Är det rätt att ta andras egendom? Det är för oss kärnfrågan i debatten om upphovsrätt. De flesta rättstänkande svarar nej.
Som moderater försvarar vi äganderätten, inte bara när det gäller materiell egendom utan också immateriella rättigheter.
Hittills har de senare varit skyddade av till exempel patenträtt och upphovsrätt.
Men för de politiska krafter som vill avskaffa upphovsrätten – konstnärens/uppfinnarens rätt att bestämma över användningen av det skapade och frukterna av dess spridning – har utvecklingen av ett visst verktyg, internet, gjort det möjligt att sudda till den principiella diskussionen.
Teknikens landvinningar används som ursäkt för att komma runt grundfrågan: vems är egendomen? Vem har rätt att bestämma över dess användning?
Så länge det är fråga om mer handfasta ting som böcker i butiken, en dvd i ett ställ eller ett biobesök är de flesta överens om att göra rätt för sig genom att betala. Vi som står för det är inte beredda att acceptera brott bara för att verktyg finns.
Vi förvånas därför över att några riksdagskolleger i flera partier, inklusive vårt eget, inte kan hålla isär principfrågan om upphovsrätten från andra nog så viktiga frågor om hur teknikutvecklingen ska kunna förenas med gällande upphovsrättsskydd och integritetsskydd.
När man med hänvisning till det fantastiska tekniksprånget påstår att upphovsrätten ”förlorat sin legitimitet och saknar förutsättningar att fungera” (Expressen 8/1) skapar det en oklar bild av hur vårt parti förhåller sig till kulturskaparnas rättmätiga krav på kontroll över sina verk.
Det är ett synsätt som vi som arbetar för ett stärkt skydd och samtidigt utveckling av den lagliga spridningen via nätets betalsajter inte kan dela.
Det finns förvisso anledning att föra en debatt om vilka sanktioner som är rimliga mot brott på internet, vare sig det gäller upphovsrätten eller yttrandefrihetsgrundlagarna. Ingripandena ska givetvis vara proportionerliga.
Skyddet för den enskildes integritet är en central del av analysen på detta problemområde i likhet med regelverket för signalspaning eller buggning, för att ta två andra aktuella fall i riksdagen.
Men den debatten måste vara mer nyanserad än beskyllningar om polisstatens snara införande; man bör dessutom inte blanda ihop sin rädsla för övervakningssamhället med en grumlig syn på den grundläggande ägandefrågan.
I normal ordning kommer vi under det kommande året att diskutera integritetsproblemen i samband med behandlingen av olika utredningar och eventuella förslag till ny lagstiftning om skärpta sanktioner.
I väntan på beredningen i justitiedepartementet har vi svårt att förstå varför företrädare för allianspartier plötsligt torgför det krav om upphovsrättens avskaffande som tidigare formulerats av extremgrupper som inte dragit sig för att utmåla upphovsrättens vänner som teknikfientliga integritetskränkare.
Men vi är fullt kapabla att hålla flera idéer i huvudet samtidigt, att balansera behovet av fortsatt teknikutveckling med rättsstatliga principer till skydd för upphovsrätt och verkningsfulla sanktioner mot den organiserade brottslighet som ytterst hotar den kulturella skapandeprocessen. Det handlar inte om att ”jaga tonåringar”.
Sanningen är att Sverige ligger efter i kampen mot nätpiraterna. I Norden och allt fler EU-länder skärps lagstiftningen till skydd för upphovsrätten. De är inga efterblivna polisstater utan kultur- och kunskapsnationer, ofta borgerligt styrda, som i god liberal anda värnar den intellektuella äganderätten.
Det borde vi också göra i stället för att utropa oss till frihamn för pirater genom att ”erbjuda internetanvändare världen över den informationsfrihet som de förvägras i sina hemländer” (Expressen 3/1).
MATS JOHANSSON
HANS WALLMARK
CECILIA MAGNUSSON
OLOF LAVESSON
TOMAS TOBÉ
LARS HJÄLMERED
INGE GARSTEDT
STEN NORDIN
HANS ROTHENBERG
riksdagsledamöter (m)
