Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rafn Oddsson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
913
Ragnhildsholmen-Ragnvald Ulfsson
914
Erik Blodyx. - Litt.: Om R. l o. 2 se Snorre,
"Halvdan Svartes saga", kap. 3-7. 1-3. K.V.H.
Ragnhildsholmen (äldre form Ragnildarholm, men i
ett par handskrifter af Rimkrönikan från början af
1500-talet Nyklaborg, sannolikt en förvrängning af
Miklaborg, "den stora borgen"), holme i Ytterby
socken och i Göta älfs norra gren midt emot
nuv. Kastellgården eller det gamla Konungahälla. På
denna holme anlade konung Håkan Håkansson till
Konungahällas försvar på 1250-talet ett fäste,
hvilket tyckes ha varit mycket starkt och, sedan på
Bohus’ klippa en mindre träskans uppförts, kallades
Mäklaborg, ej Miklaborg, som det tvifvelsutan af
misstag skrifvits. Det nämnes uttryckligen som byggdt
före 1257 (i de isländska annalerna mellan 1275,
då konung Valdemar med gemål inkvarterades där, och
1307), men synes inom några år därefter ha härjats af
en eldsvåda. Hertig Erik Magnusson erhöll det 1304
jämte Konungahälla och en del af landet däromkring
i förläning af norske konungen Håkan V. Då det
vänskapliga förhållandet mellan hertigen och denne
brutits, sökte Håkan med våld 1308 återtaga borgen,
men misslyckades, hvarför han, för att minska dess
betydelse, lät anlägga Bohus på Bagaholmen längre
upp i älfven. 1309 uppgafs R. till konung Håkan, men
återtogs redan 1310 af hertig Erik, hvilken i enlighet
med villkoren i Oslofreden (1310 eller 1311) efter
några år (sannolikt före 1315 och antagligen redan
1312) återlämnade borgen till Norge. Den ödelades
snart af eldsvåda, och stenen användes sannolikt för
Bohus. 1881-82 verkställdes af sedermera byråchefen
V. Berg på enskild persons bekostnad en noggrann
utgräfning och undersökning af ruinerna. Därvid
hittades en mängd mynt, vapen och föremål hörande
till klädseln, bohagsting, redskap och verktyg
m. m. Borgen bestod af en hufvudmur, omslutande
en fyrkantig borggård, på hvilken lågo, stödda mot
muren, hus och byggnader för besättning och förråd. På
östra sidan låg ett groft, fyrkantigt torn, och på
södra fanns ett utanverk till skydd för porten. Det
hela var omgifvet af en vall med graf. Sedan dessa
gräfningar verkställts, ha beklagligen de bäst
bibehållna delarna af ruinen, där största mängden
af huggen sten fanns, ödelagts före 1891 genom att
sådan sten bortförts för att användas till byggande
af karantänsstallar för kreatur på holmen. En
sakrik skildring af borgens öden, de verkställda
utgräfningarna och de därunder gjorda fynden
lämnade Berg i "Bidrag till kännedom om Göteborgs och
Bohusläns fornminnen", bd 2, h. 4 (1883) och om den
nyssnämnda förstöringen af ruinen i sina "Afhandlingar
i historia och arkeologi" (I, s. 18 ff., 1893).
L. M. B.
Ragnit, stad i preussiska reg.-omr. Gumbinnen
(prov. Ostpreussen) på vänstra stranden
af Memel. 4,908 inv. (1905). R. intogs
dec. 1678 under "preussiska marschen"
af svenskarna under öfverste Knorring.
