Turkiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 39°N 35°Ö / 39°N 35°Ö / 39; 35

Türkiye Cumhuriyeti
Republiken Turkiet
Flagga Statsvapen
Valspråk: 
Egemenlik, kayıtsız şartsız Milletindir!
(svenska) står för
"Suveränitet hör ovillkorligen till nationen!"
Nationalsång: ”İstiklâl Marşı
”
Huvudstad Ankara
Största stad Istanbul
Officiellt språk turkiska
Statsskick republik parlamentarism enhetsstat
 -  President Recep Tayyip Erdoğan
 -  Premiärminister Ahmet Davutoğlu
Nationalförsamling Turkiets nationalförsamling
Självständighet från Osmanska Riket 
 -  Deklarerad 20 januari 1921 
 -  Erkänd 29 oktober 1923 
Area
 -  Totalt 783 562 km² (36:e)
 -  Vatten (%) 1,3 %
Befolkning
 -   års uppskattning 77 695 904 [1] (31 december 2014)
 -  Befolkningstäthet 99,16/km² 
BNP (PPP) 2015 års beräkning
 -  Totalt $1,569 407 miljoner (17:e)
 -  Per capita $20 188 
HDI (2013) 0,759[2] (90:e)
Valuta turkisk lira (TL)
Tidszon UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Ararat, 5 166 m ö.h.
 -  Största sjö Vansjön, 3 765 km²
 -  Längsta flod Eufrat, 2 780 km
Nationaldag 29 oktober
Nationalitetsmärke TR
Landskod TR
Landsnummer 90

Turkiet (turkiska: Türkiye), officiellt Republiken Turkiet (Türkiye Cumhuriyeti), är ett eurasiskt land som sträcker sig över halvön Anatolien i sydvästra Asien och Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet gränsar till åtta länder: I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. Det gränsar till Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr. Turkiet innehåller också Marmarasjön, som används av geografer som gränslinje mellan Europa och Asien.[3]

I det område som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstått, såsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet är en viktig regional makt i denna del av Eurasien med kulturellt och ekonomiskt inflytande i området mellan Adriatiska havet i väster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder, och har kommit att få en ökande strategisk betydelse.[4][5]

18 procent av Turkiets befolkning beräknas vara kurder, men siffran har även uppskattats vara runt 20 procent.[6] Majoriteten av dessa bor i de sydöstra regionerna i Turkiet. I vissa av dessa utgör kurderna en majoritet av den regionala befolkningen.

Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprättades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med väst, samtidigt som man odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarländerna till FN,[7] Islamiska konferensen,[8] OECD[9] och OSSE,[10] är medlem av Europarådet sedan 1949,[11] och av Nato sedan 1952.[12] Turkiet förhandlar sedan 2005 med Europeiska unionen om medlemskap, och har varit associerad medlem av EU sedan 1963.[13] Turkiet är även medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Turkiets historia

Anatoliens antika historia[redigera | redigera wikitext]

En del av Trojas murar.

Det geografiska området för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (även kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, är ett av de äldsta kontinuerligt bebodda områdena i världen. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien även kallat Västarmenien. De tidigaste neolitiska bosättningarna som Çatalhöyük, Çayönü, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mänskliga bostadsorterna i världen.[14] Bosättningen i Troja börjar i neolitisk tid och pågår in i järnåldern. Under den kända historien har indoeuropeiska språk, semitiska språk, sydkaukasiska språk och många språk med okända släktskapsförhållanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska språken spreds från.[15]

Celsus bibliotek i Efesos, byggt 135 e.Kr.

Det första större riket i området var hettiternas, från 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. Senare blev frygierna dominerande tills deras riket förstördes av kimmerierna på 600-talet f.Kr.[16] De mäktigaste av Frygiens efterföljarstater var Lydien, Karien och Lykien.

Anatoliens västkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, två av de antika grekiska folken. Assyrierna bebodde delar av sydöstra Turkiet så långt tillbaka som 1950 f. Kr.[16] Tushhan var assyriernas provinshuvudstad i sydöstra Turkiet 900-600 f.Kr. Assyrierna regerade över sydöstra Turkiet ända fram till år 612 f.Kr., då det assyriska riket erövrades av Babylonien.[17][18] Hela området erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store år 334 f.Kr.[19] Anatolien delades senare i ett antal små hellenistiska riken (däribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla hade underkastats Romerska riket vid mitten av första århundrade f.Kr.[20] År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (senare Konstantinopel och Istanbul). Efter Västromerska rikets fall blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket).[21]

Turkarna och Osmanska riket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Turkar, Seldjuker och Osmanska riket
Osmanska riket vid höjden av sin makt år 1609.

Huset Seldjuk var en gren av de oğuzturkar som på 800-talet var bosatta vid den muslimska världens periferi, norr om Kaspiska havet och Aralsjön.[22] Under 900-talet flyttade seldjukerna från sina ursprungsområden till östanatoliska områden.

Blå moskén är ett av de mest kända verken i osmansk arkitektur.

Efter deras seger mot Bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071 började turkarna överge sina nomadiska rötter till förmån för en permanent roll i Anatolien, vilket ledde till att det seldjukiska riket bildades.[23] 1243 besegrades seldjukarméerna av mongolerna och imperiets makt föll sakta samman. i dess efterföljd kom ett av de turkiska furstendömena styrt av Osman I att utvecklas till Osmanska riket och därmed fylla det tomrum som lämnats av de kollapsade seldjukerna och bysantinerna.[24] Under 1300-talet uppkom i dagens Turkiet det osmanska riket, som under storhetstiden på 1500- och 1600-talen kom att omfatta större delen av Mellanöstern, Balkan och Nordafrika.

Osmanska riket interagerade med både östliga och västliga kulturer under sin 623-åriga historia. Rikets styrdes med muslimska lagar och de kristna minoriteterna som armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker underkastades dessa lagar som gav en viss religionsfrihet. På 1500- och 1600-talen tillhörde det världens mäktigaste politiska enheter, och var ofta i strid med makterna i Östeuropa under dess framryckning över Balkan och södra delen av Polsk-litauiska samväldet.[5] Efter en lång period av nedgång och successiva landförluster gick Osmanska riket in i Första världskriget som allierad med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern 1914, och blev slutgiltigt besegrat av ententen. Under osmanska rikets slutskede i samband med första världskriget genomfördes det armeniska folkmordet, det assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet även kallat Seyfo, och det grekiska folkmordet vars syfte var att skapa ett homogent Turkiet. Efter kriget försökte segrarmakterna dela upp Osmanska riket genom Freden i Sèvres.[24]

Republiken Turkiet[redigera | redigera wikitext]

Mustafa Kemal Atatürk - Republiken Turkiets grundare och första president.

I skuggan av kriget i samband med Osmanska rikets sönderfall skedde flera etniska rensningar på armenier och andra kristna i östra Turkiet, vilka har blivit kända som armeniska folkmordet, assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet och grekiska folkmordet. De osmanska ungturkarnas aktioner ledde till tvångsförflyttningar och 300 000 (enligt osmanska arkiv) till 600 000[25] (enligt Arnold J. Toynbee, en underrättelseofficer i brittiska Foreign Office under första världskriget) eller upp till över 1 000 000 (enligt armeniska källor) armeniers död.[26] Det råder oklarhet i vad som hände. Turkiet menar att det som inträffade inte var ett folkmord, medan Armenien, Sverige, Frankrike, Kanada och många andra länder erkänt folkmordet och flera forskare, och organisationer som International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet inom forskningen om folkmord,[27] menar att det var ett folkmord.[28]

Ockupationen av Istanbul och ockupationen av İzmir av de allierade i efterdyningarna av Första världskriget ledde till att en turkisk nationell rörelse upprättades.[5] Under ledning av Mustafa Kemal Pascha, en militär befälhavare som hade utmärkt sig under slaget vid Gallipoli, fördes det turkiska självständighetskriget med målsättningen att upphäva villkoren från freden i Sèvres.[4] Nationalisterna under Mustafa Kemals ledning gjorde revolt mot den osmanska regimen, sedan denna genom kriget förlorat alla sina besittningar i Arabien med mera.[källa behövs] Den 18 september 1922 var de ockuperande arméerna bortdrivna och den nya turkiska staten kunde bildas, om än på ett klart mindre territorium än Osmanska riket hade omfattat före första världskriget. Den 1 november avskaffade det nya parlamentet sultanatet, och avslutade därmed 623 år av osmanskt styre. Lausannefreden 1923 ledde till internationellt erkännande av den nyligen bildade "Republiken Turkiet" som Osmanska rikets efterföljarstat. Republiken utropades officiellt 29 oktober 1923 i den nya huvudstaden Ankara.[5]

