplan mot jumbon i the Championship. Men icke. Trots tre man mer på plan så nådda man endast ett kryss och min dröm om att en gång få bära den klassiska ”13-rätt tröjan” får skjutas lite på framtiden. Men det närmar sig.
*** Annars stod domarinsatsen i fokus under dagens yo-yo test. Det ryktades om mutor, spel och annat fuffens, och jag vet inte vad som stämmer men är böjd att hålla med om att bedömningsnivån i de olika ”heaten” var en aning skiftande. Men som någon vis man sade en gång - ”det är bättre att alltid utgå från att domaren är skit, så blir man aldrig besviken”. Och det ligger någonting i det. Varför reta upp sig på någonting man ändå inte kan påverka?
***
Jonas Hansson vrider och vänder på allt som handlar om Kalmar FF. Sysslar just nu bara med fotboll, bland annat på ett fotbollsgymnasium och även som skribent om fransk fotboll på Fotbollskanalen. Gillar brassar.
27 år gammal. Spelande tränare i moderklubben Lindsdals IF i division 2. Skrev sommaren 2008 på ett kontrakt med dåvarande Superettanlaget Limhamn Bunkeflo och kombinerade fotboll med studier på Malmö högskola och programmet Sport Management. Arbetar i dag som utvecklingskonsulent på Smålandsidrotten. Gillar Håkan Hellström, Doc Martens, Bob Dylan och tajta jeans. Innehar säsongskort på Guldfågeln Arena och följer brorsans fotbollsliv i Hammarby IF.
Säsongen 2013 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Emil Dolk: 21-årig mittfältsterrier som förutom Oskarshamns AIK, spelat för moderklubben Rödsle BK. Blivande civilekonom, som lever med känslan av att vara en tia bland femkronor. Inte riktigt lika stor, men dubbelt så värdefull.
Carl Aldebert: 24-årig central mittfältsdynamo i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna och Liverpool.
Eric Persson: Hårdför mittback som är 21 år ung. Lagkapten i Oskarshamns AIK. Stora intressen i livet är fotboll och ishockey. Jag avgudar Francesco Totti och avskyr Messi!
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Upplev mer. Stor guide till motionsloppen i hela sydostregionen. Inspirerande reportage. Tävling & träning. Till Taggade!
Blogg
Om Tim, Klas, sömnlöshet och inte så mycket om matchen
"Så var det natt igen. Och sömnen som aldrig tycks infinna sig. I stället för att sova, som min hjärna är tydlig med att den inte vill, så sitter jag i skenet från datorn och skriver det här inlägget."
LÄS MER
