Publicerat 29 januari 2006 05:32 Sätt överrock på makten
Bodströmsk politik Ska polis och militär skärpa kontrollen av medborgarnas privatliv måste medborgarna radikalt skärpa kontrollen av polis och militär, skriver författaren Anders R Olsson.
En privat zon, rättsligt skyddad mot statlig insyn och kontroll, är demokratiskt självklar. Att Thomas Bodström på senare år har minskat zonen och brutit ned det rättsliga skyddet är uppenbart. Han har drivit krav på buggning, lagring av teledata, kontroll av e-post, utnyttjande av överskottsinformation, flitigare DNA-registrering och mycket mer, allt under parollen "Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta".
"Sverige har aldrig haft en justitieminister som på så kort tid initierat så många repressiva förslag som Thomas Bodström. Han är en fara för rättssäkerheten", skrev DN i en ledare 2005-12-22. I SvD driver skribenter som Pär Ström och P J Anders Linder samma linje. Så länge anhängare av medborgerliga fri- och rättigheter bara skriker "Nej!" och "Stoppa Storebror!" kommer de emellertid att förlora striden.
Problemet är ju inte Thomas Bodström personligen. Sparka honom, och nästa justitieminister med det fuktiga fingret i luften kommer att fortsätta på den repressiva linjen. Vi har uppenbarligen nått den punkt då rädslan för terrorister, seriemördare, hedersmördare, dubbelmördare, våldtäktsmän, fanatiska muslimer, psyksjuka, pedofiler, kvinnomisshandlare, nazister och mc-gäng är så stor att alla statliga åtgärder som påstås öka människors säkerhet lönar sig politiskt. Inget tyder på att en borgerlig regering, efter en valseger i höst, påtagligt skulle byta kurs.
Då och då försöker enstaka forskare eller journalister förklara att rädslan i huvudsak är ogrundad, och att den orsakas bland annat av att just våldsbrottsligheten numera exploateras stenhårt av nyhetsindustrin. För vanligt folk är det inte farligare att leva i Sverige 2006 än det var 1976. Upplysning hjälper dock föga. Det går inte att argumentera mot en rädsla för något som faktiskt - även om risken är mindre än människor tror - kan hända. Så länge rädslan finns, kan en bodströmsk politik bli populär.
Då är det bättre att fokusera på kontrollmekanismerna. De har hittills varit svaga i Sverige. Behovet har inte ansetts särskilt starkt.
En kontrollmekanism är offentlighetsprincipen, med rötter i 1700-talet. Den har starkt bidragit till att hålla svensk offentlig förvaltning fri från korruption och annat mygel (inte helt fri naturligtvis, men i jämförelse med flertalet andra europeiska länder ovanligt anständig). Offentlighetsprincipen duger till att hålla statliga och kommunala byråkrater på den smala vägen, men öppenhet om hur polis och militär använder tvångsmedel är naturligtvis inte möjligt.
Då kunde brottslingarna ta reda på när och hur polisen utreder deras brott. Någon måste dock hålla tummen i ögat på statens användare av hemliga tvångsmedel.
Inget av de offentliga organ som i dag ska syssla med integritetsskydd - Datainspektionen, JO, JK - har resurser eller befogenheter att övervaka polisiär eller militär verksamhet. Riksdagen informeras årligen av regeringen, som i sin tur informeras av polisen, om användningen av hemliga tvångsmedel. Naturligtvis har inga oegentligheter avslöjats den vägen. Ska polis och militär skärpa kontrollen över medborgarnas privatliv enligt nuvarande planer måste medborgarna radikalt skärpa kontrollen över polis och militär.
En verkligt oberoende instans måste kunna granska, fortlöpande och i detalj, hur de hemliga tvångsmedlen används. Hur oberoendet ska säkras är inte givet. En möjlighet vore att granskarna väljs direkt av medborgarna.
Granskarna skulle naturligtvis ha tystnadsplikt för information om de fall där tvångsmedel används enligt regelboken, men de skulle på ett övergripande plan kunna redovisa för medborgarna hur tvångsmedlen används och utvärdera effekterna. Inte kan poliser, militärer eller justitieministrar med rent mjöl i påsen frukta en sådan reform? Det är ingen djärv gissning att en fortlöpande, kritisk övervakning av tvångsmedelsanvändningen skulle visa att dess praktiska effekt är begränsad.
När människor får klart för sig att brottsbekämpning bara i liten utsträckning är en fråga om högteknologiska knep borde stödet för bodströmsk politik rämna.
ANDERS R OLSSON författare och frilansjournalist
Det finns inga kommentarer på artikeln än.
Bli först att kommentera den!
Kommentarer på artiklar kan göras inom 72 h efter publicering.
Sedan 1884 | På webben sedan 1995 Chefredaktör och VD SvD Nya MedierBo Hedin Ansvarig utgivareBo Hedin Nyhetschef SvD.seJonas Elgh Post SE-105 17 Stockholm Besök Mäster Samuelsgatan 56 Telefon +46 8 13 50 00
Tipsa en vän
Skriv ut sidan
Kommentera
Mest läst nu
