Catalinaaffären

En fallstudie av Ingemar Wiklund

Frågor att ta ställning till:

G


VG


MVG

Helhetsöversikt avCatalinaaffären


Vid en flygning över Östersjön på förmiddagen fredagen den 13 juni 1952 försvann ett flygplan av typen DC-3, tillhörande svenska flygvapnet. Det återfanns inte förrän 2003. Flygplanet, som var obeväpnat, hade åtta mans besättning. Efterspaningar efter planet igångsattes omedelbart till sjöss och i luften. Samtidigt kontaktade man både den finska och den sovjetiska regeringen för att få del av de upplysningar som kunde finnas tillgängliga i de två länderna rörande DC-3:ans försvinnande. Från finsk sida meddelades att inga sådana upplysningar fanns, medan man från sovjetiskt håll inte lämnade något svar alls.

Måndagen den 16 juni blev ett av de två Catalinaflygplan som sökte efter DC-3:an och som befann sig över internationellt vatten i Östersjön, anfallet av två sovjetiska jaktflygplan av typen MIG-15. Catalinaflygplanet, som attackerades omkring 25 distansminuter nordväst om Dagö, förföljdes mot väster under fortsatt beskjutning. Trots att det träffades flera gånger lyckades piloten nödlanda. Flygplanet sjönk, men besättningen räddades av ett förbipasserande tyskt fartyg (se bilden på överst).
Den sovjetiska attacken mot det svenska Catalinaflygplanet medförde upprepade diplomatiska notväxlingar  mellan Sverige och Sovjetunionen. Den svenska regeringen ansåg att nedskjutningen var en grov kränkning av det fria luftrummet och en omotiverad våldshandling.
I en not samma dag beskjutningen ägt rum, lämnade den svenska regeringen en skarp protest till sovjetregeringen. Från sovjetiskt håll hävdade man att ett svenskt militärt flygplan kränkt Sovjetunionens territorialgräns vid Dagö den 16 juni och inlade en protest mot denna kränkning. Dessa beskyllningar avvisades av svenska regeringen. Efter detta påstod istället sovjetregeringen att det svenska Catalinaplanet i själva verket befunnit sig över sovjetiskt territorium och att planet öppnat eld mot ett av de sovjetiska jaktflygplanen.

Vid spaningarna efter den försvunna DC-3:an påträffades en sönderskjuten gummilivbåt som kom från flygplanet. Efter att gummilivbåten undersökts av expertis, frågade den svenska regeringen om det svenska flygplanet beskjutits av sovjetiska stridskrafter och, vid sovjetregeringens jakande svar, under vilka omständigheter detta i så fall skett. Till svar meddelade sovjetregeringen att två främmande flygplan den 13 juni kl. 11.10 (svensk tid) kränkt den sovjetiska gränsen från Östersjösidan. Flygplanen, vilkas nationalitet inte hade kunnat fastställas, jagades bort av sovjetiska flygplan.

Sedan en haverikommission, tillsatt av flygvapnet, undersökt omständigheterna vid beskjutningen, överlämnades den 1 juli en ny protest till sovjetregeringen, där det utförligt redogjordes för händelseförloppet då Catalinaflygplanet den 16 juni hade beskjutits över internationellt vatten. Beträffande den svenska DC-3:ans försvinnande den 13 juni, meddelade den svenska regeringen att den kommit till den slutsatsen, att planet beskjutits av sovjetiska militärflygare med påföljd att planet störtat och besättningen omkommit. Den tidigare protesten utsträcktes att avse även DC-3:an.

I den svenska protesten menade man att svenska militärflygplan självfallet hade full frihet att flyga över fritt hav. Svenska regeringen yrkade dessutom att internationell rätt skulle anlitas för att klarlägga fakta och fastställa de rättsliga konsekvenserna av vad som inträffat.
I Sovjetunionen svar behöll man den tidigare sovjetiska versionen av beskjutningen av Catalinaflygplanet. Den svenska protesten mot den sovjetiska beskjutningen av DC-3:an avvisades som falsk. Det sades vidare att Sovjetunionen aldrig bestritt att svenska militära flygplan hade full frihet att flyga över fritt hav. Någon anledning att anlita en internationell domstol fanns inte, eftersom skyddet av Sovjetunionens gränser mot varje intrång både var en rätt och en plikt för Sovjetstatens. Till en början hade den svenska regeringen uppenbarligen hoppats att Catalinaaffären skulle kunna regleras genom förhandlingar mellan Sverige och Sovjetunionen, för att på detta sätt både få skadestånd och försäkringar för framtiden. Då den sovjetiska regeringen avvisade detta försökte den svenska regeringen få Catalinaaffären överlämnad till den internationella domstolen i Haag eller avgjord genom någon annan internationell domstol som länderna kunde enas om. Även detta motsatte sig Sovjetunionen.

