NyheterGranskarReportageVem fan...?Baksida
Lumparnas sidaOm VärnpliktsnyttKontaktPrenumerera på VärnpliktsnyttLänkarSökEnglish



"Det är omöjligt att spara så mycket"
"Jag är väldigt nöjd med propositionen"
Avrustning - en dyr affär
Ballast i Boden
Bytte mus mot AK 5
En lumpares dagbok
Maffians fiender
Ny tid - ny strid
Närstrid
Spendera rätt
Svårt förslag ifrågasätts
Sängmonstren
Varför...


Drömmen om en bomb


ATTRAPPSPRÄNGNING. Sverige planerade att genomföra kärnvapenprov i norrländska Nausta, utanför Jokkmokk. Men planerna hann aldrig genomföras. Det enda som provsprängdes var attrapper av en atombomb, som bilden visar.

Statsminister Tage Erlander och gänget svettades i maktens korridorer. Som vanligt i efterkrigstidens Sverige var man en aning nervösa. Rätt som det var kunde den ryska björnen komma. Risken fanns att den var hungrig.

Runt östersjöområdet ville ingen vara i onödan. Där fanns fienden. En kontinent hade skövlats av död och förintelse. Spåren efter nazisterna sopades igen. Röda armén stack österut. Andra världskriget var slut.
Överbefälhavaren Nils Swedlund ville ha en fet bomb.
Topparna bland borgarna hakade på. Hjalmarsson, Ohlin och till och med centerns ledare Hedlund stöttade i olika intensitet planerna på att utveckla en svensk atombomb.
- Partiet var delat, men min uppfattning är att kärnan inom det socialdemokratiska partiet kring 1960 var för en kärnvapenanskaffning. Men Erlander blev efterhand svagare i frågan, säger Nils Gyldén, tidigare kärnvapenforskare.

ÖVAR ANFALL. Under 1950-talet var det inte ovanligt att man övade inför ett eventuellt kärnvapenanfall. Här är två svenska soldater vid en sådan övning 1954.
Karl Frithiofson var statssekreterare under den här tiden. Han förnekar att regeringen ska ha stött planerna så intensivt. Däremot bekräftar han borgarnas starka opinion.
- Per Ahlmark från folkpartiets ungdomsförbund verkade tycka att de som inte ville ha kärnvapen var mindre värda. Men nu har han kallat det för en ungdomssynd. Han var väl inte född med gott omdöme.
1945 hälsade "Little Boy" på i Japan. Världens alla fysiker pissade på sig av skräckblandad förtjusning.

Samma år etablerades Foa, Försvarets forskningsanstalt. Foa fick till uppgift att arbeta efter två spår: Ta reda på vad som hade hänt, och öppna egna möjligheter.
1947 gjordes en rockad. En hel avdelning forskare vid Foa förflyttades till nystartade AB Atomenergi. Det färska reaktorprojektet följde med. 1956 beslutade Sveriges riksdag om ett - som de trodde - civilt atomenergiprogram.
Så var det emellertid inte. Genom doktor Sigvard Eklund hade man styrt upp programmet till att gå hand i hand med överbefälhavarens riktlinjer för ett svenskt kärnvapenprogram. Kärnenergilinjen gav plutonium för vapenproduktion och billig energi på köpet. Målet var att framställa ett antal kärnladdningar i Nagasaki-klass (runt 15 kiloton).
Två av anläggningarna för framställning av plutonium var Ågesta och Marviken. Den senare var tänkt att bli nyckeln till produktionen. På grund av en reaktorteknisk felkonstruktion kom den aldrig att användas.
De flesta anställda vid AB Atomenergi hade ingen aning om att de ingick i det svenska kärnvapenprogrammet. Chefen talade inte om hur det hängde ihop. Tungt vatten - som krävdes i reaktorerna - importerade man från Norge.

