Sverige sett utifrån nr 7: Berendt 1983
Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? I denna artikelserie kommer Samtidens redaktör Jan Sjunnesson att presentera ett 30-tal skönlitterära författare, debattörer och forskare som funderat på detta. De är alla födda utanför Sverige, men har antingen flyttat hit för kortare eller längre tid, eller skrivit om svenskarna och Sverige. För dem är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som de funderat över och skildrat. Från Susan Sontag 1969, Jörn Donners och Theodor Kallifatides 1970-tal över millenieskiftet till Qaisar Mahmood, Nima Dervish och Michael Booth 2014.
Tidigare artiklar i serien:
Sontag 1969
Kallifatides 1970
Huntford 1971
Donner 1973
Faramond 1975
Enzensberger 1982
Fallet Sverige: Förmyndarsamhället får en dansk skalle av den danska journalisten Mogens Berendt (Bonnier Fakta, 1983), är inte unik i sitt råskäll på det nordliga grannlandet. I allt bekräftar den vad svenskar tror att danskar irriterar sig på; Systembolaget, förbud av krigsleksaker, Palmes självgoda utrikespolitik, myndigheternas övermakt och så vidare.
Liksom den danska skribentkollegan Mikael Jalving gjorde 2009 i sin reportagebok Absolut Sverige så reser Mogens med kvinnligt sällskap runt i landet, intervjuar uppsatta personer, dricker öl på fel tidpunkt och röker på fel platser. Men det finns några poänger i denna välkända danska Sverigekritik som är värda en omläsning om boken går att få tag i.
För det första så tar han upp de tvångsomhändertaganden av barn som gjordes till synes godtyckligt av socialtjänsten. En engelsk kvinna som kritiserat barnavårdsnämnden i pressen fick sin 6-åriga son omhändertagen för att hon inte talade svenska med honom hemma och inte ville sätta honom i en svensk skola istället för den internationella skola pojken gick i. Flera andra fall är häpnadsväckande i sin okänslighet inför vilken makt svenska byråkrater hade men inte ville erkänna.
För det andra finns bra citat och resonemang från hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman som också tar upp dessa rättsvidriga barnomhändertaganden och det svaga skyddet för familjer och föräldrar i lagstiftningen. Hennes vittnesmål om myndighetssanktionerad barnmisshandel är skrämmande och tyvärr fortfarande aktuellt. Så sent som 2008 rapporterade denna f.d. höga jurist och domare om fortsatta rättsliga övergrepp vid omhändertaganden där JO och ansvariga inte klarat av sin roll i boken Sverige och rättstaten på 2000-talet.
För det tredje finns många samtidshistoriska exempel på välmenande uppmaningar till angiveri och kontrolliver i boken. Till exempel om man som privatperson anlitar en hantverkare och misstänker att denne inte kommer betala in skatt åläggs man att rapportera honom till Skatteverket. Ett annat förslag som realiserades i Gävle var att registrera alla inköp på Systembolaget för att upptäcka storkonsumenter och langare.
Några exempel från riksdagsmotioner 1982: påbud att alkohol i hemmet ska förvaras inlåst, förbud för barn under 15 år att äga hund, förbud mot djur i kollektivtrafiken.
En historisk genomgång från Gustav Vasa till Palmes återkomst 1982 visar på landets särdrag; inga feodala traditioner, centralmakt under rikskanslern Oxenstierna på 1600-talet , mäktiga korporationer vid sidan av demokratiska organ, självständiga ämbetsverk och en välvillig tilltro till stat och myndigheter. Svenskarna sägs vara ointresserade av ideologi och principer, och istället inriktade på materiella fördelar och teknologi. Dock kan jämlikhet och solidaritet gärna hållas fram i vår historia, men då som något fint hos de styrande som delade ut pengar de fått in på höga skatter till behjärtansvärda ändamål.
Dansken Berendt citerar den bortgångne och folkkära författaren Sven Delblanc:
Den största drivkraften bakom det korporativa Sverige . . . är falsk solidaritet, kunde man kalla det. Kravet på solidaritet med något som inte nödvändigtvis är i människornas eget intresse. Man avkrävs solidaritet för att stötta ett ledarskaps prestige.
Alltså att de mäktiga delar ut andras pengar för att själva visa sig goda. Känns igen idag.
Sverige är på sätt och vis ett av Europas mest nationalistiska länder menar dansken till sist. Vår egen självbild visar upp ett modernt framgångsrikt och jämlikt samhälle dit alla andra folk vill nå. Att visa sig stark utåt kompenserar det inre tvivel svenskarna kan känna. Även självkritik kan ingå i denna nationella narcissism, bara man oupphörligen intresserar sig för själva, för vad andra tycker om en och vad man själv tycker om vad andra tycker om en, och så vidare.
Som om landet vore en ouppfostrad tonåring, en brat, far svenskar runt i världen och läxar upp andra folk om hur de ska göra. Världen vill dock slippa lektioner från den karga Nord som inte haft krig på 200 år och alltid tror sig veta bäst. Den långa freden har gett Sverige en oskuldsfull och moralisk självrättfärdighet, en världshistorisk mission att etablera fred på jorden genom folk som Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme.
Mogens Berendt, som nyligen gick bort, har på osvenskt manér skrivit en språkligt slarvig bok utan referenser, men som bitvis är riktigt underhållande. En svensk blir garanterat lite sur fortfarande och det är bara bra. Tack Danmark!