I oktober 1952 gav den svenska regeringen ut en så kallad Blå bok, en dossier rörande Catalinaaffären, som överlämnades till FN. Bakgrunden till detta var Sovjetunionens vägran att hänskjuta tvisten till internationell domstol. Blå boken skulle enligt den svenska regeringen vara en "framställning av fakta i saken", så att FN:s medlemsstater och den allmänna opinionen i världen skulle få tillfälle att bilda sig en mening om vad som inträffat i Catalinaaffären.

Blå boken kom i mer än trettio år att vara den enda officiella handling från svenska myndigheter som berättade om DC-3:ans bakgrund, verksamhet och öde. Denna officiella version visar hur de styrande med förvanskning av verkligheten, eller med direkta lögner, försökte förhindra att DC-3:ans verkliga verksamhet kom till offentlighetens kännedom. Man kan utifrån Blå bokens version endast utläsa, att DC-3:an var ett inköpt och ombyggt passagerarflygplan som skulle utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst och boken innehåller endast följande uppgifter om DC-3:an och dess verksamhet:
 

Pressmeddelande från försvarsstaben
fredagen den 13 juni kl. 18.30.
Ett flygplan ur flygvapnet, som skulle utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst, saknas sedan 12-tiden på fredagen.
Flygplanet, som var av typ DC-3, skulle flyga Stockholm-Gotlands sydspets-öster om Gotland-Stockholm. Det startade kl. 09.05 och skulle ha landat kl. 12.30. Enligt flygvapnets bestämmelser skall vid navigeringsflygning av detta slag lägesuppgift sändas per radio var tjugonde minut. Sista lägesuppgiften från flygplanet erhölls kl. 11.08. Därefter uppfattade Hägernäs radio kl. 11.25 ett anrop, som omedelbart besvarades. Flygplanet återkom emellertid icke. Vid lägesangivningen kl. 11.08 befann sig planet på 4.000 meters höjd 47 km öster Fåröns ostspets...
Ombord på flygplanet befann sig åtta man, nämligen föraren fanjunkare A A E Älmeberg, flygsignalisten fanjunkare K G Bladh, färdmekaniker J H Mattson, samt telegrafisterna C E Jonsson, K B Y Book, B I V Svensson, E H Carlsson och B P Nilsson.

Den 13/6 k109.05 startade ett flp Tp 79 från Bromma med ff, fsig (även nav), färdmek och fem telegrafister för att flyga till en brytpunkt 60 km OSO från Gotska Sandön och därifrån direkt flyga till en punkt 80 km ONO från Gotlands sydspets. Från sistnämnda punkt skulle fpl återvända till Bromma. Härvid skulle fpl flyga tillbaka på kontrakurs över förstnämnda brytpunkt 60 km OSO från Gotska Sandön för att längre norrut svänga in mot Bromma. Beordrad flyghöjd var 4000 å 4500 m. Från fpl skulle lägesuppgifter insändas var 20 minut.
Fpl var ett av flygvapnet inköpt passagerarfpl av typ DC-3. Vissa ändringsarbeten utfördes på fpl efter inköpet men dessa modifieringar innefattade inga åtgärder för fpl beväpning. Fpl har sålunda aldrig varit bestyckat.
För radiotrafik med markradiostationer och andra fpl var fpl utrustat med en kortvågs- och två ultrakortvågsanläggningar (kv och uk). För navigering var fpl bl. a utrustat med två flygradiopejlanläggningar men hade däremot ingen radaranläggning...

Efter starten kontrollerades radioförbindelsen på uk mellan fpl och vederbörande markradiostn utan anmärkning. Kl. 09.20 begärdes från fpl på kortvåg, att F 2 navigationsradiofyr skulle startas, vilket också verkställdes. Härefter förekom ingen annan radiotrafik mellan fpl och markradiostn än att från fpl lämnades de lägesuppgifter, som framgår av bilaga A (se sid. 127). Dessa uppgifter lämnades på uk.
Enligt den sista lägesuppgiften, lämnad kl. 11.08, var fpl läge då 42,5 km i bäring 92° från Holmuddens fyr på Fåröns ostspets, dvs. 106 km från närmaste del av den baltiska kusten. Mellan kl. 11.23 och 11.25 mottog F 2 markradio per kortvåg ett snabbt anrop, som upphörde innan det fullföljts och innan fpl givit sin stationssignal. Markradiotelegrafisten uppfattade det som härrörande från fpl ifråga. Upprepade signaler från F 2 markradio besvarades icke. . .

Utdrag ur rapport över undersökning, verkställd av Flygvapnets haverikommission med anledning av med flp typ Tp 79 regnr 79001 från F 8 den 13 juni 1952 inträffat flyghaveri.

I ett telegram till flygvapnet beklagar kung Gustav VI Adolf DC-3: ans tragiska försvinnande.

DC3:an

Två militära DC-3: or tillhörande svenska flygvapnet. Dessa helmetallplan tillverkades i cirka 11.000 exemplar av Douglas Aircraft Company i USA under åren 1937-46 och kom att bli världens vanligaste flygplanstyp. 1951 utrustades två DC-3: or i Sverige med avancerad avlyssningsapparatur för att utföra radarsignalspaning mot Sovjetunionen.