Sverige hade stora uranfyndigheter i bland annat Västergötland. Problemet var att uranet låg utspritt. En brytning hade varit en dålig affär. Dessutom måste uranet höganrikas till enorma kostnader. Av plutonium fanns bara forskningsmängder i Sverige. Större mängder skulle möjligtvis gå att få från utlandet. Det var inte lätt. Plutonium var en känslig handelsvara. Ett avtal med Storbritannien eller USA skulle sänka Sveriges status som alliansfritt. Alternativet var att producera plutonium i egna reaktorer.
Samtidigt som Eklund rekryterades Torsten Magnusson till Foa, som chef för kärnvapenprogrammet. Magnusson var arkitekten bakom L-programmet, som den militära motsvarigheten till det civila programmet hette. Som bonus hade han intima kontakter med höjdarna i regeringen, och överbefälhavaren.
- Han var väldigt central för forskningen kring kärnvapen i Sverige, säger Bo Janzon, idag forskningschef på nuvarande Foi:s anläggning i Grindsjön.

ÖB ville omedelbart ha atomvapen, men fick nej av riksdagen. Regeringen gav honom då i uppdrag att ta fram en utredning kring ekonomi och tidsmässig planering, rörande kärnvapentillverkning.
- Överbefälhavaren Nils Swedlund tyckte inte att försvarsdepartementet skulle lägga sig i vilken kaliber vapen skulle ha. Det ankom på militären. Häpnadsväckande, säger Karl Frithiofson, som jobbade intill Sven Andersson.
Redan 1957 provsprängde försvaret enorma nitrolitladdningar i Nausta, en bit från Jokkmokk. Meningen var att testa luftstötvågsverkan, genom att ställa ut flygplan och stridsvagnar på olika avstånd från laddningen i terrängen. Hälften av de försökskaniner som förvarades inne i föremålen, fick lungorna sprängda. 1959 började stödet för ett svenskt kärnvapen vackla betänkligt. Det hotade att splittra det socialdemokratiska partiet. Främst var kvinnoförbundet emot. Tage Erlander själv tvekade. Däremot var han beredd att göra det mesta för att hålla ihop partiet. Lösningen blev en arbetsgrupp, med medlemmar från partiets bägge falanger. Olof Palme utsågs till sekreterare. Av en händelse knöts även Torsten Magnusson till utredningen.

Resultatet blev en skickligt ihopsatt kompromiss. Någon forskning som syftar till "framtagande av tekniskt och ekonomiskt underlag för tillverkning och provning av kärnvapen får inte utföras".
Begreppet skyddsforskning kom till. Redan ett år tidigare hade riksdagen tagit beslut om att begränsa forskningen kring kärnvapen. Men under bordet godkände regeringen Foa: s anläggning i Ursvik, varifrån huvuddelen av kärnvapenforskningen kring plutoniets metallurgi bedrevs.
I fortsättningen gällde begreppet "utvecklad handlingsfrihet" för Foa. Försvarsminister Sven Andersson tyckte att den tidigare handlingsfriheten tolkats alltför snävt. Förbudet mot konstruktionsforskningen flöt lätt in i den skyddsforskning som nu lanserades.
- Det var inte alls så distinkt. Politiskt kallade man det handlingsfrihet, för Foa hette det skyddsforskning, säger Nils Gyldén.
Man var nämligen tvingad att konstruera för att kunna utvärdera vapnets egenskaper.
- Regeringen var överens om strategin. Man skulle forska kring hur en angripare skulle anfalla Sverige, och vilka motmedel vi kunde ha. För det måste vi känna till vapnets konstruktion. Men Sven Andersson sa att den sista pusselbiten aldrig skulle sättas på plats, säger Karl Frithiofson.