L. W:son M.
Ragnvald Brusessön, norsk jarl på Orkney-öarna,
f. 1011, d. 1045, följde 1021 sin far Bruse jarl
till Norge, då denne flydde för sin bror Thorfinn,
som ville rycka till sig makten öfver alla
Orkney-öarna. Bruse anhöll om hjälp hos Olof den
helige och underkastade sig hans öfverhöghet. Thorfinn
slöt då fred med brodern och underordnade sig liksom
denne Norges krona. R. kvarlämnades som gisslan
vid konung Olofs hird. R. växte upp i Norge och
blef konungens trogne man, följde honom äfven på
flykten till storfurst Jaroslav i Gardarike (se
Olof, sp. 639) och stred i hans här vid Stiklestad
(1030). Efter sin far fick han 1035 dennes del af
Orkney-öarna i förläning. R. sökte befästa sin makt
på öarna och utvidga den till fastlandet. Jämte
farbrodern Thorfinn företog han flera härtåg
till Skottland och Irland, men 1045 blefvo de två
fränderna bittra ovänner. Thorfinn slog R. i en
strid vid Randabjörg och dräpte honom i Kirkjuvåg.
K. V. H.
Ragnvald jarl. Se Isländska litteraturen, sp. 955.
Ragnvald Kale, jarl af Orkney-öarna, fornnorsk skald,
helgon, f. något efter 1100, d. 1158, kanoniserad
1192, sondotterson till Thorfinn jarl, hette eg. Kale
Kolssön, men fick 1129 af Sigurd Jorsalafare "Ragnvald
Brusessön jarls namn" tilllika med jarlsvärdigheten
öfver hälften af Orkney-öarna. Till gagnet blef han på
grund af uppror icke jarl förrän 1136. 1151-53 företog
han en färd till Jerusalem sjövägen. - R. tycks ha
varit en god och vänsäll höfding, omtyckt för sitt
muntra sätt och sin humor. Han hade ovanligt lätt
för att uttrycka sig i bunden form och improviserade
ofta. Många af dessa hans "lösa visor" finnas bevarade
i Orknöingarnas saga. I förening med islänningen Hall
Torarinsson diktade han på 1140-talet den s. k. "gamla
Háttalyhill", af hvilken åttiotvå strofer finnas i
behåll, somliga dock endast ofullständigt. Till sitt
innehåll är Háttalyhill ett lofkväde öfver forntida
konungar och andra hjältar i de nordiska länderna,
däribland flera svenska (Angantyr, Hjalmar den
hugstore, Erik Segersäll, Götrik och Styrbjörn). Dess
poetiska värde är ringa, och skildringen af de
olika hjältarna ytterligt schematisk, utan någon
individuell karakteristik. Háttalyhill är utgifven
i tryck i Sveinbjörn Egilssons Eddaupplaga (1850).
R. N–g.
Ragnvald Knaphöfde, son till Olof Näskonung, blef
efter konung Inge den yngres död vald till konung
af uppsvear och östgötar. Västgötarna hade förut
valt danske prinsen Magnus Nilsson till sin konung,
och då Ragnvald, utan att gisslan enligt, urgammal
sed blifvit gifven, begaf sig in i Västergötland,
blef han af bönderna "för den sidvördnad han gjorde
alla västgötar" öfverfallen och ihjälslagen vid
Karleby, omkr. 1130 (se Karleby 1). Tillnamnet
är benämning på ett dryckeskärl af ett manshufvuds
storlek. Th. W. (B-e.)
Ragnvald Mörejarl, norsk storman på 800-talet, var
Harald Hårfagers högra hand både som klok, pålitlig
rådgifvare och väldig krigare; fri från personlig
äregirighet, stod han högt i gunst hos konungen,
som till belöning förlänade honom jarldömet öfver
Möre. Sin konungatrohet till trots blef R. på gamla
dagar (omkr. 890) öfverfallen och innebränd af
två söner till Harald. Genom en son, Torv-Einar,
blef R. stamfader till Orkney-jarlarna, genom
en annan, Gånge-Rolf, enligt de norska sagornas
tradition stamfader till hertigarna af Normandie.
K. V. H.
Ragnvald Ulfsson var en namnkunnig jarl i
Västergötland. Hans fader, Ulf, var broder till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
