Europeiska unionens utbredning och utvidgning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
  Europeiska unionen
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

Europeiska unionens utbredning och utvidgning syftar på unionens geografiska utbredning och dess framtida utvidgning.

När EU:s föregångare, Europeiska kol- och stålgemenskapen, bildades 1952 var det ett viktigt steg i strävan att förverkliga drömmen om en långvarig fred i Europa. Sedan dess har organisationens administrativa struktur förändrats och antalet medlemsländer ökat.

Även om EU och dess föregångare har upplevt stora förändringar både i administrativ struktur och antal medlemsländer, väntar fortfarande många av Europas länder på att ges möjligheten att delta i unionens arbete. 2004 utvidgades unionen med tio nya medlemsstater. Detta var ett historiskt ögonblick både för EU och dess medlemsstater då detta var EU:s genom tiderna största utvidgning, men ännu mer för de nya medlemsstaterna i Östeuropa. Denna 'kontinentens återförening' satte slutligen punkt för den delning av kontinenten som skedde efter andra världskriget och fortsatte under kalla kriget. 1 januari 2007 fortsatte utvidgningen österut, då Bulgarien och Rumänien antogs som unionens 26:e respektive 27:e medlemsstater. Kroatien anslöt sig till unionen den 1 juli 2013.

Fler länder står dock på tur. I dagsläget finns det fem erkända kandidatländer, Turkiet, Montenegro, Albanien, Makedonien, och Serbien,[1] varav de två förstnämnda har inlett medlemskapsförhandlingar med EU. Utöver det finns det två potentiella kandidatländer, Bosnien och Hercegovina och Kosovo, som har utlovats medlemskap på längre sikt.[2] EU:s fördrag tillåter alla europeiska länder att söka medlemskap, men ett antal länder i västra och östra Europa driver inte frågan om medlemskap för närvarande.

Utbredning i Europa[redigera | redigera wikitext]

Grundarstaterna och den första utvidgningen[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstater 1952-1973
  Grundarstater
  Stater som anslöt 1973

Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen år 1952. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades av Frankrikes nationalförsamling år 1954. Istället bildades den betydligt mindre omfattande militära organisationen Västeuropeiska unionen, medan gemenskapens politiska samarbete inriktades mer på affärsverksamhet och ekonomi. Från början var sex länder medlemmar i Europeiska kol- och stålgemenskapen; Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland.

Storbritannien valde att stå utanför det europeiska samarbetet. Orsakerna var flera men hade sin grund i Storbritanniens roll som kolonial stormakt. Britterna hade fortfarande en bild av sig själva som världens "tredje supermakt" efter USA och Sovjetunionen och storslagna tankar om det Brittiska samväldets roll som internationell arena och samarbetsforum. Storbritannien hade vid den här tiden en aningen högre levnadsstandard än vissa länder på den europeiska kontinenten och stora kolgruvor som också påverkade beslutet om att inte gå in i ett europeiskt samarbete vid denna tidpunkt.

Under 1960-talet följde nya diskussioner om ett brittiskt medlemskap, men Frankrikes president Charles de Gaulle motsatte sig ett dylikt medlemskap. de Gaulle var orolig för att Frankrikes ledande ställning inom unionen skulle hotas av ett eventuellt brittiskt medlemskap. År 1962 och 1967 gick därför brittiska förhandlingar om intet. Detta påverkade även Danmarks och Irlands medlemskapsförhandlingarna. Sverige valde efter politiska diskussioner att också stå utanför, även om vissa paragrafer i 1974 års grundlag skrevs in som en förberedelse för medlemskap. År 1973 gick slutligen Storbritannien, Danmark och Irland med i EG, sedan Frankrikes nye president Georges Pompidou valt en mer kompromissinriktad linje. Norge ansökte men valde efter en folkomröstning att stå utanför samarbetet, trots omfattande handel med Danmark, Storbritannien och fler EG-länder.

Utvidgningarna under 1980- och 1990-talen[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstater 1976-1995
  Europeiska gemenskaperna
  Stater som anslöt under 80-talet
  Stater som anslöt under 90-talet

År 1976 inleddes förhandlingar med Grekland. Ett grekiskt medlemskap hade diskuterats sedan 1960-talet, men förhindrats av den grekiska militärens maktövertagande år 1967. En annan faktor var Greklands svaga ekonomi, vilken var betydligt mindre utvecklad än EG-ländernas. Grekland blev medlem år 1981. 1977 inleddes medlemsförhandlingar med de två tidigare diktaturerna i Sydvästeuropa Portugal och Spanien, vilka blev medlemmar år 1986. Diskussionerna rörde till stora delar samma frågor som förhandlingar med Grekland, men tog dock längre tid då man bland annat hade mer omfattande diskussioner kring fiskerättigheter.

År 1990 utvidgades den internationella organisationens territorium då DDR (Östtyskland) införlivades med Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Det förenade Tysklands roll i EU har diskuterats flitigt. Det tyska-franska samarbetet var under unionens tidiga historia avgörande för dess utveckling. Genom Maastrichtfördraget, vilket undertecknades 1992, utvidgades de Europeiska gemenskaperna (EG) till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik, samt rättsliga och inrikes frågor och organisationen gavs det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) och inordnades i en av unionens tre så kallade pelare.

År 1991 inledde EG förhandlingar med Finland, Sverige och Österrike. Alla tre länderna hade tidigare valt att stå utanför unionen; i Sveriges och Österrikes fall på grund av deras tidigare militära och politiska neutralitet, i Finlands fall på grund av dess avtal med dåvarande Sovjetunionen. Dessa tre hade istället valt andra samarbeten så som EFTA och vad beträffar Sverige och Finland även Nordiska rådet. Alla tre länderna hade i stor utsträckning redan anpassat sig till EU:s lagstiftning genom EES-avtalet och därför gick medlemsförhandlingar snabbare än vid tidigare unionsutvidgningar. År 1995 upptogs dessa tre stater som nya unionsmedlemmar.

Östeuropa förenas med väst[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstater 2004-2007
  Europeiska unionen
  Stater som anslöt 2004
  Stater som anslöt 2007

År 2004 skedde EU:s hittills största utvidgning då tio nya länder blev medlemmar samtidigt. De flesta länderna ingick i östblocket under kalla kriget. Det var bara Cypern och Malta som inte hade förflutet från östblocket. Således blev utvidgningen 2004 slutet på den splittring som länge delat Europa i två läger. Den stora utvidgningen innebar också att unionen, räknat som en stat, blev den sjunde största i världen till ytan, den tredje folkrikaste och den största ekonomin räknat i BNP. 1 maj 2004 blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern fullvärdiga EU-medlemmar.

Den första östutvidgningen följdes tre år senare av en andra östutvidgning. 1 januari 2007 var det Bulgariens och Rumäniens tur att bli en del av unionen. Länderna var på gränsen att få medlemskapet förskjutet något år. Men den 26 september 2006 gav Europeiska kommissionen till slut klartecken för en anslutning. Många länder införde dock regleringar för att bland annat skydda mot en "massinvandring" från de båda länderna, såsom gjordes gentemot alla nya östmedlemmar. Dessa regleringar upphörde 2014. Kroatien blev medlem den 1 juli 2013. Det har tagit omkring 10 år från ansökan till medlemskap för de länder som blev medlemmar efter 2000.

Successivt kommer de nya öststatsmedlemmarna att delta i samtliga av EU:s samarbeten, däribland eurosamarbetet och Schengenavtalet. 21 december 2007 blev nio av de tio medlemsstater som anslöt sig till unionen 2004 fullvärdiga medlemmar även i Schengensamarbetet. När det gäller euron kommer de nya medlemsstaterna att ansluta sig allt eftersom de uppfyller de så kallade konvergenskriterierna. Hittills har Cypern, Estland, Lettland, Malta, Slovakien och Slovenien infört euron som valuta.

