Marshallöarna

Republic of the Marshall Islands Aolepān Aorōkin M̧ajeļ
Flagga
Valspråk: inget
Nationalsång: ”Rammon Aelin kein am / Forever Marshall Islands”
Huvudstad		Majuro
Officiella språk		engelska, marshallesiska
Statsskick		republik
-	president	Christopher Loeak
-	regeringschef	Christopher Loeak
Självständighet		från USA
-	Erkänd	21 oktober 1986
Area
-	Totalt	181 km² (187:e)
-	Vatten (%)	försumbart
Befolkning
-	års uppskattning	62 000 (205:e)
-	Befolkningstäthet	342,54/km² (28:a)
BNP (PPP)		2005 års beräkning
-	Totalt	$115 milj (181:a)
-	Per capita	$1 600
Valuta		US-dollar (USD)
Tidszon		UTC+12
Topografi
-	Högsta punkt	Ej namngiven plats, 10 m ö.h.
Nationaldag		1 maj (1979), "Konstitutionsdagen"
Nationalitetsmärke		MH/MIS
Landskod		MH, MHL
Landsnummer		692

Marshallöarna, formellt Republiken Marshallöarna, är en republik i Mikronesien i norra Stilla havet. Landet består av 31 atoller, varav fem större, och 1 152 öar i två ögrupper.

Öarna koloniserades omkring år 2000 f.Kr. 1529 upptäcktes de av spanska sjöfarare. Sitt namn har de fått av den brittiske upptäcktsresanden John Marshall, som anlände till öarna 1788. Från 1874 stod de under i tur och ordning spansk, tysk, japansk och amerikansk förvaltning. Ett avtal om fri sammanslutning med USA, Compact of Free Association, trädde i kraft 1986. Under åren efter andra världskriget, 1946-1958, genomförde USA en rad kärnvapenprov på korallatollerna Bikini och Enewatak. Befolkningen har de senaste åren rest ersättningskrav för de avsevärda skador som har åsamkats dem. Röjningsarbetet efter provsprängningarna i Bikiniatollens strålningssmittade lagun pågår fortfarande.

Öarnas yta består av korallkalk och sand. Två ögrupper sträcker sig i parallella kedjor från nordöst till sydväst, varav den östligaste belägna kedjan utgör en förlängning av Gilbertöarna, som hör till Kiribati. Samtliga huvudöar som har bildats av korallrev sam vuxit upp längs randen av sjunkna vulkaner ligger samlade kring en stor lagun. Öarna, som ofta drabbas av orkaner och flodvågor, ligger inom norra passadvindsbältet. Ingen punkt ligger högre än 10 meter över havet. I juni 1994 sköljde en flodvåg över ögruppens huvudstad, som ligger på Majuroatollen.

På de vitt spridda atollerna finns en ekonomisk struktur som är typisk för stillahavsområdet, det vill säga självhushållning. De viktigaste näringsgrenarna är jordbruk och fiske. På små gårdar odlas kulturväxter som kokosnötter, tomater, meloner och brödfrukter för avsalu; landets behov av kött täcks av uppfödning av svin och fjäderfän. Konsthantverk, fiskkonserver och produktion av kopra bildar landets industriella ryggrad. De främsta exportvarorna utgörs av tonfisk, kopra och produkter framställda av kokosnötsolja. Cirka 10 % av befolkningen är sysselsatta inom turistnäringen, som idag är Marshallöarnas mest betydelsefulla inkomstkälla.

Värdet av importen är emellertid elva gånger så högt som exportvärdet, eftersom allt bränsle till energiförsörjningen måste importeras. Generellt är landet mycket beroende av ekonomiskt bistånd från USA - i gengäld har man överlåtit Kwajaleinatollen till USA, som där har en raketbas för test av marschrobotar.

Historia

Den spanske upptäcktsresanden Alonso de Salazar var 1526 den förste europé att besöka Marshallöarna. Ytterst lite om förhållandena på öarna före denna tid är känt, men känt är i alla fall att mikronesier bebott öarna sedan 1000-talet f.kr. Européernas intresse för ögruppen var litet en lång period efter de Salazars besök men 1788 besöktes öarna av den brittiske kaptenen John Marshall, efter vilken ögruppen senare blivit uppkallad. Ett tyskt handelskompani etablerades på öarna 1885 varefter de blev en tysk besittning. År 1906 blev ögruppen officiellt en del av den tyska kolonin Tyska Nya Guinea. Under första världskriget erövrades öarna av Japan 1914. Efter första världskriget administrerades de sedan av Japan som ett NF-mandat i det Japanska Stillahavsmandatet.

