Den misslyckade kuppsuccén

Det behövdes ingen statskupp för att förvandla Turkiet.

Det räckte med ett misslyckat försök.

Det är begripligt att regeringen tar till extraordinära åtgärder efter att ha blivit angripen med vapen. De sammansvurna måste spåras upp, nya maktövertagande kvävas i sin linda. Men det som nu utspelas i landet liknar mer en kupp i sig själv än något annat.

9 000 poliser har tagits ur tjänst. TV-stationer och tidningar stängs. Alla akademiker förbjuds att lämna landet. 3 000 domare har gripits. Ett undantagstillstånd är utfärdat, som inskränker parlamentets makt, samtidigt som Turkiet nu upphäver Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Det brukar kallas polisstat när ordningsmakten okontrollerat kan göra vad den vill.

Här kan man kanske tala om en regerings-stat.

Att den turkiska regimen – jag använder avsiktligt detta mindre smickrande ord för regeringen – kan agera så fritt beror delvis på att Europa är bakbundet och måste hålla igen på protester och sanktioner.

Inte bara är Turkiet en viktig ­Nato-allierad. Man håller också Europa som gisslan med flyktingarna som vapen. Allt Turkiet behöver göra för att skapa kaos är att öppna gränsen västerut. För att inte tala om att vad som skulle kunna ske om landet likt sina grannländer störtades i inbördeskrig och miljoner turkar skulle söka asyl i EU.

I det läget kan Erdogan-regimen i stabilitetens namn förvandla sig till vad som allt mer ser ut som den militärdiktatur man säger sig vilja avvärja.