Mustafa Kemal blev republikens första president och genomförde fram till sin död 1938 omfattande reformer för att omvandla det gamla islamska sultanatet till en modern nationalstat.[5] I enlighet med lagen om familjenamn gav det turkiska parlamentet Mustafa Kemal hedersnamnet "Atatürk" (Turkarnas fader) 1934.[4]

Turkiet gick med i andra världskriget på de allierades sida den 23 februari 1945 som en ceremoniell gest och blev medlem av FN 1945.[7] När Grekland hade svårigheter efter kriget med att undertrycka ett kommunistiskt uppror, och Sovjetunionen ställde krav på militärbaser i Bosporen och Dardanellerna, deklarerade USA 1947 den så kallade Trumandoktrinen . Doktrinen innebar att USA avsåg att garantera Turkiets och Greklands säkerhet, och ledde till storskaligt militärt och ekonomiskt stöd från USA.[29]

Efter att ha deltagit med FN-styrkor i Koreakriget gick Turkiet med i Nato 1952 och kom på grund av dess gräns mot Sovjetunionen att vara strategiskt viktigt under kalla kriget.

Turkiet invaderade Cypern vid Cypernkrisen 1974, efter att inbördes stridigheter pågått i ett årtionde och en grekiskinspirerad kupp hade genomförts. Nio år senare utropades Turkiska republiken Nordcypern, som enbart erkänns av Turkiet.[30] Cypernfrågan är ännu inte löst.

Enpartiperioden tog slut 1945 och följdes av en flerpartiperiod som kännetecknades av spänningar, särskilt från 1960-talet till 1980-talet, då perioder av politisk instabilitet ledde till ett antal militärkupper, 1960, 1971, 1980 och en "postmodern statskupp" 1997.[31] Liberaliseringen av Turkiets ekonomi som började på 1980-talet förändrade landets landskap och perioder av hög tillväxt följdes av kriser under de följande årtiondena.[32] Efter 1980-talet har den politiska och ekonomiska situationen förbättrats och landet förhandlar sedan 3 oktober 2005 om medlemskap i EU;

Geografi och klimat[redigera | redigera wikitext]

Turkiets territorium är över 1 600 kilometer långt och 800 km brett, med en grovt rektangulär form.[33] Turkiets yta upptar inklusive sjöar 779 452 kvadratkilometer, av vilka 755 688 kvadratkilometer ligger i sydvästra Asien och 23 764 kvadratkilometer i Europa.[33] Turkiet är till ytan världens 37:e största land (efter Moçambique). Det är något större än Chile eller den amerikanska delstaten Texas. Turkiet omges av hav på tre sidor: Egeiska havet i väster, Svarta havet i norr och Medelhavet i söder. Turkiet innefattar också Marmarasjön i nordväst.[34]

Turkiet utgörs främst (till 97 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien (även kallat Mindre Asien) som skjuter ut från den asiatiska kontinenten mellan Medelhavet och Svarta havet. Den del av Turkiet som ligger i Europa är en del av Balkan, närmare bestämt östra Thrakien. Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör gränsen mellan världsdelarna.

Anatolien består i stort av en höglänt centralplatå innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustområden utanför dessa bergskedjor. Vid Anatoliens fäste innefattar Turkiet även delar av det bergiga Armeniska höglandet där bland annat den stora Vansjön och berget Ararat, Turkiets högsta punkt på 5 165 meter, ligger. Det är också det område där floderna Eufrat och Tigris har sina källor.[34][35]

Turkiet indelas geografiskt i sju regioner: Marmararegionen, Egeiska regionen, Svartahavsregionen, Centrala Anatolien, Östra Anatolien, Sydöstra Anatolien och Medelhavsregionen. Den ojämna nordanatoliska terrängen som löper längs Svarta havet liknar ett långt, smalt bälte. Denna region utgör ungefär en sjättedel av Turkiets totala yta. Den allmänna tendensen är att den anatoliska platån i inlandet blir allt mer ojämn ju längre österut den kommer.[34]

Ararat (5 165  meter) är den högsta toppen i Turkiet och ligger i Iğdır-provinsen i östra Anatolien.

Turkiets varierade landskap är en följd av komplexa jordrörelser som har format området i tusentals år och fortfarande visar sig i relativt många jordbävningar och ibland i vulkanutbrott. Bosporen och Dardanellerna finns till på grund av de förkastningar som löper genom Turkiet och ledde till Svarta havets tillkomst. Det finns en jordbävningsförkastning över den norra delen av landet från väster till öster, vilken orsakade en större jordbävning 1999.[36]

Klimatet är ett tempererat medelhavsklimat med heta, torra somrar och milda, fuktiga och kalla vintrar, men förhållandena kan vara mycket strängare i det torrare inlandet. Bergen nära kusten hindrar medelhavsklimatet från att sprida sig inåt land, vilket ger det inre av Turkiet ett inlandsklimat med distinkta årstider. Den centrala anatoliska platån utsätts mer för extremer än kustområdena. Vintrar på platån är särskilt stränga. Temperaturer på −30 °C till −40 °C kan förekomma i de kurdiska bergsområdena i öster, och det kan ligga snö på marken 120 dagar om året. I väster är vintertemperaturen i genomsnitt under 1 °C. Somrarna är heta och torra, med temperaturer som vanligen överstiger 30 °C på dagen. Den årliga nederbörden är i genomsnitt ungefär 400 millimeter. De faktiska mängderna bestäms av höjdläget. De torraste områdena är Konyaslätten och Malatyaslätten, där den årliga regnnederbörden ofta är mindre än 300 millimeter. Maj är i allmänhet den fuktigaste månaden, medan juli och augusti är de torraste.[37]

Städer[redigera | redigera wikitext]

Den största staden Istanbul, som var huvudstad före republikens tid, är landets finansiella, ekonomiska och kulturella centrum.[33] Andra viktiga städer är bland andra İzmir, Bursa, Adana, Trabzon, Malatya, Gaziantep, Erzurum, Kayseri, İzmit, Konya, Mersin, Eskişehir, Diyarbakır, Antalya och Samsun. Uppskattningsvis 67 procent av Turkiets befolkning bor i städer.[38] Totalt har 12 städer över 500 000 invånare, och 36 städer har mellan 100 000 och 500 000 invånare.

Istanbul vid Bosporen.
Staden İzmir på den anatoliska västkusten

Större städer:

(Folkmängden anges enligt folkräkningen från 2000)[39]

Övriga större städer:

Populära turistmål är Marmaris, Alanya, Side och Istanbul.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Recep Tayyip Erdoğan är Turkiets president sedan 2014.
Ahmet Davutoğlu är Turkiets premiärminister sedan 2014.
Kemal Kılıçdaroğlu är Turkiets största oppositionspartis ledare sedan 2010.