DC-3:an var utrustad med tre stycken sändarmöjligheter:
· Fr II - kortvågssändare och mottagare
· Fr VII - ultrakortvågssändare och mottagare med fyra kanaler
· Fr VIII - ultrakortvågssändare och mottagare med tio kanaler

Förutom dessa radioanläggningar fanns anordningar typ
· Frp III - flygradiopejl
· Radiokompass - typ Bendix för flygradiopejl
· Rebecca - radaranordning, men var vid flygningen den 13:e ej funktionsduglig
· ILS – blindlandningsinstrument
· Inombordstelefon - för besättningens inbördes kommunikation

Kort tid före försvinnandet tog flygflottiljen i Hägernäs (F 2) emot ett kort radioanrop från DC-3:an som plötsligt avbröts innan det fullföljts. Trots att markstationen upprepade gånger sände sin egen anropssignal för att få kontakt med flygplanet, möttes man av kompakt tystnad.
Den officiella "haveriteorins" förespråkare menar att om alla radiosändare, som var placerade på olika platser i planet, skulle kunna slås ut på det sätt som skedde, måste den sovjetiska attacken ha varit av sådan art att DC-3:an demolerats med följd att planet havererat på ett eller annat sätt. Flygplanets personalfördelning var den att längst framme vid förarplatsen var förare och färdmekaniker placerade. Bakom cockpiten var navigatören stationerad, och i planets bakre del uppehöll sig FRA -personalen, och där var även den laboratorie-elektriska signalspaningsutrustningen placerad.
   Genom de anropningsmöjligheter som fanns tillgängliga i relation till personalens placering (där fler än navigatören hade sändningsmöjligheter) var ansvariga överens, att den "plötsliga radiotystnaden" inte kunde tolkas på annat sätt än som bevis på att DC-3:an med stor sannolikhet demolerats under attacken och havererat.
En senare chef för 6:e transportgruppen, som Roger Älmeberg intervjuat i sin bok Flygaren som försvann, är signifikativ för den officiella synen på "Den plötsliga radiotystnaden" (trots att denne inte tror att DC-3:an havererat). I intervjun säger denne bland annat att det märkliga är att radion tystnade på 4000 metes höjd. Det måste till rätt mycket för att slå ut alla sändarmöjligheter samtidigt... Det verkar nästan omöjligt om inte hela planet sköts sönder och samman på en gång.

Från officiellt håll blev "Den plötsliga radiotystnaden" synonymt med haveri på ett eller annat sätt.
Men man har då inte tagit det tekniska faktum i beräkning som visar att DC-3:ans alla radiosändare fick sin elförsörjning utifrån en separat kabel som inte var förbunden med planets övriga elfunktioner. Om denna kabel skadades kunde hela radiosystemet göras funktionsodugligt, men övrig el-utrustning fungera smärtfritt. Detta innebär att den sovjetiska attacken kunde medföra en "plöts lig radiotystnad" utan att detta på minsta sätt behövde inverka på DC-3:ans övriga elsystem eller manöverfunktioner.
Det torde räcka med att kabeln splitterskadades eller utsattes för en vibrationsintensitet av den art som en granatbrisad normalt ger upphov till för att en "plötslig radiotystnad" skulle kunna uppstå.
Därmed kan man i ett indicie-resonemang ej heller åberopa "Den plötsliga radiotystnaden" som en indiciefaktor som styrker en teori om att den svenska DC-3:an skulle havererat med följd att besättningen omkommit.

Catalinaplanet

Då ryska jaktplan anfallit och skjutit ned Catalinaflygplanet, hade detta befunnit sig ungefär 25 distansminuter nordväst om Dagö, mer än 10 mil norr om den plats där DC-3: an försvunnit. Flygplanets position kan vid en första anblick te sig förunderlig, men är fullt förklarlig. All spaning efter DC-3:an hade utgått från det område planet borde befunnit sig inom, då det lämnade den positionsuppgift som kom att bli den sista. Spaningsområdet den 16 juni var således ett resultat av att områdena söderut redan avspanats, samt att rådande vind- och strömförhållanden medfört att eventuellt överlevande i livbåtar skulle drivit norrut mot det område som bland annat det nedskjutna Catalinaflygplanet hade till uppgift att avspana. Enligt en initierad militär bedömdes det som fullt möjligt att en eventuell livbåt med besättningsmedlemmar från DC-3:an drivit "ännu mer öster om". De skulle till och med "kunna ha drivit ända upp till Hangö". Att Catalinaflygplanet hade ifrågavarande position var som sagt ett fullt naturligt led i de spaningar som utgått från DC-3:ans sist lämnade positionsuppgift.
   Under natten och morgonen den 16 juni hade flygplan från F 2 i Hägernäs fått order om att fortsätta sökandet. Spaningarna skulle utföras av två Catalinaflygplan och ett plan av typ T 2. Samtliga var obeväpnade. Det Catalinaplan som kom att bli nedskjutet, hade beteckningen GB och befann sig nordväst om Dagö på internationellt vatten, då F 2 k1 04.09 mottog följande meddelande: "Skenanfall av två MIG-plan." Anropet följdes två minuter senare av ett nytt: "Vi är beskjutna med spårljus, 20 mm. Det slår till höger." K1 04.15 mottog det andra Catalinaplanet ett anrop som lyder: "Jag är beskjuten och träffad flera gånger."
   Innan det obeväpnade svenska flygplanet tvingats nödlanda hade ryska jaktplan utfört sju anfall med beskjutning. Det första och andra gav ingen träff. Under nästa attack träffades emellertid flygplanskroppen av ryska rikoschetter (efter rekyl från vattenytan). En av de ombordvarande har lämnat följande vittnesmål:

När jag såg upp nästa gång låg MIG-plan på nytt i dykning och jag meddelade "nu kommer han igen". Det lät som ärter mot plåt. Kulorna gick dock ej genom kroppen.
   Nästa anfall igen träffade planets vänstra vinge, medan påföljande, som kom rakt bakifrån, träffade stjärtpartiet och skadade höjdrodret. Sjätte anfallet träffade vänster motor, medan det sjunde och sista anfallet träffade själva förarkabinen, varvid piloten Carl Olof Arbin och navigatören Ove Engberg sårades, medan flygsignalisten Roland Erikssons flygdräkt splitterskadades.
I näst sista anfallet kom en träff i navigatörshytten och jag blev träffad av splitter. Oljan från autopiloten sprutade ut. Förmodligen var det då också som el-systemet gick ur. Signalisten kunde inte heller få någon förbindelse. Vi hade ingen förbindelse på inombordstelefonen heller. Jag träffades av splitter i både benen och huvudet. Hörtelefonen flög av mig. Det blev rött sken i kabinen. Samtidigt blev Arbin (piloten) sårad i armen.
(Förhör med navigatören O B Engberg i juni 1952)

Under något av de sista anfallen upptäckte navigatören Engberg ett fartyg och man sökte sig mot detta för att nödlanda. Catalinan landade med den skadade piloten vid spakarna k1. 04.20. Planet studsade åtskilliga gånger mot vattenytan och vid den sista studsen sprack flygplansnosen och vatten forsade in. Efter 10 minuter sjönk planet. Nödlandningen hade skett en bit från fartyget och medan livbåtarna sjösattes, kom ett ryskt jaktplan att utföra skenanfall mot den svenska besättningen. Två av dem berättar:

Då första båten lagts utanför flygplanet dök ryssen ånyo mot oss, såg jag, och då hoppade jag i vattnet för MIG-15 låg i dykning rakt mot mig. Men ryssen sköt ej... Därefter gick Engberg och jag i båten. Medan vi sutto där kom MIG-15 i ännu ett anfall och dök mot oss. Jag och Engberg hoppade då i vattnet för att utgöra mindre målyta, men ryssen sköt ej.

Efter att det ryska jaktplanet avlägsnat sig, tog sig besättningen över till fartyget, vilket var ett västtyskt fartyg vid namn Munsterland. Efter att ha tagits ombord, beordrades svenskarna omedelbart att skära sönder livbåtarna och kasta dem överbord, eftersom fartygets befälhavare uppmärksammat att två flygplan befann sig på hög höjd över fartyget. Han ville på intet sätt att det skulle framkomma att han bärgat de svenska besättningsmedlemmarna, då befälhavaren fruktade repressalier från sovjetisk sida vid besök i sovjetkontrollerade hamnar.

Livbåten

Den försvunna DC-3:ans livbåt undersöktes av Statens kriminaltekniska anstalt, som i en hemlig rapport fastslog att flotten aldrig varit uppblåst och att dess skador orsakats av splitter som dels härrörde från själva flygplanskroppen, dels från sovjetisk 23mm granatammunition. Beskjutningen hade trängt igenom DC-3: ans metall och träffat livbåten inne i planet invid ingångsdörren.

Den 15 juni fann jagaren Sundsvall en sönderskjuten och oanvänd livbåt som tillhört DC-3:an. Haverikommissionen gjorde noggranna beräkningar av hur livbåten drivit till den plats där den återfanns och kom fram till att DC-3:an blivit beskjuten ungefär 50 kilometer öster om Gotska Sandön. Alltså på internationellt vatten.
   Att planet besköts över internationellt vatten finns det, förutom livbåten, även andra faktorer som styrker. Routerna hade lagts upp på internationellt vatten och routernas östligaste gräns mot baltiska kusten skulle vara minst 80 kilometer, det vill säga över 50 kilometer från den egenhävdade sovjetiska territorialgränsen på 12 sjömil. Trots att FRA-personalen enligt instruktionerna skulle ha begränsade möjligheter att begära avvikelser från den uppgjorda färdplanen, hade Olin framhållit för piloterna på DC-3:an att hålla beordrade kurser och höjder, oavsett vilka önskemål denna personal än framförde under flygningarna. I februari 1952 hade Olin på eget initiativ även förskjutit routerna något västerut, för att de skulle vara "helt säkra".
   Att DC-3:an genom felnavigering skulle råkat ur kurs är inte heller troligt. Under signalspaningsflygningarnas tidigare skede användes samtliga flyg- och sjöradiofyrar inom Östersjö-området för pejling. Då rutten var en standardrutt kände flygstyrkan väl till dessa fyrar. Bladh hade också uteslutit sådana fyrar han funnit osäkra.

