2001 - nykomlingar och topplag

Senast Djurgården spelade i Allsvenskan var 1999. Då ledde man den allsvenska tabellen efter två spelade omgångar. Det pratades om en sensation. Den enda sensation - dessutom en negativ sådan - som hände det året var att DIF rasade rakt ner i Superettan. Efter ett år i den lägre serien var man tillbaka lagom till år 2001. Det inledande scenariot blev det omvända: Efter tre omgångar hade Djurgården ännu inte gjort mål och Fotbollssveriges experter dömde ut Djurgården, redan i årets inledning var man förpassade ut ur fotbollens finrum. Men ganska snart märkte även de så kallade experterna att Allsvenskan faktiskt består av fler än två omgångar, det är efter den 26:e omgången som tabellen och placeringarna avgörs.

Den allsvenska säsongen av modell 2001 skulle kännetecknas av att alla lag verkade slå alla och att segern in i det sista var oviss. Tabellen höll sig jämn och spännande ända in i näst sista omgången.

Säsongen kunde ha börjat bättre.
Visserligen inleddes den första tävlingsmatchen med att Djurgården spelade åttondelsfinal i Svenska Cupen. Enköping stod för motståndet på en leråker som låg i Vagnhärad.
När det fortfarande stod 3-3 efter full tid kom matchen att avgöras på Golden Goal och det blev lagkapten Magnus Pehrsson som fick avgörandet i sina händer när Djurgården fick en straff.

Men sedan var det slut på det roliga för ett tag framöver.
Kvartsfinalen i Svenska Cupen skulle spelas hemma mot IFK Göteborg. Men det var lögn. På grund av tjäle i marken var Stadion inte spelbar och någon annan arena i Stockholmsområdet fanns inte heller till förfogande. I stället blev matchen i sista stund förflyttad till Ullevi, där den spelades inför tomma läktare. Lika snöpligt var resultatet 1-2, där Göteborg slog in segermålet i Golden Goal efter en jämn match.

Även Djurgårdens hemmapremiär mot Trelleborg fick skjutas upp då Stadion nio dagar in i april fortfarande inte kunde erbjuda en spelbar gräsmatta. I stället fick Djurgården börja Allsvenskan i Helsingborg. Det började ganska bra för nykomlingarna som hade mer bollinnehav än Helsingborg under den första halvleken och faktiskt hade kunnat få ett ledningsmål. Ledningsmålet och matchens enda mål tillföll i stället Helsingborg som i den andra halvleken kopplade grepp om matchen.

Hemmapremiären kom att spelas mot ett annat Skånelag, nämligen Malmö. Med Superettans storseger med 6-1 i färskt minne hoppades större delen av Stadions publik på någon liknande utklassning. Så blev det inte. Det blev i stället ombytta roller, Malmö gjorde Djurgården mållöst med en 4-0-seger.

Vid den här tidpunkten - när Djurgården hade spelat två matcher - var laget redan utdömt av alla så kallade experter och blev nedskrivet och kritiserat i media. Större delen av fotbollens expertpanel verkade ha missat det faktum att Allsvenskan består av 26 omgångar. I fortsättningen kanske man inte ska fästa alltför stor vikt vid hur en tabell ser ut efter två spelade omgångar.

Med den dystra Malmömatchen i tankarna kunde ingen veta att det skulle ta lång tid - 80 dagar - innan nästa förlust kom. Den förlustfria sviten började på bortaplan mot Örebro, då Djurgården tog hem årets första poäng.
Före detta Örebrospelaren Johan Wallinder gjorde, framspelad av Abgar Barsom, båda målen. Wallinders 2-2- kvittering kom i matchens sista minut.

Därefter fortsatte de oavgjorda matcherna: Andreas Isaksson gjorde Djurgårdsdebut när Djurgården mötte Örgryte på Stockholms Stadion. Han höll nollan, men ingen Djurgårdsspelare fick göra första Djurgårdsmålet på Stadion i den matchen, och inte heller i nästa. Djurgården mot Trelleborg slutade också 0-0.

Den fjärde oavgjorda matchen i följd kändes ändå nästan som en seger. Efter att ha legat under med 1-0 mot AIK större delen av derbyt, kunde Jones Kusi-Asare kvittera i matchens slutskede.