Associerade territorier[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Territorier associerade med Europeiska unionen


Kanarieöarna
Bermuda
Melilla

Fastän EU är en union för europeiska länder, så tillhör en del territorier utanför Europa också EU, medan andra områden tillhör EU:s medlemsstater utan att tillhöra EU. I fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen finns bestämmelser om två huvudkategorier av sådana områden. Den första kategorin är de yttersta randområdena (OMR-områden), som ingår i EU men som åtnjuter vissa undantag på grund av sin geografiska avlägsenhet och ekonomiska beroende av ett fåtal produkter.[3] Den andra kategorin är de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områden), som står utanför EU men som ändå deltar i vissa av EU:s samarbeten och har frihandel med unionen.[4] Därutöver finns det territorier som ligger i Europa, men som ändå åtnjuter vissa särskilda undantag. Bestämmelserna om dessa områdena återfinns vanligtvis i något protokoll som är fogat till moderlandets anslutningsfördrag.[5][6][7][8][9][10][11]

Områden som räknas som yttersta randområden (OMR-områden) är de portugisiska ögrupperna Azorerna och Madeira, den spanska ögruppen Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen, inklusive ögrupperna Saint-Barthélemy och Saint Martin. Dessa områden omfattas av EU:s lagstiftning, använder euron som valuta men kan till exempel ha undantag från EU:s momsunion eller Schengensamarbetet.

Till de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områden) ingår danska Grönland, de franska utomeuropeiska förvaltningsområdena samt Nya Kaledonien och Franska sydterritorierna, de nederländska ögrupperna i Västindien och de brittiska utomeuropeiska territorierna. De utomeuropeiska territorierna står utanför EU:s moms- och tullunion samt Schengensamarbetet, och vanligtvis också eurosamarbetet.[12][13] Huvuddelen av de brittiska områdena finns i Centralamerika, medan Frankrikes territorier är spridda världen över. Detta är ett arv från tiden då Storbritannien och Frankrike var stora kolonialmakter.

Bland de övriga territorierna, som varken ingår som yttersta randområden eller som utomeuropeiska länder och territorier, ingår bland annat de brittiska områdena Akrotiri och Dhekelia, Bermuda, Kanalöarna, Isle of Man och Gibraltar, den danska ögruppen Färöarna, den finska ögruppen Åland, de spanska exklaverna Ceuta och Melilla i Marocko samt ett antal mindre områden som tillhör Grekland, Italien och Tyskland. Dessa områden har vitt skilda undantag från olika delar av EU:s lagstiftning eller fördjupade samarbeten. Det kan till exempel handla om att något område inte ingår i moms- eller tullunionen,[12][13] eurosamarbetet, Schengensamarbetet eller helt står utanför alla EU:s samarbeten.

Även Nordcypern, som inte är erkänt som en självständig stat av EU, utan som anses vara en del av EU-landet Cypern, omfattas av särskilda bestämmelser med hänsyn till att den cypriotiska regeringen inte har kontroll över området.[14] Dessa undantag grundar sig på ett protokoll som är fogat till Cyperns anslutningsfördrag, och som kan upphävas av Europeiska unionens råd vid ett eventuellt återförenande av ön.[14]

Utvidgningen[redigera | redigera wikitext]

  Europeiska unionen
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

Även om EU har utvidgats med hög fart på senare år väntar fortfarande många europeiska länder på att få bli medlemmar. Köpenhamnskriterierna kallas de krav som ett anslutande land måste uppfylla för att få bli medlem och som omfattar krav på demokrati, rättsstat, marknadsekonomi, etablerad handel med EU-länderna och antagande av EU:s direktiv. För närvarande finns det fem så kallade kandidatländer: Albanien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet. Därutöver har EU lovat medlemskap på längre sikt för samtliga länder på västra Balkan. De västeuropeiska länderna Norge och Schweiz har valt att inte ansluta sig till unionen, trots att de uppfyller Köpenhamnskriterierna, eftersom de inte anser det vara en fördel för dem.

När ett kandidatland avslutat medlemsförhandlingar med EU och skrivit på ett anslutningsfördrag blir landet ett anslutningsland,[15] det sista steget innan landet upptas som fullvärdig medlem i EU. Ett anslutningsland har närvarorätt vid Europeiska rådets och Europeiska unionens råds sammanträden i egenskap av observatör, men saknar rösträtt.

Kandidatländer[redigera | redigera wikitext]

  Europeiska unionen
  Kandidatländer
  Potentiella kandidatländer

Alla europeiska länder har möjlighet att ansöka om medlemskap i Europeiska unionen. Det är Europeiska rådet som med enhällighet beslutar om ett lands medlemskapsansökan ska godkännas eller inte. Om Europeiska rådet, efter diskussion med Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, godkänner medlemskapsansökan erhåller landet status som kandidatland. För att kunna påbörja förhandlingarna om medlemskap krävs dock att kandidatlandet uppfyller Köpenhamnskriterierna om demokrati, mänskliga rättigheter med mera. Förhandlingarna leder slutligen till ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras, godkännas, i alla medlemsstater i hela unionen samt i det ansökande landet innan det kan träda i kraft. Anslutningsfördraget innebär att det ansökande landet blir fullvärdig medlem i unionen.[16] I dagsläget finns det fem kandidatländer: Albanien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet.[16]

Albanien[redigera | redigera wikitext]

Albanien blev 2003 det första landet av de potentiella kandidatländerna att börja förhandla om ett stabiliserings- och associeringsavtal. Avtalet skrevs under den 12 juni 2006 och var det första stora steget inför Albaniens fullvärdiga medlemskap i EU. Efter att samtliga medlemsstater inom EU hade ratificerat avtalet, trädde det i kraft den 1 april 2009. Den 28 april 2009 ansökte landet officiellt om EU-medlemskap.[17] 2010 fick albaner visumfrihet i EU, utom Storbritannien och Irland. Den 10 oktober 2012 rekommenderade Europeiska kommissionen att Albanien skulle ges kandidatstatus, på villkor att vissa förhållanden förbättrades, bland annat att valet i juni 2013 gick korrekt till. En EU-rapport från oktober 2013 skrev att valet gick ordnat till och i juni 2014 beviljades landet kandidatstatus.

Albaniens framgångar i samarbetet med EU beror främst på landets ekonomiska och politiska stabilitet. Landet har blivit mer och mer integrerat i EU:s institutioner och NATO och har bibehållit sin position som en stabiliserande faktor och en stark allierad till USA och Västeuropa i det konfliktdrabbade och delade Balkan. Albanien inbjöds till Nato-medlemskap den 3 april 2008 och blev officiellt medlem i försvarsalliansen den 1 april 2009.[18] Västra Balkans medlemskap i Europeiska unionen ses som en hög prioritet bland EU:s tjänstemän inom utvidgningen, som har bekräftat att västra Balkans framtid ligger inom Europeiska unionen.[19]

Makedonien[redigera | redigera wikitext]

Makedonien ansökte om medlemskap i mars 2004 och blev kandidatland 2005. Landet uppfyller dock inte Köpenhamnskriterierna och har därför inte fått inleda medlemskapsförhandlingar. Premiärminister Nikola Gruevski har föreslagit att landet kan bli EU-medlem 2012 eller 2013, något som inte officiellt varken har bekräftats eller dementerats av Europeiska kommissionen.[20] Makedonien har framför allt stora inrikesproblem när det gäller korruption, den organiserade brottsligheten och spänningar mellan olika etniska grupper.[21][22] I en rapport som publicerades av kommissionen den 14 oktober 2009 föreslås det att Makedonien tillåts påbörja förhandlingar med EU om medlemskap.[23][24]

Makedonien har även dock andra stora problem som måste lösas innan landet kan få ett fullt medlemskap i unionen. Framför allt när det gäller det ekonomiska biten. Makedonien har ett av Europas högsta arbetslöshet, 34.8 % av befolkningen anses vara arbetslösa [25]. Enligt Sida är fattigdomen i landet också ett stort problem.[21]

Ett stort problem i Makedoniens framtida medlemskapsförhandlingar kommer att vara dess dispyt med Grekland om Makedoniens namn. Makedonien är också namnet på en provins i Grekland, som hävdar att landet Makedonien försöker att göra anspråk på delar av Greklands historia. Denna dispyt måste lösas innan landet kan bli medlem, eftersom alla medlemsstaters godkännande krävs för att ett land ska kunna bli medlem. Under 2008 meddelade den grekiska regeringen att Makedonien inte kommer att kunna bli varken EU- eller NATO-medlem så länge de båda länderna inte kommit överens om landets namn.

