Sanningen om de syriska flyktingarna

Sanningen om de syriska flyktingarna

Krönika Flykten sker huvudsakligen från trygga västerländska länder.

Jan Guillou ©Kjetil Ree

Kulturvänstern ute på marknaden

Man behöver inte vara olönsam bara för att man tror på solidaritet och jämlikhet. Den svenska kulturvänstern har lärt sig hur man tjänar pengar på att kommersialisera kritiken av kommersialismen.

I många länder är kulturen opolitisk och har såväl kommersiella nöjesinslag som seriösa yttringar. Ofta är den uppburen av en bildad medelklass som villigt betalar för sig. Men i Sverige är kulturen vänster och kulturarbetarna inriktade på att skapa sitt levebröd genom skattesubventioner. Det heter att kommersialism inom kulturen är något fult som inte ska uppmuntras.

Emellertid är den här inställningen oerhört hycklande då vänsterdominansen inom den svenska kultursektorn är så stark att man måste vara vänster för att kunna tjäna pengar. Med möjligheten att tjäna pengar på att vara vänster får vi vad som kan kallas för en vänsterkommersialism.

Arbetarrörelsen lyckades bygga upp en mäktig parallell makt- och serviceapparat för varor och tjänster under 1900-talet. Vanliga svenskar kunde sköta sina matinköp på Konsum, försäkra sig i Folksam, tanka bilen på OK, läsa böcker utgivna av Rabén & Sjögren/KF, bo bra via HSB och Hyresgästerna, sätta barnen i Unga Örnar, äta på Sara och Clock, dansa i Folkets Park och lyssna på föredrag hos ABF i Folkets Hus, resa utomlands med Reso och småningom begravas med Fonus stöd. Ett komplett liv i folkhemmet där myndigheterna och civilsamhället arbetade tillsammans för att människorna skulle vara så ombonade som möjligt.

Men med tiden blev de socialdemokratiskt dominerade verksamheterna alltför maktfullkomliga och tröga. 1970 spelade nya upproriska musikorkestrar på Gärdesfesten, 1971 gavs maoistiska FolketiBild/Kulturfront ut och under resterande 70-talet växte det fram en utomstående kultur- och miljörörelse.

Intressant nog ofta i opposition till just socialdemokratin, men med sin polemiska hållning pekad mot borgerlighet och kapital. Ibland när sossarna ville vara med i protesterna så fräste de arga punkarna tillbaka. Ebba Grön vägrade 1977 spela i Rågsved när lokala socialdemokrater ordnade musikfest och hade satt upp en reklamskylt för Gomans Korv (som gjordes av Winners och såldes på Konsum).

År 1980 började dock de arga punkarna inse att det var bättre att samarbeta när de fick över 100 000 kronor från Statens Kulturråd. Det slutliga införlivandet av den upproriska proggmusikrörelsen och därmed den generation som skapat de nya alternativen skedde vid ANC-galan i Göteborg 1985. Olof Palme bjöds in och alla som skrikit sig hesa och häcklat honom hade bytt sida och hyllningarna tog vid.

Mordet några månader senare ökade lojaliteten mellan den nya vänstern som blivit medelålders och de gamla arbetarrörelseinstitutionerna. Många gick samma väg som Gunilla Thorngren när hon gick från kvinnokamp i Grupp 8 och stred för de utsatta inom R-förbunden till att bli statssekreterare i Kulturdepartementet under sosseregeringar.

Under 1990- och 2000-talen har denna vänster konsoliderat sina positioner inom kulturliv, medier och offentlig sektor genom att ingå samarbeten och personallianser med vänsterförlag som Ordfront, Arenagruppen och Olof Palme-centret. En mängd nya vänsterinitiativ har vuxit fram inom sexualitet och etnicitet, när klassbegreppet inte dög längre; några arbetare har inte synts till i den vänster som fötts på 1970- och 80-talen.

En ironi med vänsterns framgångar inom kulturlivet är att svenska författare och artister säljer bättre ju mer antikapitalistiska de är. Deckarduon Sjöwall-Wahlöö inledde denna intressanta men inte helt ovanliga symbios av kritik och levebröd på marknadsekonomin, som i viss mån också spirat i amerikansk litteratur (Miller, Kerouac m fl.) och i betydligt blygsammare form inom kooperationen. Kooperativa Förbundet var dock klara försvarare av marknaden, men kunde ibland tillåta att kritik av miljöförstörande rovdrift och antiimperialism släpptes fram.

År 2014 är Jan Guillou, Liza Marklund, Henning Mankell, Stieg Larsson och Leif GW Persson exempel på vänsterförfattare som tjänar stora pengar på att kritisera marknadsekonomin i sina ofta läsvärda, men ideologiskt vilsekomna verk. Ordfronts DemokratiAkademi säljer kurser till skolor och statliga verk för att hålla ruljangsen igång samtidigt som deras maoistiska förflutna skuggar samtiden. Men först ut att realisera vänsterns kapital var Johan Ehrenberg som med ETC byggt upp en mediekoncern på motstånd mot koncerner.

Denna tydliga vänsterkommersialism präglar svensk litteratur, teater och film. De liberala debattörerna Fredrik Segerfeldt och Lars Anders Johansson är de enda kritikerna som upptäckt fenomenet med vänsterkommersialismen, men utan att använda sig av termen.

Utsålda hus garanteras när man gör en remake av gamla vänsterprojekt som Jösses flickor – Återkomsten eller åker ut med åldrande proggmusiker på skärgårdskryssning, eller får människor att betala höga biljettpriser för att se Progglådans Proggens Stars på första maj 2014; för 1040 kr inklusive tvårätters middag får besökarna ”en konsert inspirerad av solidaritet, en partipolitiskt obunden hyllning till den arbetande människan, den andas kärlek och fred på riktigt”.

De gamla proggrävarna Samla Mammas Manna och Blå Tåget garanterar framgång och medial uppmärksamhet. För att inte tala om alla sålda biljetter.