El Salvador

För andra betydelser, se El Salvador (olika betydelser).

República de El Salvador
Flagga Statsvapen
Valspråk: Dios, Unión, Libertad (spanska för "Gud, enhet, frihet")
Nationalsång: ”Saludemos la Patria orgullosos”
Huvudstad (och största stad)		San Salvador
Officiellt språk		spanska
Statsskick		republik
-	President	Salvador Sánchez Cerén
-	Regeringschef	Salvador Sánchez Cerén
Självständighet		från Spanien
-	Deklarerad	15 september 1821
-	Erkänd	fr. Centralam. fed. 1842
Area
-	Totalt	21 040 km² (148:e)
-	Vatten (%)	1,5 %
Befolkning
-	års uppskattning	5 744 113  (2007)(98:e)
-	Befolkningstäthet	273,01/km² (22:a)
BNP (PPP)		2003 års beräkning
-	Totalt	$14 396 milj (80:e)
-	Per capita	$2 335 (2004)
Valuta		USA-dollar, tidigare Salvadoransk colón (USD)
Tidszon		UTC-6
Topografi
-	Högsta punkt	Cerro El Pital, 2 730 m ö.h.
-	Största sjö	Lago de Ilopango, 185 km²
Nationaldag		15 september
Nationalitetsmärke		ES
Landskod		SV
Landsnummer		503
1. Tidigare salvadoransk colón.

El Salvador

Ilamatepec-vulkanen

El Salvador, formellt Republiken El Salvador, är en stat vid den centralamerikanska stillahavskusten. Landet gränsar till Guatemala och Honduras. El Salvador är den minsta staten i Centralamerika och den enda utan kust mot Karibiska sjön, dock mot Stilla Havet.

Historia

Äldre historia

Ett uto-aztekiskt indianfolk, pipil, härskade i El Salvador innan spanjorerna kom på 1520-talet. De möttes av motstånd under flera decennier. En resning mot Spaniens herravälde ägde rum 1811 och El Salvador blev självständigt från Spanien 1821. Landet var med en kort tid i Mexikanska imperiet under Agustín de Iturbide och frigjorde sig från Centralamerikanska federationen 1838. Fullt självständigt blev dock inte landet förrän 1842. 1800-talet präglades av sociala orättvisor, en liten rik och konservativ elit av mark- och plantageägare styrde El Salvador som en oligarki medan resten av befolkningen levde i fattigdom och misär. All opposition krossades brutalt och landet knöt starka band till USA.

1900-talets historia

Under början av 1900-talet började den gamla samhällsordningen att sakta luckras upp i takt med att allt fler röster för politiska och sociala reformer höjdes och den styrande eliten fick allt svårare att ignorera dem.

Under 1930-talet började det på allvar komma krav på demokrati och sociala reformer. Ett stort bondeuppror bröt ut 1931, men krossades brutalt i en massaker där 30 000 människor dödades. Det blev inledningen på en blodig och turbulent tid i landets historia. Under de årtionden som följde skulle makten växla mellan civila och militära regeringar, men nästan samtliga av dessa kom att präglas av samma konservatism som tidigare, vilket fick till följ att väldigt lite förändrades. Vid två tillfällen under denna tid hade landet dock reforminriktade regeringar, dels under nio månader 1944 under Andrés Ignacio Menéndez, sedan ännu en gång 1960 efter det att flera tusen studenter vid Nationaluniversitetet hade protesterat mot att regimen upphävde de medborgerliga fri- och rättigheterna. Regeringen svarade med våld och detta blev en av orsakerna till att en grupp liberalt och socialistiskt orienterade officerare gjorde en kupp. De tillsatte en ny regering, kallad "Regeringsjuntan", som bestod av både civila och militärer. Den nya regeringen försökte tillmötesgå folket genom att påbörja genomförandet av en rad sociala och politiska reformer, men den hann bara sitta i tre månader innan den störtades av en motkupp stödd av den konservativa högern. De reformer som Regeringsjuntan påbörjat gick därmed om intet.

