Tirfing 1930, Bandyns sanna "Åshöjdens BK"

Säsongen 1930 var en brytpunkt i Svensk bandy, de "stora" lagen ville ha fler garanterade matcher i SM, helst i serieform. Det gick så långt att sex av dem (AIK, Hammarby, Göta (Stockholm), Sirius, Vesta och Västerås SK) startade en egen serie och avstod att spela i SM för att i stället hinna spela en dubbelserie (10 matcher). Bandyförbundet hade försökt gå storlagen till mötes och SM skulle genomföras som en kombinerad cup och serie, där ett kval skulle ske i utslagningsform och sedan följas av en serie.

Sedan var det dessutom tveksamt hur det skulle gå med bandyturneringen i Nordiska Spelen som skulle hållas i Stockholm, men till sist blev lösningen den att "Sexlagsserien" skulle spela några av sina omgångar som del av Nordiska Spelen för att hinna med sina 10 omgångar. Man diskuterade även att spela i strålkastarljus och en testmatch mellan två AIK-lag gick av stapeln på Stadion. Man provade två olika bollar, en vit (som syntes i luften men inte på isen) och en röd (som syntes på isen men "försvann" i luften), men enligt Idrottsbladet "skulle det bästa nog vara en randig eller rutig boll".

Nu blev inget riktigt som det var tänkt och det var vinterns fel. Fast egentligen kan man inte skylla på den heller, för den blev inte riktigt av, åtminstone inte under december och januari. Till stora SM hade 49 lag anmält sig, men i mitten på januari hade bara ett drygt dussin matcher kunnat spelas så hela 35 lag fanns kvar i turneringen. Halv panik utbröt hos förbundet, först beslöts att elva av de kvarvarande lagen skulle plockas bort och de 24 kvarvarande lagen skulle fortsätta kvalet till SM-serierna. När det inte blev kallare väder beslöt man sig för att spela SM i cupform (färre omgångar) och plockade tillbaka 8 lag så att 32 lag fick plats i 16-delsfinalerna. Vädret fortsatte dock att vara milt och endast två 16-delsfinaler kunde spelas, så förbundet fick lov att plocka ut en vinnare i de resterande matcherna uppe på kansliet så att 16 lag fick plats i åttondelsfinalerna.

Det varma vädret gjorde att Nordiska Spelen ställdes in och man beslöt senare att lägga ner spelen för gott. Detta gav naturligtvis även utbrytarna i Sexlagsserien problem, deras planerade dubbelserie fick göras om till en enkelserie och experimentet såg ut att bli helt misslyckat. Örgryte, som förvisso inte ens deltog i SM, föreslog att man skulle slutspela SM följande vinter om inte matchprogrammet gick att genomföra. En varma vintern gjorde också att AIK kunde spela fotboll mot Sirius på Studenternas en 26:e januari!

Men då äntligen kom vintern! Den 2:e februari kunde samtliga åttondelsfinaler i SM spelas och Sexlagsserien spelade sin första omgång. Av de åtta lag som gick vidare till kvartsfinalerna var det en del väntade lag som IF Linnéa och Djurgårdens IF, men även en del överraskningar, speciellt då SK Tirfing som hade gått en relativt lång väg och nått kvartsfinalen via Gävle IF (5-0), Uppsala IF (7-2) och IF Mode (8-4, Arne Magnusson 5-målsskytt).

Tirfing från Harnäs (Skutskär) var både en ung klubb (bildad 1923) och ett mycket ungt lag, medelåldern var 21 år och lagets äldste spelare var bara 25 år. Einar Ask (se annan klassiker) var även han född i Harnäs och hade förmodligen även han spelat för Tirfing och han inte som liten flyttat till Forsbacka. Många av de som började spela för Tirfing hade tidigare spelat i Skutskärs IF's juniorlag, men fick sedan inte plats i A-laget. Under de första åren räckte Tirfing inte heller till mot de lokala rivalerna Skutskärs IF. 1925 besegrades dock både de och Sandvikens AIK i DM, men till sist så blev Brynäs IF för svåra i finalen (0-3). Sedan följde ett par magra år, men 1928 nådde man åter DM-final (förlust mot Skutskärs IF 3-6) och även året därpå åkte man ut mot Skuskär, både i DM och SM. Mildvintern 1930 föll plötsligt allt på plats för de unga Harnäsgrabbarna...

I SM-kvartsfinalen 1930 lottades Tirfing mot IFK Rättvik som var känt för att spela en vacker bandy och som var det mycket mer rutinerade av de två lagen och klara favoriter, Idrottsbladet tippade en segermarginal på två mål för masarna. Matchen spelades i Gävle under perfekta förhållanden, sol och snö och 1.700 åskådare som inramning. Tirfing överraskade Rättvik genom att starta med en intensiv offensiv och ledde efter sex minuter med 1-0 genom Svante Strandkvist efter nio minuter med 2-0 efter mål av Arne Magnusson. Rättvik hämtade sig sakta från chocköppningen och kunde reducera till 2-1 efter en halvtimmes spel, men endast några minuter senare gjorde Strandkvist 3-1, vilket också var halvtidsresultatet. Andra halvlek kom att domineras av Rättvik, men mitt i pressen slank Magnusson igenom och avgjorde matchen med sitt 4-1 mål. I slutet av matchen friserade Rättvik siffrorna till 4-2, men Tirfings seger var odiskutabel och laget var i seminfinal!

