Mer om Hamnö

 

En medeltida klostermiljö i ytterskärgården

Hamnö på Kökar är en av de märkligaste platserna i den åländska skärgården. På en bergig, drygt en kilometer lång ö finns omfattande lämningar av medeltida aktiviteter, helt unika för en maritim miljö. Det strategiska läget på gränsen mellan Östersjön och Skärgårdshavet har gjort att sjöfaranden under århundraden nyttjat denna skyddade hamn invid viktiga farleder. Sjöfarten blev i sin tur grunden till såväl kyrka som kloster, och Hamnö blev småningom ett centrum för kyrkligt och kulturellt liv i skärgården. Verksamheten kan spåras tillbaka till tidig medeltid, men fick sin höjdpunkt under 1400-talet under franciskanernas ledning.
Hamnös betydelse ökas ytterligare av de senaste årens utgrävningar, vars rika fynd helt har förändrat vår syn på medeltiden i denna del av Östersjön. Men grävningarna berör inte enbart medeltiden, de har även gett unika inblickar i livet på en utskärsprästgård under Stormaktstiden, dvs tiden efter Reformationen då det forna klostret reducerats till en enkel kapellkyrka med tillhörande kapellansboställe.
Idag har Hamnö fortfarande kvar sin ursprungliga betydelse; dagens kyrka finns kvar på norra delen av ön, och på andra sidan sundet finns hamnen för den moderna sjötrafiken. Båda vittnar om en kontinuerlig utveckling av andligt och världsligt liv, som har sina rötter närmare 800 år tillbaka i tiden. Lägg till detta en vacker och ovanlig natur och Hamnö blir en alldeles speciell upplevelse i ytterskärgården.


Medeltida farleder

Första gången namnet Kökar nämns i källorna är i det kända och omdiskuterade danska Itinerariet, en handskrift från slutet av 1200-talet som beskriver segelleden mellan Danmark och Estland. Farleden var avsedd för mindre fartyg och roddskepp, och gick upp längs svenska ostkusten, genom Åland, förbi Hangö och över till Reval/Tallinn. För Ålands del nämns tre namn; Lemböte, Föglö och Kökar - Thiyckækarl. Farledens exakta sträckning är inte känd, men man kan förmoda att den från Kyrksundet i Föglö gick rakt över till Hamnö, och därifrån vidare österut. Det faktum att Kökar omnämns visar i varje fall att området redan då var känt bland de sjöfarande.
Då större fartyg togs i bruk under 1300-och 1400-talen började man segla mer på öppet vatten. Viktig blev då istället en farled som från Östersjön kommer upp på västra sidan av Kökar, rundar Hamnö och fortsätter mot Åbo. Kökarfjärden utgör en av bästa inseglingsrännorna i hela Skärgårdshavet, med ett konstant djup på över 100 m. Här kunde alla typer av fartyg segla in i den i övrigt mycket svårnavigerade skärgården. Efter medeltidens slut förlorade farleden i betydelse och ersattes snart av Utöleden på östra sidan av Kökar.
Hamnö låg alltså mitt i en skärningspunkt, nära infarten från Östersjön men ändå med ett skyddat läge och en bra hamn med tillgång till färskvattenkällor uppe på land. Lämningar av ett sjöfararkapell och två hamnanläggningar vittnar direkt om kopplingen till sjöfart och seglation. Detta understryks ytterligare av flera platsnamn runtom ön; t ex Farshamn, Kummelskär, Båtkläppen, Broholmen - och inte minst Hamnö självt.

