- den utomparlamentariska italienska vänsterns bidrag till en levande klasskamp

Vem letar inte efter en anti-totalitär marxism, en begärsfylld teori och praktik som varken drar sig för att kasta sten på snuten eller omtolka Marx Grundrisse? En radikal politik för nästa årtusende med subversiva språkspel, villig att se bortom både stat och kapital, sosserövar och vänstergnäll. Är den dessutom digitalt uppdaterad är fler än jag nyfikna, eller hur? Häng på!

Den italienska autonoma vänstern genomlevde ett sådant teoretiskt och politiskt experiment under 60- och 70talen. Från dess klasskonsekventa ”operaismo” (”arbetar-ism”) i tidskriften Quaderini Rossi i början på 1960talet till dagens cyberunderground i autonoma så kallade Centri sociali i ockuperade hus, går en vibrerande känsla av vilt uppror och kollektiv frihet. En vitalistisk politik av motmakt, arbetsvägran och fantasi. Paris uppror några veckor i maj-juni 1968 motsvarades av 10 års kamp mot stat och storföretag i Italien 1969- 79. Den 7 april 1979 fängslades tusentals revolutionärer i de mycket anti-auktoritära självständiga rörelserna kring Autonomia, vars intellektuella ledare anklagades för samröre och vara hjärnan bakom den elitistiska terroristligan Brigate Rossi. Fortfarande finns hundratals politiska flyktingar i exil i Frankrike utan möjligheter att återvända. Detta måste betyda ett verkligt hot mot den italienska kapitalismen. På fiendens reaktioner avläser man sin kraft.

Operaismo och politisk arbetsvägran

Operaismo utgör startpunkten för denna italienska tradition av anti-auktoritär marxism utanför partipolitik och facktraditioner. Likande rörelser fanns i 1940- och 50-talens USA (Johnson-Forest tendensen) och Frankrike (Socialisme où Barbarie). Även de franska situationisterna och deras engagemang i Paris maj -68 var viktigt för den nya italienska vänstern.

Centralt för operaismo är arbetarklassens kamp mot kapitalet, för en egen ”själv-värderad” sfär, ja en kommunism som finns inneboende i kampen mot kapitalet, inte som ett avlägset lyckotillstånd som väntar efter en bolsjevikledd revolution. Inom men mot kapitalet. Arbetarnas egen kamp är vad som för kapitalets utveckling framåt. Inte minst tekniskt, som Marx förutsåg. Paradoxalt nog bekämpar arbetarklassen därför sig själv, men såsom den konstruerats av kapitalet, en rå obildad massa. Du ska hålla käft och arbeta. Kampen är större än bara mot kapitalets makt i relationen arbetare/arbetsköpare, en underordning som också kan vara kollektiv – som i östblocket, i kooperativ eller i välfärdsstaten. Vi är mer än bara arbetare i våra liv.

Att vägra arbeta är ett centralt medel för operaismo för att visa sin makt, tvärtemot vad officiella arbetarpartier lovat i form av duktiga motiverade arbetare under socialism/socialdemokrati. Själva slaveriet måste bekämpas, det vill säga allt arbete och förberedelser inför arbete, såsom hushållsarbete, uppfostran, vila inför/efter jobbet, resor, TV, kompetensutveckling etc. Därför drogs kvinnors och andras osynliga (hem)arbete tidigt in i operaismos analyser. Kvinnor strejkade 1965-77 tillsammans med männen och krävde lön för hemarbete. Inte daghem för att tvingas ut och arbeta som i Sverige. Fortfarande existerar en internationell kampanj: Wages for Housework, ledd av de ”autonoma” feministerna Selma James och Mariarosa Dallacosta.

Tre faser i arbetarklassens utveckling

Arbetarklassen är det dynamiska elementet i produktionen och tvingar kapitalet att rationalisera och utveckla produktionen. Den autonoma teorin ser tre perioder; den professionelle arbetaren (1800- 1920), massarbetaren (1930- 1960) och den sociale arbetaren (1970 – ), var och en med sin form av klasskamp och sina klasskompositioner. Under större delen av 1900-talet har tayloristisk arbetsfördelning, fordistisk löpandebandproduktion och keynesiansk socialdemokrati/social liberalism disciplinerat arbetarmassorna. Före börskraschen 1929 kunde arbetaren vara sin egen, en hantverkare och professionell yrkesman, men under depressionen och med Sovjetunionen som hotande alternativ degraderas han till ”massarbetare” för att ingå i en statsplanerad ekonomi á la Roosevelt, sossarna eller än värre Stalin. Masskonsumtion och amerikansk livsstil höll honom på plats till 1960-talet då inte bara massarbetaren, utan även studenten, hippien, afrikanen, lodisen och kvinnan tog till orda och sade som arbetarna under gruvarbetarstrejken vid statsägda LKAB 1969: Vi är inte maskiner!

Att reducera livet till arbete och dess för- och efterarbeten, kallade Mario Tronti (en tidig ledare inom operaismo 1962-69) för den ”sociala fabriken”. Aldrig tidigare har en epok varit så koncentrerad kring arbetslivet som kapitalismen. Allt ingår i den sociala fabriken. Det löpande bandets princip har gått över alla gränser. Enligt Marx och autonomisterna har vi gått från det tidiga industrisamhällets formella underordning under kapitalet till dagens reella underordning, där varje sfär är en plats för Makten – men också motmakten. Kampen mot det kapitalistiska arbetets krav finns på alla platser, inte bara på fabriksgolvet, utan vid universiteten där studenter förbereds för yrkesliv åt kapitalet, i hemmen där barn tvingas undertrycka sin önskningar, framför teven där vi lär oss bli duktiga konsumenter, på arbetsförmedlingen lär vi oss vänta på skitjobb etc. Hela samhället blir en fabrik.