1969 utkämpades under 6 dagar det så kallade fotbollskriget mot grannlandet Honduras.

Vid presidentvalet 1972 kunde för första gången en centervänsterkoalition, UNO, ställa upp med en egen presidentkandidat, kristdemokraten José Napoleón Duarte. När valnämnden uppgav att UNO vunnit stoppade regeringen all nyhetsförmedling, och tre dagar senare meddelade valnämnden att Arturo Armando Molina från det konservativa PCN var den verkliga vinnaren. Liknande förhållanden rådde vid parlamentsvalen 1974 och 1976, och under presidentvalet 1977. Regeringen använde sig bland annat av misshandel av kandidater och rösträknare för att säkra sitt maktinnehav.

Inbördeskriget

1980 startade ett inbördeskrig som varade till 1992 och orsakade tiotusentals människors död. Kriget slutade med att regeringen och vänsterrebellerna skrev på ett avtal om militära och politiska reformer.

Efter valet 1977 slog regimen ned en massdemonstration som ordnats i protest mot valfusket. Hundratals demonstranter dödades. Strax därefter landsförvisades UNO:s högsta ledare och många av partiets anhängare greps, torterades eller mördades. Allt fler salvadoraner började anse att det var omöjligt att genomföra sociala förändringar på politisk väg utan sökte sig till andra medel. Några nöjde sig med militanta demonstrationer, strejker och fabriksockupationer. Andra startade gerillakrig i städerna. Personer som ansågs vara en del av förtryckarmaskineriet mördades. Man sprängde bomber. Man kidnappade makthavare och krävde en lösesumma. Regeringen och dess halvmilitära medborgargarden – "dödspatruller" – svarade med våld mot ledare inom fackföreningar, bondeorganisationer, präster och aktiva kristna. Spänningen i landet steg och de kommande åren präglades av allt svårare politiska oroligheter.

I oktober 1979 avsattes presidenten, general Carlos Humberto Romero, genom en oblodig kupp genomförd av en grupp yngre officerare som ogillade regeringens massakrer på protesterande grupper. De ville återupprätta militärens "goda rykte". Ett antal civila politiker tog plats i den nya regeringen, som förklarade sig redo att genomföra reformer. Detta visade sig dock inte vara möjligt. USA utövade påtryckningar på makthavarna att insätta vissa militärer på nyckelbefattningar. I januari 1980 hade de flesta civila i regeringen antingen avgått eller tvingats att avgå från ledande befattningar då de ogillade att regeringen betedde sig som de tidigare regeringarna. Utbildningsministern Salvador Samayoa, meddelade inför TV-kamerorna att han avgick och ämnade förena sig med en gerillagrupp.

Ärkebiskopen i San Salvador, Oscar Romero mördades i mars 1980. Han hade kritiserat regeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hade blivit en samlad kraft för den tidigare så splittrade oppositionen. Romero hade i bland annat i ett öppet brev uppmanat USA:s president Jimmy Carter att upphöra med sitt militära bistånd till regeringen. Vid Romeros begravning dödades ett 50-tal människor och hundratals sårades av en bomb och gevärseld. En annan känd person som mördades under dessa år var Marianella Garcia Villas.

Våldet fortsatte under större delen av 1980-talet. 1984 meddelade Amnesty International att man hade regelbundna rapporter om att salvadoranska armé- och säkerhetsförband var ansvariga för tortyr, "försvinnanden" och dödande av icke-stridande civila ur alla samhällsskikt i landet. Patienter påstods ha kastats ut ur sina sängar eller operationsbord, torterats och sedan mördats. Bland de slag av tortyr som rapporterades av dem som hade överlevt arrestering, förhör och misshandel, nämndes sexuella övergrepp, kemiska injektioner för att människor skulle desorienteras, skenrättegångar och användning av svavelsyra mot huden.

