Solidarisk lönepolitik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den solidariska lönepolitiken utformades i Sverige av främst Rudolf Meidner och Gösta Rehn och vägledde LO under 1950- och 1960-talen. Begreppet hänger samman med en gammal nationalekonomisk idé som utformades av Jeremy Bentham och kallades "lönefondsteori". Den tog senare upp av John Stuart Mill och David Ricardo. De hävdade att lönebildningen var en naturlag och att löner endast kunde öka om kapitalet i företaget ökade och på så sätt ansåg man sig bevisa att fackföreningar var skadliga. I Sverige nämndes begreppet solidarisk lönepolitik i SAF-tidningen Industria,[1] där man hävdade att en grupps löner alltid höjdes på bekostnad av en annan grupp. Detta var i samband med att byggnadsarbetarna pressat upp sina löner genom strejk och de borde avstått sina lönehöjningar. Idén fick sedan fäste i arbetarrörelsen under 1930-talets krisår.

Tanken var dels att låta exportindustrins förutsättningar vara normgivande för löneutvecklingen, dels att sätta en allmän lönenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut. De anställda i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav i de centrala löneförhandlingarna samtidigt som löntagarna i den offentliga sektorn och lågproduktiva företag kunde höja sina löner. Anställda i lågproduktiva företag skulle flytta över till högproduktiva företag.

Rudolf Meidner hävdade att den solidariska lönepolitikens väg var kantad av företagskonkurser, då många lågproduktiva företag inte klarade av de höga lönekraven och istället slogs ut. Meidners anhängare menar att med strukturomvandlingarna i de lågproduktiva företagen och de goda företagsvinsterna i de högproduktiva företagen skapades en hög tillväxt och en god ekonomi med fler arbetstillfällen som följd. De som blev arbetslösa när lågproduktiva företag slogs ut, skulle hjälpas ut till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik som administrerades av Arbetsmarknadsstyrelsen. Senare utvecklade Meidner också tanken att högproduktiva företag skulle betala in sina "övervinster" till löntagarfonder, vilket kom att få ett avgörande inflytande på 1970-talets ekonomiska debatt.

En nackdel var att lågproduktiva företag ibland försvann utan att högproduktiva kom i deras ställe, men i stort sett ersattes de gamla jobben med nya åtminstone fram till tidigt 1970-tal. Däremot fanns de lågproduktiva företagen i stor utsträckning i glesbygden, vilket gjorde den solidariska lönepolitiken till en flyttlasspolitik. När de lågproduktiva företagen gick i konkurs för att de inte klarade av att betala avtalade löner, flyttade arbetskraften dit där de nya jobben skapades i mer lönsamma företag. Denna utveckling ledde till allt större protester, och kompletterades med nya socialförsäkringar. Detta har i viss mån inneburit möjligheter att leva kvar i glesbygden, istället för att flytta dit jobben är.

Under sent 1980-tal och framåt har den solidariska lönepolitiken gradvis övergetts. Fortfarande finns dock viktiga inslag kvar som centrala kollektivavtal med landsomfattande lönenivåer.

Den solidariska lönepolitiken har kommit att förknippas med strävanden att utjämna löneklyftorna mellan kvalificerade och mindre kvalificerade arbetstagare genom särskilda låglönesatsningar. Facket vill med en solidarisk lönepolitik uppnå gemensamma lönepolitiska mål som rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Alla medlemmar ska garanteras en reallöneutveckling, men mer ska gå till dem som har lägst lön. Lönekonkurrens ska förhindras och skillnaderna i löner mellan män och kvinnor ska minska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hj. G. Wallgren, red (1905). (på svenska)Industria (Stockholm: Svenska arbetsgifvareföreningen) (3). ISSN 0019-7440.