Montenegro[redigera | redigera wikitext]

Montenegro röstade i maj 2006 för självständighet och blev självständigt den 3 juni 2006 från Serbien och Montenegro. Montenegro inledde egna förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtal med EU i september samma år. Avtalet skrevs under den 15 oktober 2007 och trädde i kraft den 1 maj 2010.[26] Den 15 december 2008 ansökte landet som det första av de potentiella kandidatländerna om EU-medlemskap.[27] Europeiska rådet beslutade vid sitt decembermöte 2010 att ge Montenegro kandidatstatus.[1] Medlemskapsförhandlingarna inleddes den 29 juni 2012.[28]

Monenegro har främst problem med ekologiska, juridiska och brottsrelaterade problem, som kan hindra landets ansökan. Landet skrev under ett avtal med den bulgariska regeringen i december 2007 som innebär att Bulgarien ska hjälpa Montenegro med dess EU-integration under de följande tre åren.[29]

Landet använde tidigare den tyska D-marken som sin valuta, men sedan euron ersatte D-marken har Montenegro istället ensidigt använt euron som sin valuta.

Serbien[redigera | redigera wikitext]

Serbien har, i likhet med övriga västra Balkan, utlovats medlemskap på längre sikt av EU. Landets regering har som mål att föra landet in i EU. Regeringen ansökte därför om medlemskap den 22 december 2009.[30][31] Europeiska unionens råd beslutade den 25 oktober 2010 att Europeiska kommissionen skulle utreda Serbiens ansökan.[32] Europeiska rådet gav Serbien status som kandidatland den 1 mars 2012,[33] och medlemskapsförhandlingar startade 21 januari 2014.

Den 7 november 2007 påbörjades förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal (SA-avtal) med Europeiska unionen, vilket var det första steget mot EU-medlemskap. Den 29 april 2008 skrevs landets avtal under, men det var tvunget att godkännas av samtliga EU-medlemsstater innan det kunde träda i kraft. Den 22 juli 2013 godkände unionen avtalet efter att alla medlemsstater hade ratificerat det. Därmed träder avtalet i kraft den 1 september 2013.

Den stora stötestenen i Serbiens anslutning till EU och ratificeringen av dess SA-avtal har varit gripandet av krigsförbrytaren Ratko Mladić, som EU:s medlemsstater krävde att Serbien skulle gripa och utlämna till Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag. Serbiens regering sa att man inte visste var Mladić befann sig. En stor vändning i Serbiens relation till EU kom när landet grep Mladić den 26 maj 2011 och utlämnade honom till Haag. Serbien har sedan dess krävt att landets medlemskapsförhandlingar påbörjas omgående.[34] Ytterligare ett stort problem kvarstår dock fortfarande för Serbien, nämligen frågan om Kosovos självständighet. Serbien gör anspråk på Kosovo och erkänner inte Kosovo som en suverän stat. Samtidigt har majoriteten av EU:s medlemsstater, 22 av 27, erkänt Kosovo som en självständig stat.

Turkiet[redigera | redigera wikitext]

Turkiet ansökte om medlemskap redan 1987, men blev kandidatland först 1999. Inte förrän i slutet av 2004 beslutade Europeiska rådet att medlemskapsförhandlingar skulle inledas med Turkiet.[35] Förhandlingar om EU-medlemskap påbörjades 2005 och hittills har 13 av 35 kapitel öppnats, varav ett avslutats.[36] Landet anses uppfylla Köpenhamnskriterierna tillräckligt väl, men måste göra förbättringar när det gäller yttrandefrihet, kvinnors och barns rättigheter och religionsfrihet. Turkiet måste också bekämpa korruptionen i landet, förbättra kurdernas situation samt minska militärens politiska inflytande.

Dessutom erkänner inte Turkiet ett av EU:s medlemsländer, Cypern, utan har istället som enda land erkänt Nordcypern. Så länge Turkiet inte erkänner Cypern, och inte accepterar ett förenande av hela ön, kan landet inte bli EU-medlem. De senaste återföreningssamtalen på Cypern, som påbörjades under 2008, kan dock utmynna i att Cypern återförenas, vilket skulle underlätta för Turkiets medlemskapsförhandlingar.[35] EU beslutade den 11 december 2006 att frysa förhandlingarna inom åtta kapitel och att inte avsluta några fler kapitel förrän dispyten mellan Turkiet och Cypern är löst. Den 25 juni 2013 beslutade EU:s utrikesministrar att förhandlingarna skulle återupptas med Turkiet, men inte förrän tidigast oktober samma år.[37]

Medlemsförhandlingarna i detalj[redigera | redigera wikitext]

  Öppnade kapitel
  Avslutade kapitel
  Frysta kapitel
Kapitlen i unionsrätten Albanien Island[38] Makedonien Montenegro Serbien Turkiet
1. Fri rörlighet för varor 2012-12-18 2006-12-11
2. Fri rörlighet för arbetstagare 2011-10-19 2009-12-08
3. Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster 2006-12-11
4. Fri rörlighet för kapital 2014-06-24 2008-12-19
5. Offentlig upphandling 2011-06-27 2013-12-18
6. Bolagsrätt 2011-12-12 2013-12-18 2008-06-17
7. Immaterialrätt 2011-10-19 2014-03-31 2008-06-17
8. Konkurrenspolitik 2012-12-18
9. Finansiella tjänster 2012-10-24 2006-12-11
10. Informationssamhället och medier 2011-06-27 2014-03-31 2008-12-19
11. Jordbruk 2006-12-11
12. Livsmedelssäkerhet, veterinär- och växtskyddspolitik 2010-06-30
13. Fiske 2006-12-11
14. Transportpolitik 2012-06-22 2006-12-11
15. Energi 2012-03-30 2009-12-08
16. Skatter 2012-12-18 2009-06-30
17. Ekonomisk och monetär politik 2012-12-18
18. Statistik 2012-10-24 2007-06-26
19. Socialpolitik och sysselsättning 2012-06-22
20. Företags- och industripolitik 2011-12-12 2013-12-18 2007-03-29
21. Transeuropeiska nät 2011-12-12 2007-12-19
22. Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument 2012-12-18 2013-11-05
23. Rättsväsen och grundläggande rättigheter 2011-12-12 2013-12-18 2009-12-08
24. Frihet, säkerhet och rättvisa 2013-12-18 2009-12-08
25. Vetenskap och forskning 2011-06-27 2012-12-18 2006-06-12
26. Utbildning och kultur 2011-06-27 2013-04-15 2009-12-08
27. Miljö 2012-12-18 2009-12-21
28. Konsumentskydd och hälsoskydd 2012-03-30 2007-12-19
29. Tullunionen 2012-10-24 2006-12-11
30. Yttre förbindelser 2012-12-18 2006-12-11
31. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik 2012-03-30 2014-06-24 2009-12-08
32. Finansiell kontroll 2012-06-22 2014-06-24 2007-06-26
33. Finansiella bestämmelser och budgetbestämmelser 2011-12-12 2007-06-25
34. Institutioner 2007-06-25
35. Övrigt

Potentiella kandidatländer[redigera | redigera wikitext]

Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki 2003 utlovades medlemskap för länderna på Balkan.

2000 lovade Europeiska rådet att länderna på västra Balkan skulle kunna bli medlemmar i EU. Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki 2003 utlovades dessutom medlemskap på längre sikt. De länder som ligger på Balkan, men som i nuläget varken är EU-medlemmar eller kandidatländer, kallas därför för potentiella kandidatländer. Även Island räknades från juli 2009 till juli 2010 som ett potentiellt kandidatland.[2]

Förhandlingarna med EU försvåras ofta på grund av ländernas politiska och ekonomiska instabilitet samt korruption. Relationen mellan EU och Serbien försämrades också till följd av Kosovos självständighetsdeklaration och att flera EU-länder erkänner Kosovo som en självständig stat. Eftersom förhandlingar om medlemskap inte har påbörjats med dessa länder ses medlemskap som ett långsiktigt mål.

Bosnien och Hercegovina[redigera | redigera wikitext]

Bosnien och Hercegovinas anslutning till Europeiska unionen står inför en del ekonomiska och politiska problem idag. Landet har visserligen på senare tid börjat göra långsamma men stadiga framsteg, inklusive samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag, men har fortfarande problem med bland annat korruption[39].

Den 24 februari 2015 röstade Bosnien-Hercegovinas parlament igenom ett åtagande om att göra omfattande sociala, ekonomiska och politiska reformer för att komma närmare EU. Beslutet är landets första steg mot unionen på sju år och röstades igenom i samband med ett besök av EU:s utrikeschef Federica Mogherini. De väntade reformerna är ett krav från EU för att landet i framtiden ska få kandidatstatus. Efter beslutet väntas landet nu anpassa sig till EU:s politik i frågor om bland annat handel, korruption och utbildning. Enligt Mogherini kommer närmandet också att skapa ett tydligare och säkrare ramverk för utländska investerare som vill etablera sig i Bosnien-Hercegovina, vilket i sin tur ska skapa fler jobb i landet.

