Schengenområdet

Schengenområdet

Medlemsstater inom Europeiska unionen med systematiska personkontroller

Schengenområdet, även känt som Schengenländerna eller Schengenzonen, utgörs av de medlemsstater i Europeiska unionen (EU) och andra europeiska stater som deltar i Schengensamarbetet fullt ut och som har avskaffat sina systematiska personkontroller vid de inre gränserna.

Schengensamarbetets syfte är att skapa en passunion med öppna inre gränser och förstärkta yttre gränser. Samarbetets rättsliga grund utgörs av Schengenregelverket, som från början inte var en del av Europeiska unionens rätt. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, införlivades regelverket inom unionens ramar och utgör numera en integrerad del av unionsrätten som måste antas av varje ny medlemsstat i EU.

Även om identitetskontrollerna avskaffats vid de inre gränserna måste resenärer uppfylla regler i besökslandet om giltig resehandling, vilket till exempel ofta kontrolleras av hotell. Pass och nationella identitetskort från EU/EES-länder godkänns, däremot sällan körkort.

Schengenområdet har successivt utökats från de ursprungliga fem medlemsstaterna Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland till att omfatta nästan alla EU:s medlemsstater.

I Schengenområdet ingår inte enbart de flesta av unionens medlemsstater, utan även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, som är associerade till Schengensamarbetet och utgör en integrerad del av Schengenområdet. Schengenområdets yttre gräns består av 7 778 km landgräns och 42 673 km havs gräns. År 2008 passerade över 700 miljoner människor den yttre gränsen legalt, varav drygt hälften av passagerna skedde med flyg.

Historia

Schengenområdet upprättades genom Schengenavtalet den 14 juni 1985 och Schengenkonventionen den 19 juni 1990. De båda avtalen innebar att en passunion upprättades mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Den 26 mars 1995 implementerades bestämmelserna om avskaffandet av de inre systematiska personkontrollerna, samtidigt som den gemensamma yttre gränsen förstärktes för att förhindra exempelvis människohandel. Schengenavtalet var en förändring och utvidgning till två nya länder av det avskaffande av inre gränskontroller som Belgien, Luxemburg och Nederländerna haft sedan 1952. Namnet Schengen kommer från platsen för båda avtals undertecknande, orten Schengen i Luxemburg vid gränspunkten mot Tyskland och Frankrike.

Sedan samarbetets grundande har EU-länderna Danmark, Estland, Finland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Ungern och Österrike samt icke-EU-länderna Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz anslutit sig till Schengenområdet. Innan Schengenregelverkets införlivande inom unionens ramar skedde varje anslutning genom ett internationellt avtal mellan unionen och den anslutande medlemsstaten. Sedan införlivandet sker anslutningen istället genom anslutningsfördraget för den anslutande medlemsstaten. Associerade medlemsstaters deltagande regleras fortfarande genom internationella avtal.

Utbredning

Officiella medlemsstater

Officiella medlemsstater

Associerade medlemsstater

Mikrostater utan systematiska gränskontroller.

Stater som ännu inte har implementerat Schengenregelverket fullt ut.

Stater med rättsliga undantag.

Schengenområdet består av följande 22 medlemsstater i Europeiska unionen: Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Dessa europeiska stater utgör de officiella medlemsstaterna i Schengenområdet, vilket innebär att de deltar fullt ut i samarbetet och åtnjuter rösträtt vid beslut som rör Schengensamarbetet. Inga regelbundna personkontroller sker vid resa mellan dessa medlemsstater, men däremot är det ofta krav att kunna uppvisa godkänd legitimation som styrker unionsmedborgarskapet vid resa i många av unionens medlemsstater.

För Frankrikes och Nederländernas del är det endast de europeiska territorierna som ingår i Schengenområdet, medan övriga delarna av staterna står utanför Schengensamarbetet. Danmark står utanför unionens samarbete inom området med frihet, säkerhet och rättvisa och deltar istället på mellanstatlig basis. Det innebär att Danmark inte är förpliktat att tillämpa nya bestämmelser som rör Schengenregelverket. Landet är dock helt integrerat i Schengenområdet och har avskaffat sina systematiska personkontroller gentemot övriga medlemsstater.

Alla nya medlemsstater i Europeiska unionen ansluts till Schengenregelverket, men deras tillämpning av regelverket, i synnerhet avskaffandet av de systematiska personkontrollerna, sker först efter godkännande av rådet.