1960 gick Nils Gyldén ut Tekniska högskolan i Stockholm. Han hade tidigare gjort sin militära grundutbildning på Lv 6 under tre månader. Där skulle han fortsätta sin värnplikt, som tekniker.
Men Nils hade träffat sin flickvän och ville inte flytta.
Som tur var hade hans gamla lärare på Tekniska högskolan kontakter ute på Grindsjön, någonstans på Södertörn. Forskarna utnyttjade avskildheten till att skjuta raketer och provspränga konventionella vapen.
Nils fick anställning på anläggningen. Det verkade lätt att komma loss från den vanliga värnplikten.
Som 22-åring kastades Gyldén rätt in i det svenska kärnvapenprogrammet. Omkring tio personer ingick i forskningsgruppen.
Han var fascinerad. De fick allt de pekade på. Han hade aldrig samvetskval över verksamheten som bedrevs, och som han själv var en del av.
- Det hade jag inte. Man var färgad av tidsandan. Vi var små och runt Östersjön fanns en hotfull Sovjetunion. Stormakterna rustade upp, säger han.
Nils bedrev experimentell verksamhet för att ta fram funktionsprinciper för kärnladdningar med plutonium eller höganrikat uran. Uranet var på många sätt bättre. Det var mycket lättare att föra samman. Men en anskaffning av vapenuran sågs som helt orealistisk för Sveriges del. Plutonium var inte tacksamt att arbeta med. Det var knepigt att föra ihop, och jobbigt att observera. Man arbetade med miljon- och miljarddels sekunder. Men avgörande till slut var att det skulle kunna produceras inom Sverige.

Torsten Rapp blev ny överbefälhavare efter Swedund. Hans krävde kärnvapen i sina underlag för försvarsanslagen, men var enligt uppgift inte lika aggressiv i sitt förespråkande.
Arbetet med framställningen av kärnvapen fortsatte. Det gick ganska smärtfritt fram till mitten av årtiondet. Provsprängningar i Norrbotten var inplanerade. Forskningen kring att förstå hur man skulle kunna spränga ihop en kärnladdning, och därmed uppnå en kedjereaktion, fortsatte. Sverige var snart bara något enstaka år från att kunna konstruera en bomb. Men det blev problem med produktionen av vapenplutonium. Det krävdes fem till tio kilo för en bomb, och det fanns inte nog mycket, av tillräckligt hög kvalitet.

Stora problem fanns också kring säkerhetssystemet. En bomb skulle varken kunna explodera av misstag eller i händerna på terrorister. En bomb skulle i princip tåla att släppas från 10 000 meters höjd, utan att explodera.
- Det var inte alldeles trivialt. Avancerad systemkunskap krävdes, säger Bo Janzon.
För att bära vapnen avsågs Lansen A32 och senare AJ 37 Viggen. 1968 togs det slutgiltiga beslutet om att upphöra med all forskning kring kärnvapen. Tio år efter det första beslutet.
Det var också runt denna tidpunkt som Foa var som störst. Under fyra år avvecklades programmet successivt. Ingenting nystartades. Det var inte längre i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att ha kärnvapen. Dessutom fanns en internationell debatt om icke-spridning, och ett utökat samarbete med USA. Inom det socialdemokratiska partiet fanns åter tendenser till partisplittring i frågan. Plötsligt hade också militärens ovilja växt: Atombomben åt upp en för stor del av budgeten.
1970 skrev Sverige på FN-avtalet om icke-spridning av kärnvapen. Men den tilltänkta svenska kärnvapenepoken dog inte förrän två år senare.
Satsningens sista dödsryck ägde rum i Ursvik 1972.
Det var första - och troligtvis sista - gången plutonium sprängdes i Sverige. Det rörde sig bara om några få gram.
- Man gjorde försök för att förstå hur plutonium beter sig när det komprimeras under högt tryck. I en kärnladdning skulle det ha behövts 1000 gånger mera plutonium, säger Nils Gyldén.
I dag finns bara skal kvar av det svenska kärnvapenprogrammet. De högsta företrädarna är döda. Den forskning som bedrivs handlar enbart om att studera andra länder. Bo Janzon talar om ett ämne han ofta återkommer till. Förhoppningen om att kärnvapen aldrig mer ska användas.
- Men Sverige är i stånd att utveckla en bomb om det skulle behövas. Kompetensen finns. Vissa människor på Pentagon tror att reaktorn i Ågesta står kvar för att hålla alla optioner öppna. Men den står där för att radioaktiviteten ska avklinga och göra demonteringen lättare.