Kökar och fisket
Kökar torde ha fått sin bofasta befolkning först i början av medeltiden. Utgående från beskattningen fanns ca 13 gårdar vid slutet av 1200-talet. Därefter ökade befolkningen snabbt och i början av 1500-talet var man uppe i 60 små gårdar fördelade på fem byar; Karlby, Överboda, Finnö, Hellsö och Österbygge. Basnäringen var fiske, kombinerat med jakt och viss boskapskötsel. Fisket bedrevs dels inomskärs (gädda, aborre och flundra), dels vid fiskelägen i det yttersta havsbandet; Kökars Ören, Långskär, Fölskär och Jusskär (torsk och strömming).
Störst och viktigast var dock Mörskär som lockade fiskare från hela Skärgårdshavet, kanske även från svenska sidan. Detta fiskeläge går sannolikt mycket långt tillbaka, men direkta räkenskaper finns först från år 1537 framåt, då Kronan började beskatta alla deltagande båtar. Fisket bedrevs under två perioder varje år, dels från pingst till Olofsmäss (29/7), dels från Olofsmäss till Mikaelimäss (29/9). Huvudfångsten utgjordes av torsk som fångades med krok och snöre.
Enligt räkenskaperna samlades hundratals fiskebåtar runt Mörskär varje gång - totalt 6.000 båtlag bara under åren 1543-69. Högsta antalet noterades år 1549, då 148 båtlag beskattades för sommarfisket och hela 296 för höstfisket - beräknat på 3-4 man per båt skulle det i det sistnämnda fallet innebära 1.000 enskilda fiskare. Kronans skattefisk utgjordes under samma kvartssekel av 258.000 torkade torskar och 25.000 kg saltad torsk. De totala fångsterna vid Mörskär är okända, men måste ha varit mycket betydande, med ekonomisk betydelse för hela Skärgårdshavet.

Franciskanerna och havet
Franciskanerorden grundades i Italien år 1223, utgående från de regler Franciskus av Assisi (1182-1226) gav sina första anhängare. Orden fick snabb spridning över Europa, och de första ordenshusen i Norden grundades år 1232 (Ribe) och 1233 (Visby). Etableringen på svenska fastlandet följde under andra hälften av 1200-talet. I den östra rikshalvan gick det dock långsammare, de tre finska konventen är troligen alla grundade under 1400-talet; Viborg före 1403, Raumo före 1449 och Kökar före 1472.
"Gråbröderna" som tillsammans med dominikanerna räknades till tiggarmunkarna, var en internationell organisation med en mycket hierarkisk uppbyggnad. Högst upp fanns generalministern i Rom, som under sig hade ett Europa indelat i provinser, kustodier och enskilda ordenshus eller konvent. De nordiska länderna bildade från år 1239 en egen provins, Dacia, som i slutskedet omfattade 48 munkkonvent.
Normalt grundade franciskanerna sina konvent uteslutande i de dåtida städerna, då hela verksamheten byggde på att det fanns mycket människor i närområdet. Inom den nordiska provinsen märks dock ett uttalat intresse för havet, sjöfarten och de stora fiskelägena, t ex sillmarknaderna i Skanör och Falsterbo där det samlades mycket folk under korta, men intesiva fiskesäsonger. Det är i detta sammanhang man skall se brödernas etablering på det avlägsna Kökar i ytterskärgården.
franciskanerna till Kökar redan under 1300-talet, eventuellt ännu tidigare. Från början var det säkert bara fråga om säsongsverksamhet knuten till fisket och seglationen, men under slutet av århundradet tycks bosättningen ha blivit mer permanent. Orsaken till att man slog sig ned just på Hamnö måste ligga i öns betydelse som hamn, och att det tidigt fanns ett sjöfararkapell här ute. När fisket och sjöfarten vid mitten av 1400-talet alltmer växte i omfattning var det slutligen motiverat att grunda ett regelrätt konvent.

Kiökars klöster
Troligen kom de första franciskanerna till Kökar redan under 1300-talet, eventuellt ännu tidigare. Från början var det säkert bara fråga om säsongsverksamhet knuten till fisket och seglationen, men under slutet av århundradet tycks bosättningen ha blivit mer permanent. Orsaken till att man slog sig ned just på Hamnö måste ligga i öns betydelse som hamn, och att det tidigt fanns ett sjöfararkapell här ute. När fisket och sjöfarten vid mitten av 1400-talet alltmer växte i omfattning var det slutligen motiverat att grunda ett regelrätt konvent.
Kökars kloster - Conuentu Tiokkakarlensis - omnämns första gången år 1472, men tycks då redan ha fungerat en längre tid. Sannolikt invigdes det någon gång under 1450-talet. Tyvärr är de skriftliga dokumenten ytterst fåtaliga, och utgörs egentligen bara av korta notiser och testamenten. Intressant är en uppgift från år 1484 där det talas om "Kiökars klöster", dvs man använde redan då samma benämning som idag.
Trots sitt relativt anspråkslösa yttre var det fråga om ett fullvärdigt konvent med alla konstitutionella rättigheter och skyldigheter. Egentligen skulle franciskanerna inte få besitta fast egendom, men trots det ägde klostret hela Hamnö, en tredjedel av Överboda by och en femte del av Finnö, tillsammans mark som motsvarade fem små kökarhemman. Därtill ägde man en del öar, en vattenkvarn, sex enskilda notvarp samt del i en strömmingsnot. Det är dock osäkert om bröderna själva brukade mark och vatten, snarare sköttes sådant av lekbröder eller var arrenderat åt landbönder.

