Sontag 1969
Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? I denna artikelserie kommer Samtidens redaktör Jan Sjunnesson att presentera ett 30-tal skönlitterära författare, debattörer och forskare som funderat på detta. De är alla födda utanför Sverige, men har antingen flyttat hit för kortare eller längre tid, eller skrivit om svenskarna och Sverige. För dem är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som de funderat över och skildrat. Från Susan Sontag 1969, Jörn Donners och Theodor Kallifatides 1970-tal över millenieskiftet till Qaisar Mahmood, Nima Dervish och Michael Booth 2014.
Den amerikanska författaren och filmaren Susan Sontag vistades sju månader i Stockholm år 1969. I ett brev till sin tidskrift, den alternativa hippa Ramparts i San Francisco, berättade hon om sina erfarenheter av den coola socialistiska utopin Sverige.
Även om hennes intryck är fyra decennier gamla finns förvånansvärt mycket överensstämmelse. Hon såg svenskar, inklusive svenska hippies och bohemer vid 1960-talets sista år, som försiktiga och trevliga, barnsligt självcentrerade och alltid med stor självbehärskning. Den hårda aggressionskontrollen görs av varje enskild svensk själv hävdade hon. Tystnad är svenskens nationella särdrag med vissa undantag. Sontag märkte att svenskarna alltid berättade för andra när de gick på toaletter och vad de skulle göra där.
Att vara bland folk är som att vara på arbetet för svenskarna och många klagade på hur trötta de var på att ha folk omkring sig och tvingas prata. För en New Yorkbo som Susan Sontag var detta beteende obegripligt. Hon märkte också att stadslivet i Stockholm var raka motsatsen till smältdegeln New York.
Vad som gjorde skillnad för svenskarna var alkoholen. För unga och gamla blev det plötsligt tillåtet att uppträda larvigt och galet, raka motsatsen till deras uppträdande innan berusningen. ”Svenskor vill bli våldtagna”, noterade hon när alkoholen förändrade svenskarnas relationer.
Hon trodde inte för ett ögonblick att socialdemokratin eller välfärdsstaten var ansvariga för de djupare defekterna i svenskarnas uppföranden, utan att de berodde på gamla traditioner från den svenska landsbygden och de lantliga men nu stadsboende svenskarnas brist på självförtroende i modernt umgängesliv.
Den svenska blygheten är närmast sjuklig menade hon. Extremt patologisk. Ändå hängde hon med de mest hippa och avslappnade svenskarna i Stockholm Woodstockåret år 1969 som år 1970 skulle arrangera Festen på Gärdet i Stockholm, städat och korrekt med polistillstånd.
Hon finner de svenska kvinnorna vackra, men männen ännu vackrare. Dock gör deras kroppshållning och uttryckslösa ansikten inte skönheten rättvisa. Stela ryggar och axlar, knappt rörliga huvuden och låga röster gör svenskarna mindre attraktiva än de kunde vara.
Sexbutiker med filmer och dildos var nytt för henne 1969 men verkar bara göra svenskarnas sexliv än mer ointressant och mekaniskt.
Undantaget är undergroundtidskriften PUSS som gavs ut under några vilda år vid denna tid av bland andra Carl Johan de Geer och andra bohemer.
Susan Sontag är imponerad av Sveriges acceptans av ungdomsuppror som när långhåriga värnpliktiga tillåts marschera tillsammans med de andra snaggade. Ingen stöts ut, alla ska med.
Susan Sontags Letter from Sweden kan läsas här.