Turkiet är en parlamentarisk republik. Sedan Turkiet grundades som republik 1923 har landet utvecklat en stark tradition av sekularism.[40] Turkiets konstitution slår fast de huvudsakliga principerna för statsstyrelsen och fastslår att Turkiet är en centraliserad enhetsstat. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982[källa behövs] under en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Den antogs genom folkomröstning 1982 och har ändrats ett flertal gånger under senare år.[41]

Statschefen är presidenten som till stor del har en ceremoniell roll. Presidenten röstas fram genom direktval för en mandatperiod om fem år, med möjlighet till omval en gång. Den förre presidenten, Ahmet Necdet Sezer, valdes 16 maj 2000, efter att tidigare ha varit ordförande för Turkiets författningsdomstol. Den verkställande makten utövas av premiärministern och ministerrådet som utgör regeringen, och den lagstiftande makten utövas av parlamentet, som har en kammare. Rättsväsendet är oberoende av regering och parlament, och författningsdomstolen har i uppgift att avgöra om lagar och förordningar är förenliga med konstitutionen. Statsrådet är högsta rättsinstans i administrativa ärenden, och Högsta domstolen i alla andra.[41]

Premiärministern är vanligen ledaren för det parti som har vunnit valet och väljs av parlamentet genom en förtroendeomröstning om hans regering. Den nuvarande premiärministern är den tidigare borgmästaren i Istanbul, Recep Tayyip Erdoğan, vars konservativa-liberal parti AKP fick en absolut majoritet av parlamentsplatserna i valet 2002, med 34 procent av rösterna.[42][43] Varken premiärministern eller hans ministrar behöver vara parlamentsledamöter, men i de flesta fall är de det (ett nämnvärt undantag var Kemal Derviş, som var ekonomiminister efter finanskrisen 2001).[44]

Parlamentet har 550 ledamöter som väljs för en femårsperiod genom proportionellt valsystem med partilistor från 85 valkretsar som motsvarar de 81 administrativa provinserna (Istanbul är indelat i tre valkretsar och Ankara och Izmir i vardera två på grund av deras stora folkmängd). Partierna måste klara en procentspärr på tio procent av rösterna för att bli representerade i parlamentet, ironiskt nog så satte man så hög spärr för att partier som representerar kurder inte ska kunna komma med i riksdagen. På grund av tioprocentsspärren kom endast två partier in i parlamentet efter valet 2002.[45] Oberoende kandidater får kandidera och måste få tio procent av rösterna i sin valkrets för att bli valda.[46] Allmän rösträtt får båda könen har tillämpats i Turkiet sedan 1933, och varje turkisk medborgare som har uppnått 18 års ålder har rösträtt. År 2004 fanns 50 registrerade politiska partier i landet.[46] Författningsdomstolen kan frånta offentligt partistöd från partier som den avgör är antisekulära eller separatistiska, eller förbjuda dem helt och hållet.[47][48]

Militären har traditionellt varit en politiskt mäktig institution, som uppfattas som väktare över Atatürks republik. Enligt lagen är skyddet av den turkiska konstitutionen och landets enhet anförtrodd åt Turkiets krigsmakt, och denna spelar därför en formell politisk roll via det Nationella säkerhetsrådet som väktare över republikens sekulära och enhetliga natur och Atatürks reformer.[31] Genom Nationella säkerhetsrådet bidrar armén till rekommendationer för försvarspolitik mot hot mot landet, inklusive sådana som hänför sig till separatism eller religiös extremism. Under senare år har reformer lett till försök att minska militärens konstitutionella makt och öka den civila representationen i Nationella säkerhetsrådet, i enlighet med EU:s krav.[49] Trots dess inflytande i civila frågor och möjligen på grund av detta har militären starkt stöd bland folket och anses vara den institution som man har störst förtroende för.[50]

Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och den största oppositionspartiet i Turkiet är Republikanska folkpartiet (CHP) där Kemal Kılıçdaroğlu är partiledaren.

I slutet av april 2007 demonstrerade en halv miljon människor i Istanbul och Ankara mot vad man anser vara den nuvarande regeringens ökade islamisering av Turkiet. På grund av oppositionens bojkott av de omgångar av presidentvalet som ägde rum i det turkiska parlamentet, där AKP har majoritet, och som följaktligen ogiltigförklarades, hoppade AKP:s presidentkandidat Abdullah Gül av presidentkampanjen. Till följd av det politiska dödläget röstade parlamentet den 10 maj genom en grundlagsreform som innebär att presidenten väljs direkt i folkval för en femårsperiod och kan väljas om i stället för den nuvarande sjuårsperioden utan möjlighet till omval. För att reformen ska träda i kraft måste det godkännas av den sittande presidenten, alternativt genom folkomröstning eller beslut i författningsdomstolen. Sezers mandatpariod gick ut den 16 maj. Nyval till parlamentet hölls den 22 juli, framflyttat från det tidigare planerade datumet i november. Nyvalet vanns av regeringspartiet AKP.[51] Abdullah Gül valdes till president den 28 augusti 2007.

Utrikesrelationer[redigera | redigera wikitext]

Turkiets huvudsakliga politiska, ekonomiska och militära förbindelser har förblivit rotade i väst sedan republiken grundades och gick med i Nato 1952.[29] Ankara blev en betydelsefull strategisk allierad i att avleda sovjetiska styrkor från Centraleuropa och förhindra deras expansion till Medelhavet. Fastän Turkiet i första hand var en västorienterad aktör i internationella sammanhang, odlade landet också förbindelser med Mellanöstern, och blev den enda Nato-medlemmen i Islamiska konferensen samt knöt nära förbindelser med Israel.[52]

Europeiska unionen är Turkiets största handelsepartner, och närvaron av en väletablerad turkisk diaspora i Europa har bidragit till omfattande förbindelser mellan de båda under årens lopp. Turkiet blev medlem av Europarådet 1949, ansökte om associerat medlemskap i EG (föregångare till EU) 1959 och blev associerad medlem 1963. Efter årtionden av politiska förhandlingar ansökte Turkiet om fullst medlemskap i EG 1987, slöt ett avtal om tullunion med EU 1995 och inledde officiellt anslutningsförhandlingar 3 oktober 2005.[13] Det anses att anslutningsprocessen kommer att ta minst 15 år på grund av Turkiets storlek och vidden av skiljaktigheterna i vissa frågor.[53]

Historiskt har det förekommit spänningar i relationerna med grannlandet Grekland. Den länge delade ön Cypern och dispyterna om Egeiska havets luft- och sjögränser är de huvudsakliga tvisteämnena mellan de två grannländerna.[54] Nyligen har Cypernfrågan blivit en av de största tvistefrågorna i Turkiets anslutningsförhandlingar med EU, eftersom Turkiet vägrar öppna sina hamnar för grekcypriotisk trafik.[55] Trots detta har de två länderna gått in i en mycket mer positiv period i sina relationer med varandra, efter jordbävningarna i Turkiet och Grekland 1999 och de snabba räddningsinsatserna från båda sidor. Grekland stödjer nu aktivt Turkiets kandidatur till att bli EU-medlem.[56]

Sedan slutet av Kalla kriget har Turkiet aktivt byggt upp relationer med före detta kommunistiska stater i Östeuropa och Centralasien, vilket har lett till många ömsesidiga investeringar och migrationsströmmar mellan dessa stater och Turkiet.[57] Turkiets relationer med grannlandet Armenien är dock fortfarande spända på grund av det fortsatta dödläget i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, ett turkspråkigt grannland som är allierat med Turkiet. En annan viktig fråga rör det armeniska folkmordet 1915-17. Den turkiska regeringen avfärdar uppfattningen att dessa händelser utgjorde ett folkmord och hävdar istället att dödsoffren berodde på etniska konflikter, sjukdomar och svält.[58]

På grund av dess sekulära traditioner har Turkiet sett med misstänksamhet på vissa länder i regionen, vilket har orsakat spänningar, särskilt med dess största granne Iran.[59]

Fastän Turkiet deltog i den Natoledda fredsbevarande operationen i Afghanistan efter 11 september-attackerna 2001, väckte Irakkriget starkt inhemskt motstånd i Turkiet. Ett regeringsförslag om att tillåta amerikanska trupper att attackera Irak från Turkiets sydöstgräns uppnådde inte den absoluta majoritet på 276 röster som krävdes för att parlamentet skulle anta det, utan fick stöd av 264 röster mot 250.[58] Detta ledde till en avkylning av relationerna mellan USA och Turkiet och farhågor för att de skulle skadas av situationen i Irak.[60] Turkiet är särskilt bekymrat över utsikten att en självständig kurdisk stat kan bildas ur ett destabiliserat Irak, då landet har utkämpat ett eget krig mot den kurdiska organisationen PKK, där omkring 37 000 människor beräknas ha dött.[61][62] Detta fick den turkiska regeringen att utöva påtryckningar på USA om att slå ned på PKK:s träningsläger i norra Irak (södra Kurdistan). Armén blev hemkallad efter en förlust på 130 döda soldater på nio dagar av PKK-gerillan.[59]

Kurdernas situation i Turkiet[redigera | redigera wikitext]

Se även kurdiska konflikten.