Bröderna

I ledningen för varje konvent fanns en gardian och en vicegardian. Under dem stod bröderna som dels var ordinarie präster med rätt att avhöra bikt och ge avlösning, dels lekbröder som skötte vardagssysslorna. I vissa fall tycks även utomstående ha vistas i konventen, där de mot betalning fått mat och husrum för de sista åren av sin levnad.
Nya medlemmar rekryterades normalt inom den egna provinsen - dvs i Norden var bröderna vanliga nordbor. De som ville inträda fick börja som noviser för att se om klosterlivet passade dem. Om de efter ett års tid fortfarande var intresserade fick de avlägga de tre klosterlöftena om lydnad, fattigdom och kyskhet, och hade därmed vigt sina liv åt Orden.
Det är okänt hur många bröder som verkade på Kökar, och endast några få - delvis osäkra - namn har bevarats. Helt säker är Ericus Olaui (Erik Olofsson) från Södermanland, som en tid var gardian i Kökar, men senare verkade som lector vid konventet i Stockholm där han avled år 1472. Troligen kan man även knyta teologie doktor Stephanus Laurentii (Staffan Larsson) till Kökar. Efter att ha varit gardian i Viborg, verkade han åren 1478-93 som minister över hela den nordiska provinsen. Vid sin död år 1496 i danska Viborg, fördes han till Kökar och begravdes i klosterkyrkan. Valet av begravningsort tyder på kopplingar till skärgården och eventuellt var han född på Kökar. En lokal sägen, nedtecknad ca 100 år efter klostrets upplösning, omtalar slutligen en "helige Peer Diekne", som skall ha varit den som grundade klostret. Även han sägs ha begravts i klosterkyrkan

Verksamheten

De prästvigda brödernas huvuduppgift var att ägna sig åt själavård och apostolat ute bland folk, det vill säga att predika, läsa mässa, höra bikt och utdela sakrament. Detta skedde under årliga terminsvandringar, där bröderna vanligen reste två och två. Dessvärre är nästan ingenting känt om hur dessa terminer gick till i Norden, det enda konkreta är att Gustav Vasa år 1527 begränsar dem till fem veckor kring Olofsmäss (29 juli) och lika länge kring Kyndelsmäss (2 februari). För Kökars del måste åtminstone sommarterminerna ha inneburit resor runt i skärgården, till de många fiskelägena och bylanden. Utgående från 1500-talets dopnamn i skärgårdssocknarna tycks verksamhetsområdet ha omfattat hela Åland och stora delar av Skärgårdshavet, med Korpo, Nagu, Pargas och eventuellt Kimito och Hitis.
För de hemmavarande bröderna fanns en noga inrutad vardag. Tidegärden, den dagliga gudstjänsten med växelsånger och hymner, började klockan 3 på morgonen med Ottesången, och fortsatte var tredje timme fram till midnatt då man avslutade med Nocturnum. På de många helg- och helgondagarna firades utvidgade mässor och ibland också större fester. Dessutom hölls minnesmässor för avlidna som betalat för att årligen bli ihågkomna. I brödernas interna utbildningen ingick dessutom sång-, läs- och predikoövningar, samt enskilda studier.
Kökars kloster kan dock ha haft ytterligare funktioner. Då det inte fanns någon annan kyrka på Kökar måste bröderna även ha handhaft ortsbornas kyrkliga liv i övrigt, speciellt ifråga om dop, vigslar och begravningar. Farlederna i området gör det också troligt att de verkade bland sjöfarande och resande i hamnen.

Byggnader, gravar  och fynd
De nya utgrävningar har blottlagt ett flertal stora byggnadslämningar, dels på själva klosterområdet, dels utanför. Resultatet är att Hamnös byggnadshistoria förefaller mycket mer komplex än man tidigare anat. Sjöfararkapellet, två grupper av bostadbyggnader samt klosterkyrkan tycks vara betydligt äldre än själva konventet. Detta kan betyda att det redan fanns en annan verksamhet på Hamnö när franciskanerna kom hit - en verksamhet som på något vis bidrog till att klostret uppfördes just här. De svåra problemen kring tolkning och datering är fortfarande inte helt lösta.