Associerade medlemsstater

Island är associerat till området och har avskaffat sina personkontroller.

Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz är alla fyra associerade medlemsstater i Schengenområdet. Det innebär att de har avskaffat sina systematiska personkontroller gentemot övriga Schengenområdet och är en integrerad del av passunionen. De kan också delta i diskussionerna vid antagandet av ny lagstiftning som rör Schengenregelverket. Däremot saknar de rösträtt när rådet beslutar om att anta lagstiftningen. Island och Norge ingick sedan tidigare i en nordisk passunion med Danmark, Finland och Sverige. När de tre sistnämnda staterna anslöt sig till Schengenområdet gjorde även Island och Norge det för att undvika att behöva upprätta passkontroller mellan de nordiska staterna. Schweiz ansökte om att få ansluta sig till Schengenområdet efter en folkomröstning den 5 juni 2005. I samband med Schweiz anslutning till samarbetet, blev även den tyska exklaven Büsingen am Hochrhein och den italienska exklaven Campione d'Italia en del av Schengenområdet. Eftersom Liechtenstein ännu inte hade anslutit sig till Schengenområdet, då EU använde detta som påtryckning i frågan om skattekontroller, blev Schweiz tvunget att upprätta gränskontroller mot mikrostaten, som dock var avslappnade. Dessa kontroller upphörde den 19 december 2011 när även Liechtenstein implementerade Schengenregelverket fullt ut.

Mikrostaternas deltagande

Vatikanstaten har inga gränskontroller.

Det finns fem mikrostater i Europa: Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Vatikanstaten. För samtliga gäller att de inte utfärdar visum, utan det är Schengenvisum som gäller för de som behöver visum. Ingen av dem har någon flygplats, och inresa måste göras via väg (eller helikopter; för Monaco kan även järnväg och båt användas).

Monaco, San Marino och Vatikanstaten är formellt inte medlemmar i Schengensamarbetet (och kan inte utfärda visum), men har inga gränskontroller mot Schengenområdet, så i praktiken ingår de ändå i området, baserat på avtal med sina respektive grannländer.

Monaco har en särskild status och båtar och helikoptrar kan ankomma till Monaco från utanför Schengenområdet. Frankrike ansvarar för Monacos gränskontroller, och Monaco omfattas av Frankrikes deltagande i Schengensamarbetet. För övriga mikrostater gäller att helikoptrar och båtar bara får ankomma från platser inom Schengenområdet.

Liechtenstein är en fullvärdig associerad medlem av Schengenområdet sedan 2011 med samma status som Schweiz. En anledning till det är att Liechtenstein har två grannländer. Landet utfärdar dock inga visum.

Till skillnad från de övriga mikrostaterna har Andorra gränskontroller (i första hand är det Spanien och Frankrike som har kontroller). Det innebär att en person som besöker Andorra måste visa upp pass eller nationellt id-kort vid gränsen. Schengenvisum behövs, eftersom ingen internationell flygplats finns, och det gäller även i Andorra.

Samtliga mikrostater utom Liechtenstein har ungefär samma status inom Schengenområdet som de hade med respektive grannland före samarbetet infördes.

Territorier med specialstatus

Franska Guadeloupe i Västindien ingår inte i Schengensamarbetet.

Områden långt utanför Europa som tillhör någon av Schengenstaterna ingår inte i samarbetet. Dessa områden omfattar de franska utomeuropeiska departementen, Franska Guyana, Guadeloupe, Martinique, Mayotte och Réunion, samt de franska territorier som inte ingår i Europeiska unionen. Inte heller vissa områden i Europa, såsom de spanska exklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, och den norska ögruppen Svalbard, ingår i samarbetet på grund av deras speciella status. Svalbard står utanför både Schengensamarbetet och nordiska passunionen, eftersom området har egna inreseregler (bland annat Ryssland har gruvor där med egen personal).

Områden som hör till medlemsländer, men som inte är med i EU, är utanför Schengenomådet och det är personkontroller. Det gäller till exempel OCT-områden som Aruba, Brittiska Jungfruöarna och Franska Polynesien. De danska ögrupperna Färöarna och Grönland är inte heller med i EU, och Schengenvisum gäller inte på dessa danska öar. Färöarna ingår i nordiska passunionen, som innebär att pass inte behövs för nordbor, men det rekommenderas, även om nordiskt identitetskort bör gå bra.