Kurdernas situation i Turkiet blir bättre:

  • Kurdiska namn får användas. Införandet av bokstäverna X,Q och W i det turkiska alfabetet har gjort det lättare för kurdisktalande personer att skriva sina namn så som de uttalas.[63]
  • Kurdernas existens och rättigheter är inte erkända och grundlagsskyddade, vilket i sin tur ger möjlighet till godtycke inom offentlig förvaltning.
  • Fortfarande finns ingen kurdisk representation i förhandlingar mellan EU och Turkiet.[64]

Militär[redigera | redigera wikitext]

Den turkiska krigsmakten består av armén, flottan och flygvapnet. Gendarmeriet och kustbevakningen fungerar som delar av inrikesministeriet i fredstid, men är underordnade arméns respektive flottans befäl i krigstid, då de har både polisiära och militära funktioner.[65]

Generalstabschefen utnämns av presidenten, och är ansvarig inför premiärministern. Ministerrådet ansvarar inför parlamentet för frågor om nationell säkerhet och fullgod förberedelse av krigsmakten för att försvara landet. Befogenheten att förklara krig och utplacera turkiska styrkor i utlandet eller tillåta utländska styrkor att vara stationerade i Turkiet ligger helt och hållet hos parlamentet.[65] Den nuvarande befälhavaren för krigsmakten är generalstabschefen Necdet Özel, som efterträdde general Işık Koşaner år 2013.[66]

Turkiets krigsmakt är den näst största stående krigsmakten inom Nato, efter USA:s försvarsmakt, och har en sammanlagd styrka på 1 043 550 personer i uniform i dess fem grenar.[49][67] Varje frisk heterosexuell manlig turkisk medborgare är skyldig att göra militärtjänst under tidsperioder på tre veckor till femton månader, beroende på utbildning och arbetsplats. Homosexuella har rätt att bli undantagna på egen begäran.[68]

1998 tillkännagav Turkiet ett moderniseringsprogram till en kostnad av ungefär 31 miljarder amerikanska dollar över en tioårsperiod i olika projekt såsom stridsvagnar, helikoptrar och automatkarbiner.[69] Turkiet bidrar också till Joint Strike Fighter-programmet.[70]

Turkiet har deltagit med styrkor på internationella uppdrag för FN och Nato sedan 1950, däribland fredsbevarandeuppdrag, olika uppdrag i före detta Jugoslavien och stöd till koalitionsstyrkorna i Kuwaitkriget. Turkiet håller 36 000 soldater i Nordcypern och har haft trupper stationerade i Afghanistan som en del av den amerikanska stabiliseringsstyrkan och den FN-auktoriserade, Natoledda ISAF-styrkan sedan 2001.[71][72] 2006 stationerade det turkiska parlamentet en fredsbevarande styrka bestående av patrullbåtar och ungefär 700 marksoldater som en del av en utökad FN-styrka i Libanon (UNIFIL) efter Israel-Libanon-konflikten 2006.[73]

Administrativa indelningar[redigera | redigera wikitext]

Turkiets provinser.
Bursa
Konya

Turkiets huvudstad är Ankara. Turkiets territorium är indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural) för administrativa syften. Provinserna är organiserade i 7 regioner för statistiksyften, men dessa motsvarar ingen administrativ struktur. Varje provins är indelad i distrikt. Totalt finns 923 distrikt.

Provinserna har i allmänhet samma namn som provinshuvudstäderna, som också kallas centraldistrikt. Undantag från detta är provinserna Hatay (huvudstad: Antakya), Kocaeli (huvudstad: İzmit) och Sakarya (huvudstad: Adapazarı). De folkrikaste provinserna är Istanbul (+10 miljoner), Ankara (+4 miljoner), İzmir (+3,4 miljoner), Konya (+2,2 miljoner), Bursa (+2,1 miljoneron) och Adana (+1,85 miljoner).

Provinser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Turkiets provinser

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

CIA klassificerar Turkiet som ett i-land.[74] Turkiet klassificeras också som ett nyligen industrialiserat land av ekonomer och statsvetare över hela världen, och är medlem av G20, som sammanför de 20 största ekonomierna i världen.

Under större delen av sin historia som republik har Turkiet följt en kvasietatistisk linje, med strikt statlig kontroll över deltagande i privata sektorn, utrikeshandel och utländska direktinvesteringar. I slutet av 1980-talet påbörjade Turkiet en serie reformer på initiativ av premiärminister Turgut Özal med syftet att förändra ekonomin från ett etatistiskt, isolerat system till en mer marknadsorienterad och privatsektorbaserad modell.[32] Reformerna drev på snabb tillväxt, men denna tillväxt punkterades av kraftiga recessioner och finansiella kriser 1994, 1999 (efter jordbävningen det året)[75] och 2001,[76] vilket resulterade i en genomsnittlig tillväxt på 4 procent av BNP per år mellan 1981 och 2003.[77] Frånvaro av ytterligare reformer kombinerat med stora och växande underskott i den offentliga sektorn och utbredd korruption orsakade hög inflation, en svag banksektor och ökad makroekonomisk instabilitet.[78]

Sedan den ekonomiska krisen 2001 och de reformer som inleddes av den dåvarande finansministern, Kemal Derviş, har inflationen fallit till ensiffriga tal, investerarnas tilltro och utländska investeringar har ökat kraftigt och arbetslösheten har sjunkit. Turkiet har gradvis öppnat sina marknader genom ekonomiska reformer genom att begränsa statliga kontroller på utrikeshandel och investeringar och privatisering av offentligt ägda industrier, och liberalisering av många sektorer för deltagande från privata och utländska aktörer har fortsatt under politisk debatt.[79]

BNP-tillväxttakten för 2005 var 7,4 procent,[80] vilket gjorde Turkiet till en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Turkiets ekonomi är inte längre dominerad av traditionella jordbruksaktiviteter i landsbygdsområdena, utan mer av ett dynamiskt industriellt komplex i de större städerna, tillsammans med en utvecklad tjänstesektor. Jordbrukssektorn står för 11,9 procent av BNP, medan industrisektorn och tjänstesektorn står för 23,7 procent respektive 64,5 procent.[38] Turismsektorn har upplevt snabb tillväxt under de senaste tjugo åren, och utgör en viktig del av ekonomin. År 2005 kom 24 124 501 turister till landet, vilka bidrog med 18,2 miljarder amerikanska dollar till Turkiets inkomster.[81] Andra viktiga sektorer i den turkiska ekonomin är byggnad, bilindustri, elektronik och textilier.

Under senare år har den kroniskt höga inflationen förts under kontroll och detta har lett till lanseringen av en ny valuta för att befästa de ekonomiska reformerna och sudda ut spåren av en instabil ekonomi. Den 1 januari 2005 ersattes dem gamla turkiska liran med den nya turkiska liran genom att 6 nollor avskrevs (1 YTL= 1 000 000 TL).[82] Som en följd av fortgående ekonomiska reformer har inflationen sjunkit till 8,2 procent år 2005, och arbetslöshetsnivån till 10,3 procent.[83] Turkiet har en BNP per capita (nominell) på 5062 USD och är därmed rankat som nummer 64 i världen år 2005. 2004 uppskattades att 46,2 procent av den totala disponibla inkomsten mottogs av de högsta 20 procent av inkomsttagare, medan de lägsta 20 procent mottog 6 procent.[84]

Turkiets främsta handelspartner är EU (59 procent av export och 52 procent av importen år 2005),[85] USA, Ryssland och Japan. Turkiet har dragit nytta av en tullunion med EU, som undertecknades 1995, för att öka sin industriproduktion som syftar till att exporteras och tjänar samtidigt på utländska investeringar från EU till landet.[86] 2005 uppgick exporterna till 73,5 miljarder USD medan importerna var på 116,8 miljarder USD, med ökningar på 16,3 procent respektive 19,7 procent jämfört med 2004.[85] 2006 uppgick exporterna till 85,8 miljarder USD, vilket utgör en ökning på 16,8 procent från 2005.[87]

Efter åratal av låga nivåer av utländska direktinvesteringar lyckades Turkiet dra till sig 8,5 miljarder USD i utländska direktinvesteringar 2005 och antas ha nått en högre siffra 2006.[88] En serie stora privatiseringar, den stabilitet som gynnades av Turkiets EU-förhandlingar, stark och stabil tillväxt och strukturförändringar i bank-, detaljhandels- och telekommunikationssektorerna har alla bidragit till en ökning av utländska investeringar.[79]