Åtta dagar efter försvinnandet framlade kommissionen en hemlig undersökningsrapport som bland annat fastslog att livbåten aldrig varit uppblåst, och att denna med dess medföljande proviant uppvisade ett flertal skador som orsakats av splitter. Splittret härrörde dels från själva flygplanskroppen, dels från en exploderande granat. Genom analys av splittret och en jämförelse med det splitter man funnit hos navigatören i det av ryssarna nedskjutna Catalinaplanet, kunde man konstatera att en del splitter från livbåten kom från en sovjetisk granat. DC-3:an hade troligen blivit beskjuten snett underifrån under flygning och granatexplosionen hade trängt igenom flygplanskroppen och träffat bland annat livbåten.
   Hela undersökningen sammanfattades i en slutsats på fyra punkter:

1. Ingenting har framkommit som talar för att skadorna i gummilivbåten orsakats av en explosion i ett föremål tillhörande flygplanets utrustning. Däremot tyder skadorna och splittrens art på att skadorna orsakats av en granatbrisad.
2. Skadorna har uppstått då livbåten varit packad och innesluten i höljet, dvs. ej uppblåst och använd.
3. Den packade livbåten torde, under ovan angiven förutsättning ha träffats av splitter, som inträngt i liten vinkel mot vågplanet snett underifrån.
4. Den begränsade utbredningen av skadorna tyder på, att det som förorsakat dem inte ensamt kunnat medföra flygplanets haveri. Officiellt meddelades det att kommissionens slutsatser låg till grund för regeringens ställningstagande. Efter notväxling med Sovjetunionen, som förnekade attacken mot DC-3:an, förklarade den svenska regeringen att:
Särskilt med beaktande av vad som framkommit vid undersökningen av en flygplanet tillhörande skottskadad livbåt, som påträffats efter katastrofen, måste svenska regeringen ... komma till slutsatsen, att detta svenska plan med sin besättning på åtta man beskjutits av sovjetiska militärflygare med påföljd att planet störtat och besättningen omkommit.
 
Men haverikommissionens undersökningsresultat ger inga stöd för teorin att DC-3:an skulle havererat eller att besättningen skulle förolyckats. Denna fastslår i stort endast att planet med stor sannolikhet besköts snett underifrån av sovjetiskt militärflyg, att beskjutningen slog igenom flygplanskroppen i det område där livbåten var stuvad, vilket gav upphov till skadorna på den funna livbåten, samt att denna beskjutning (som endast kan bevisas utifrån livbåten) "icke ensamt kunnat medföra flygplanets haveri".

Om nu DC-3:an havererat. Varför lämnade då planet inga övriga spår efter sig än en skottskadad och icke uppblåst livbåt? Varken vrakdelar eller oljefläckar. Det fanns bland annat bränsle för ytterligare fyra timmars flygning när DC-3:an försvann. Redan två timmar efter försvinnandet spanade svenska flygplan över "haveriplatsen" och innan mörkret inföll spanade två motortorpedbåtar, en jagare, en fregatt, två minsvepare och elva flygplan i området?

Åtskilligt tyder på att flygplanet verkligen fördes till Sovjetunionen. Att det finns dokument, okända för svenska allmänheten, som innehåller uppgifter från olika vittnen som utfrågats av svensk UDpersonal och som säger sig ha mött eller hört talas om svenska medborgare i sovjetiska fång- och arbetsläger, är inte längre någon hemlighet. Mer överraskande är uppgifter om att själva DC-3:an skulle ha fotograferats i sin helhet efter försvinnandet den 13 juni 1952. Planet kanske aldrig sköts ner? Den senare chefen för 6:e transportgruppen, där DC-3:an ingick, säger sig ha konfronterats med ett hemligt svart-vitt fotografi föreställande en DC-3:a någonstans i Sovjetunionen. Bilden skulle bland annat ha visat en DC-3:a med samma specialbyggda utseende som den svenska. Här fanns antennerna och antenntrådarna, samma ombyggda och spetsiga nosformation, samma utbuktning under flygplanskroppen och samma utformning på stjärtpartiet.