Sjöfararkapellet

På den sk Kappalskatan på södra delen av Hamnö, finns grunden till en liten träbyggnad på 5x7 m, omgiven av en nästan meterhög bogårdsmur på 19x24 m. Muren har tydliga öppningar mot väster, norr och öster, ned mot möjliga hamnlägen. Sannolikt är detta resterna av ett litet sjöfararkapell, uppfört i anslutning till Itinerarieleden.
Resultaten av undersökningen 1993 visade på en ganska avancerad byggnad. Syllstenarna har varit murade, eller åtminstone kalkslagna, och taket har haft taktegel av munk-nunnatyp. Mest anmärkningsvärt är dock att det i öster funnits ett fönster med glasmålningar; här påträffades små bitar av blått, rött och genomskinligt glas, tillika med bitar av blyspröjs. Dessvärre fanns inga mynt eller andra daterande fynd, men däremot kol och ben som längre fram kommer att dateras. Några mindre provschakt öppnades också utanför grunden för att spåra eventuella gravar, men inga fynd gjordes.
Tegeltak och glasmålningsfönster är inte något man förväntar sig finna på ett enkelt sjöfararkapell från 1200-talet. Sådana dyrbarheter tyder snarare på att kapellet haft en viktig funktion långt fram i medeltiden. Kanske får det ses som en föregångare till stenkyrkan på norra delen av ön, eller möjligen har båda under något skede fungerat parallellt. På senare tid har det också framlagts teorier om att det var franciskanerna själva som uppförde och skötte kapell av den här typen invid viktiga farleder.

Klosterkyrkan

När det gäller byggnader intar ändå klosterkyrkan den centrala platsen. Denna stora gråstenskyrka, vars grundmurar delvis ligger under den nuvarande kyrkan, bestod av ett rektangulärt långhus med ett smalare rakt kor och sakristia i öster, och ett kraftigt rektangulärt torn i väster. Den totala längden var 34 m och största bredden 14 m. Kyrkan hade sju fönster, varav åtminstone korfönstret var försett med glasmålningar i masverk av kalksten. Därtill fanns fyra dörröppningar plus en stor öppning mellan långhus och torn. Taket hade enkupiga taktegel av munk- och nunnatyp.
Den östra delen av koret har undersökts. Fynden utgjordes av både medeltida och yngre gravar, samt ett flertal mynt där det äldsta är en brakteat från 1370-80. Dateringar av murbruk och skelettdelar har givit slutet av 1300-talet och början av 1400-talet som resultat. Vid den östra väggen fanns dessutom grunden till ett efterreformatoriskt altare. På kyrkogården utanför södra väggen påträffades ytterligare 21 gravar, med en koncentration invid tröskeln till korportalen. I sakristian påträffades bland annat en vacker griffel,några brakteater, samt blå och röda bitar ur glasmålningsfönster.
Tornet i väster tycks däremot ha tillhört ett något senare skede, då det inte varit i förband med långhusgaveln. Detta understryks av äldre gravar som påträffades under själva tornmuren. Högre upp påträffades välbevarade skelett, framförallt av barn, som efter tornets tillkomst blivit begravda under golvet. Dateringar av kol, skelettdelar och murbruk pekar mot första hälften av 1400-talet. Endast ett medeltida mynt påträffades, en svensk S-brakteat från samma tid.
Sammantaget uppvisar kyrkans grundplan märkligt nog inga som helst drag av franciskans byggnadstradition, snarare tyder den på att kyrkan ursprungligen uppförts som en vanlig sockenkyrka, kanske under slutet av 1300-talet, och att den först under 1400-talet övertagits av franciskanerna.