Bosnien väntas kunna få kandidatstatus i EU tidigast om fyra år.

Kosovo[redigera | redigera wikitext]

  Kosovo

Kosovo utropade självständighet den 17 februari 2008 från Serbien. Eftersom inte alla EU-länder har erkänt Kosovo som en självständig stat, är Kosovos framtida möjligheter som EU-medlem något oklara. I dagsläget har 22 av EU:s 27 medlemsstater erkänt Kosovo som en självständig stat, medan Spanien, Rumänien, Slovakien, Cypern och Grekland har avstått från att erkänna landet, främst på grund av den traditionellt historiska vänskapen med Serbien och orolighet för de egna problemen med separatister.

Kosovo, under säkerhetsrådets resolution 1244, betraktas dock av EU som ett potentiellt kandidatland. Landet har ännu inte ansökt om EU-medlemskap och har inte heller inlett förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal. Kosovos regering är dock uttalat positiv till ett EU-medlemskap och siktar på medlemskap 2015.[40] Landet använde tidigare den tyska D-marken som sin valuta, men sedan euron ersatte D-marken har Kosovo istället ensidigt använt euron som sin valuta.

Andra länder i östra Europa och i Asien[redigera | redigera wikitext]

Rysslands president Dmitrij Medvedev och Gazproms ordförande Aleksej Miller.

Flera andra länder har EU-medlemskap som ett uttalat mål även om dessa länder inte har kommit lika långt i samarbetena med EU. Exempelvis har Ukrainas regering uttalat sig positivt angående framtida medlemskap. Efter den orangea revolutionen i landet år 2004 har man gjort betydande framsteg i demokratisk riktning. EU:s relationer med övriga öststater är mer eller mindre frostiga. Till exempel har EU tidvis infört sanktioner mot Vitryssland på grund av landets bristande demokrati. Relationen med Ryssland och Ukraina försämrades efter rysk-ukrainska gaskonflikten 2009. Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, sa att han hade förlorat förtroendet för båda länderna.[41]

Andra östeuropeiska eller asiatiska stater så som Moldavien, Vitryssland, Armenien och Azerbajdzjan, kommer förmodligen inte att bli EU-medlemmar inom en överskådlig framtid. Flera av länderna har inte EU-medlemskap som ett uttalat mål, och skulle inte i vilket fall som helst kvalificera sig för EU-medlemskap. Länderna uppvisar stora brister i Köpenhamnskriterierna, som omfattar bland annat krav på demokrati, en fungerande marknadsekonomi och att rättsstatens principer tillämpas. Samtliga av dessa länder utom Kazakstan deltar helt eller delvis i EU:s östliga partnerskap.

Armenien[redigera | redigera wikitext]

Armenien ligger geografiskt i Sydvästasien men precis som Cypern och Georgien anses landet traditionellt sett ha starka kulturella band till Europa.

Flera armeniska tjänstemän har uttryckt sin önskan om att landet ska bli EU-medlem.[42] Opinionsmätningar har pekat på att det finns ett starkt stöd för ett medlemskap. I en mätning från 2005 uppgav 64 % av de tillfrågade att de var för ett medlemskap medan 11,8 % uppgav att de var emot.[43]

Armenien är fortfarande i konflikt med grannlandet Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach. Sedan 1994 är det eldupphör men fortfarande finns det spänningar mellan länderna. Efter många år med nästintill oavbruten recession har landet upplevt en av världens högsta tillväxttakter de senaste åren.[44] Armenien rankas på plats 31 enligt indexet för ekonomisk frihet, vilket är en bättre placering än för EU-länder som Frankrike, Italien och Portugal.[45]

Metsamor kärnkraftverk, som ligger 40 km väster om Jerevan, är byggt på toppen av ett seismologiskt aktivt område och var en fråga som diskuterades i förhandlingar mellan Armenien och EU. I slutet av 2007 beslutade Armeniens regering att kärnkraftverket ska stängas, i enlighet med EU:s grannskapspolitik.[46] Detta väntas ske 2016, när den nuvarande driftperioden för kärnkraftverket tar slut.[47]

Azerbajdzjan[redigera | redigera wikitext]

Azerbajdzjan är ett sekulärt land med en mestadels shia-muslimsk turkisk befolkning, som skulle behöva komma till rätta med ett flertal problem för att kunna kvalificera sig som ett potentiellt kandidatland. Det oljerika landet har gjort förbättringar av sin infrastruktur, men mycket av pengarna från landets höga tillväxt verkar inte komma de sämst ställda till godo, trots att landet är större och mer teknologiskt modernt än sina grannar. Landet lider också av "nederländska sjukan", då olja är landets främsta exportvara, vilket gör tillverkningsindustrin mindre konkurrenskraftig.[48] Korruption är ett annat allvarligt problem, och de senaste presidentvalen har präglats av anklagelser från oppositionen och har kritiserats av internationella oberoende observatörer för att inte ha genomförts på ett fritt, rättvist och demokratiskt sätt. Landet behöver också lösa konflikten om Nagorno-Karabach med grannlandet Armenien. Azerbajdzjans stora militärutgifter och den krigiska retoriken från landets ledare har blivit något av ett alarm för EU, som önskar att lätta på spänningarna i området.

Azerbajdzjans regering har inte uttryckt någon önskan om att ansluta landet till EU, men om landet ansöker om medlemskap är det mycket troligt att anslutningen fördröjs på grund av problem liknande de Turkiet har.

Georgien[redigera | redigera wikitext]

Georgiens tidigare president Micheil Saakasjvili uttalade en önskan att Georgien ska gå med i EU. Denna synvinkel som tydligt har uttalats vid flera tidpunkter som vägar till USA, EU och Nato har stärkts i ett försök att gå ifrån den ryska sfären av influensen.

Dispyten om Sydossetien och Abchazien utgör dock ett stort hinder i förhandlingarna med både Ryssland och EU. I Adzjarien togs ett stort steg för att skydda landets territoriella integritet när den auktoritära ledaren Aslan Abasjidze tvingades att avgå i maj 2004. Dock har konflikten trappats upp igen med anledning av kriget i Georgien 2008.

Georgien är ansett som det troligaste landet i Kaukasus att gå med i EU, speciellt efter Rosenrevolutionen. De territoriella dispyterna och korruptionen utgör dock fortfarande stora problem för att landet ska kunna bli medlem i unionen. Landet har ännu inte ansökt om medlemskap i EU, men har som uttalat mål att bli medlem i både Nato och Europeiska unionen på längre sikt.

Under 2014 ingick Georgien ett associeringsavtal med EU.

Kazakstan[redigera | redigera wikitext]

Kazakstan, som har en liten del av sitt territorium i Europa (väster om Uralfloden), är ansett som en europeisk nation av Europarådet, vilket uttrycks i ett officiellt uttalande av Europarådet 1999, och är därför berättigat till fullt medlemskap i Europarådet.[49] Trots detta har några diskussioner om EU-medlemskap inte varit aktuella. Kazakstan har sina största städer långt från den europeiska delen, och ännu längre från EU-länderna. Kazakstans regering har sökt medlemskap i Europarådet, men landet har liksom Vitryssland nekats inträde i organisationen, då man inte uppfyller kriteriet om demokratiskt styrelseskick. Det kazakiska utrikesministeriet har även visat intresse för den europeiska grannskapspolitiken.[50] Kazakstans president Nursultan Nazarbajev har föreslagit en centralasiatisk union som ett alternativ till EU-medlemskap.

Även om Kazakstan skulle visa intresse för EU-medlemskap är det mycket otroligt att landet inom de kommande åren skulle kunna bli medlem i EU. Landet visar stora brister angående Köpenhamnskriterierna, inte minst gällande kraven på demokrati och yttrandefrihet, vilket också är anledningen till att landet inte har fått medlemskap i Europarådet, trots att det har ansökt om det.