Landet har en stark och snabbt växande privat sektor, men statligt ägda företag har fortfarande en viktig plats inom den basala industrin, bank- och transportväsendet.[källa behövs] Många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Turkiet hade 77,7 miljoner invånare i slutet av 2014,[1] och en folkökning på 1,2 procent per år.[89] Turkiets befolkning är relativt ung. 26,6 procent är i åldrarna 0–14 år.[90] Den förväntade livslängden är 70,12 år för män och 73,89 år för kvinnor och uppskattas till 71,96 år för befolkningen som helhet 2009.[91]

Skolgång är obligatorisk för åldrarna 6-15 och kostnadsfri ända upp t.o.m universitetsnivå.[källa behövs] Andelen läs- och skrivkunniga är 95,3 procent för män och 79,6 procent för kvinnor, i genomsnitt 87,4 procent.[92] Denna låga siffra beror till större del på bestående feodala attityder gentemot kvinnor i de arabisk- och kurdiskbefolkade sydöstra provinserna.[93]

Artikel 66 i Turkiets konstitution definierar en "turk" som var och en som är "knuten till den turkiska staten genom bandet medborgarskap". Därmed skiljer sig grundlagens användning av termen "turkisk" från den etniska definitionen. Källor delar ofta helt kort in Turkiets befolkning i 70 procent turkar och 20 procent kurder.[94][95][96][97] Siffran över antalet kurder har även uppskattats vara runt 25 procent.[6] Majoriteten av kurderna bor i de kurdiska regionerna i sydöstra Turkiet. Turkarna i Turkiet är en blandning av många folk. Det nomadiserade seldjukiska turkfolket, som nyligen hade blivit muslimer, invaderade större delen av halvön Anatolien år 1071. Genom att besegra de bysantinska kristna trupperna lade de under sig ett geografisk område som redan var befolkat av många etniska grupper.[98] Det invaderande turkiska hästfolket blev bosatta och blandades med ursprungsfolken. Andra turkfolk följde efter, och en stam, den osmanska, kom snart att dominera, och det var osmanerna som erövrade resten av Bysans och Konstantinopel år 1453, och därefter en stor del av Balkanhalvön. I det osmanska riket, som sträckte sig från Persien till Balkanhalvön och som var den enda muslimska stormakten under mer än 400 år, växte ett nytt turkiskt folk fram som ett resultat av etnisk uppblandning.[99]

Större etniska grupper utöver turkar och kurder är tjerkesser, romer och araber samt de tre officiellt (enligt Lausannefördraget) erkända minoriteterna greker, armenier och judar. Det finns också små grupper av levantiner, mestadels av italienskt och franskt ursprung, i Istanbul och Izmir.[100] Övriga minoriteter är abchazer, albaner, assyrier/syrianer/kaldéer (cirka 0,1 procent), bosnier, georgier, romer, lazer (cirka 0,5 procent) och zazaner.[källa behövs] Siffrorna på hur stor andel av befolkningen som är av turkisk etnicitet sätts ibland till 70 procent och ibland så högt som 75 procent.[101] Den största icke-turkiska etniska gruppen är kurderna, en distinkt folkgrupp som traditionellt är koncentrerad till den sydöstra delen av landet. Andra minoriteter än de tre officiella har inga speciella privilegier som grupper, och termen "minoritet" är fortfarande ett känsligt ämne i Turkiet. Graden av assimilation till majoritetsbefolkningen bland olika etniska grupper är hög. Inom den turkiska befolkningsgruppen kan vissa distinktioner också göras grundat på ursprung från olika turkfolk. Inga tillförlitliga data om befolkningens exakta etniska sammansättning är tillgängliga, då Turkiet inte inkluderar etniska eller rasmässiga uppgifter i folkräkningar.[100]

På grund av efterfrågan på ökad arbetskraft i Europa efter andra världskriget flyttade många turkiska medborgare till Västeuropa (särskilt Västtyskland) och bidrog till att bilda en betydande turkisk diaspora. Turkiet har nyligen blivit mottagarland för många invandrare, särskilt sedan Berlinmurens fall och den ökade rörelsefriheten i området. Dessa invandrare kommer i allmänhet från före detta sovjetrepubliker, samt angränsande muslimska länder, antingen för att slå sig ned och arbeta i Turkiet eller för att fortsätta sin resa mot EU.[102]

Dervischer framträder vid Mevlevi-museet i Konya i Centrala Anatolien.

Turkiska är det enda officiella språket i Turkiet. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om befolkningens språktillhörighet av liknande skäl som de ovan nämnda.[100] Turkiska talas av omkring 90,5 procent av invånarna.[källa behövs] Övriga språk är kurdiska (18,6 procent), arabiska (3 procent), armeniska (med dialekten hamsjen), assyriska/syrianska (främst surayt/turoyo-dialekten), georgiska (med dialekterna laziska och adzjariska), zazadialekten (kurdiska), grekiska, pontiska (nära besläktat med grekiska), tjerkessiska, ladino, serbokroatiska, med flera.[källa behövs] Det offentliga TV- och radiobolaget TRT sänder program på lokala språk och dialekter av arabiska, bosniska, tjerkessiska och kurdiska några timmar i veckan.[103]

94,0 procent av Turkiets befolkning är muslimer,[104] av vilka över 75 procent tillhör sunnigrenen. En betydande minoritet, omkring 20 procent av den muslimska befolkningen, är anknuten till de shiitiska aleviterna.[105] Den konventionella hanafitiska skolan av sunniislam är till stor del organiserad av staten, genom Diyanet İşleri Başkanlığı (Direktoratet för religiösa ärenden), som kontrollerar alla moskéer och muslimska funktionärer. Återstoden av befolkningen tillhör andra trosuppfattningar, särskilt kristna samfund (grekisk-ortodoxa kyrkan, armeniska apostoliska kyrkan, syrisk-ortodoxa kyrkan), judendom, yezidism och ateism.[106]

Det finns en stark tradition av sekularism i Turkiet. Fastän staten inte har någon officiell religion eller befordrar någon, bevakar den aktivt området mellan religionerna. Konstitutionen erkänner religionsfrihet för individer, medan religiösa samfund står under statens beskydd, men konstitutionen säger explicit att de inte kan bli involverade i den politiska processen (genom att bilda ett religiöst parti, till exempel) eller grunda trosbaserade skolor. Inget parti får hävda att det företräder en form av religiös tro, men trots detta uttrycks vanligen religiösa känslor genom konservativa partier.[40] Turkiet har ett uttryckligt förbud i lag mot bärande av huvudduk och religionspolitiska symboliska klädesplagg i statliga byggnader, skolor och universitet.[107] Lagen godkändes av Europadomstolen som "legitim" i fallet Leyla Şahin mot Turkiet den 10 november 2005.[108]

Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor. Dessutom förekommer fortfarande ett utbrett förtryck mot kurderna i södra Turkiet. Ofta anklagas Turkiet för att inte respektera kurdernas mänskliga rättigheter, men väldigt sällan går det till handling.[källa behövs]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Orhan Pamuk, mottagare av 2006 års Nobelpris i litteratur.

Turkiet har en mycket varierad kultur som är en blandning av olika element från oğuzturkiska och anatoliska, osmanska (som i sig var en fortsättning på både grekisk-romerska och islamiska kulturer) och västerländska kulturer och traditioner, som började när Osmanska riket blev mer västerländskt och som fortsätter idag. Denna blandning är ett resultat av mötet mellan turkarna och deras kultur med kulturerna hos de folk som de mötte på vägen under sin folkvandring från Centralasien till väst.[109][110] I dagens Turkiet är den turkiska kulturen rikt uppblandad med olika kulturer, däribland kurdisk, arabisk, persisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Orsaken till detta står att finna i det osmanska rikets erövring av dessa folkslag och, i stor utsträckning, anammandet av deras kultur.[källa behövs] Efter osmanernas fall skedde under 1920-talet dels en tillbakagång till en mer genuint turkisk kultur, dels ett ökat kulturellt inflytande från Västeuropa.[källa behövs] Då Turkiet omvandlades från det religionsbaserade Osmanska riket till en modern nationalstat med mycket strikt åtskillnad mellan stat och religion följde en ökning av metoderna för konstnärliga uttryckssätt. Under republikens första år investerade regeringen en stor mängd pengar i kulturella projekt, som museer, teatrar och arkitektur. På grund av olika historiska faktorer som spelar en viktig roll i att definiera den nutida turkiska identiteten är turkisk kultur en produkt av försök att vara "modern" och västerländsk, kombinerat med den upplevda nödvändigheten att behålla traditionella religiösa och historiska värden.[109]