Refektoriet

Norr om kyrkan och klostergården fanns en lång träbyggnad på 18x8 m innehållande klostrets kök och refektorium (matsal). Invändigt påträffades flera spisar och bitar av gröna kakelugnskakel. Speciellt intressant är grunden till en hypokaust (varmluftsugn) nedgrävd under golvet i matsalen. Bland fynden märks ca 30 svenska och baltiska mynt från klostrets verksamhetstid, dvs från mitten av 1400-talet fram till början av 1500-talet. Murbruksdateringar antyder emellertid också något slag av äldre byggnadsverksamhet på platsen, kanske redan under 1300-talet.
Under medeltidens slutskede förlängdes refektoriet österut, samtidigt som man byggde en liten stenkällare några meter utanför det nordöstra hörnet. Dess funktion är tillsvidare osäker, men byggnadsättet antyder att det stått en mindre träbyggnad ovanpå.
Från slutet av 1500-talet användes byggnaden som kapellansboställe, och om- och nybyggdes därvid i flera etapper. Under hela tiden har allt matavfall och avskräde kastats utanför den norra väggen, och där småningom bildat en synnerligen omfattande sophög. Högen har givit förvånansvärt många fynd; keramik, glas, redskap, mynt och mängder av ben och fiskfjäll, allt från 1400-tal i botten till 1700-tal i ytan. När jordlagren rördes om växte det dessutom upp stora bestånd av bolmört, som är en ytterst giftig läkemedelsväxt innehållande smärtstillande och hallucinogena ämnen, och vars frön kan överleva århundraden i marken.

Klosterkällaren / Franciskuskapellet

I väster är Refektoriet ihopbyggt med en förrådsbyggnad, den sk Klosterkällaren som utvändigt mäter 6x6 m. Invändigt fanns ett tunnvalv av natursten med två gluggar mot söder. Enligt en notis från 1661 skall den ursprungligen ha uppförts som en källarstuga med en mindre byggnad ovanpå. Prästgården underhöll källaren fram till mitten av 1800-talet, då den fick förfalla. Efter undersökningen 1974 byggdes det nuvarande skyddstaket, vilket 1979 invigdes till Franciskuskapellet med den dubbla funktionen av kyrkorum och museum. Sommartid finns här en utställning med texter, bilder och fynd om klostrets historia och de senaste utgrävningarna.

Medeltida gravar

Utanför kyrkans nordvägg - dvs inne på den forna klostergården - påträffades 1987 en medeltida begravningsplats omfattande drygt 40 individer. Här fanns 22 vuxna män, 7 vuxna kvinnor, samt 12 barn, som alla låg tätt invid och delvis på varandra.
Gravplatsen tycks ha använts under relativt lång tid, vilket stöds av fem skelettdateringar; tre av dem har begravts under 1400-talet, de två andra redan under 1300-talet.
De antropologiska undersökningarna har visat att medelåldern för hela populationen bara varit drygt 23 år. Ser man enbart till de vuxna har majoriteten dött mellan 25-35 års ålder, endast två män har blivit över 50 år gamla. Ifråga om kroppslängd har män och kvinnor varit ca 170 cm respektive 161 cm långa, vilket stämmer ganska väl överens med mätningar på den åländska skärgårdsbefolkningen i början av 1900-talet. Även vissa andra drag tyder på en hemort i skärgården. De flesta av de äldre uppvisade förslitningsskador och sjukdomar, speciellt i ryggraden, några tycks även ha haft skelettuberkulos. Flertalet hade också tandskador, framförallt nedsliten emalj, men det förekom även en del karies - som i två fall lett till svåra inflammationer i käkbenet.
Som helhet är gravplatsen ganska märklig. De yngre gravarna kan eventuellt ha hört ihop med klostret i och med att de ligger på klostergården. Möjligen sysslade bröderna med något slags sjukvård och tog om hand sjuka och barn som sedan fick vila på en särskild plats. De äldre gravarna måste däremot ha tillkommit före klostrets tid, och är därmed svårförklarliga då man normalt alltid undvek en sockenkyrkas nordsida.
De finaste gravplatserna fanns av tradition inne i kyrkan, och som nämnts påträffades en del gravar både i koret och tornet, gravar måste även finnas i det ännu oundersökta långhuset. Gravarna utanför koret hörde till den ordinarie kyrkogården som - liksom idag - fanns på södra och västra sidan av kyrkan. Inberäknat några efterreformatoriska begravningar har nästan 100 skelett påträffats och undersökts, och därefter återbegravts.

