Reinfeldts draksådd

Reinfeldts draksådd

Krönika Arvet efter Reinfeldt knäcker Moderaterna.

Enzensberger 1982

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? I denna artikelserie kommer Samtidens redaktör Jan Sjunnesson att presentera ett 30-tal skönlitterära författare, debattörer och forskare som funderat på detta. De är alla födda utanför Sverige, men har antingen flyttat hit för kortare eller längre tid, eller skrivit om svenskarna och Sverige. För dem är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som de funderat över och skildrat. Från Susan Sontag 1969, Jörn Donners och Theodor Kallifatides 1970-tal över millenieskiftet till Qaisar Mahmood, Nima Dervish och Michael Booth 2014.

Tidigare artiklar i serien:
Sontag 1969
Kallifatides 1970
Huntford 1971
Donner 1973
Faramond 1975

Reportageserien Svensk höst i Dagens Nyheter hösten 1982, av den tyske författaren Hans-Magnus Enzensberger, är bland det bästa som skrivits om vårt lands senare utveckling. Med historiskt djup, en reporterns blick för detaljer och en osedvanlig tankeskärpa visade han i dessa texter hur landet låg vid tröskeln till Palmes återkomst i valet 1982.

Hans-Magnus Enzensberger hamnar på en valvaka hos inflytelserika människor som för allt i världen inte vill visa att de hade makt. Deras IKEA-hyllor och omaka stolar påminner honom om hur studenter brukar bo i Tyskland innan de satt bo. Men här i Sverige är den enkla ytan en markör som visar att man inte vill stoltsera med rikedom och inflytande.

”Maktelit” är det ord han kommer att tänka på, men det har en opassande klang på valvakan där i Vasastan i Stockholm där alla tycks vara överens, även de arga ledarskribenterna på landets smått konservativa dagstidning (Svenska Dagbladet).
– Vem vi än röstar på och vad det än leder till, så är vi socialdemokrater ändå allihopa, säger en herre i sliten tweed.

Enzenzberger ser på den sista avgörande partiledardebatten på en liten teve. Oppositionsledaren Olof Palme är centralgestalten kring vilken alla flockas framför teven, såväl borgerliga statsministrar likt Torbjörn Fälldin, som vanliga väljare. Begreppet ”hegemoni”, definierat av den italienska marxisten Gramsci, påminner honom om vilken roll socialdemokratin spelar som rikslikare och som den institution till vilken alla andra medspelare måste förhålla sig. 1980 hade Enzensbergers svenska författarkollega och gode vän Lars Gustafsson döpt detta svenska hegemoniska socialdemokratiska fenomen till ”problemformuleringsprivilegiet”.

Hemma i Tyskland, liksom på den europeiska kontinenten, är partipolitiska dueller en kamp med blod, svett, förtal, skvaller och känslor men här i Sverige finner han bara jämnmod och artighet. Inte ens de borgerliga partiernas beteckningar visar någon större identitet; de konservativa kallar sig moderata, det liberala partiet underviker liberalismen och det gamla bondepartiets nya namn betyder nästan inte någonting.

En affärsman som Enzensberger träffar men inte nämner vid namn (gissningsvis Anders Wall eller möjligen Jan Stenbeck) är den enda som öppet vill visa upp sin rikedom, sin framgång och sin vulgaritet. Det lugnar Enzensberger som skriver:

Det finns människor som ingen vård och ingen uppfostran, inte ens den mest människovänliga, biter på. Jag vet inte varför men denna visshet lugnar mig.

Han skriver vidare att den svenska socialdemokratin har lyckats med vad katolska inkvisitorer, lutherska pietister och kommunistiska bolsjeviker gått bet på – att tämja människan:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

En kväll verkar dock de yngre svenskarna ha förvildats. Ungdomar samlas vid Fridhemsplan i Stockholm i stora mängder och rusar ned till Rålambshovsparken för att festa och hångla, eller kanske bara prata med helt nya bekantskaper de talat med på den nya telefonflugan ”Heta Linjen”.
Polisen ingriper för att upplösa detta offentliga möte som inte har något tillstånd och som saknar ansvarig arrangör. Batongslag och trasiga jeans blir först resultatet.

En vecka senare rycker socialtjänst och ungdomshandläggare ut med Televerkets hjälp. Heta Linjen ersätts med myndighetskontrollerade gruppsamtal där maximalt fem personer kan prata samtidigt. Ungdomarnas brott bestod alltså i att de inte hade utnyttjat någon av de officiella institutioner som fanns för unga; fritidsgårdar och ungdomsorganisationer, eller vuxna inom det statliga monopolverket.

Enzensberger far sedan till den nedlagda bruksorten Leufsta Bruk i Norduppland för att finna de historiska rötterna till 1900-talets folkhem. Det framstår som något av ett under för honom att detta strukturellt fattiga och underbefolkade land var världens ledande järn- och stålexportör för 300 år sedan. Man måste vara döv och blind för att inte känna igen det moderna svenska välfärdssamhället grogrund i denna patriarkaliska utopi, bruket. Den andra grogrunden var den centralt styrda starka staten under rikskansler Axel Oxenstiernas ledning på 1600-talet som inget annat europeiskt lands administration kunde mäta sig med.

Han träffar sedan juristen och medborgarrättsförkämpen Gustaf Petrén och sätter sig själv ned för att läsa Svea Rikes grundlag. Han kan tyda det svenska språket så pass att innehållet går fram och med Petréns hjälp upptäcker han hur illa skyddet är för medborgarna mot staten och ämbetsverken.
Skulle en felaktig lag antas av riksdagen finns det inte som i dåvarande Väst-Tyskland (och i dagens Tyskland) en författningsdomstol.

Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

Det betyder att den felaktiga lagen ska fortsätta att gälla om inte felet är ”uppenbart”. Det är oklart hur ”uppenbara fel” bedöms, av vem och varför; samt till vem man i sådana fall vänder sig för överprövning. Än idag har Sverige ingen författningsdomstol.

Avskaffandet av kunskaper i den svenska historien är ett annat exempel på hur befolkningen förts in i tron på den goda staten. Äldre tider anses inte vara intressanta och i synnerhet inte den svenska stormaktstidens 1600- och 1700-tal. Enzensberger skriver att det visserligen är berömvärt att de svenska skolbarnen vet mycket om förtrycket och utsugningen i fattiga länder, men dessa kunskaper hjälper dem inte att förstå sitt eget land.

En norsk historiker berättar för honom att avskaffandet av den egna historien var kanske det största ideologiska fel den svenska socialdemokratin begått. Denna systematiska glömska skulle komma att straffa sig, om inte förr så i kristider.

Men det finns hoppfulla tecken på en visserligen mild men ändå samlad opposition och demokrati utanför partierna och byråkratin. Enzensberger såg 1982 positivt på små självhjälpsgrupper och självförsörjande kollektiv inom den så kallade alternativrörelsen, sedermera Miljöpartiet och närstående grupper, inklusive föräldrar som ville ta hand om sina barn utan offentlig barnomsorg. De utgör delar av det ofta övertäcka men befintliga demokratiska urberget i Sverige menade han.

Artikelserien av Hans-Magnus Enzensberger, Svensk höst, gavs ut som särtryck (DN, 1982) och trycktes om i Ack Europa (Norstedts, 1988).

På grund av semestertider håller Samtiden under närmsta tiden en lägre uppdateringstakt än vanligt.