Nu har Högsta domstolen sagt sitt. Anna Lindhs mördare fick inte vård utan livstids fängelse. Mycket har sagts och skrivits, under och efter den rättsliga processen, om hur psykisk (o)hälsa kan definieras och vilka konsekvenser det bör ha för den straffande verksamheten att gärningsmannen var (och är) psykiskt störd. Även om kanske majoriteten av svenska folket känner sig tillfreds med att Anna Lindhs baneman fått lagens strängaste straff finns förmodligen också hos många en stark känsla av att vi här har ett mycket stort olöst problem. Fler och fler, inte minst unga, människor har psykiska problem. De har ofta svårt att nå fram till den psykiatriska vården. Kontakterna med läkare blir sporadiska och består inte sällan mest i att de får lugnande medicin utskriven. Rohypnol och annan psykofarmaka finns alltför ofta med i bilden vid grova våldsbrott. Effekterna av dessa läkemedel blandade med alkohol är väl kända. Det som möjligen fanns av förmåga till inlevelse i andras situation försvinner och irrationella utbrott av våld är ett alltför vanligt mönster.
Men en person som begått ett så allvarligt brott som ett mord ska väl inte slippa undan med vård? Vård är ju något allt mer svåruppnåeligt i vårt samhälle. Vi står i vårdköer under många stadier i livet, och många vårdbehövande förmenas den vård de så väl behöver - och har förtjänat. Kanske är det sådana tankar som påverkar "det allmänna rättsmedvetandet" när en psyksjuk mördare står inför rätta.
Här anar jag ordets makt över tanken. Ordet vård ger helt fel associationer i det här sammanhanget. Alternativet till inlåsning i fängelse är behandling. En behandling mot den störning som - ofta tillsammans med droger - lett till våldshandlingen. Om frågan ställs: ska denne farlige person behandlas mot sin farlighet, eller ska han låsas in och om en tid släppas ut obehandlad? - vad säger då den allmänna opinionen? Opinionen utmanades nyligen i ett förslag av undertecknad och före detta rikspolischefen Björn Eriksson (i DN (27/11) att vi alla ska lämna våra genetiska fingeravtryck i ett register. "Storebror ser dig!" "Övervakarsamhället är här!" hördes snabbt varningsropen, på ledarsidor och i tv-soffor.
Också här mår diskussionen väl av att ordvalet genomlyses. Övervakning må uppfattas som ett intrång i integriteten. Avlyssning, kameror som noterar var man är och vad man gör. Brottsutredning - det är något annat. Att leta spår på en plats där ett brott har begåtts, att samla fingeravtryck, blod, sperma. Att analysera det funna. Att begära att en sökning görs i ett fingeravtrycksregister - "vanligt" eller genetiskt - för att klarlägga från vem blodet eller sperman kommer. Att därmed kunna avföra oskyldiga från utredningen. Att kunna spåra en försvunnen människa. Men också att kunna fånga in en våldtäktsman eller en mördare. Innan han hunnit begå fler brott. Vem vill förhindra det?
Förresten: Storebror - vilket märkligt ordval, särskilt om avsikten är att ge oss kvinnor kalla kårar av obehag. Kvinnor och barn vill inget hellre än att Storebror ska se när vi hotas av faror av olika slag. På väg hem från tunnelbanan efter den sena bion, i svarttaxin som kör iväg någonstans dit vi inte bett att få bli körda. Orwell får vänta!
Madeleine Leijonhufvud är professor i straffrätt vid Stockholms universitet.
MADELEINE LEIJONHUFVUD professor i straffrätt vid Stockholms universitet
kultur@svd.se
Sedan 1884 | På webben sedan 1995 Ansvarig utgivare, Chefredaktör Chef Nya Medier Post SE-105 17 Stockholm Besök Mäster Samuelsgatan 56 Telefon +46 8 13 50 00