Fynden

Utgrävningarna har givit ett rikligt fyndmaterial som berättar mycket om livet vid klostret. Till de viktigaste hör en sigillstamp i brons med texten "Sigillum Conventus Tiockarlensis", dvs Kökars kloster sigill, samt en bild på Sta Anna självtredje. Vidare kuppa och skaft till en nattvardskalk som överlevde Gustav Vasas konfiskeringar - och som på 1800-talet placerades högst uppe i spiran till klockstapeln - samt inte minst 47 identifierade silvermynt från perioden 1370-1520. Av dem är 32 från Sverige, 9 från Balticum, 4 från Danmark samt ett vardera från Gotland och Tyskland.
Även keramiken är ganska rikligt representerad med bland annat skärvor av ett tiotal stengodskrus från Tyskland, och en nästan komplett trefotsgryta i rödgods. Bland mer ovanliga föremål märks ett förgyllt hängkrucifix, olika fingerringar i brons och silver, samt flera påkostade bordsknivar med skaft prydda av ben och brons. Klostrets försvunna bibliotek och arkiv har gett några svaga återspeglingar i form av ett bokhörn i brons från Stockholm och tidigt 1500-tal, och minst sex grifflar av ben som användes som pennor när man gjorde anteckningar på små vaxtavlor.
Närheten till havet och fisket representeras av ett antal ljuster, torskkrokar och nätbindningsnålar. Stora båtnitar (av samma typ som fanns redan under vikingatiden) visar dessutom att äldre båtar huggits upp och använts till ved. Med tanke på det stora antalet benföremål tycks det även ha förekommit ett viss benhantverk inom klostret, som gett fynd i form av nålar, radbandspärlor, dekorerade beslag och halvfärdiga föremål.
Fynden kompletteras slutligen av en väldig mängd fågel- och fisk- och djurben i ungefär lika proportioner. Hittills har endast en ytterst ringa del av dessa mat- och slaktrester analyserats, men av däggdjuren finns häst, ko, får, get, svin, hund, katt, säl, hare, rådjur och igelkott.

Södra byggnaderna

Drygt 100 m söder om kyrkan finns två större medeltida byggnadskomplex som inte direkt tycks ha hört ihop med klosteranläggningen. Båda går tillbaka åtminstone till 1300-talet, men har troligen fungerat fram till medeltidens slut.

Södra huset
Södra huset är arbetsnamnet på grunden till ett 25 m långt boningshus i trä, som haft en stenkällare mot den östra gaveln och en lika stor bod eller uthus mot den västra. Bostadsdelen, som mäter 18x8 m, är av parstugetyp med åtminstone tre rum och två eldstäder. Taket har varit belagt med munk-nunnategel av samma typ som på klosterbyggnaderna.
De intressantaste fynden utgörs av tre mynt en med spännvidd mellan ca 1370-1450. Dateringar av kol, murbruk och tegel tyder dock på tidigare byggnadsverksamhet, kanske redan under 1300-talets början. Byggnadens funktion är inte helt klarlagd, men en koppling till franciskanskanerna är ändå trolig. Kanske var det ursprungligen ett terminarhus, dvs en säsongsutnyttjad byggnad som bröderna använde innan man hade grundat ett regelrätt konvent.
Strax söder om huset påträffades en nästan meterdjup brunn med stensatta väggar och botten, i anslutning till en källåder. Ca 20 m längre västerut finns slutligen grunden till ytterligare en byggnad, i detta fall minst 21 m lång. Denna har ännu inte blivit undersökt, men grundens konstruktion tyder på en ganska enkel träbyggnad med en stor eldstad i mitten.

Sydöstra komplexet

Ett stycke österut finns den andra gruppen hus på en 600 m² terrass, kallad Sydöstra komplexet. Störst är grunden till en träbyggnad av parstugetyp på 17x6 m där boningsrummen på var sida om en genomgående farstu har haft eldstäder i de inre hörnen. Bland fynden märks en fingerring i brons, ett bultlås, medeltida keramik, glas osv. I byggnaden påträffades endast ett mynt, slaget för Tyska orden i Preussen runt år 1410.
I terrassens sydöstra hörn låg resterna av en liten smedja på 3x4 m, med spår av livlig smidesverksamhet; här fanns drygt 60 kg smidesslagg, samt enstaka knivar och halvfärdiga produkter. I närheten påträffades även några märkliga fynd; ett hästskoformat bronsspänne från korstågstiden (1050-1150), en stridsyxa av ålderdomlig typ med utsvängda eggar, samt tre armborstpilspetsar från senmedeltiden. Dateringar på smideskol från smedjan har givit 1300-tal och tidigt 1400-tal som resultat.
Sammantaget ger Sydöstra komplexet en något annorlunda bild än de övriga anläggningarna, t ex smedjan med vapendetaljer som knappast kan sättas i samband med franciskanerna. Eventuellt betyder detta en verksamhet med militära förtecken, kanske en Kronans vaktpostering som anlagts i tiden före klostrets grundläggning.


