Järnåldern
Järnåldern är, enligt Thomsens treperiodsystem, den tidsepok i Gamla världens historia som inleds när människan lär sig hantera och göra verktyg och vapen av metallen järn och så småningom stål, och vilken upphör i och med medeltidens inträde. Årtalen för när detta skedde är olika på olika platser. Järnåldern föregås av bronsåldern, då verktyg började framställas av brons.
I Sydeuropa inleds medeltiden vid Västromerska rikets sammanbrott (476 e.Kr.).
I Nordeuropa (Skandinavien) avslutas järnåldern traditionellt med vikingatiden, varvid medeltiden inleds med kristendomens införande runt 1050 e.Kr., när kristendomen fått en dominerande ställning och de inhemska skriftliga källorna börjar bli bättre. Innan dess rådde en polyteistisk religion, idag ofta refererad till som asatro. Skiftet från yngre järnålder till medeltid avseende Skandinavien kan dock inte helt sonika tidsbestämmas till ett visst årtal. Ur ett flertal aspekter, inte minst såväl sekulära som religionsskiftesmässiga, kvardröjer vikingatiden/yngre järnåldern i exempelvis Sverige till en god bit in på 1100-talet.
Innehåll
Kronologi[redigera | redigera wikitext]
Vanligtvis utgår man från att järnåldern började under 1100-talet f.Kr. i antikens främre Orienten, antikens Indien (med post-rigvediska vedisk tid), och antikens Grekland. I andra regioner av Europa började perioden mycket senare. Järnåldern började under 700-talet f.Kr. i Centraleuropa och under 500-talet f.Kr. i norra Europa. Järnet hade då varit känt sedan länge. Förutom äldre användning av meteoritjärn började hettiterna bruka järn på 1400-talet f.Kr.
I Sverige dyker de första importerade järnföremålen upp på 1100-talet f. Kr. Det används dock främst som ett billigare alternativ till den exklusivare bronsen. Först sedan man lärt sig utnyttja järnets fördelar i vapen och redskapstillverkning brukar man tala om en verklig järnålder, men någon skarp gräns mellan perioderna finns inte.[1]
Användandet av järn inom smältverk och för att framställa verktyg, kan ha uppkommit i Västafrika under 1200-talet f.Kr., vilket i så fall skulle göra det till en av de första platserna för järnålderns ursprung.[2][3] Det är dock osäkert om införandet av järn i Afrika var resultatet av en inhemsk upptäckt eller av tekniköverföring norrifrån.[4]
Järnåldern vid Medelhavet sägs vanligtvis sluta med inledningen av den hellenistiska eran och det Romerska imperiet, i Indien med intåget av buddhismen och jainismen, i Kina med konfucianismen och i norra Europa med den tidiga medeltiden.
I Skandinavien delas perioden in i äldre järnåldern t.o.m. romartidens slut och yngre järnåldern från och med folkvandringstidens början ca 375 e.Kr.
Förromersk järnålder[redigera | redigera wikitext]
Förromersk järnålder, även kallad keltisk järnålder, brukar räknas från 500 f.Kr. till Kristi födelse. Denna period kan delas in i tre perioder:
- Ca 500 - 300 f Kr
- 300 f Kr - 150 f Kr
- 150 f Kr - Kristi födelse
Den tredje perioden kan vidare delas in i undergrupperna 3a och 3b.
Övergången från bronsålder till förromersk järnålder karaktäriseras av att järn används i stället för brons. Förutom järn kan bland spåren från övergångstiden också märkas användande av nytt gravskick, där kremering får en ökad betydelse och gravgåvorna blir färre (nästintill uteblir).
Analys av asbestkeramik har gett upphov till den oväntade slutsatsen att järnframställning gjordes redan under förromersk järnålder i Norra Europa, i områden där den samiska kulturen senare utvecklades.[källa behövs] Fynden associeras därför av vissa forskare till en protosamisk kultur. [källa behövs]
Andra fynd från denna period är offer- och depåfynd, som ökar kraftigt i antal, och vapengravar.
Gerumsmanteln dateras numera till förromersk järnålder mot tidigare antagen bronsålder, 400-200-talet f.Kr
Romersk järnålder[redigera | redigera wikitext]
I Sverige kallas perioden från Kristi födelse till 400 e.Kr. för romersk järnålder. Perioden indelas arkeologiskt i en äldre och en yngre del, skilda åt av en tydlig förändring i den materiella kulturen som tycks ha ägt rum under 150-talet e.Kr.