Moldavien[redigera | redigera wikitext]

Moldavien har som uttalat mål att ansluta sig till Europeiska unionen.[51] För tillfället håller Moldavien på att implementera sin första treåriga handlingsplan inom ramen för EU:s grannskapspolitik. Moldavien har dock flera problem som måste lösas innan landet över huvud taget kan kvalificera sig för EU-medlemskap. Bristande demokrati och garanterandet av rättsstatens principer gör att landet inte uppfyller Köpenhamnskriterierna. Landets ledande parti, kommunistpartiet, har för övrigt växlat mellan att förespråka bättre relationer med Europa och ett djupare samarbete med Ryssland.

Även ekonomiskt diskvalificerar sig Moldavien, som är Europas fattigaste land och därtill är fattigdomen i landet stor, 90 % av befolkningen uppskattas att leva i någon grad av fattigdom (2000).[52] Köpenhamnskriterierna omfattar även krav på ekonomisk standard och, framför allt, att landet har en fungerande marknadsekonomi. Landet kommer inte att kunna bli EU-medlem under överskådlig framtid. Valet i april 2009 ledde dessutom till våldsamma demonstrationer och en förvärrad relation med grannlandet och EU-medlemmen Rumänien.[53] Efter ytterligare ett val i juli 2009, bildades en ny regering bestående av fyra proeuropeiska småpartier. Varken kommunistpartiet eller den proeuropeiska koalitionen fick dock tillräckligt med mandat för att utse en ny president.[54]

Utöver det måste Moldavien även lösa konflikten med utbrytarrepubliken Transnistrien. Transnistrien har eget postväsende, polis, tullmyndighet, militärt försvar, valuta, centralbank, konstitution, rättsväsende, skattelagstiftning, regering och parlament, trots att utbrytarrepubliken inte har erkänts av något land ännu.[55] Presidenten Igor Smirnov anklagas för att han styr Transnistrien som en diktator. Enligt AmnestyPress är östra Moldavien navet för trafficking, penningtvätt samt smuggling av droger och vapen. Det finns ekonomer i landet som hävdar att detta också står för en del av Moldaviens ekonomi. Från moldavisk sida har det endast ett fåtal steg tagits för att lösa konflikten.[56]

Under 2014 ingick Moldavien ett associeringsavtal med EU.

Ryssland[redigera | redigera wikitext]

För närvarande är sannolikheten för att Ryssland ska ansluta sig till EU inom överskådlig framtid mycket liten. Analytiker har sagt att Ryssland är "årtionden ifrån" att kvalificera sig för EU-medlemskap.[57] Före detta ryska presidenten Vladimir Putin har sagt att ett ryskt EU-medlemskap varken skulle gynna Rysslands eller EU:s intressen, men att ett tätare samarbete vore bra, inklusive upprättandet av de fyra gemensamma områdena mellan Ryssland och EU, vilket omfattar samarbete inom ekonomi, utbildning och forskning enligt en överenskommelse från 2003.[58][59][60] Exklaven Kaliningrad är fortfarande ett problem mellan EU och Ryssland, bland annat krävs visum för markresor mellan Kaliningrad och övriga Ryssland, liksom de baltiska EU-medlemmarnas behandling av den ryska minoriteten, bl.a. att ryska är inte officiellt språk där.

I oktober 2008 sa Italiens premiärminister Silvio Berlusconi att "jag betraktar Ryssland som ett västland och min plan är att det ska bli möjligt för den ryska federationen att bli medlem i Europeiska unionen inom de kommande åren" och uppgav att han hade haft den här visionen under många år.[61]

Ukraina[redigera | redigera wikitext]

Många politiska fraktioner i Ukraina förespråkar EU-medlemskap och ett djupare samarbete med Europa medan andra är mer skeptiska och förespråkar ett samarbete med Ryssland. Dessutom uppfyller landet Köpenhamnskriterierna mycket väl, inte minst när det gäller demokrati där det har gjorts stora förbättringar samt att medborgarnas rättigheter har stärkts. Men många inom EU är desto mer skeptiska till Ukrainas framtidsutsikter. 2002 sa Europeiska kommissionens dåvarande kommissionär med ansvar för utvidgningen, Günter Verheugen, att "ett europeiskt perspektiv" för Ukraina inte nödvändigtvis behöver innebära medlemskap inom 10 eller 20 år, men att det inte utesluter att det finns en sådan möjlighet. Vid ett möte i april 2004, strax innan den stora utvidgningen som skedde i maj samma år, beviljade inte EU:s ministrar Ukraina statusen som marknadsekonomi. Detta var emellertid innan den orangea revolutionen i Ukraina.

Enligt en opinionsundersökning från Oleksandr Razumkov Centre for Economic and Political Studies (December 2008) var majoriteten av ukrainarna för ett EU-medlemskap; 44,7 % var för och 35,2 % emot. Detta betyder att Ukraina har ett folkligt stöd för att landet kan så småningom bli EU-medlem.[62] Opinionsundersökningen visar också att i de västra, centrala och norra delarna av landet är man mest positiv till ett medlemskap, medan opinionen är mer skeptisk i de södra och östra delarna, där banden till Ryssland är starkare. I västra Ukraina är omkring 70 % för och 30 % emot ett EU-medlemskap, i Kiev är 65 % för och 35 % emot, i östra och södra Ukraina är 85 % emot och 15 % för.

Orangea revolutionen i slutet av 2004 förbättrade Ukrainas europeiska framtidsutsikter. Landets nye president, Viktor Jusjtjenko, antydde att han skulle trycka på EU för djupare samarbete, och beskrev en fyrpunktsplan: erkännandet av Ukraina som en marknadsekonomi, medlemskap i Världshandelsorganisationen, associering med Europeiska unionen och slutligen fullt medlemskap.[63] Enligt en del bedömare kan Ukraina bli EU-medlem redan någon gång under 2010-talet.[64][65][66] Behandlingen av oppositionsledaren Julia Tymosjenko har givit protester från EU och anklagelser om skenrättegång och politisk hämnd, något som inte förbättrat EU:s syn på Ukraina och många ukrainares syn på EU.

Under 2014 ingick Ukraina ett associeringsavtal med EU.

Vitryssland[redigera | redigera wikitext]

Ömsesidiga relationer upprättades mellan EU och Vitryssland redan vid Vitrysslands självständighet 1991. Efter att Aleksandr Lukasjenko blev landets president 1994, har relationen mellan Minsk och EU försämrats och har förblivit kall och distanserad. Relationerna har dock förbättrats något sedan oktober 2008.[67][68][69][70] Bland annat har EU:s reseförbud för Aleksandr Lukasjenko och hans vitryska medarbetare lyfts.[71] Tjänstemän inom EU hade befarat att Vitryssland annars riskerar att komma ännu mer under ryskt inflytande.[71]

Trots detta är relationerna fortfarande mycket kalla mellan unionen och Vitryssland. Vitryssland ingår redan i en annan union, med Ryssland, och har inget uttalat mål att bli medlem i EU. Även om Vitryssland skulle vilja bli medlem, skulle landet inte uppfylla kraven på bland annat demokrati, rättsstat och en fungerande marknadsekonomi, de så kallade Köpenhamnskriterierna. Därför är det högst osannolikt att landet skulle bli medlem inom en överskådlig framtid.

Länder i västra Europa[redigera | redigera wikitext]

Island är inte medlem i EU, men har ansökt om medlemskap.

Trots att de uppfyller både de politiska och ekonomiska kraven för att få bli medlemmar i EU, står både Norge och Schweiz utanför EU. De två länderna åtnjuter god ekonomisk levnadsstandard och uppfyller kraven på stabila institutioner och demokrati. Huruvida länderna i framtiden blir EU-medlemmar eller inte beror snarare på folkopinionen i länderna. Både Norge och Schweiz har ansökt om EU-medlemskap tidigare, men på grund av negativa utslag i folkomröstningar har länderna avbrutit sina förhandlingar med EU. Eftersom EU:s medlemsavgift baseras på ländernas ekonomi och EU-bidragen mycket på mängden jordbruk (vilket både Norge, Island och Schweiz har lite av på grund av bergighet) och förekomsten av fattiga regioner, så skulle medlemskap vara en direkt nackdel för dem, om de får frihandel via avtal ändå, vilket de fått.

Fram till den 16 juli 2009 ingick även Island i den här kategorin. Då ansökte dock landet om medlemskap och erhöll statusen som ett potentiellt kandidatland. Island fryste 2013 förhandlingarna om medlemskap på grund av dåligt inhemskt stöd för medlemskap.

Inte heller de europeiska mikrostaterna Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Vatikanstaten är medlemmar i EU, men är betydligt mindre till både yta och invånarantal jämfört med Norge och Schweiz.