Turkisk musik och litteratur utgör exempel på en sådan blandning av kulturella influenser. Många typer av musik är populära i Turkiet, från "arabesk" till hip-hop, som en följd av interaktionen mellan Osmanska riket och den islamiska världen tillsammans med Europa, och därmed bidragande till en blandning av centralasiatiska turkiska, islamiska och europeiska traditioner i nutida turkisk musik.[111] Turkisk litteratur var kraftigt påverkad av arabisk litteratur och, särskilt, persisk litteratur under större delen av den osmanska eran, men under slutet av den osmanska tiden blev effekten av både turkisk folktradition och västerländsk litteraturtradition mer och mer märkbar. Blandningen av kulturella influenser dramatiseras, till exempel, i form av de "nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning" som visas i Orhan Pamuks verk enligt Svenska Akademiens motivering till Nobelpriset i litteratur 2006.[112]

De arkitekturelement som återfinns i Turkiet är också minnesmärken över den blandning av traditioner som har influerat området genom århundradena. Förutom de traditionella bysantinska element som hittas i många delar av Turkiet, finns många produkter av den senare osmanska arkitekturen, med dess blandning av lokala och islamiska element, runtom i landet, liksom i många andra tidigare delar av Osmanska riket. Sedan 1700-talet har turkisk arkitektur i stigande grad influerats av västerländska stilar, och detta kan ses särskilt i Istanbul där byggnader som Blå moskén och Dolmabahçepalatset ligger bredvid många moderna skyskrapor, som alla representerar olika traditioner.[113]

Den klart mest populära sporten i Turkiet är fotboll. En del professionella matcher och landskamper lockar tiotals miljoner tevetittare.[114] Andra sporter har blivit populära nyligen, som basket och bilsport (efter att İstanbul Park tagits med i Formel 1-kalendern). Den traditionella turkiska nationalsporten har varit Yağlı güreş (oljebrottning) sedan osmansk tid.[115]

Kulturpersonligheter[redigera | redigera wikitext]

Telekommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Turkiet har väl utbyggda telekommunikationer. Det fanns 2005 43 609 000 mobiltelefoner i bruk. Landet har 16 AM-stationer, 107 FM-stationer och 6 kortvågsstationer. Vidare finns 635 TV-sändare (plus 2934 repeatrar).[116] Den statliga turkiska televisionen heter TRT.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 75 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2013 154 av 179
Transparency International Korruptionsindex 2008 61 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2012 90 av 186