I Grindsjöns åtta kvadratkilometer skog ligger ett stycke svensk nutidshistoria gömd.

- Det här skulle bli Sveriges Los Alamos, säger Bo Janzon. forskningschef på Foi i Grindsjön.
När forskningen kring kärnvapen inleddes fick forskarna själva införskaffa utrustning för att simulera verkan av kärnladdningsexplosioner.
Bunkern som tjänstgjorde som den svenska atomforskningens centrum är minimal. Utanför betongväggen sprängde man bomber på upp till tio kilo. Innanför stod röntgenblixtarna och registrerade bilder på en nanosekund. I slutet av femtiotalet bytte aktiviteterna på Grindsjön inriktning. Man fick inte längre forska kring tillverkning och provning av kärnvapen.
Forskaren Gunnar Andersson kom till Foa i början av sextiotalet.
- Efter 1958 års riksdagsbeslut upphörde allt utvecklingsarbete. Vi bedrev bara skyddsforskning, säger han.
I dag arbetar omkring 140 personer från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI på Grindsjön. Forskningen riktas mot konventionella vapen och skydd.
Enligt Bo Janzon, forskningschef, var Sverige sannolikt bara något enstaka år ifrån att kunna konstruera en egen bomb - om man väl bestämt sig för det.

En bit från bunkern ligger en grotta som varken Bo Janzon eller Gunnar Andersson riktigt vet varför den byggdes. Ingången ligger dold bakom ett stort plastskynke. Snön omkring ligger djup. Inne i berget möts man av mörkret och en tystnad av betong och fukt. Gångarna ligger ödsliga.
Troligen var grottan i berget tänkt att användas vid kärnvapenforskning, i syfte att testa stötvågor.

Källor: Christer Larsson, reporter på Sveriges Radio. Har gjort ett radioprogram och skrivit flera artiklar om kärnvapen i "Ny teknik". Bo Janzon, Nils Gyldén, Försvarets forskningsanstalt 1945-1995 Redaktörer: Ann Kathrine Littke och Olle Sundström.

Text:


Foto:
Krigsarkivert



Huvudpersonerna i atombombsprojektet

Tage Erlander
Svensk statsminister mellan åren 1946 till 1969. Från början förespråkare, men kom efterhand att vackla i frågan. Riktade efter ett tag in sig på att hålla ihop socialdemokratiska partiet.

Sven Andersson
Svensk försvarsminister i Erlander-regeringen, och enligt uppgift en av de varmaste anhängarna av bomben. Foa gavs "utvecklad handlingsfrihet", eftersom det tidigare tolkats för snävt.

Arkitekten bakom bomben. Chef för laddningsprogrammet. Hade intima kontakter med regeringens innersta krets. Blev senare generaldirektör på Försvarets forskningsanstalt.

Sigvard Eklund
Anställdes vid Foa redan 1945. Samordnade det civila programmet AB Atomenergi - där han var forskningschef - med det militära. Senare chef för IAEA, det internationella atomenergi organet.

Nils Swedlund
Överbefälhavare
(1951-61). Stark anhängare av kärnvapen. Såg dem som nödvändiga för det svenska försvaret. Jobbade hårt för att övertyga regeringen om nödvändigheten.

Torsten Rapp
Tog över som överbefälhavare 1961 efter Swedlund. Gammal flygare. Var inte lika aggressiv i kraven på kärnvapen, även om frågan alltjämt fanns med i underlaget till försvarsanslagen.

Olof Palme
Rådgivare åt Tage Erlander (1963-64). Tog över efter Erlander som ny statsminister. Sekreterare i atomvapengruppen. Sågs som anhängare av kärnvapen. Mördades 1986.




Publiceringsdatum 2004-10-19, © Värnpliktsnytt

info@varnpliktsnytt.se