Hamnar
Med tanke på namnet Hamnö är det däremot inte så märkligt att det även finns rester av två direkta hamnanläggningar med kajkonstruktioner. Dessa är inte ännu inte undersökta, men läget gör att de kan sättas i samband med medeltida aktiviteter. Den västra, Modermagen, som möjligen kan knytas till sjöfararkapellet i närheten, består av grunden till någon slags kaj inne i en lagun skyddad av en vågbrytare.
Den andra, Munkbron, ligger i viken sydöst om klostret och består av en låg 30 m lång stenvall med en vinkel i den inre änden. Enligt den lokala traditionen är detta klostrets hamn, och stenvallen kan tolkas som fyllningen i utrasade brokistor. Storleken på bryggan eller kajen antyder dock att den inte bara kan ha varit avsedd för klostrets interna behov. Det vore frestande att sätta anläggningen i samband med Sydöstra komplexet och eventuell militär verksamhet i området.

Upplösningen
Gustav Vasas trontillträde 1523 innebar början på Reformationen i Sverige-Finland. Kungen lyckades helt bryta den katolska kyrkans teologiska, ekonomiska och politiska inflytande, för att istället stärka kungamaktens och sin egen ställning. På Kökar märktes den nya politiken redan år 1526 då de tre finska franciskanerklostren - däribland "Tiockarna" - skiljdes från Ordens minister, och ställas under en titulärbiskop Vincentius. Dråpslaget kom dock följande år då man vid riksdagen i Västerås beslöt om konfiskering av alla  klosteregendomar i riket.
På Kökar tycks bröderna ha varit kvar ännu i mitten av 1530-talet, men nu skedde den definitiva upplösningen. År 1536 konfiskerades klostrets silver på tillsamman ca 1,1 kg, däribland tre nattvardskalkar med paténer (ytterligare tre blev dock kvar). År 1539 indrogs även klostrets markområden, vilka sedan utarrenderades som bete. I och med detta måste verksamhetenheten slutgiltigt ha upphört.
Kyrkan och bostadsbyggnaderna fick stå och förfalla, medan bröderna skingrades på okända vägar. En sägen antyder visserligen att några av dem skall ha stannat kvar på Kökar, gift sig och efterlämnat ättlingar, men detta kan förstås aldrig bevisas. Ett eko av deras andliga och kulturella gärning levde i alla fall kvar under hela 1600-talet; vid sina visitationer på Kökar förvånades kontraktsprosten gång på gång över den goda läskunnigheten bland både gammal och ung.

Nya tider

Efter klostrets stängning är förhållandena på Hamnö mycket dunkla. Kökar var nu kapellförsamling under Föglö, men avsaknaden av myntfynd tyder på att anläggningen stod mer eller mindre övergiven i närmare 30 år. Själva kyrkan måste ändå sporadiskt ha varit i bruk för år 1557 omtalas en kapellan som visserligen var bosatt på Föglö, men som arrenderade klosterjorden som bete (troligen "Herr Lars" som 1559 råkade i slagsmål med "Oleff i helsöö"). Först på 1570-talet återkommer mynten och antyder att kapellanen hade bosatt sig i det gamla Refektoriet, eller åtminstone i en byggnad på samma grund.
Livsvillkoren i slutet av århundradet var dock mycket hårda, och det årliga arrendet på två tunnor torsk eller strömming var övermäktigt även för en kapellan. År 1590 gav Johan III tillfällig befrielse åt Ericus Martini, men även senare skulle de två tunnorna vålla stora bekymmer. Först under Gabriel Hamnodius tid (1641-70) stabiliserades förhållandena. Han var samtidigt den förste som på allvar började intressera sig för klostret och dess ruiner, och nedtecknade år 1667 en längre redogörelse utgående från egna mätningar och lokala historier.