Första Djurgårdsmålet - och alltså även första vinsten - på Stadion kom när Djurgården mötte regerande svenska mästarna Halmstad och vann matchen med 2-1. Inhoppande Lolo Chanko gjorde det första målet.

Djurgården åkte upp till Sundsvall, Dorsin fälldes och åskådarna höll andan inför kommande straff. Men det blev lång näsa, för innan straffen hann slås blev plötsligt fällningssituationen till en filmningssituation och i stället fick Gif Sundsvall frispark. Några mål blev det inte i matchen.

Så blev det derbydags igen, denna gång ställdes Djurgården mot Hammarby. Och det blev definitivt en match att vinna. Ett dominant och lekfullt Djurgården utklassade Hammarby med 2-0 - det var en riktig njutning att se.

Nästa match var på bortaplan mot Häcken, som Djurgården vann med 2-1.

Djurgården mot IFK Göteborg inför ett fullsatt Stadion blev en riktig fotbollsfest. 3-1 slutade matchen där Djurgården stundtals lekte. Man visade verkligen framsidan för IFK Göteborg.

Bortamötet mot Elfsborg i Borås slutade med 2-1-seger för Djurgården, men vinsten satt långt inne: Elfsborg tog ledningen i första halvlekens slutminut. Det blev i stället Djurgårdens två inhoppare Johan Wallinder och Stefan Bärlin som fick göra de två DIF-målen i slutet av matchen.

På Idrottsparken i Norrköping kom Djurgårdens första förlust på 80 dagar. Men det skulle ganska snart visa sig att det inte var början på en lång förlusttrend.

Returmötena började för Djurgårdens del på Stadion mot Elfsborg. Med 3-0 och Christer Mattiassons första DIF-mål var segern ett faktum.

2-0-segern mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi satt som den skulle. Det var länge sedan Djurgården besegrade IFK på bortaplan. Notabelt att två straffar - en till varje lag - dömdes i matchen, men båda lagen missade sin.

Nästa hemmamatch i början av augusti spelades mot BK Häcken. Djurgården tog snabbt och ganska lätt ledningen med 2-0, men Häcken reducerade till 2-1 och fortsatte sedan att kriga in i slutskedet.

Djurgårdens nästa seger togs mot Hammarby. Lolo Chanko gjorde matchens enda mål i matchens 84:e minut. Djurgården var det enda lag i årets Allsvenska som slog Hammarby i båda mötena.

Om det var ett lag som Djurgården hade svårt för under året så var det Norrköping, även returmötet på Stadion slutade med 0-2-förlust.

Det var tredje gången i år som Djurgården inte kunde spela sin hemmamatch på Stockholms Stadion på utsatt dag. Den här gången var det - tack och lov - inte tjäle i marken utan i stället hade ett idogt regnande satt stopp för fotbollsmatch. Den vattenskadade planen inbjöd mer till vattenpolo än till fotboll.
Nytt datum sattes och när Örebro åter kom på besök vann Djurgården med 2-0. Lekande lätt.

Den 11 september var det dags att ta revansch på Malmö FF för den tråkiga förlusten i början av året. Richard Henriksson, som spelade sin första allsvenska match från start, nickade in Djurgårdens 2-1-mål. 3-1 blev slutresultatet efter en jämn första halvlek och en mer Djurgårdsdominerande andra. Djurgården gick upp som serieledare.

När Djurgården spelade mot AIK tog det roliga slut igen. Ett mycket disciplinerat AIK vann med 2-1 trots att Djurgården genom Jones Kusi-Asare gjorde matchens första mål.

Det blev 1-1 mot Örgryte på Gamla Ullevi, efter en match som börjades sömnigt men där Djurgården sedan tog över allt mer. Det var avsluten och ineffektiviteten framför mål som saknades. Andreas Johanssons kvittering kom i slutet av matchen.

När Sundsvall var på besök tog Djurgården ledningen genom Andreas Johansson, men sedan verkade man sluta spela. Djurgården blev för passivt och Sundsvall kunde kvittera.
I slutet av matchen vaknade Djurgården till liv igen och skapade press mot Giffarnas mål. Stefan Rehn kunde kvittera men målet avvinkades för offside och Djurgården fick bara med sig en poäng från matchen.