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Türkiye istatistik Kurumu; Adrese Dayalı Nüfus Kayıt Sistemi, Nüfus Sayımı Sonuçları Adressbaserat folkbokföringssystem. Läst 3 maj 2015.
  2. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://hdr.undp.org/sites/default/files/hdr14-summary-en.pdf. Läst 2013-04-04. 
  3. ^ Sabancı University (2005). ”Geography of Turkey”. Sabancı University. http://www.sabanciuniv.edu/socrates/ects/go.php?page=turkey_geography. Läst 13 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  4. ^ [a b c] Mango (2000)
  5. ^ [a b c d e] Shaw (1977)
  6. ^ [a b] G. Chaliand, A.R. Ghassemlou, M. Pallis, A People Without A Country, 256 pp., Zed Books, 1992, ISBN 1-85649-194-3, p.39
  7. ^ [a b] [[United Nations |United Nations]] (2006-07-03). ”Growth in United Nations membership (1945–2005)”. United Nations. http://www.un.org/Overview/growth.htm. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  8. ^ Organisation of the Islamic Conference (2006). ”OIC Membership”. OIC. http://www.oic-oci.org/english/main/member-States.htm. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  9. ^ OECD (2006). ”OECD membership”. OECD. http://www.oecd.org/document/48/0,2340,en_2649_201185_1876912_1_1_1_1,00.html. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  10. ^ Organization for Security and Co-operation in Europe (2005). ”OSCE Participating states”. OSCE. http://www.osce.org/about/13131.html#T. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  11. ^ Council of Europe (2006-10-27). ”Turkey and the Council of Europe”. Council of Europe. Arkiverad från originalet den 2004-02-23. http://web.archive.org/20040223193431/www.coe.int/T/E/Com/About_Coe/Member_states/e_tu.asp#TopOfPage. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  12. ^ NATO. ”Greece and Turkey accede to the North Atlantic Treaty Organisation”. NATO. http://www.nato.int/multi/photos/1952/m520218a.htm. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  13. ^ [a b] Turkish Secretariat of European Union Affairs. ”Chronology of Turkey-EU relations”. Turkish Secretariat of European Union Affairs. http://www.abgs.gov.tr/en/tur-eu_relations_dosyalar/chronology.htm. Läst 30 oktober 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  14. ^ Thissen, Laurens (2001-11-23). ”Time trajectories for the Neolithic of Central Anatolia” (PDF). CANeW - Central Anatolian Neolithic e-Workshop. http://www.canew.org/files/Thissen%20lecture.pdf. Läst 21 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  15. ^ Balter, Michael. ”Search for the Indo-Europeans: Were Kurgan horsemen or Anatolian farmers responsible for creating and spreading the world's most far-flung language family?”. Science "303" (5662): sid. 1323. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  16. ^ [a b] The Metropolitan Museum of Art, New York (October 2000). ”Anatolia and the Caucasus (Asia Minor), 2000 – 1000 B.C. in Timeline of Art History.”. New York: The Metropolitan Museum of Art. http://www.metmuseum.org/toah/ht/03/waa/ht03waa.htm. Läst 21 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  17. ^ http://www3.uakron.edu/ziyaret/timeline_3period.html
  18. ^ http://www.aina.org/articles/assyrianidentity.pdf
  19. ^ Hooker, Richard (1999-06-06). ”Ancient Greece: The Persian Wars”. Washington State University, WA, United States. http://www.wsu.edu/~dee/GREECE/PERSIAN.HTM. Läst 22 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  20. ^ The Metropolitan Museum of Art, New York (October 2000). ”Anatolia and the Caucasus (Asia Minor), 1000 B.C. - 1 A.D. in Timeline of Art History.”. New York: The Metropolitan Museum of Art. http://www.metmuseum.org/toah/ht/04/waa/ht04waa.htm. Läst 21 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  21. ^ Daniel C. Waugh (2004). ”Constantinople/Istanbul”. University of Washington, Seattle, WA. http://depts.washington.edu/silkroad/cities/turkey/istanbul/istanbul.html. Läst 26 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  22. ^ Wink (1990)
  23. ^ Mango (2002)
  24. ^ [a b] Kinross (1977)
  25. ^ Encyclopædia Britannica: Death toll of the Armenian Massacres, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  26. ^ Sarah Rainsford (2006-06-22). ”Fears of Turkey's 'invisible' Armenians”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/from_our_own_correspondent/5102564.stm. Läst 2006-12-30. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007</
  27. ^ ”A Letter from The International Association of Genocide Scholars”. http://en.wikisource.org/wiki/A_Letter_from_The_International_Association_of_Genocide_Scholars. Läst 1 November 2014. 
  28. ^ http://www.genocidescholars.org/images/Resolution_on_genocides_committed_by_the_Ottoman_Empire.pdf
  29. ^ [a b] Huston (1988)
  30. ^ ”Timeline: Cyprus”. British Broadcasting Corporation. 2006-12-12. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1021835.stm. Läst 2006-12-25. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  31. ^ [a b] Hale (1994)
  32. ^ [a b] Tevfik F. Nas (1992). Economics and Politics of Turkish Liberalization. Lehigh University Press. ISBN 0-934223-19-X , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  33. ^ [a b c] ”Geography of Turkey”. US Library of Congress. http://countrystudies.us/turkey/18.htm. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  34. ^ [a b c] ”Geography of Turkey”. Turkiska turismministeriet. http://www.turizm.net/turkey/info/geography.html. Läst 2006-12-13. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  35. ^ ”Mount Ararat (Ağrı Dağı), Turkey”. NASA - Earth Observatory. http://earthobservatory.nasa.gov/Newsroom/NewImages/images.php3?img_id=4996. Läst 2006-12-27. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  36. ^ ”Brief Seismic History of Turkey”. University of South California, Department of Civil Engineering. http://www.usc.edu/dept/civil_eng/structural_lab/eq-rp/seismicity.html. Läst 2006-12-26. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  37. ^ ”Climate of Turkey”. Turkish State Meteorological Service. http://www.meteor.gov.tr/2006/english/eng-climateofturkey.aspx. Läst 2006-12-27. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  38. ^ [a b] ”Turkey at a glance” (PDF). Världsbanken. 2006-08-13. http://devdata.worldbank.org/AAG/tur_aag.pdf. Läst 2006-12-10. 
  39. ^ ”2000 Census, population by provinces and districts” (XLS). Turkiets statistikinstitut. 2000. http://www.die.gov.tr/nufus_sayimi/2000tablo5.xls. Läst 2006-12-11. 
  40. ^ [a b] Çarkoǧlu (2004)
  41. ^ [a b] Turkish Directorate General of Press and Information (2001-10-17). ”Turkish Constitution”. Turkish Prime Minister's Office. http://www.byegm.gov.tr/mevzuat/anayasa/anayasa-ing.htm. Läst 16 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  42. ^ ”Turkey's old guard routed in elections”. British Broadcasting Corporation. 2002-11-04. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2392717.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  43. ^ James Arnold (2002-02-21). ”Analysis: Turkey's year of crisis”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/1833730.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  44. ^ ”Profile: Kemal Derviş”. British Broadcasting Corporation. 2002-08-12. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/2184663.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  45. ^ Roger Hardy (2002-11-04). ”Turkey leaps into the unknown”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2399665.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  46. ^ [a b] Turkish Directorate General of Press and Information (2004-08-24). ”Political Structure of Turkey”. Turkish Prime Minister's Office. http://www.byegm.gov.tr/REFERENCES/Structure.htm. Läst 14 december 2006. 
  47. ^ ”Euro court backs Turkey Islamist ban”. British Broadcasting Corporation. 2001-07-31. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1466160.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  48. ^ ”Turkey's Kurd party ban criticised”. British Broadcasting Corporation. 2003-03-14. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2850601.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  49. ^ [a b] Mark Mardell (2006-11-07). ”Turkish army keeps eye on politicians”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6122878.stm. Läst 2006-12-16. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  50. ^ Ersel Aydınlı; Nihat Ali Özcan och Dogan Akyaz (2006). ”The Turkish Military's March Toward Europe”. Foreign Affairs (Jan/Feb). http://www.foreignaffairs.org/20060101faessay85108/ersel-aydinli-nihat-ali-ozcan-dogan-akyaz/the-turkish-military-s-march-toward-europe.html. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  51. ^ ”BBC News - Turkey re-elects governing party”. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6910444.stm. Läst 1 November 2014. 
  52. ^ ”Israel and Turkey: An intriguing alliance”. British Broadcasting Corporation. 2001-08-08. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1480376.stm. Läst 2006-12-17. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  53. ^ European Commission (2006-10-15). ”Interview with European Commission President Jose Manuel Barroso on BBC Sunday AM” (PDF). European Commission. http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/pdf/interview_20061015_en.pdf. Läst 17 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  54. ^ ”Greece, Turkey defuse crash row”. British Broadcasting Corporation. 2006-05-23. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5010736.stm. Läst 2006-12-17. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  55. ^ Mark Mardell (2006-12-11). ”Turkey's EU membership bid stalls”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6170749.stm. Läst 2006-12-17. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  56. ^ ”Greece backs EU on Turkey, Balkan states”. Kathimerini Online Edition. 2006-12-16. http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_politics_100004_16/12/2006_77862. Läst 2006-12-17. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  57. ^ Idris Bal (2004). Turkish Foreign Policy In Post Cold War Era. ISBN 1-58112-423-6. http://books.google.com/books?vid=ISBN1581124236&id=vDzjkrTDKjYC&pg=PP1&lpg=PP1&ots=5PdqmRoyEn&dq=turkey+cold+war&sig=XoCrRT0pN70sZn6zvtnpdBF0HWw#PRA1-PA291,M1 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  58. ^ [a b] ”Q&A Armenian 'genocide'”. British Broadcasting Corporation. 2006-10-12. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6045182.stm. Läst 2006-12-29. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  59. ^ [a b] K. Gajendra Singh (2004-08-03). ”Turkey and Iran coming closer”. South Asia Analysis Group. http://www.saag.org/papers11/paper1077.html. Läst 17 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  60. ^ Steven A. Cook (2006-06-15). ”Generating Momentum for a New Era in U.S.-Turkey Relations” (PDF). Council on Foreign Relations. http://www.cfr.org/content/publications/attachments/TurkeyCSR.pdf. Läst 17 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  61. ^ Pam O'Toole (2003-03-26). ”Turkey's fears of Kurdish resurgence”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2887893.stm. Läst 2006-12-17. 
  62. ^ ”PKK 'behind' Turkey resort bomb”. British Broadcasting Corporation. 2005-07-17. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4690181.stm. Läst 2006-12-17. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  63. ^ Ulusal Kanal (12 februari 2014). ”Meclis Anayasa Komisyonu´ndan gecti”. Ulusal Kanal. http://www.ulusalkanal.com.tr/gundem/meclis-anayasa-komisyonundan-gecti-h22489.html. Läst 12 mars 2014. 