Till semifinalerna nådde förutom Tirfing tre Stockholmslag: Djurgårdens IF, IF Linnéa och Nacka SK, så det var Harnäsgrabbarna som försvarade "Landsortens" färger. Återigen fick man "hemmaplan" i Gävle och mötte nu Nacka SK, även de de ett otippat lag. Runt 2.000 åskådare mötte upp och fick se Tirfings Gunnar Kock såga sig igenom Nackas försvar och göra 1-0 redan efter halvannan minut. Nacka dominerade den första halvleken eftertryckligt, men fick inte hål på Tirfings försvar. I andra halvlek slapp Tirfing ha solen i ögonen och spelbilden vände helt, det verkade bara vara ett lag på plan och målen trillade in för Tirfing, 2-0 (Strandkvist, 55 min), 3-0 (Kock, 60min) och 4-0 (Strandkvist, 80 min) och saken var klar, även om man återigen släppte till ett baklängesmål i 85:e minuten. 4-1 och Tirfing var klara för SM final mot Djurgården på Stockhoms Stadion!

Inför finalen hade det spekulerats att det skulle bli en match mellan Tirfings kedja mot Djurgårdens försvar, men så blev det inte alls. Vädrets makter gjorde sig åter påminda och det blev en kamp mellan 22 bandyspelare och en mesostis som stadionpersonalen slet med att få i spelbart skick. Blidvädret hade slagit till igen och inget glid fanns förutom på en smal remsa utefter Sturevägen. I övrigt var spelarna hänvisade till att promenera och hasa sig fram och se till att inte få alltför mycket jord på klubban. De 3.559 på läktarna fick se "flytande anfall" som oftast "rann ner i marken" och det var svårt att få till ordnat spel. I den 23:e minuten hamnade bollen ute på högerkanten efter kalabalik framför Djurgårdsmålvakten "Björnungen" Johansson. Tirfings Arne Magnusson snappade åt sig bollen och slog in den från minimal vinkel, 1-0. Av den påtänkta Tirfingdominansen blev inget och Tirfing fick bara till tre skott mot mål på hela matchen, istället var det Djurgården som pressade på men Tirfings målvakt Fingal Lager var omutlig. Under andra halvleken var Djurgårsmålvakten i stor sett ensam på sin planhalva, utom vid ett tillfälle, då Magnusson lyfte upp bollen på klubban och sprang (!) mot Djurgårdsmålet, men stoppades av Djurgårdsförsvaret. Hur mycket än Djurgårdarna än försökte så kunde de inte få bollen in bakom Lager utan matchen slutade 1-0 och sensationslaget Tirfing hade gjort en bandybragd vars like vi aldrig får återuppleva.

Det kan förvisso hävdas att de sex bästa lagen inte var med i SM utan spelade i sin sexlagsserie (som inte kunde slutföras), men åtminstonde två av dess lag (Hammabry IF och IK Sirius) var inte av samma klass som de andra och hade förmodligen besegrats enkelt av Tirfing. De andra fyra lagen kunde kanske ha satt käppar i hjulet för Tirfing, men det är långt ifrån säkert att de kunnat stoppa dem. Hur som helst så var detta det sista år som en liten klubb kunde vinna SM efter en enda bra säsong. Från säsongen 1931 och framåt har ju SM avgjorts efter seriespel och då krävs det för det första att laget lyckas kvala in till den högsta serien...

Tirfing var naturligtvis med i den första Allsvenskan, men blev bara fyra i sin grupp efter tre vunna, en oavgjord och en förlust. 1932 åkte laget ur högsta serien efter endast en vinst, 1933 blev de tvåa i divsion 2, 1934 vann de sin div 2 serie och besegrade Holmens IF i det allsvenska kvalet (2-1 & 5-2). 1935 var man alltså tillbaka i bandyns finrum och hamnade sexa, men 1936 blev det åter degradering efter endast en seger. 1937 vann de sin div 2 serie men förlorade mot IK Huge i kvalet. 1938 vann man återigen sin div 2 serie, men eftersom säsongerna 1938 & 1939 spelades som en serie över två år fick man vänta till efter seriesegern 1939 med att ta steget upp i allsvenskan igen. I allsvenskan blev man 1939-40 fyra, 1940-41 fyra och 1941-42 femma, vilket innebar degradering till tvåan och Tirfing återkom aldrig till den högsta serien.

Tirfing efter 1941-42

Tirfings A-lag 1930