Matchen i Halmstad blev en riktig rysare. Efter 13 minuter blev Andreas Isaksson frilägesutvisad och in kom i stället Rami Shaaban, något matchotränad: Senaste matchen han stod för Djurgården var borta mot Örebro, det vill säga i slutet av april. Rami klev på plats mellan stolparna, räddade Tommy Jönssons straff och fortsatte sedan att storspela matchen igenom. Trots massivt Halmstadstryck slutade matchen mållös.

Segern i årets sista hemmamatch - mot Helsingborg - satt långt inne. Visserligen började Djurgården piggt och Stefan Bärlin gjorde 1-0 efter knappt tio minuter. Men sedan fick Helsingborg spela med en man mindre i 70 minuter efter en utvisning. Då backade laget hem och Djurgården hade svårt att slå hål på deras försvar. Detta parallellt med snabba kontringar från Helsingborg gjorde att kvitteringen inte uteblev. Men snabbe Stefan Bärlin var åter framme och lurade in bollen. Helsingborg kvitterade ännu en gång och det var först i slutminuten som Djurgården kunde avgöra. Avgörandet kom på straff. Magnus Pehrsson lade straffen och sköt därmed Djurgården rakt ut i Europa. Med segern kunde DIF nämligen sluta sämst fyra.

Den sista matchen spelades mot Trelleborg på Vångavallen. Redan nedflyttningsklara Trelleborg hade inte alltför mycket att sätta emot Djurgården. Matchen slutade med 3-0 seger till Djurgården sedan Jones Kusi-Asare gjort två mål och spelat fram till det tredje.
Därmed slutade Djurgården på andra plats. Silver till nykomlingarna.

Tack till alla som har stöttat Djurgården under året.

2002 - året med guldkant

Bilder: © Bildbyrån

Egentligen började säsongen redan ett par dagar före den första återsamlingen på Bosön en kall decemberdag. Redan den 30 november kändes det att något stort var på gång. Då klev en leende Stefan Rehn in på Djurgårdens kansli och tillkännagav att han bestämt sig för att fortsätta spela fotboll ytterligare ett år, med den spontana kommentaren ”fotboll är ju kul”. Och nog blev det ett kul år som Rehn inte lär ångra.

Djurgården inledde säsongens värvningar med Aziz Corr Nyang och Elias Storm. I samband med Djurgårdens kick off på Bosön presenterades tre unga killar från Kongo: René Makondele, Yannick Bapupa och Blaise Mbemba. De skulle träna med Djurgården ett par månader.

Ett par veckor senare var det dags för rubrikernas nyförvärv. Under ett träningspass på Bosön blev laget plötsligt avbruten av Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist som traskade in i bollhallen, tätt följd av en 19-årig kille från Häcken. Det var Kim Källström som gjorde entré.

Om försäsongen började bra höll den riktiga säsongen på att få ett förfärligt slut långt innan den börjat. Det var Djurgårdens hemmaarena Stadion som ställde till problem, kanske inte arenan i sig utan snarare de personer som ville se Stadion förfalla till ett fornminne och utvecklas till ett kråkslott hellre än att se arenan utvecklas till fotbolls- och idrottskultur där människor kan få uppleva idrott när den är som bäst. För ett lag med internationella satsningar är det naturligtvis viktigt att även arenan håller internationell standard.

Under försäsongen diskuterades både ett köp av Råsunda och bygge av ny arena. Mest minnesvärt är Järnkaminernas initiativ till demonstrationståg, då tusentals djurgårdare tågade från Stadshagen till Stadshuset, allt för att få ha kvar Stadion - Djurgårdens borg. När arenadiskussionerna var inne på övertid och ett beslut måste fattas tog stadens representanter sitt förnuft till fånga och lovade att stå fast vid tidigare löfte, att Stadion detta år skulle få den belysning som krävs för allsvenska matcher. Därmed kunde man fokusera på det sportsliga.

Ett träningsläger i Barcelona och ett i Holland, kombinerat med ett antal frusna träningsmatcher på Stadshagen, avverkades och i början av april var det dags att styra färden till Malmö och årets bortapremiär. Vem anade att mötet utspelade sig mellan de två lag som skulle sluta i Allsvenskans topp?
Matchen började som en typisk premiärmatch, där premiärnerverna ledde till ett tillknäppt spel. Men Djurgården kom in i matchen snabbast och tog ledningen genom Louay Chanko. Förra året gjorde Lolo Djurgårdens första mål på Stadion, i år skrällde han till genom att göra Djurgårdens första mål. Tio minuter in i halvleken ökade Djurgården på sin ledning. Men med fem minuter kvar fick Malmö en straff efter en fällning.