Däremot är några ögrupper nära västra Europas kust, som är en del av EU, med fullt ut i Schengensamarbetet, såsom de portugisiska ögrupperna Azorerna och Madeira samt den spanska ögruppen Kanarieöarna.

Utvidgning

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien

Gränsövergång mellan Cypern och Nordcypern vid Gröna linjen.

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien är medlemmar i Europeiska unionen och förpliktade att följa Schengenregelverket. Bland annat måste de ha samma visumregler som Schengenländerna. Däremot har de ännu inte fått tillåtelse att tillämpa alla bestämmelser kring avskaffandet av personkontroller.

Bulgarien och Rumänien siktade ursprungligen på att bli en del av Schengenområdet i mars 2011, men på grund av organiserad brottslighet och korruption blockerades deras anslutning av bland annat Frankrike och Tyskland. Genom ett beslut av rådet den 29 juni 2010 deltar de båda staterna helt i Schengens informationssystem (SIS) sedan den 15 oktober 2010. De förväntades implementera Schengenregelverket fullt ut under 2012, men detta har fördröjts stegvis och fortfarande har inget datum satts, på grund av långsamma och begränsade framsteg inom bekämpning av korruption och organiserad brottslighet och, i Rumäniens fall, politisk instabilitet och en oro för demokratin och rättssäkerheten i landet. Bulgariens utrikesminister antydde i januari 2014 att det inte är troligt att landet blir en fullvärdig del av Schengenområdet förrän tidigast 2017. Bulgariens vice premiärminister Meglena Kuneva sa i juli 2015 att Bulgarien siktar på att avskaffa sina systematiska personkontroller vid flygplatser och hamnar i oktober 2015. Det antas att även om så sker, kommer full identitetskontroll ske vid ankomst till Schengenländer från Bulgarien, så länge Bulgarien inte har fullt medlemskap i Schengensamarbetet.^{[källa behövs]}

Cypern har ännu inte kunnat implementera regelverket, bland annat på grund av bristande infrastruktur och på grund av Cypernfrågan. Ön är splittrad i två delar, den internationellt erkända grekcypriotiska sydsidan och den av Turkiet erkända turkcypriotiska nordsidan. Ett deltagande i Schengenområdet skulle innebära att passkontroller måste upprättas mot de områden som inte står under den cypriotiska regeringens kontroll. Eftersom det internationellt erkända Cypern gör anspråk på hela ön är frågan om upprättandet av sådana kontroller mycket kontroversiell.

Kroatien blev medlem i unionen den 1 juli 2013 och utvärderingsprocessen av landets genomförande av Schengenregelverket påbörjades den 1 juli 2015. Målet är att Kroatien ska bli en del av Schengenområdet under 2016.

Undantag

Irland och Storbritannien

Irland står utanför samarbetet.

Irland och Storbritannien står utanför området med frihet, säkerhet och rättvisa, inklusive Schengensamarbetet. De kan dock från fall till fall välja att tillämpa beslut. Båda staterna har valt att stå utanför Schengenområdet. Storbritanniens regering har varit mån om att behålla kontrollen över sina gränser fullt ut, och eftersom Irland inte har gränskontroller för landresor till Storbritannien har även Irland valt att stå utanför Schengensamarbetet. Detta eftersom ett deltagande i Schengenområdet, utan Storbritanniens deltagande, skulle innebära att passkontroller skulle upprättas mellan republiken Irland och Nordirland. Båda länderna omfattas av EU:s rörlighetsdirektiv som innebär att man kan resa i hela EU med nationellt identitetskort istället för pass.

Storbritannien har dock valt att tillämpa vissa delar av Schengenregelverket från och med den 22 december 2004. Detta avser i huvudsak artiklarna 39-76 om polisiärt samarbete, inbördes rättshjälp i brottmål, utlämning, överförande av verkställighet av brottmålsdom och narkotika samt artiklarna 92-119 om Schengens informationssystem.

Även Irland har begärt att få delta i vissa delar av samarbetet, men har valt att inte tillämpa bestämmelserna. Irland har möjlighet att när som helst meddela Europeiska unionens råd om att landet inte längre vill stå utanför Schengensamarbetet. I så fall börjar de normala bestämmelserna i fördragen att gälla för landet.

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.