Eftersom den svenska DC-3:an hade byggts om i Sverige och således fått sitt karaktäristiska yttre här, är det förunderligt om Sovjetunionen av en ren slump utvecklat ett i stort identiskt spaningsflygplan med samma utseende som den svenska DC-3:an uppvisat.
   Även flera svenska militärer av högre rang har (för bokförfattaren) muntligen bekräftat förekomsten av detta foto samt kunnat beskriva det. Dessa vill av förklarliga skäl vara anonyma, vilket respekteras av författaren. Officiellt förnekar man från militärt håll detta fotografis existens.

Förrädaren ombord på DC3:an

Alltsedan DC-3:an försvann har det framkastats misstankar om en förrädare ombord. De olika så kallade kapar-teorier som framlagts, har i stort byggts på samma grundförutsättningar och utgått från att "den plötsliga radiotystnaden" och "den sönderskjutna livbåten", i kombination med bland annat bristen på vrakdelar, var händelsekedjor i försvinnandet som knappast lät sig förklaras på ett logiskt sätt utan inblandning av en förrädare. Inom den militära underrättelsetjänsten uteslöt man inte att det kunde ha funnits en förrädare ombord på DC-3:an. Nästan omedelbart efter försvinnandet påbörjades en noggrann kartläggning av de åtta besättningsmedlemmarnas tidigare liv, för att se om det kunde finnas något som helst fog för misstankar om förräderi.

Resultatet av personundersökningarna, som fortfarande är hemligstämplade, visade å ena sidan att det inte fanns något som talade för att någon av besättningsmedlemmarna skulle varit en förrädare. Ä andra sidan hade det framkommit uppgifter som medförde att man inte heller kunde helt utesluta möjligheten av förräderi ombord på DC-3:an den 13 juni 1952. En intressant omständighet rörde en av de fem i DC-3:ans besättning som i hemlighet tillhört FRA. Denne hade under sin värnpliktstjänstgöring dragit till sig en viss uppmärksamhet genom sina politiska åsikter. Tidpunkten för tjänstgöringen var kort före andra världskrigets utbrott. Individer med en ideologisk övertygelse som kunde kopplas till någon politisk ytterkant, i synnerhet den vänstra, väckte vid denna inflammerade tidpunkt ofta misstanke och uppmärksamhet - även om omgivningen i huvudsak bara kom att bestå av unga pojkar i värnpliktsålder.
   Denna aktuella person, som ungefär femton år senare skulle tillhöra besättningen på den försvunna DC-3:an, visade sig snabbt vara mycket politiskt insatt och kom under sin värnpliktstid ofta att vara inblandad i diverse politiska diskussioner. I dessa kom han att agitera och propagera utifrån en kommunistisk eller kommuniststalinistisk övertygelse.
   Denna kommunistiska retorik, som han på intet sätt försökte dölja, kom naturligt nog att främst åhöras av de andra värnpliktiga i hans omgivning. Dessa tog dock varken hans politiska ideer eller honom själv på riktigt allvar. Rent allmänt sågs personen i fråga som visserligen hjälpsam och intelligent, men samtidigt lite udda och egen.
En av de värnpliktiga har på ett tydligt sätt, illustrerat omgivningens allmänt liggande åsikt i en intervju.

X var en konstig prick men snäll och kamratlig. Han var rödfärgad till sin läggning, kommunist, och detta stack han inte under stol med, utan pratade vitt och brett om detta på logementet. X var överintelligent och visste allt om politik, men vet inte om han verkligen menade något med allt han sade. När flygplanet försvann sade vi som kände honom att de är nog i Ryssland för X var ju kommunist.

Inom FRA

 Vad var det egentligen för ett mystiskt nyckelskifte som skedde inom FRA, kvällen före DC-3: ans försvinnande? Här en avbild av det hemliga teleprintmeddelande som bekräftar att händelsen verkligen ägt rum.

Kvällen före DC3:ans försvinnande skedde ett mystiskt nyckelskifte inom FRA. I ett hemligt teleprintmeddelande den 13 juni, från FRAa huvudavdelning i Stockholm till anstaltens detachement i Malmö, omnämns följande:
 

ok just det skall vara 213574xxx 2135724 i båda fallen + + k fint tks = ja det har varit något mystiskt nyckelskifte igår kväll som vi skulle försöka utreda så skulle du få ngt mera från Öl-en så sänd upp dem = annars nil o. sorgligt nog inget hört om hugin än så länge så befarar det värsta + bsg.
6:e transportgruppens verksamhet var, som brukligt är vid denna form av underrättelseutövning, uppbyggd kring hemliga kodsystem av olika former. Det i teleprintmeddelandet nämnda "nyckelskiftet" innebar i klartext att det inom FRA:s signaltrafikbyrås specialspaningsverksamhet skett ett oplanerat skifte av en eller flera hemliga kodnycklar. Vilka former av kodnycklar det rörde sig om, eller om detta på något sätt kunnat ha samband med DC-3:ans försvinnande, har man inte fått klarhet om. Från ansvarigt håll säger man sig varken kunna erinra sig något teleprintmeddelande eller nyckelskifte. Någon utredning av händelsen finns heller inte dokumenterad.

Fångar i Sovjetunionen?