Operaismo blev vidare ett sätt att systematiskt analysera usla arbetsförhållanden bland andra vid de stora Fiat-fabrikerna i Turin och norra Italien. Radikala sociologer och arbetare dokumenterade hur de unga männen från södra Italien, vildsinta napolitanare, saboterade bandet och strejkade vilt utan lov från de kommunist- eller kristdemokratiskt dominerade fackföreningarna. Under den ”heta hösten” 1969 exploderar Italien i en våg av strejker, fabriksockupationer, och fantasifulla upptåg. I denna tid minskar kapitalets profit och dess allians med staten bryts.

Från Operaismo till Autonomia

Alla beräkningar visar att Västeuropa runt 1968-73 genomgår en förvandling från stabil socialdemokratisk eller liberal hegemoni till en krisfylld ekonomi i stagflation, utan stöd i dollarn som lättat ankar från guldmyntfoten i valutasamarbetet Bretton Woods 1971. Oljekrisen 1973 gav dödsstöten åt välfärdsstaten och inledde den postmoderna kapitalismen, med dess nya möjligheter för klasskamp.

Vid denna tid förvandlas den arbetarklassinriktade operaismo till flera självständiga mer eller mindre militanta rörelser; från avantgardena Prima Linea, Potere Operia, Autonomia Operia, till den löst organiserade Autonomia, ca 1974-75. Marginaliserade grupper, avhoppade studenter, kvinnogrupper, invandrare, utslagna, arbetslösa, kort sagt gli emarginati, finner varann utanför arbetarklasshegemonin i kampen för livet mot arbetet. Hela kvarter i Rom och andra städer ockuperas, man har gatustrider med snutar och fascistsvin, åker gratis på bussarna, betalar egenreducerade priser i butiker och till elverket (verkligheten bakom Dario Fo – farsen Vi betalar inte, vi betalar inte!). Den ”heta våren” 1977 kulminerar med undantagstillstånd i de större städerna. Italien knäar under de 100 000-tals aktivisterna och sympatisörerna.

Vad som varit en liten studentrörelse med visst arbetarinslag (särskilt Fiat-arbetarna i Mirafiori i Turin 1969) hade vuxit till ett hot mot ordningen. Två års strider med domstolar och polis, högergerilla och maffia slutar i april 1979 med ospecificerade åtal, och fullständig marginalisering från det stora kommunistpartiet PCI vars koalition (”den historiska kompromissen”) med kristdemokraterna måste respekteras till varje pris från vänster.

70-talskrisen betydde slutet för den statskontrollerade ekonomin á la Keynes och en permanent krisekonomi inleds med nyliberalism och utslagning till följd av en ny informationsrik och social produktionsordning, en post-fordistisk ekonomi med en postmodern ideologi. Massarbetaren från 1950-och 60-talen som ersattes av den ”sociale arbetaren”, har egenskaper som bäst tas tillvara av kapitalet i en utspridd manufaktur, inte i stora fabrikslokaler där fackliga krav kan resas kollektivt. En ny produktionsstruktur växer fram, den ”diffusa fabriken”. Post-fordismens datorer ersätter fordismens löpande band.

Norra Italiens (inte sällan kommuniststyrda) småföretagardistrikt med nät av underleverantörer, som t. exempelvis Benetton och nya underleverantörer till Fiat, uppstår raskt under 1980-talet. La Terza Italia – det tredje Italien. Cirkulation, mode, datorer, bioteknik och urvattnad medelklassocialitet betyder allt mer, men kan också användas emot kapitalet. Den sociale arbetaren är mer än tidigare insatt i den immateriella high-techproduktionen och kämpar hellre utifrån nya oväntade allianser, autonomt, än i partier eller homogena grupper. Bortom socialistiskt/liberalt parti- och enhetstänkande under modernismen skymtar en ny autonom mångfald av uppror under post-modernismen, baserade på immaterialitet snarare än materia, intellekt snarare än händer, abstrakt arbete istället för konkret. Ett post- materiellt proletariat i vardande, i väntan på sin rätt.

”Vi har några möjliga element av en ny definition av proletariatet [...] som i alla sina delar består av massintellektualitet. Plus – och detta är avgörande – vi har ett annat element: i den vetenskapliga ordningen av produktivt arbete, i den ökande abstraktionen och socialiseringen av produktionen, blir den post-fordistiska alltmer kooperativ, oberoende och autonom [...]. Frågan är, betyder [detta entreprenörskap] också ett politiskt entreprenörskap, som politisk autonomi?”.1

Vad som behövs, nu som på italienaren Machiavellis 1500-tal, är pengar och vapen. Resten har vi redan.

Jan Sjunnesson

Litteratur:
Ballerini, N. (1973), Revolten i Torino. Stockholm.
Bologna, S. (1972), ”Class Composition and the Theory of the Party”, Telos, nr. 13.
Cleaver, H. (1979), Reading Capital Politically. Austin.
Hardt, M. – Negri, A. (1994), Labour of Dionysus.- A Critique of the State- Form. Minneapolis.
Hardt, M. – Virno P. (red.) (1996), Radical Thought in Italy. A Potential Politics. Minneapolis.
Negri, A. (1988), Revolution Retrieved. London.
Negri, A. (1989), The Politics of Subversion. London.
Tronti, M. (1972), ”Workers and Capital”, Telos, nr. 14.
Witheford, N. (1995), ”Cycles & Circuits of Struggle in High Technology Capitalism”, Common Sense, nr. 18.
http://www.ecn.org (Centri sociali, engelsk version finns.)