KULTUR Serien om dissidenter fortsätter. Efter två texter om tre ryska dissidenter, Brodsky, Sharansky och Solsjenitsyn, kommer här en fortsättning, nu om några av Tjeckoslovakiens dissidenter.
Vaclav Havel är redan så omskriven (se min blogg) så jag har valt att skriva om några mindre kända dissidenter: Jan Palach, Jan Patočka och musikgruppen Plastic People of the Universe, alla aktuella under sent 1960-tal till 1970-talets slut.
PALACH
Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.
Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.
Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.
Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.
Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.
En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.
Jan Palach fick ett torg uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.
Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.
PATOČKA
Denne stillsamme universitetsprofessor i filosofi blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.
Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.
Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.
Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.
Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.
PLASTIC PEOPLE
Hur märkligt det än kan låta så blev åtalet 1976 mot ett gäng långhåriga musiker i Prag startskottet till manifestet Charta 77 och därmed den organiserade oppositionen. Musikerna i Plastic People of the Universe hade sedan slutet av 1960-talet spelat en slags västerländsk experimentell rock med Frank Zappas Mothers of Invention (varifrån namnet Plastic People togs från albumet Absolutely Free) och Lou Reeds Velvet Underground (som gav namnet till befrielsen Velvet Revolution 1989) som förebilder. Se YouTube .
De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras utseenden.
1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen. I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse.
Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.
Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte.
I nästa artikel ska två nu levande dissidenter presenteras, norrmannen Peder Fjordman Jensen och engelsmannen Tom Robinson.
Källor:
Worlds of dissent: Charter 77, the Plastic People of the Universe, and Czech culture under communism av Jonathan Bolton (Harvard UP, 2012)
Dying for ideas: the dangerous lives of the philosophers av Costica Bradata (Bloomsbury, 2015)
The dilemmas of dissidence in East-Central Europe: citizen intellectuals and philosopher kings av Barbara Falk (Central European Press, 2003)
Making history: Czech voices of dissent and the revolution of 1989 av Michael Long (Rowan & Littlefield, 2004)
Jan Sjunnesson