 

En av de största frågorna som utkristalliserade sig efter DC-3:ans spårlösa försvinnande, var naturligtvis vad som egentligen hänt med själva planet och dess besättning. Spekulationerna blev inte mindre av att regeringen omedelbart hemligstämplade alla handlingar i ärendet och förklarade att sovjetiskt militärflyg hade skjutit ned flygplanet med följd att besättningen omkommit.
   Två teorier om flygplanets öde framlades redan 14 dagar efter försvinnandet av 6:e transportgruppens chef, Sven Olof Olin, som i en hemlig rapport hävdade att en okontrollerad störtning skulle kunnat ske, antingen kl 11.25 under anropet till F 2, eller någon minut innan. Då ultrakortvågsstationen kunde varit skadad skulle signalisten först på lägre höjd försökt med kortvåg, men inte hunnit fortsätta denna trafik. Denna teori ansåg dock Olin mindre trolig, eftersom man inte funnit vare sig vrakrester eller ojlefläckar efter flygplanet.
   Det mest troliga skulle i stället vara, menade Olin, att en kontrollerad nödlandning utförts av försteflygaren eller färdmekanikern. Flygplanet kunde då ha beskjutits redan omkring kl 11.18 och därefter sökt skydd, delvis i moln, och sedan nödlandat. Olin framhåller dock att bägge teorierna innehåller möjligheten att sovjetiska fartyg hunnit plocka upp eventuella vrakspillror och överlevande från DC-3: an.
   Även Olins senare teori är osannolik på flera områden. I synnerhet om man betänker att tidsmarginalen från DC-3:ans sista anrop till det att Catalinaplan spanade över området för försvinnandet var cirka två timmar. En alltför otillräcklig tidsmarginal för att sovjetiska bärgningsfartyg med följe skulle hinna dels lokalisera "haveriplatsen" och plocka upp överlevande, och dels bärga eventuella vrakspillror eller till och med ett helt flygplan samt försvinna från haveriplatsen.
   I ett annat hemligt dokument, sammanställt av FOA 3 i början av september 1952, som rörde spår efter DC-3:an kunde man läsa att:

a) Statens kriminaltekniska anstalt har undersökt klossens träslag, den tid den har legat i vattnet samt vilket verktyg, som använts vid inristningen av texten.
b) Marinen har undersökt vilka vind- och strömningsförhållanden, som har rått i Östersjön tiden 15.6-1.9 1952 samt vilka sovjetiska fartyg som har passerat in till Stockholm under denna tid. Sammanfattning
 
Klossen är av valnötsved och har legat en kort tid i vattnet. Det bedöms som osannolikt, att klossen har kunnat föras av strömmar från Ösel till Rindöbaden i Stockholms inre skärgård. Vindar och strömmar har huvudsakligen varit västliga. Tre fartyg har kommit till Stockholm från Sovjetunionen i juni och ett i augusti. Avgångsorterna är okända. Möjligheten att klossen kastats i från ett fartyg finnes. Klossen har ingen signatur, som kan ge upplysning om vem som har skrivit meddelandet.


Även om DC-3:an inte kränkte sovjetiskt territorium, är det intressant att konstatera att om det för Sovjetunionens del uppstår en sådan situation, har landets flygare order att
tvinga ned detta på lokal flygplats och, ifall det gör motstånd, att öppna eld mot detsamma.
Dessa instruktioner innefattar således inte, som exempelvis de svenska, att främmande flygplan i första hand endast skall avvisas (kom ihåg berättelsen om det smygtagna fotografiet av DC3:an på sovjetisk mark, tidigare i texten).

I ett "strängt förtroligt och personligt handbrev från envoyen Allard, Wien, till utrikesrådet Jarring, dagtecknat den 21 juli 1955" skriver denne bland annat att han kommit i kontakt med vittnen som bland annat sagt sig ha mött två svenskar i ett sovjetiskt fångläger i Vorkuta som skulle vara officerare. Ett av vittnena skulle haft det intrycket att svenskarna varit flygare som blivit nedskjutna.

I anslutning till vår officiella skrivelse nr 445 ber jag få påpeka, att nu två, såvitt vi kunna bedöma av varandra oberoende vittnen - A och Cyrus' sagesman - uppgiva, att två av svenskarna i Vorkuta skulle vara officerare. Ett av vittnena - Cyrus' sagesman - har haft det intrycket, att de skulle vara flygare, som blivit nedskjutna. Även om det givetvis ingalunda är uteslutet, att det kan röra sig om svenskar, som under kriget gått i tysk tjänst, föreligger å andra sidan en möjlighet, att det kan vara fråga om medlemmar av besättningen på det Catalinaplan, som sköts ned över Östersjön för tre år sedan.*
   För att kunna utröna, om det finnes någon grund för det senare antagandet, vill jag ifrågasätta, om ej Utrikesdepartementet skulle anskaffa dels en förteckning över de personer, som funnos ombord på sagda flygplan, dels fotografier eller personbeskrivningar av dem.
Jag vill ävenledes föreslå, att sådana förteckningar och fotografier anskaffas över de fiskare, som varit ombord på fiskefartyg, som efter krigets slut försvunnit på Östersjön, även om man tidigare utgått från, att dessa förlist.