  64. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Motion 2003/04:U273”. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=2003/04&bet=U273&dok_id=GR02U273. Läst 1 November 2014. 
  65. ^ [a b] Turkish General Staff (2006). ”Turkish Armed Forces Defense Organization”. Turkish Armed Forces. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071002051620/http://www.tsk.mil.tr/eng/genel_konular/savunmaorganizasyonu.htm. Läst 15 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  66. ^ ”Turkish general vows to rout PKK”. British Broadcasting Corporation. 2006-08-26. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5294438.stm. Läst 2006-12-08. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  67. ^ Economist Intelligence Unit:Turkey, s.23 (2005), refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  68. ^ United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR), Directorate for Movements of Persons, Migration and Consular Affairs - Asylum and Migration Division (July 2001). ”Turkey/Military service” (PDF). UNHCR. http://www.unhcr.org/home/RSDCOI/3c1622484.pdf. Läst 27 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  69. ^ Economist Intelligence Unit:Turkey, s.22 (2005), refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  70. ^ US Department of Defense (2002-07-11). ”DoD, Turkey sign Joint Strike Fighter Agreement”. US Department of Defense. http://www.defenselink.mil/Releases/Release.aspx?ReleaseID=3417. Läst 27 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  71. ^ Economist Intelligence Unit:Turkey, p.23 (2005)
  72. ^ Turkish General Staff (2006). ”Brief History of ISAF”. Turkish Armed Forces. http://www.tsk.mil.tr/eng/uluslararasi/isaf_int/tarihce.htm. Läst 16 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  73. ^ ”Turkish troops arrive in Lebanon”. British Broadcasting Corporation. 2006-10-20. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6069126.stm. Läst 2006-12-14. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  74. ^ CIA World Factbook, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  75. ^ ”Turkish quake hits shaky economy”. British Broadcasting Corporation. 1999-08-17. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/422653.stm. Läst 2006-12-12. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  76. ^ ”'Worst over' for Turkey”. British Broadcasting Corporation. 2002-02-04. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/1800869.stm. Läst 2006-12-12. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  77. ^ World Bank (2005). ”Turkey Labor Market Study” (PDF). World Bank. http://siteresources.worldbank.org/INTTURKEY/Resources/361616-1144320150009/Labor_C2.pdf. Läst 10 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  78. ^ Organisation for Economic Co-operation and Development (2002). OECD Reviews of Regulatory Reform - Turkey: crucial support for economic recovery : 2002. Organisation for Economic Co-operation and Development. ISBN 92-64-19808-3. http://books.google.com/books?vid=ISBN9264198083&id=ufYU_fR7mLgC&pg=PP1&lpg=PP1&ots=xxhe4iYB7B&dq=Turkey&sig=5WqjRxHbjn4ObFDJc_sQKuIB2sg#PPP1,M1 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  79. ^ [a b] Jorn Madslien (2006-11-02). ”Robust economy raises Turkey's hopes”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/6103008.stm. Läst 2006-12-12. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  80. ^ Turkish Statistical Institute (2006-12-11). ”GNP and GDP as of September 2006” (DOC). Turkish Statistical Institute. http://www.die.gov.tr/english/SONIST/GSMH/111206.doc. Läst 11 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  81. ^ Anadolu Agency (AA) (2006-01-27). ”Tourism statistics for 2005”. Hürriyet. http://arama.hurriyet.com.tr/arsivnews.aspx?id=3852067. Läst 2006-12-10. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  82. ^ ”Turkey knocks six zeros off lira”. British Broadcasting Corporation. 2004-12-31. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/4137469.stm. Läst 2006-12-11. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  83. ^ World Bank (2005). ”Data and Statistics for Turkey”. World Bank. http://www.worldbank.org.tr/WBSITE/EXTERNAL/COUNTRIES/ECAEXT/TURKEYEXTN/0,,menuPK:361738~pagePK:141132~piPK:141109~theSitePK:361712,00.html. Läst 10 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  84. ^ Turkish Statistical Institute (2006-02-27). ”The result of Income Distribution”. Turkish Statistical Institute. http://www.die.gov.tr/ENGLISH/SONIST/GELIR/k_270206.xls. Läst 11 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  85. ^ [a b] Turkish Statistical Institute (2006-11-30). ”Foreign Trade Statistics as of October 2006”. Turkish Statistical Institute. http://www.die.gov.tr/ENGLISH/SONIST/DISTICIST/301106.doc. Läst 11 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  86. ^ Bartolomiej Kaminski (2006-05-01). ”Turkey's evolving trade integration into Pan-European markets”. World Bank. http://www-wds.worldbank.org/external/default/WDSContentServer/WDSP/IB/2006/05/03/000016406_20060503112446/Rendered/PDF/wps3908.pdf. Läst 27 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  87. ^ Turkish Exporters Assembly (2007-01-01). ”Exports for 2006 stand at 85.8 billion USD”. Hürriyet. http://www.hurriyet.com.tr/ekonomi/5706676.asp?m=1&gid=112&srid=3429&oid=5. Läst 2007-01-01. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  88. ^ Central Bank of the Republic of Turkey (2006). ”Foreign Direct Investments in Turkey by sectors”. Central Bank of Turkey. http://www.tcmb.gov.tr/odemedenge/table26.pdf. Läst 12 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  89. ^ CIA - "The World Factbook"
  90. ^ Intute (2011-04). ”Turkey - Population and Demographics”. Intute. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. Läst 4 juni 2011. 
  91. ^ CIA The World Factbook. 2009. Field Listing - Life expectancy at birth
  92. ^ Turkish Statistical Institute (2004-10-18). ”Population and Development Indicators - Population and education”. Turkish Statistical Institute. http://nkg.die.gov.tr/en/goster.asp?aile=3. Läst 11 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  93. ^ Jonny Dymond (2004-10-18). ”Turkish girls in literacy battle”. British Broadcasting Corporation. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3753582.stm. Läst 2006-12-11. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  94. ^ ”"The World Factbook", CIA”. http://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. Läst 1 November 2014. 
  95. ^ John Pike. ”Globalsecurity.org”. http://www.globalsecurity.org. Läst 1 November 2014. 
  96. ^ Random House Australia (1999); Könemann Verlagsgesellschaft, svensk utgåva (2000) Geographia. Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder. Turkiet. ss 190-191.
  97. ^ CIA (2009) The World Factbook Turkey
  98. ^ Sansal, B (1996 - 2009) All About Turkey. Turkish Origins och The Seljuk Turks
  99. ^ ”ibid”. http://www.allaboutturkey.com/ottoman.htm. Läst 1 November 2014. 
  100. ^ [a b c] Guus Extra; Gorter, Durk (2001). The other languages of Europe: Demographic, Sociolinguistic and Educational Perspectives. Multilingual Matters. ISBN 1-85359-509-8. http://books.google.com/books?vid=ISBN1853595098&id=hvmy_skUPNYC&pg=RA1-PA422&lpg=RA1-PA422&ots=2bxjbJbuzM&dq=%22ethnic+groups+in+turkey%22&sig=gsODCAuvT1TRupKgZBsVDZf-oDE#PRA1-PA421,M1 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  101. ^ ”The World Factbook”. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/tu.html. Läst 1 November 2014. 
  102. ^ Kemal Kirisci (November 2003). ”Turkey: A Transformation from Emigration to Immigration”. Center for European Studies, Bogaziçi University. http://www.migrationinformation.org/Feature/display.cfm?id=176. Läst 26 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  103. ^ Turkish Directorate General of Press and Information (2003). ”Historical background of radio and television broadcasting in Turkey”. Turkish Prime Minister's Office. http://www.byegm.gov.tr/REFERENCES/radyo-tv2002.htm. Läst 10 augusti 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  104. ^ ”Social values, Science and Technology” (på English) (PDF). Eurobarometer. June 2005. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf. Läst 19 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  105. ^ David Shankland (2003). The Alevis in Turkey: The Emergence of a Secular Islamic Tradition. Routledge (UK). ISBN 0-7007-1606-8. http://books.google.com/books?vid=ISBN0700716068&id=lFFRzTqLp6AC&pg=PP1&lpg=PP1&dq=Religion+in+Turkey&sig=qrG576JrBxJ4LIBqD-41ALytcAI#PPP1,M1 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  106. ^ United Nations Population Fund (2006). ”Turkey - A Brief Profile”. United Nations Population Fund. http://www.unfpa.org.tr/countryinfo.htm. Läst 27 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  107. ^ ”The Islamic veil across Europe”. British Broadcasting Corporation. 2006-11-17. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5414098.stm. Läst 2006-12-13. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  108. ^ Europadomstolen (2005-11-10). ”Leyla Şahin v. Turkey”. ECHR. http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=3&portal=hbkm&action=html&highlight=Sahin%20%7C%20Turkey&sessionid=11294215&skin=hudoc-en. Läst 30 november 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  109. ^ [a b] Ibrahim Kaya (2003). Social Theory and Later Modernities: The Turkish Experience. Liverpool University Press. ISBN 0-85323-898-7. http://books.google.com/books?vid=ISBN0853238987&id=0Iy7pJBRgjYC&pg=PA58&lpg=PA58&dq=Turkish+culture&sig=vfMN32AjbkM6idjKsbT7JR4zfWg#PPA49,M1 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  110. ^ Royal Academy of Arts (2005). ”Turks - A Journey of a Thousand Years: 600–1600”. Royal Academy of Arts. http://www.turks.org.uk/index.php?pid=8. Läst 12 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  111. ^ Çinuçen Tanrıkorur. ”The Ottoman music”. www.turkmusikisi.com. http://www.turkmusikisi.com/osmanli_musikisi/the_ottoman_music.htm. Läst 12 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  112. ^ Svd.se och TT (12 oktober 2006). ”Nobelpriset till Orhan Pamuk”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13843423.asp. 
  113. ^ Godfrey Goodwin (2003). A History of Ottoman Architecture. Thames & Hudson. ISBN 0-500-27429-0 , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  114. ^ Burak Sansal (2006). ”Sports in Turkey”. allaboutturkey.com. http://www.allaboutturkey.com/sports.htm. Läst 13 december 2006. 
  115. ^ Burak Sansal (2006). ”Oiled Wrestling”. allaboutturkey.com. http://www.allaboutturkey.com/yagligures.htm. Läst 13 december 2006. , refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkey, läst 24 juli 2007
  116. ^ 1

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Historia
  • Andre Wink (1990). Al Hind: The Making of the Indo Islamic World, Vol. 1, Early Medieval India and the Expansion of Islam, 7th-11th Centuries. Brill Academic Publishers. ISBN 90-04-09249-8 
  • Cyril Mango (2002). The Oxford History of Byzantium. Oxford University Press, USA. ISBN 0-19-814098-3 
  • Patrick Kinross (1977). The Ottoman Centuries: The Rise and Fall of the Turkish Empire. Morrow. ISBN 0-688-03093-9 
  • Stanford Jay Shaw; Kural Shaw, Ezel (1977). History of the Ottoman Empire and Modern Turkey. Cambridge University Press. ISBN 0-521-29163-1 
  • Carter Vaughn Finly (2004). The Turks in World History. Oxford University Press, USA. ISBN 0-19-517726-6 
  • Andrew Mango (2000). Ataturk: The Biography of the Founder of Modern Turkey. Overlook. ISBN 1-58567-011-1 
Politik
Utrikesrelationer och militär
Geografi och klimat
Ekonomi
Demografi
Kultur

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Turkiet&oldid=30489526"