Jag ifrågasätter inte deras rätt att få ersättning för arbete under rimlig tid men jag ifrågasätter att det görs likhetstecken mellan egennytta och samhällsnytta.
Vi tar ett exempel. Polarna Magnus, Mikael och Motek laddar ner en film per kväll i 365 dagar. Enligt upphovsrättslobbyn är det hundralappen per nedladdning om vi räknar bort skatter.
Det blir 36 500 kronor i förlorade intäkter för industrin och 20 000 för samhället i förlorad moms och förlorade skatter.
Det bygger på att det finns en lagbunden korrelation mellan nedladdning och köp. De tre skulle då lägga runt 154 kronor om dagen på film och musik.
Var och en av ungdomarna skulle prioritera bort nattklubbar, sprit, cigaretter, resor, tidningar, godis, fika och busskort för att få lägga allt på upphovsrättsligt skyddat material sålt av internationella storbolag utan förmåga att ta till sig ny teknik. Tankebanan finns inte utanför musik- och filmindustrin. Den är en chimär.
Det finns ingen binär valsituation där man måste konsumera upphovsrättsligt skyddat material eller dö.
Ungdomar kan göra helt andra saker: vandalisera tunnelbanetåg, droger, ränna på stan mitt i natten och mucka gräl i krogköer.
Nu går vi åter till samhällsekonomin. Samhället förlorar inte 20 000 kronor i skatter om de tre ungdomarna laddar ner filmer varje dag.
De skulle köpa en femtedel om de tvingas köpa alls. Så samhällets teoretiska förlust är en hundralapp per månad och individ.
De tre kostar samhället 4 000 kronor på ett år.
Så är det en samhällelig förlust? Nej. Det är samhällsvinst. Kostnaden är marginell om man jämför vinsterna med lugnare ungdomar som ser film hemma i stället för att ränna runt och vandalisera, ungdomar som får dataprogram de aldrig skulle ha råd att köpa och en transformering av ungdomar från okunniga slynglar till teknikbehärskande vuxna.
De kommer snabbare ut på arbetsmarknaden, för de kan tekniken. De är motiverade eftersom de inte ränt runt på stan hela sin uppväxt.
Därför håller inte propagandan om samhällsförlusten av illegal nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material. Samhället skulle förlora intäkter men kostnadsreduktionen är betydligt högre.
Nedladdningen är snarare en samhällsvinst.
Komplexiteten i den mjukvara som laddas ner är marginell, så det verkliga inflytandet på forskning och utveckling är begränsat.
Konsumtionen försvinner inte. Den byter skepnad och man går på konsert eller ser filmen i stället för att köpa skivan och filmen i konkurrens med andra köp.
Det är inte säkert att ungdomarna skulle ha detta fokus på film och musik utan nedladdningar som initiator. Om de inte skulle ha detta fokus skulle andraval ta ett större utrymme och det skulle påverka upphovsrättsägarnas möjligheter att tjäna pengar i stort och på den legala försäljningen.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv – där man väger in enbart samhällets kostnader och intäkter och hur de påverkas av nedladdningarna – är det mer samhällsnytta än samhällsförlust!
Den historia som upphovsrättsindustrin drar om vad Sverige förlorar på nedladdning saknar förankring i verkligheten.
Det är inte miljarder i förlorade intäkter och behållna kostnader för samhället.
Det är mer sannolikt att den långsiktiga nyttan av fildelning betydligt överstiger samhällets förlorade intäkter. Det brukar även industrin kalla vinst.
Jan Kallberg
debattör och forskare