Island[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Island och Europeiska unionen
  Island

Den 16 juli 2009[72] ansökte Island för första gången om medlemskap i EU. Dagen innan hade det isländska alltinget röstat ja till ett förslag från regeringen att ansöka om medlemskap. En formell ceremoni hölls i Stockholm den 23 juli 2009.

Ansökan var i stort sett ett resultat av finanskrisen på Island 2008. Krisen hade lett till en kraftig nedgång i den isländska ekonomin samtidigt som stödet för ett EU-medlemskap, och i synnerhet införandet av euron, ökade kraftigt.[73] Finanskrisen ledde också till ett regeringsskifte efter ett nyval i april 2009, vars resultat banade väg för ansökan.

Eftersom Island redan tillämpar stora delar av EU:s lagstiftning genom att landet ingår i EES, väntades det kunna bli medlem snabbt. Landet erhöll statusen som ett potentiellt kandidatland direkt efter att kommissionen hade informerats om ansökan.[2] Kommissionen rekommenderade efter en utredning den 24 februari 2010 Europeiska unionens råd att inleda förhandlingar.[74]

Europeiska unionens råd beslutade den 17 juni att ge Island officiell kandidatstatus och att inleda förhandlingar, vilka inleddes den 27 juli 2010.[75] Förhandlingarna inleddes med en noggrann genomgång av situationen om Islands uppfyllande av EU:s regler, något som avslutades i juni 2011. Den 27 juni 2011 startade de egentliga förhandlingarna med öppnande av kapitel för kapitel.[76] Redan den första dagen öppnades fyra kapitel och två avslutades, vilket var rekordsnabbt.[77]

Senare har förhandlingarna gått trögare, och flera av de mer problematiska kapitlen var i början av 2013 inte öppnade. De tidsplaner som uttalats av höga politiker har inte alls stämt, och det är därmed svårt att säga när förhandlingarna kan vara klara. Det anses av många att Island behöver något slags undantag från fiskereglerna, annars lär medlemskapet falla i folkomröstningen. Opinionsmätningar under 2010 och framåt pekar på att majoriteten av det isländska folket är negativ till medlemskap, ganska tydligt så under 2012.

I juni 2013 frystes förhandlingarna av den nyvalda isländska regeringen (bestående av de EU-kritiska partier som vunnit valet). Det anses nu vara osannolikt att Island blir medlem inom överskådlig tid [78] Regeringen beslutade i februari 2014 söka ett parlamentsbeslut att formellt dra tillbaka ansökan.[79] Islands regering meddelade rådet 12 mars 2015 att landet inte längre ska betraktas som ett kandidatland.[80]

Norge[redigera | redigera wikitext]

  Norge

Norge har ansökt om EG- eller EU-medlemskap tre gånger och är det land som flest gånger ansökt om medlemskap. Trots det står Norge fortfarande utanför unionen. Detta beror på att Norges anslutning varje gång har avbrutits.

Första gången avbröts Norges anslutning på grund av att Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle lade in sitt veto mot att Storbritannien skulle få bli medlem i EU. De två andra gångerna avbröts Norges anslutning på grund av att de folkomröstningar som hölls föll ut med negativt resultat. Därför har Norge förblivit utanför EU.

Motståndet mot EU har på 2000-talet varit kompakt. I maj 2008 visade en opinionsundersökning på ett rekordmotstånd mot EU i Norge.[81] I juli 2009 hade skillnaden mellan ja-sidan och nej-sidan dock återgått till den lägsta nivån på två år, vilket ansågs bero på dels finanskrisen, dels Islands medlemskapsansökan.[82] Om Norge skulle ansöka om EU-medlemskap för en fjärde gång, skulle medlemskapsförhandlingarna troligen gå snabbt, dels med tanke på att landet redan två gånger tidigare har förhandlat fram anslutningsfördrag, dels därför att landet redan ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och tillämpar således många av EU:s beslut och regler.

Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schweiz och Europeiska unionen

Schweiz har en lång tradition av neutralitet och därför har EU-medlemskap varit en kontroversiell fråga. I maj 1992 ansökte Schweiz om EU-medlemskap, men efter en folkomröstning om anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), med negativt utfall, frystes landets förhandlingar med unionen.

Landet har runt 2002 ingått sju bilaterala avtal med EU, istället för medlemskapet i EES. De innebär ett deltagande i inre marknaden, bland annat fri rörlighet för varor och för personer som är medborgare i EU/EES eller Schweiz. Landets politiska ledning är positiv till ett EU-medlemskap på längre sikt, men anser att det i nuläget inte är aktuellt.

2001 folkomröstade Schweiz efter ett medborgarinitiativ om landet omedelbart skulle lyfta medlemskapsansökan igen, men resultatet var ett nej och därför förblev landets ansökan vilande. 2005 folkomröstade Schweiz igen, denna gång om ett medlemskap i Schengensamarbetet. Utslaget var ett ja, vilket innebar att landet anslöt sig till samarbetet den 12 december 2008, vilket anses vara ett närmande till EU. Relationerna har 2014 blivit frostigare efter en schweizisk folkomröstning som sa att den fria rörligheten för EU-medborgare ska begränsas, i strid med EU:s regler och bilaterala avtal.

Mikrostater[redigera | redigera wikitext]

De europeiska mikrostaterna är inte medlemmar i EU, men deltar i vissa samarbeten, så som euron.

Utöver Norge och Schweiz står mikrostaterna Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Vatikanstaten utanför EU. Av dessa länder är det enbart Liechtenstein som någonsin ansökt om EU-medlemskap. Det skedde i samband med att Schweiz ansökte om medlemskap, och ansökan drogs tillbaka samtidigt som Schweiz fryste sin medlemskapsansökan.

Monaco, San Marino och Vatikanstaten samarbetar intimt med EU, använder euron som valuta och har särskilda valutaavtal som tillåter dem att prägla egna euromynt. Dessa tre mikrostater har också i praktiken öppna gränser till EU. Liechtenstein har öppna gränser, och har traditionellt ett intimt samarbete med Schweiz. Samarbetet med Andorra är mindre integrerat, till exempel har Andorra och EU inte öppna gränser mellan varandra.

Om mikrostaterna i framtiden blir medlemmar i EU skulle det innebära att de blir unionens överlägset minsta stater, både till yta och befolkning. Det är mycket troligt att EU istället inleder ett ännu närmare samarbete, utan att mikrostaterna blir fullvärdiga medlemmar, eftersom det skulle innebär att de skulle få oproportionerligt mycket inflytande, inte minst i beslut som tas med enhällighet i Europeiska unionens råd. Det är också möjligt att länderna integreras närmare i andra europeiska länder, exempelvis behandlas Monaco i Schengensamarbetet som om det vore en del av Frankrike.

Vatikanstaten har inte allmänna val, och anses inte vara en demokrati, utan en stat som är rent religiöst styrd. Monaco och Liechtenstein är demokratier, men respektive prins anses ha för stor makt för att länderna ska passa i EU. Andorra och San Marino är mer normalt demokratiskt styrda. Det finns där vissa partier som är för medlemskap och vissa emot.

Territorier och självstyrande områden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Territorier associerade med Europeiska unionen

Bland de territorier och självstyrande områden som hör till medlemsstaterna, förekommer ibland förändringar av deras nivå av självständighet och huruvida de tillhör EU (fördrag och direktiv gäller) eller inte.

Mayotte är en ö i Indiska Oceanen som förr var ett självstyrande franskt förvaltningsområde, men som sedan 2011 är en del av Frankrike. Mayotte kommer att bli en del av EU 1 januari 2014.

De nederländska områdena Bonaire, Saba och Sint Eustatius blev 2010 delar av Nederländerna, från att tidigare varit självstyrande nederländska områden. De är inte med EU men det finns (2012) planer på att de ska gå med i framtiden.

I gengäld planerar Saint Martins franska del lämna EU vid ett ännu ej bestämt tillfälle, eftersom området blivit ett självstyrande franskt förvaltningsområde.

Möjliga utbrytarländer[redigera | redigera wikitext]

Det finns några områden som ligger i Europa och som är delar av medlemsländer, där det finns långt gångna planer, dessutom med relativt stort opinionsstöd, på att bilda självständiga stater som ska vara egna medlemsländer. Några av dessa är: Skottland (del av Storbritannien), Flandern, Vallonien (båda del av Belgien) och Katalonien (del av Spanien). En folkomröstning om självständighet i Skottland hösten 2014 avvisade förslaget om utbrytning.