Den nuvarande kyrkan
Redan på 1640-talet var den gamla kyrkan en ruin, tornet sägs ha blåst omkull och krossat kyrktaket. Då även valven över långhuset rasade, övergavs klosterkyrkan och istället byggdes år 1645 ett litet träkapell ute på kyrkogården. Efter bara drygt 100 år var även kapellet fallfärdigt och församlingen bestämde sig efter långvariga diskussioner att återuppföra stenkyrkan. Större delen av de gamla murarna revs, och med hjälp av två rikskollekter och en stor donation från Stockholms fiskköpareämbete stod den nya kyrkan äntligen färdig år 1784.
Utseendemässigt har den idag stått oförändrad i drygt 200 år, endast sakristian på norra sidan har tillkommit år 1876. Innvändigt är den största förändringen orgelläktaren och den första orgeln som byggdes 1910-11. Den nuvarande orgeln installerades dock så sent som 1992. Av inventarier kan nämnas föremål från träkapellet; altartavla (1654), krucifix, kyrkskepp, offerbössa samt en pelikan i trä. De flesta övriga inventarier har tillkommit under första halvan av 1800-talet (altartavlan 1803) och på 1980-talet i samband med de första Franciskusfesterna. Mycket viktig är också kuppan till en dopfunt i kalksten av tidig 1200-talstyp, som i något skede skall ha suttit inmurad i väggen i klosterkyrkan.

Prästgården

Som nämnts började kapellanen på 1570-talet använda de gamla klosterbyggnaderna som prästgård. Enligt protokoll från 1640-talet fanns här bagarestuga, gäst- och studerstuga, stolphärbre, källare med källarbod, två fähus, fårhus, pörte, makhus och stall. Under långa tider var dock byggnaderna snarast fallfärdiga, och först efter mycket förhandlande ombyggdes de på 1660-talet. I senare skeden tycks ytterligare bostadsrum ha tillkommit.
De flesta fynden från utgrävningarna härrör i själva verket från just prästgårdstiden, dvs perioden 1570-1750. Det rör sig bland annat om ca 150 mynt (nästan enbart svenska), flera tiotals tusen keramik- och glasbitar, verktyg, fiskeredskap, vapendetaljer, ornament och smycken, samt inte minst väldiga mängder matavfall.
Vid mitten av 1700-talet sker en markant nedgång i fyndmängden, vilket antyder att prästgården flyttats till ny plats. Enstaka fynd från 1700-talets slut härrör troligen från det pågående kyrkbygget. Men även på sin nya plats genomgick prästgården upprepade ombyggnader och förnyelse. På 1920-talet revs den åter och ersattes med en tidigare officersbyggnad som församlingen köpte från det övergivna ryska kustbatteriet på Kalen. År 1966 byggdes den hittils senaste prästgården litet längre österut, under ledning av arkitekt Erik Kråkström. Den gamla byggnaden lämnades kvar och fungerar idag som församlingshem.

Utgrävningar och forskning

Det antikvariska intresset för Kökars kloster har alltid varit stort, och de första - om än kortfattade - historiska redogörelserna skrevs ned redan vid mitten på 1600-talet. Det skulle dock dröja fram till 1860-talet innan man började med rent arkeologiska utgrävningar på Hamnö, men i gengäld var de bland de första i hela Finland. Grävningarna fortsatte på 1920-30-talet, och även senare. De stora undersökningarna inleddes emellertid 1982 och bildar nu ett större tvärvetenskapligt projekt i försöken att klarlägga klostrets bakgrund och betydelse. Speciellt viktiga i detta sammanhang är de naturvetenskapliga dateringsmetoderna 14C och termoluminiscens, som tillsammans med enstaka avgörande fynd ofta är de enda möjligheterna att tolka de olika aktiviterna och byggnadsskedena.

För att möta det stora och livliga intresset kring Hamnö, sker också ett fortgående arbete med att underhålla och skylta de framgrävda anläggningarna. I samarbete med Museibyrån, Kökar församling och Kökar hembygsförening har en kulturstig lagts ut över ön, som dels täcker in de viktigaste lämningarna, dels ger ett tvärsnitt av typisk kökarnatur. En rundvandring startar lämpligen i Franciskuskapellet, där det sommartid finns en utställning med bilder och fynd kring det mytomspunna klostret och de många gåtorna i Hamnös historia.
Kenneth Gustavsson
Ålands Museibyrå