I det som senare skulle bli Sverige återfinnes lämningar efter blästbruk i olika delar av landet, i form av blästerugnar, slagghögar, kolningsgropar och depåer av smidbart ämnesjärn på boplatser i närheten av myrar och järnrika sjöbottnar, varifrån sjö- eller myrmalm (järnockra) kunde insamlas. Exempelvis skedde omfattande järnproduktion längs med älven Ljungan i Jämtland och västra Medelpad, men minskar i omfattning kring år 500 e.Kr. sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.[5]
Med den växande handeln mellan Romarriket i söder och de germanska samhällena i Mellaneuropa påverkades även de nordeuropeiska samhällena starkt. Många romerska importföremål har påträffats, särskilt ymnigt och variationsrikt på Själland. Ibland kan artefakter, som exempelvis bägare av glas, vara bättre bevarade i Norden än i Sydeuropa då de i romarriket användes som bruksföremål men här sparades som lyxföremål och lades ner i gravar.
Folkvandringstid[redigera | redigera wikitext]
Folkvandringstiden är en historisk epok under första årtusendet e.Kr. Den karaktäriseras av att flera olika folkstammar förflyttade sig över den europeiska kontinenten.
Den germanska folkvandringen hade störst betydelse för Västeuropa och infaller mellan åren 375 och 568; årtalen reflekterar den vanliga indelningen att låta perioden inledas med hunnernas anfall mot ostrogoterna och avslutas med langobardernas infall i Italien. Bland övriga grupper som deltog i folkvandringen kan nämnas slaviska, bulgariska och ungerska stammar. De hade en avgörande betydelse för särskilt Östeuropas vidare historiska utveckling.
Vendeltid[redigera | redigera wikitext]
Vendeltiden är en arkeologisk period i Sveriges förhistoria, namngiven efter de rika båtgravsfynden nära Vendels kyrka norr om Uppsala.
Perioden sträcker sig mellan folkvandringstiden och vikingatiden, alltså år 550 till år 800, och innefattar bland annat gravfält och båtgravar från Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala, och gravfältet vid Ulltuna i Ulleråker strax intill Fyrisån, en halvmil söder om Uppsala. Perioden motsvarar det som i Norge kallas Merovingertiden, och utgör slutet av germansk järnålder (400 till 800 e.Kr.).
Under vendeltiden byggdes ansenliga rikedomar upp kring Gamla Uppsala förmodligen från bergsbruk och handel. Skeppen blir allt viktigare och hästarna från vendeltidens Sverige är omtalade som särskilt bra. Den 16-typiga runraden, som de flesta runstenar är skrivna med ersätter den 24-typiga i hela Skandinavien vilket tyder på starka kungar med nära kontakter med varandra.
Vikingatid[redigera | redigera wikitext]
Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period. Det är ett unikt nordiskt begrepp, för vad som i andra länder kallas sen järnålder eller tidig medeltid. Det motiveras av den särpräglade högkultur som under 700-talet uppstod i Skandinavien. Befolkningen ökade kraftigt, samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. Detta var bidragande orsaker till de första vikingatågen, det vill säga plundringar som vikingar, båtburna krigare från Skandinavien, utförde bland annat på de brittiska öarna. Den 8 juni 793 plundrade vikingar klostret Lindisfarne på Englands östkust, en attack som snart följdes av otaliga krigståg, men också handel och kolonisation. I öster sökte sig nordbor i stora mängder ned utmed de ryska floderna. De kom som handelsmän eller som blivande ”väringar”, dvs. värvade soldater i den östromerske kejsarens armé och flotta.
Merparten av nordborna under vikingatiden levde dock ett stillsamt liv som bönder, och torde knappast ha kallat sig vikingar. Genom den bevarade litteraturskatt som finns i de isländska handskrifterna från 1100- och 1200-talet samt från runstenarnas texter känner man många detaljer om folkens liv under vikingatiden.
-
Spänne av brons och silver, från järnåldern, funnet i Västergötland
-
Urnegrav från järnåldern, funnen i Västergötland
-
Silverskål med förgylld kant av drakslingor, från järnåldern, funnen på Gotland
-
Eldslagningssten av kvarts, från järnåldern
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ Duncan E. Miller and N.J. Van Der Merwe, 'Early Metal Working in Sub Saharan Africa' Journal of African History 35 (1994) 1-36; Minze Stuiver och N.J. Van Der Merwe, 'Radiocarbon Chronology of the Iron Age in Sub-Saharan Africa' Current Anthropology 1968.
- ^ How Old is the Iron Age in Sub-Saharan Africa? - av Roderick J. McIntosh, Archaeological Institute of America (1999)
- ^ Iron in Sub-Saharan Africa - av Stanley B. Alpern (2005)
- ^ Per H. Ramqvist, Utbytessystem under det första årtusendet e.kr. - Idéer utgående från tre mellannorrländska älvar
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
| Föregicks av: Bronsåldern |
Treperiodsystemet (Historia) |
Efterföljdes av: Antiken |