I EG/EU:s historia finns inget tidigare exempel på att ett medlemsland brutit sig ur unionen. Däremot har delar av medlemsländer lämnat EG/EU. Ett enda självständigt land har bildats efter att ha varit en del av EG/EU och ett medlemsland, och det är Algeriet, del av Frankrike (år 1962), som inte försökt bli en del av EG/EU. Fler nya länder har bildats, som har hört till medlemsländer, men inte varit del av EG/EU, utan varit självstyrande OCT-områden. Två områden har lämnat EU, men behållit en koppling till moderlandet, nämligen Grönland (1985) och Saint Barthélemy (2012).

År 2009 infördes med Lissabonfördraget ett formellt tillvägagångssätt för ett medlemsland som vill lämna unionen, något som inte fanns förut. Det står i artikel 50 i Fördraget om Europeiska unionen[83]. I korthet beslutar landet i enlighet med sin grundlag om utträde, varvid ett fördrag sedan måste förhandlas avseende villkor och framtida samarbete. Det finns en tidsgräns på två år från landets beslut, då landet automatiskt utträder, om det inte begär en förlängning. Eventuell senare återanslutning sker med de vanliga reglerna för nya medlemsländer.

Det finns inget uttryckligt definierat om ett område bryter sig ur ett medlemsland för att bli ett självständigt land. Kommissionens ordförande Barroso har sagt [84] att sådana nya länder måste söka medlemskap på nytt och omförhandla undantag de kan ha haft innan.

Tidslinje[redigera | redigera wikitext]

Serbien Island Albanien Montenegro Makedonien Kroatien Slovenien Tjeckien Bulgarien Litauen Estland Lettland Slovakien Rumänien Polen Ungern Liechtenstein Schweiz Finland Sverige Malta Cypern Österrike Marocko Turkiet Spanien Portugal Grekland Norge Storbritannien Danmark Irland Tyskland Nederländerna Luxemburg Italien Frankrike Belgien

