Vår historia

Vi flyttar oss bakåt i tiden, närmare bestämt tjugotvå år. Det var nyårsnatt och året hade just blivit 1985. Ett gäng vänner hade varit ute och firat in det nya året och det började bli dags att åka hem. De ställde sig i taxikön och väntade. Efter ett tag kom turen till dem, de gjorde sig beredda att kliva in i en bil och lugnt åka hem. Plötsligt kände de hur några trängde sig förbi. Det var ett gäng brutala svenska killar som hade brutit det heliga kösystemet. De betedde sig illa och uttalade sig hotfullt mot vännerna som var av blandat ursprung. Stämningen var upprörd, smockan hängde i luften. En av killarna blev kallad ”jävla svartskalle”, en annan blev hotad.

Efter händelsen kände vännerna, som alla var medlemmar i SSU, att de behövde göra något. De förstod att det fanns fler därute som blev hotade och trakasserade. Några dagar senare slog de upp en sida i Dagens Nyheter. Det handlade om ett franskt nätverk som tröttnat på rasism och främlingsfientlighet. Nätverket kallades SOS Racisme, och hade tryckt upp knappar med en hand och texten "touche pas á mon pôte". Översatt till svenska blir det "rör inte min kompis". Vännerna insåg storheten med de unga fransmännens initiativ och tände på idén direkt. De frågade fransmännen om det var okej att trycka upp likadana svenska knappar. De fick omgående positivt svar från fransmännen som blev jätteglada över att deras idé fick spridning till andra länder.

Vännerna ville inte att det skulle bli en partipolitisk kampanj. Tanken var att det skulle bli en kampanj för att mobilisera den tysta majoriteten. Man ville få människor att stå upp för sina värderingar och visa att de tog avstånd från våld och främlingsfientlighet. De andra politiska ungdomsförbunden kontaktades för att få till stånd en bred politisk överenskommelse bakom budskapet med knappen.

Kompisarna, som nu hade blivit ännu fler kompisar, bestämde sig för att vara djärva. De tryckte upp en miljon knappar. De tog slut på nolltid. Intresset för kampanjen var enormt. "Rör inte min kompis"-knapparna blev en del av 80-talet. Var och varannan svensk visade sitt ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. I valrörelsen 1985 hade de flesta partiledare, både på vänster- och högerkanten, på sig knapparna. Långtgående förhandlingar fördes med Bruce Springsteen om han kunde bära dem på sin världsturné. Bruce Springsteen ville bära knappen på sin Sverigespelning och visa sitt ställningstagande, men hans manager satte stopp. Han fick inte på grund av sitt kontrakt med skivbolaget.

Trycket efter knapparna växte och växte. Människor anställdes. Det ringde och ringde. Under en teve-debatt om knappen fick man ringa och beställa knappar i pausen, men växeln kollapsade. Kampanjen var en dundersuccé och ingen kunde väl ana att det som påbörjades en kulen decemberkväll i en taxikö skulle resultera i över en miljon sålda knappar och en bred uppslutning mot rasism och främlingsfientlighet bland folket i Sverige.