USA:s militära bistånd till El Salvador från 1980 fram till början av 1990-talet uppgick till flera miljarder dollar. En gemensam grupp för vapenkontroll och övervakning av utrikespolitiken tillsatt av både demokrater och republikaner i kongressen anklagade Reagan-administrationen i mitten av 1980-talet för att tillhandahålla "otillräcklig, missvisande och i vissa fall felaktig information" beträffande biståndet till El Salvador. Man drog slutsatsen att regeringen kategoriserade större delen av det militära biståndet som "utvecklingshjälp" och undervärderade de verkliga kostnaderna, även när de helt riktigt kategoriserades som militärt bistånd. USA:s militära närvaro i El Salvador begränsades officiellt till ditskickade rådgivare. Militären och CIA medverkade dock i större omfattning. Ett tjugotal amerikaner dödades då flygplan och helikoptrar störtade över stridsområdena.

Fredsavtal

I början av 1992 fick kriget ett officiellt slut, när en FN-kommission efter ett och ett halvt års arbete fick El Salvadors regering och gerillaorganisationen Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional (FMLN) att enas om ett eld-upphör och en fredsöverenskommelse. Gerillan lovade lämna ifrån sig sina vapen och regeringen lovade att genomföra en jordreform där flyktingar och gerillasoldater erbjöds jord. Regeringen förband sig även att acceptera FMLN som ett politiskt oppositionsparti i fortsättningen. Inbördeskriget hade kostat över 70 000 människoliv och fått mer än en miljon flyktingar att lämna landet.

Ett annat av villkoren i fredsöverenskommelsen var att FN skulle tillsätta en sanningskommission, som skulle "utreda de värsta våldshandlingarna efter 1980". Kommissionen presenterade i mars 1993 sin rapport. Den konstaterade bland annat att krigsmakten, som stöddes av regeringen och det civila etablissemanget, var den huvudsakliga förövaren av massakrer, tortyr och kidnappningar under inbördeskriget. Man krävde att fler än 40 höga militärer skulle avskedas. Flera vänsterledare anklagades för mord på elva borgmästare, och kommissionen krävde en särskild utredning av dödspatrullernas verksamhet. Den uttalade sig inte om USA:s roll i våldsdåden men anklagade USA för att inte ha ingripit mot salvadoraner i USA som hjälpte till att administrera dödspatrullernas verksamhet.

Modern tid

Sedan inbördeskriget tagit slut har den politiska situationen i El Salvador förbättrats avsevärt, stegvis har avgörande steg mot demokrati tagits under 1990-talet och de senaste president- och parlamentsvalen i landet har betraktats som fria och demokratiska. Den konservativa högern organiserade sig på 1980-talet i partiet ARENA (Alianza Republicana Nacionalista) och behöll makten framtill valet 2009 då det socialdemokratiska oppositionspartiet, och före detta gerillagruppen FMLN, gick segrande ur valet.

Geografi

El Salvador ligger i Centralamerika. Det har en total yta på 21 040 km². Landet är stort som Uppland och Södermanland tillsammans och det minsta i kontinentala Amerika. Inom landets gräns finns 320 km² vatten, och flera små floder flyter igenom El Salvador in i Stilla havet, bland annat Goascorán, Jiboa, Torola, Paz och Rio Grande de San Miguel. Bara den största floden, Lempa, som flyter från Honduras och genom El Salvador ut i havet, är farbar för kommersiella skepp. Det har bildats ett antal sjöar i vulkankratrar, de viktigaste är Ilopangosjön (70 km²) och Coatepeque (26 km²). Güija är landets största naturliga sjö (44 km²), och flera artificiella sjöar har skapats vid dammprojekt.

El Salvador gränsar till Guatemala och Honduras, och är det enda centralamerikanska land som inte har en kust mot Västindien. Den högsta punkten i landet är Cerro El Pital (2 730 meter).