Efter ett flertal förhör med uppgiftslämnarna nedtecknades en hemlig sammanställning av vittnesutsagorna, där det bland annat sägs att de två svenskarna, som enligt vittne skulle vara officerare, "vore nära vänner och höll sig för sig själva" och hade "samtidigt hämtats ur luften av ryssarna". Bägge hade blivit dömda till 25 års tvångsarbete för internationellt spionage.
Dessa svenska flygare hade, enligt vittne, befunnit sig i Vorkuta, som var ett stort fånglägerområde i Komi-territoriet i nordöstra Sovjetunionen och hade grundats 1932. Arbetslägren i Vorkuta, som tillhörde de mest ökända, innehöll flera tusen utländska medborgare

Ett hemligt chiffertelegram, som 1957 sändes från svenska beskickningen i Wien till beskickningen i Madrid, hade bland annat följande innehåll:
 

Eder strängt förtroliga information.
Förstahandsvittne påstår sig i Norilsk 1953-54 ha sammanträffat med fyra svenskar varav en löjtnant, vilken uppgift möjligen kan äga samband med utsagor om att flygare från den över Östersjön i juni 1952 nedskjutna DC-3:an skulle befinna sig i Norilsk.
   Vittnet, en hemvändande tysk lägerfånge, sade sig i Norilsk (Kaierkan) vid några tillfällen ha träffat fyra män som sade sig vara svenskar. Namnet på svenskarna hade han glömt, men förklarade dock att den ene av svenskarna hade uppgivit att han var löjtnant. ~- Den 13 oktober flyttades W till ett läger i Kaierkan (adress Postfach 224/21), beläget på sträckan Dudinka-Norilsk cirka 25 km från sistnämnda stad. Under sin vistelse i detta läger fram till den 29 juli 1954 träffade W vid några tillfällen, som han ej närmare kan precisera, bl a fyra män, som uppgivit sig vara svenskar.
   W kan ej komma ihåg, när han träffade dem för första gången. Det kunde ha varit redan 1948 men lika gärna först 1953. I varje fall torde "svenskarna" ha varit i lägret tiden 1953-1954. W förklarade, att han ej särskilt intresserat sig för dessa män utan i större utsträckning för sina tyska medfångar.

W kan ej erinra sig namnen på "svenskarna". Endast en av dem, som uppgav sig vara löjtnant, kunde hjälpligt tala tyska. De andra kunde endast genom några ryska ord tala med W. Han kände ej till om löjtnanten tjänstgjort i armen, marinen eller flyget, ej heller hur "svenskarna" råkat ifångenskap.
   På fråga om W kunde beskriva "svenskarna" förklarade han, att han nu endast kunde påminna sig utseendet på en av dem. Denne var minst 184 cm lång, hade kraftig kroppsbyggnad, blont kalklippt hår samt ljus ansiktsfärg.
W kan inte erinra sig något från samtalen med "svenskarna". Dessa hade liksom W själv varit mycket försiktiga i sina yttranden. Alla misstänkte alla för att samarbeta med den ryska lägerledningen. På fråga om W kunde nämna några medfångar, som även kunde känna till "svenskarna" nämnde han följande namn:
[censurerat](åter kommen i oktober eller november 1955 och bor nu i [censurerat]). Denne intresserade sig mycket för medfångarna och har ett gott minne.

Appendix

Flygvapnets sammanställning visar att sökandet efter DC-3: an påbörjades omedelbart och med alla tillgängliga resurser. Trots detta förblev både flygplanet och de ombordvarande spårlöst försvunna.
 

  Planet hittas

I juli 2003 hittades den försvunna DC3:an. Att det hittades nu och inte 1952 kan bero på två olika faktorer:
 
1: Dagens moderna teknik gjorde det möjligt. Man sökte visserligen på samma plats 1952, men planet är delvis begravt i 20-30 meter dy vilket kan ha gjort det svårt att se vraket med hjälp av ekolod.

2: Planet blev kapat av ryssar och grundligt genomsökt och utforskat. Först därefter har det fraktats ut och sänkts på internationellt vatten ungefär på den plats där det borde ligga. Detta skulle kunna förklara frånvaron av vrakrester och oljespill på vattenytan, liksom olika vittnen som uppgett att de träffat svenska flygare i olika sovjetiska fångläger.


Enbart en grundlig undersökning av vraket kan ge klarhet i vilket alternativ som är sant. Enligt försvarsminister Leni Björklund kommer bärgningen att vara klar under september. I skrivande stund (september) har dock inget som tyder på detta kommit fram i pressen.
 

Källor

Catalinaaffären Nytt ljus över svenskarnas försvinnande; Kenth Olsson, Frank Stenvalls förlag 1987
Göteborgsposten 30/7 2003