Amanda Sokolnicki: En farlig tid att drabbas av politiska depressioner

Vem fan är inte politiskt uppgiven? undrade Lundell när Tidningen Sex träffade honom i våras. Och svaret då var: många. Men inte bara för att det saknades skäl att vara nedstämd. Framför allt för att många har tillbringat de senaste åren i en illusion om att det politiska läget trots allt inte har varit så komplicerat – eftersom det är vad många partiledare förmedlat. 

I praktiken ändrades förutsättningarna dramatiskt när decemberöverenskommelsen föll 2015. 

Det var lättare förr. Under flera decennier behövde man inte fundera, alldeles oavsett vad man röstade på skulle S fortsätta styra landet. Även under Fredrik Reinfeldts tid visste man vad man fick: både vad som skulle göras och vem som skulle få det gjort. Inte som nu, fyrtioelva olika alternativ varav inget skapar majoritet och som någon inblandad alltid säger nej till.

Det kommer att dröja innan partiledarna släpper sina gamla inövade repliker: först måste budgetar och statsministeranspråk krascha.

Vi lärde oss med Reinfeldt att partier kunde behandlas som företag. Vi räckte över vår valuta, röstsedeln, och förväntade oss att få det vi hade betalat för; en färdig vara. Per Schlingmann jämförde sitt jobb med att sälja pyttipanna. 

Men decenniet som kunder i demokratin är över. Vår röstsedel kan inte bytas in mot en färdig produkt. Det är vad söndagens valresultat påminner oss om. Och det behöver inte vara dåligt. Däremot kommer det att bli obekvämt – även för oss väljare.

Det dröjer tydligen några veckor till innan någon är beredd att prata om det där jobbiga. När partiledarna framträdde på valvakorna var det som att höra zombier som inte kände till att valet ägt rum: de fortsatte prata om hur självklart det var med en Alliansregering respektive fortsatt S-styre. Siffrorna var fel, visade det sig när de uttalade sig; alla var de vinnare – som triumferande nog hade klarat sig mycket mindre dåligt än de hade räknat med.

Det spelar dock ingen roll hur mycket de pratar om det rödgröna blocket eller Alliansen. Utan majoritet finns ett tredje block redo att fälla alla som inte vill sverigedemokratisera sin regering eller budget. 

När de teoretiska resonemangen nu blir praktik kommer de därför att falla ett efter annat. Valresultatet visar – precis som förra gången – att det finns två alternativ för att skapa majoritetsstöd för en regering: antingen genom blocköverskridande samarbete eller med SD:s hjälp. 

Men eftersom partiledarna har valt att inte tala med sina väljare om hur komplicerat läget är, har de nu också begränsat handlingsutrymme för de uppgörelser som krävs.

Stefan Löfven har inte förklarat för sina väljare att det kan komma situationer där han behöver stödja Allianspartier om han menar allvar med att hålla SD borta från inflytande. Annie Lööf har envist hållit fast vid att ett samarbete med Löfven i så fall innefattar hela Alliansen. Kristersson har visserligen talat om att driva sin politik hela vägen in i kaklet, vilket i praktiken då blir en brun vägg. Men det finns inte heller en majoritet för en sådan lösning, eftersom Lööf och Björklund tydligt sagt nej. 

För många väljare kommer det att komma som en chock om inte största block automatiskt bildar regering. Därför kommer det att dröja innan partiledarna släpper sina gamla inövade repliker: först måste budgetar och statsministeranspråk krascha. 

Människor måste känna att krisen är på riktigt, för att prata politiska. Först när väljarna kräver att partierna tar ansvar för den kaosartade situationen kommer politiska tabun, som blockpolitiken, att kunna brytas.

Det är därför sannolikt att vi den närmaste tiden kommer att se regeringssamtal bryta samman, budgetar fällas och nyval utlysas. Det kommer att framstå som rörigt, ibland rent av obegripligt.

Att inte göra Ulf Lundell sällskap och bli uppgiven av detta faktum är givetvis mycket begärt. Men det är vad som krävs. Att bli passiv i en farlig politisk tid kan bli ödesdigert.