Landets främsta naturtillgångar är vattenkraft, geotermisk energi, petroleum och odlingsbar mark.

Klimat och miljö

Längs kusten råder tropiskt klimat med en regntid från maj till oktober. I höglandet är klimatet tempererat. El Salvador kallas ibland Vulkanernas land och här förekommer ofta jordbävningar och vulkanisk aktivitet. Orkaner förekommer.

Några av El Salvadors miljöproblem är avskogning med åtföljande jorderosion, vattenföroreningar och att giftigt avfall förorenat en del av marken.

Administrativ indelning

El Salvador är indelat i 14 departement (departamentos): Ahuachapan, Cabanas, Chalatenango, Cuscatlan, La Libertad, La Paz, La Union, Morazan, San Miguel, San Salvador, Santa Ana, San Vicente, Sonsonate och Usulutan.

Ekonomi

El Salvador är ett utvecklingsland vars ekonomi drabbades hårt av 1980-talets förhärjande inbördeskrig. Det är främst ett jordbruksland. Ett fåtal familjer har behärskat näringslivet och inkomstklyftorna är mycket stora. Storjordbruken är ensidigt inriktade på exportgrödor: kaffe, bomull och socker. Den stora massan försörjer sig som lantarbetare på plantagerna och odlar för eget bruk bl.a. majs, hirs och bönor. En jordreform påbörjades 1980, men blev aldrig genomförd. Före krigsåren hade El Salvador byggt upp en industri som hörde till Centralamerikas främsta (livsmedel, verkstads- och kemiska produkter), men näringslivet ödelades av kriget och landet blev alltmer beroende av bistånd, som främst kom från USA.

Under senare år har El Salvadors ekonomi försvagats på grund av ett undermåligt skatteinbetalningssystem, nedläggning av fabriker, låga världsmarknadspriser på kaffe, orkanen Mitch 1998 och en förödande jordbävning 2001. Några positiva punkter är en låg inflation och att den sammanlagda exporten har ökat avsevärt.

Den viktigaste hamnen för såväl import som export ligger i staden Acajutla.

Många hushåll lever under fattigdomsgränsen och inkomstskillnaderna i landet är stora.

44 % av elektriciteten produceras av fossila bränslen, 31 % av vattenkraft och största delen av resterande av geotermisk energi.

Demografi

Nästan hela befolkningen, ca 90 %, är ättlingar till både indianer och européer (mestiser), bara ca 5 % är av rent indianskt ursprung, och något mindre är av rent europeiskt. Katolicismen dominerar stort. Spanska är officiellt språk, och bara några få indianspråk lever kvar. Analfabetismen är hög (ca 25 %). Den extremt snabba folkökningen har drivit på inflyttningen till städerna. Befolkningssiffrorna är osäkra efter folkomflyttningar och massflykt under 1980-talets inbördeskrig.

• Befolkningens medelålder: 21,1 år (2002)
• Befolkningens medellivslängd: 70,6 år (2003)
• Analfabetism: 2003 var 20 % av den vuxna befolkningen analfabeter
• Religiös tillhörighet: katoliker 83 %
• Språk: spanska, nahua
• Etniska grupper: 94 % mestiser (folkblandning av spanskättade och olika indianstammar), 3 % indianer, 1 % spanskättade, 1 % svarta (av afrikansk bakgrund), 1 % övriga.

Resultaten från folkräkningen 2007 visade att tidigare befolkningsprognoser var grovt överskattade. Prognoserna, som baserade sig på folkräkningen 1992 och därefter förväntade demografiska mönster (som migration, nativitet och mortalitet) tydde på att landets invånarantal skulle ligga på 7,1 miljoner år 2007. Folkräkningen gav ett resultat på endast 5,7 miljoner, nästan 20 procent lägre än vad som förväntades. Som förklaringar har framförts en kraftigt minskad nativitet samt ökad emigration, i huvudsak till USA där uppskattningsvis 2,5 miljoner salvadoraner har bosatt sig.