Under andra världskriget utkämpades strider mellan japaner och amerikaner på ön Kwajalein. Amerikanerna lyckades ockupera öarna 1944 genom slaget om Gilbert- och Marshallöarna och efter andra världskrigets slut blev de en del av ett amerikanskt territorium i det så kallade Förenta nationernas förvaltarskapsområde i Stilla havet. År 1964 upprättade USA en militärbas och ett provområde för robotar på ovan nämnda Kwajalein. Vidare testade USA atombomber på de två öarna Bikini och Enewetak mellan 1947 och 1962. Mellan åren 1946 och 1958 testade de 66 atombomber på öarna. För detta kräver Marshallöarna än idag kompensation.

Landet erhöll självstyre 1979 och blev en självständig stat 1986, efter att ha styrts av USA i över 40 år. Amata Kabua blev president under självstyret 1979 och även landets förste president vid självständigheten 1986. Marshallöarna gör anspråk på ön Wake som tillhör USA.

Geografi

Landet består av ca 1 152 öar fördelade över 31 atoller i två ögrupper. Landarealen är ca 181 km² medan landet täcker en sammanlagd yta på ca 1 900 000 km². Huvudöns geografiska koordinater är 07°05′44″N 171°22′41″Ö

Ögrupperna, som löper nästan parallellt med varandra, heter

• Raliköarna, den västra gruppen med cirka 18 atoller och öar
• Rataköarna, den östar gruppen med cirka 16 atoller och öar

Klimat och miljö

Klimatet är varmt och fuktigt. Regntiden varar från maj till november. Öarna ligger på gränsen till ett område där det förekommer tyfoner och med ojämna mellanrum drabbar en sådan landet.

Marshallöarnas miljöproblem är brist på rent dricksvatten och att vissa laguner är förorenade av hushållssopor och avfall från fiskefartyg. Marshallöarna har skrivit under, men inte ratificierat Kyoto-protokollet.

Administrativ indelning

Marshallöarna är indelat i 33 "municipalities" (kommuner, legislativa distrikt): Ailinginae, Ailinglapalap, Ailuk, Arno, Aur, Bikar, Bikini, Bokak, Ebon, Enewetak, Erikub, Jabat, Jaluit, Jemo, Kili, Kwajalein, Lae, Lib, Likiep, Majuro, Maloelap, Mejit, Mili, Namorik, Namu, Rongelap, Rongrik, Taka, Ujae, Ujelang, Utirik, Wotho, Wotje

Parlamentet "Nitijela" har sitt säte i Delap-Uliga-Darrit på Majuro.

Ekonomi

Marshallöarna.

Marshallöarnas naturtillgångar består främst av kokosnötter, marina tillgångar och mineraler på havsbottnen.

Jordbruk står för den största delen av Marshallöarnas produktion, och de viktigaste kommersiella grödorna är kokosnötter och brödfrukt. Viss småskalig industri förekommer och är begränsad till hantverk, beredning av tonfisk och kopra. Turismen sysselsätter cirka 10 % av arbetskraften och förhoppningarna är stora att detta område ska växa.

Marshallöarnas import är mycket större än exporten, vilket gör landet beroende av ekonomisk hjälp från andra länder.

Fartygen i Marshallöarnas skeppsregister seglar under bekvämlighetsflagg, vilket gör att fler än 300 fartyg finns i detta register, men ingen på Marshallöarna äger något fartyg.

99 % av elektriciteten produceras av fossila bränslen, såsom olja. 1 % är solenergi.

Demografi

• Etniska grupper: mikronesier
• Religiös tillhörighet: kristendom (90 % protestanter, 8,5 % romerska katoliker)
• Språk: marshallesiska (två dominerande dialekter), engelska (talas allmänt som andraspråk), japanska

Presidenter

• Amata Kabua, 1979-1996
• Kunio Lemari, 1996-1997
• Imata Kabua, 1997-2000
• Kessai Note, 2000-
• Christopher J. Loeak (besökte Sverige 2015)

Referenser

• Geographica - Atlas och uppslagsverk över världens folk och länder ISBN 978-3-8331-4129-4

Externa länkar

• Marshallöarnas turistbyrå
• Marshallöarnas förvaltning