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Montenegro is officially awarded EU candidate status” (på engelska). EUobserver. 2010-12-17. http://waz.euobserver.com/887/31534. Läst 2010-12-17. 
  2. ^ [a b c] ”Potentiella kandidater”. Europeiska kommissionen. 2009-07-18. http://ec.europa.eu/enlargement/potential-candidate-countries/index_sv.htm. Läst 2009-07-18. 
  3. ^ Artikel 299.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
  4. ^ Artikel 182 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
  5. ^ Protokoll om Gibraltar fogat till anslutningsfördraget 1972
  6. ^ Protokoll om Färöarna fogat till anslutningsfördraget 1972
  7. ^ Protokoll om Kanalöarna och Isle of Man fogat till anslutningsfördraget 1972
  8. ^ Protokoll om Ceuta och Melilla fogat till anslutningsfördraget 1985
  9. ^ Protokoll om Åland fogat till anslutningsfördraget 1994
  10. ^ Protokoll om Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirlands suveräna basområden i Cypern fogat till anslutningsfördraget 2003
  11. ^ Protokoll om Cypern fogat till anslutningsfördraget 2003
  12. ^ [a b] ”Artikel 6 i Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt”. EUR-Lex. 2006-11-28. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32006L0112:SV:NOT. Läst 2009-01-21. 
  13. ^ [a b] ”Artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex)”. EUR-Lex. 2008-06-04. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:145:0001:01:SV:HTML. Läst 2009-01-21. 
  14. ^ [a b] ”Protokoll nr 10 om Cypern”. Eur-Lex. http://eur-lex.europa.eu/sv/treaties/dat/12003T/htm/L2003236SV.093100.htm. Läst 2008-08-08. 
  15. ^ Europa.eu
  16. ^ [a b] ”Så går ett land med i EU”. EU-upplysningen. 2008-02-07. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Sa-gar-ett-land-med-i-EU/. Läst 2012-05-28. 
  17. ^ ”Albania Officially Files its EU Candidacy Bid” (på engelska). BalkanInsight.com. 2009-04-28. http://balkaninsight.com/en/main/news/18494/. Läst 2009-04-28. 
  18. ^ ”Nato welcomes Albania and Croatia” (på engelska). BBC News. 2008-04-01. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7977332.stm. Läst 2009-04-01. 
  19. ^ ”Western Balkans: Enhancing the European perspective” (på engelska) (PDF). Europeiska kommissionen. 2008-03-05. http://ec.europa.eu/enlargement/pdf/balkans_communication/western_balkans_communication_050308_en.pdf. Läst 2008-12-25. 
  20. ^ ”Mazedoniens Premier Gruevski im Interview: "Beitrittsverhandlungen ab 2008"” (på tyska). Der Standard. 2006-11-07. http://derstandard.at/?id=2650785. Läst 2006-11-07. 
  21. ^ [a b] http://www.sida.se/Svenska/Lander--regioner/Europa/Makedonien/Utvecklingen-i-Makedonien/
  22. ^ ”Fler länder vill gå med i EU”. EU-upplysningen. 2008-05-08. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Flera-lander-vill-ga-med-i-EU/. Läst 2012-05-28. 
  23. ^ ”Macedonia is ready to start membership talks” (på engelska). European Voice. 2009-10-15. http://www.europeanvoice.com/article/imported/macedonia-is-ready-to-start-membership-talks/66130.aspx?LG=1. Läst 2009-10-15. 
  24. ^ ”EU gives green light for Macedonia accession talks” (på engelska). EUobserver. 2009-10-14. http://euobserver.com/9/28827. Läst 2009-10-15. 
  25. ^ ”Unemployment rate(%) - Color Coded World Map - Europe”. http://www.indexmundi.com/map.aspx?v=Unemployment+rate(%25)&co=eu. 
  26. ^ ”Agreement details” (på engelska). Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2007070&doclang=EN. Läst 2010-03-31. 
  27. ^ ”Montenegro formally applies to join European Union” (på engelska). News.bg. 2007-12-06. http://www.eubusiness.com/news-eu/1229351535.73. Läst 2008-12-15. 
  28. ^ ”MONTENEGRO: OPENING OF NEGOTIATIONS BIG STEP TOWARDS EU MEMBERSHIP” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/commission_2010-2014/fule/headlines/news/2012/06/20120629_en.htm. Läst 2010-07-06. 
  29. ^ ”Bulgaria Will Support Montenegro in Their EU Integration” (på engelska). EUbusiness. 2008-12-15. http://international.ibox.bg/news/id_1535902228. Läst 2008-12-15. 
  30. ^ ”Serbia to launch EU membership bid: PM” (på engelska). EUbusiness. 2009-12-19. http://www.eubusiness.com/news-eu/serbia-enlarge.21a. Läst 2009-12-19. 
  31. ^ ”Serbia makes 'historic' EU bid” (på engelska). EUbusiness. 2009-12-22. http://www.eubusiness.com/news-eu/serbia-enlarge.22e. Läst 2009-12-22. 
  32. ^ ”Serbia takes step forward in bid to join EU” (på engelska). EUbusiness. 2010-10-25. http://www.eubusiness.com/news-eu/enlarge-serbia.6oo. Läst 2010-10-25. 
  33. ^ ”Serbia gets EU candidate status, Romania gets nothing” (på engelska). EUobserver. 2012-03-02. http://euobserver.com/15/115466. Läst 2012-03-02. 
  34. ^ ”Serbia pushes for EU membership after Mladic arrest” (på engelska). EUbusiness. 2011-06-01. http://www.eubusiness.com/news-eu/serbia-warcrimes.aaz. Läst 2011-06-01. 
  35. ^ [a b] ”Fler länder vill gå med i EU”. EU-upplysningen. 2008-05-08. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Medlemskap-och-historik/Flera-lander-vill-ga-med-i-EU/. Läst 2012-05-28. 
  36. ^ ”EU opens new chapter of membership talks with Turkey” (på engelska). EUbusiness. 2010-06-30. http://www.eubusiness.com/news-eu/turkey-enlargement.5do. Läst 2010-06-30. 
  37. ^ ”EU agrees to reopen Turkey membership talks” (på engelska). France24.com. 2013-06-25. http://www.france24.com/en/20130625-european-union-agrees-reopen-turkey-membership-talks-crackdown-germany. Läst 2013-06-25. 
  38. ^ Island avbröt sina förhandlingar under 2013 och regeringen betraktar inte landet som ett kandidatland sedan mars 2015.
  39. ^ [1]
  40. ^ ”Kosovo eyes EU membership in 2015” (på engelska). EUobserver. 2008-04-24. http://euobserver.com/15/26038. Läst 2008-12-25. 
  41. ^ ”EU cannot trust Russia or Ukraine, Barroso says” (på engelska). EUobserver. 2009-01-20. http://euobserver.com/9/27442. Läst 2009-01-21. 
  42. ^ ”INTERVIEW WITH RA NATIONAL ASSEMBLY SPEAKER ARTUR BAGHDASARYAN” (på engelska). ARMINFO. 2005-09-26. http://www.arminfo.am/political-issue22.html. Läst 2009-01-20. 
  43. ^ ”Poll finds strong support for Armenian entry into EU” (på engelska). Ministry of Foreign Affairs of The Republic of Armenia Official Site. 2005-01-07. http://www.armeniaforeignministry.am/news/inthenews/050107_eu.html. Läst 2009-01-20. 
  44. ^ Markarian, Atom. ”IMF Heaps More Praise On Armenia” (på engelska). http://www.armenialiberty.org/armeniareport/report/en/2006/06/78236A02-837E-4301-ADD0-54D8AB01BA56.ASP. Läst 2007-01-13. 
  45. ^ ”Index of Economic Freedom 2009” (på engelska). The Heritage Foundation. http://www.heritage.org/Index/Ranking.aspx. 
  46. ^ ”2007 Review: Foreign policy and the pursuit of Nagorno-Karabakh settlement” (på engelska). ArmeniaNow.com. 2008-01-11. http://armenianow.com/?action=viewArticle&AID=2704&CID=2669&IID=&lng=eng. Läst 2008-01-16. 
  47. ^ ”Nuclear Power in Armenia” (på engelska). World Nuclear Association. September 2008. http://www.world-nuclear.org/info/inf113.html. Läst 2009-01-20. 
  48. ^ ”Boom and gloom” (på engelska). The Economist. 2007-03-08. http://www.economist.com/displayStory.cfm?story_id=8819945&fsrc=RSS. Läst 2009-01-20. 
  49. ^ ”Kazakhstan may become full member of PACE, Ivinsky” (på engelska). inform.kz. 2006-05-26. http://www.inform.kz/showarticle.php?lang=eng&id=142262. Läst 2008-12-26. 
  50. ^ ”Kazakhstan” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/comm/external_relations/kazakhstan/intro/index.htm. Läst 2008-12-26. 
  51. ^ ”Moldova will prove that it can and has chances to become EU member - president” (på engelska). Moldpres News Agency. 2007-06-19. http://www.moldpres.md/default.asp?Lang=en&ID=68715. Läst 2009-01-21. 
  52. ^ ”Moldavien - Kooperation Utan Gränser - hjälper fattiga bekämpa fattigdomen”. http://www.utangranser.se/V%C3%A5rt-bist%C3%A5ndsarbete/V%C3%A5ra-l%C3%A4nder/%C3%96steuropa/Moldavien.aspx. 
  53. ^ ”Romania offers citizenship to Moldovans” (på engelska). EurActiv.com. 2009-04-15. http://euractiv.com/en/enlargement/romania-offers-citizenship-moldovans/article-181271. Läst 2009-04-16. 
  54. ^ ”Moldovan parties form government” (på engelska). BBC News. 2009-08-08. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8191443.stm. Läst 2009-08-09. 
  55. ^ Money: Pridnestrovie's own currency
  56. ^ http://www2.amnesty.se/ap.nsf/0/9ab843c0fb30e1a8c125708c003ab6e0?OpenDocument
  57. ^ ”West or East for Russia?” (på engelska). The Washington Post. 2001-06-09. http://www.carnegieendowment.org/publications/index.cfm?fa=view&id=718. Läst 2009-01-21. 
  58. ^ ”Four spaces” (på ryska). Rossiyskaya. 2005-11-10. http://www.rg.ru/2005/11/10/rossia-es.html. Läst 2009-01-21. 
  59. ^ ”Intervju med Rysslands talesman för utrikesfrågor Alexander V. Yakovenko om Ryssland och EU” (på ryska). RIA. 2005-11-10. http://rian.ru/politics/20041125/743119.html. Läst 2009-01-21. 
  60. ^ ”Four spaces” (på ryska). TKS. 2004-04-23. http://www.tks.ru/cgi-bin/text.pl?file=2004042302&id=reviews. Läst 2009-01-21. 
  61. ^ ”Berlusconi says he wants Russia to join the EU” (på engelska). Agence France-Presse. 2008-10-15. Arkiverad från originalet den 2008-12-04. http://web.archive.org/web/20081204091341/http://afp.google.com/article/ALeqM5g2INfqbAE6C9LjlXFkwDrF1l8zbw. Läst 2009-01-21. 
  62. ^ http://www.kyivpost.com/news/nation/detail/32462/
  63. ^ ”EU urged to accept Ukraine as member” (på engelska). EUobserver. 2004-12-13. http://www.euobserver.com/?sid=24&aid=17977. Läst 2009-01-21. 
  64. ^ http://euobserver.com/9/28676
  65. ^ http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article4719154.ece
  66. ^ http://www.euractiv.com/en/east-mediterranean/prospect-ukraine-eu-membership-realistic/article-134615#
  67. ^ ”'Time to turn the page' on EU-Belarus ties: OSCE” (på engelska). canada.com. 2008-10-07. http://www.canada.com/topics/news/world/story.html?id=c0ffe09d-e31d-4741-8d37-83e68c8e7d79. Läst 2009-01-21. 
  68. ^ ”Belarus hopes to negotiate trade agreement with EC” (på engelska). Trend Capital. 2008-10-22. http://capital.trendaz.com/index.shtml?show=news&newsid=1326789&lang=EN. Läst 2009-01-21. 
  69. ^ ”Dialogue between parliaments of Belarus, EU countries to continue developing” (på engelska). Trend News. 2008-10-22. http://news.trendaz.com/index.shtml?show=news&newsid=1326807&lang=EN. Läst 2009-01-21. 
  70. ^ ”EU customs services express interest in close cooperation with Belarus” (på engelska). Trend News. 2008-10-14. http://news.trendaz.com/index.shtml?show=news&newsid=1319448&lang=EN. Läst 2009-01-21. 
  71. ^ [a b] ”Lukashenko hails lifting of EU travel ban” (på engelska). canada.com. 2008-10-20. http://www.canada.com/topics/news/world/story.html?id=a46b7619-8444-4750-a321-4f4d0f0b3faa. Läst 2009-01-21. 
  72. ^ [2]
  73. ^ ”Most Icelanders want to join EU and eurozone after crisis” (på engelska). EUbusiness. 2008-10-27. http://www.eubusiness.com/news-eu/1225106221.88. Läst 2008-11-02. 
  74. ^ ”EU gör tummen upp för Island”. Dagens Nyheter. 2010-02-24. http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-gor-tummen-upp-for-island-1.1051365. Läst 2010-02-24. 
  75. ^ ”Brussels worried about falling support for EU in Iceland” (på engelska). EUobserver. 2010-07-27. http://euobserver.com/9/30552. Läst 2010-07-28. 
  76. ^ ”Iceland kick-starts EU accession talks” (på engelska). EurActiv.com. 2011-06-16. http://www.euractiv.com/en/enlargement/iceland-kick-starts-eu-accession-talks-news-505657. Läst 2011-06-16. 
  77. ^ ”Iceland sets record in EU accession talks” (på engelska). EurActiv.com. 2011-06-28. http://www.euractiv.com/en/enlargement/iceland-sets-record-eu-accession-talks-news-506006. Läst 2011-06-28. 
  78. ^ Iceland's EU bid is over, commission told
  79. ^ Iceland moves to withdraw EU application
  80. ^ [3]
  81. ^ ”Ökat EU-motstånd i Norge”. Dagens Nyheter. 2008-05-11. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=768941. Läst 2008-05-12. 
  82. ^ ”Flere tilhengere av EU” (på norska). P4 Radio. 2009-08-17. http://www.p4.no/story.aspx?id=318125. Läst 2009-08-18. 
  83. ^ Fördraget om Europeiska unionen (26/10/2012)
  84. ^ Scottish independence: EC's Barroso says new states need 'apply to join EU'
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.


Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europeiska_unionens_utbredning_och_utvidgning&oldid=30303957"