Det kunde blivit oavgjort. På övertid gick Isaksson och Peter Sörensen ihop i en duell. Innan Isak hann resa sig var Niklas Skoog framme och sköt. Men bollen rullade snett ut och DIF:s seger var ett faktum.
Djurgårdens hemmapremiär utspelade sig på Råsunda, ett derby redan i andra omgången och dessutom på en lördag gjorde det extra bäddat för en riktig publikfest.
Och nog började det som en riktig fest på planen också. Tidigt i matchen tilldömdes Djurgården en frispark strax utanför straffområdet. Kim Källström och Louay Chanko ställde upp sig för att slå den. Kanske trodde flertalet av AIK:s spelare att Kim skulle lägga frisparken, men i så fall blev de lurade för det var Chanko som med sitt direkta skott placerade bollen i krysset bakom Daniel Andersson. En kort stund senare fick Djurgården en straff som Kim Källström iskallt lade in i mål.
Kanske gick det för lätt, kanske slappnade Djurgården av för mycket för de två målen till trots kändes det inte som en trygg ledning. Och efter en halvtimme kom AIK:s reducering, strax därpå fick även AIK en straff och därmed stod det 2-2.
Djurgården återtog ledningen genom Abgar Barsom men AIK kvitterade igen och tog därefter ledningen med 4-3, vilket också blev slutresultatet.
Något deppigt efteråt, funderingarna kretsade kring hur man kan tillåta sig att tappa en 2-0-ledning. Men den största frågan var ändå: Hur många år ska Djurgården behöva vänta på att slå AIK?

Djurgården har inte vunnit på Örjans Vall sedan 1995 och så blev det inte heller denna gång när Djurgården besökte Halmstad spelade Djurgården 1-1, sedan man gjort en hygglig förstahalvlek.

Dagen efter Halmstadsmatchen var det årspremiär för Djurgårdens utvecklingslag. Glädjande nog kunde Stefan Bergtoft spela en hel timme, hans första framträdande sedan han i juni året innan slet sönder korsbandet när Djurgården mötte AIK.

Lag från Allsvenskan och Superettan går in i andra omgången av Svenska Cupen och spelar då borta. För Djurgården betydde det bortamatch mot IFK Motala och en riktig storseger: 7-0.

Årets Stadionpremiär utspelade sig mellan Djurgården och IFK Göteborg. Blåvitt dominerade den första halvleken men Djurgården tog över i den andra halvleken och Babis Stefanidis gjorde matchens enda mål - sitt första i Allsvenskan.

Vårens överraskning var helt klart nykomlingen Landskrona som direkt parkerade sig i toppen av tabellen och inte backade tillbaka nämnvärt förrän långt senare under året. När Landskrona tog emot Djurgården fick laget in ett tidigt ledningsmål, därefter satsade man effektivt på att krympa Djurgårdens ytor. Christer Mattiasson och Kim Källström räddade Djurgården med en sen kvittering, då de tillsammans drev in bollen i mål.

I hemmamatchen mot Örebro ägnade Djurgården sig stundtals åt att leka bort sitt motstånd. 3-0 och dessutom en straff på Stadion gjorde att åskådarna kunde gå nöjda från matchen.

Efter storsegern mot Motala i Svenska Cupen lottades Djurgården att möta Sandviken på hemmaplan. Ett på pappret lättare motstånd visade sig i praktiken bli värre än man anat och Djurgården kom undan med blotta förskräckelsen, Christer Mattiasson gjorde matchens enda mål. Roligare än matchen den kvällen var i stället det efterföljande releasepartyt för Sektion B:s nya Djurgårds-cd ”Stadion-rock”, en platta som sedan gick rakt in på topplistorna.

Innan Allsvenskan tog VM-uppehåll återstod också en match på Idrottsparken i Sundsvall, men det är en match som de flesta djurgårdare helst vill glömma. Sundsvall vann med 2-1 och Djurgården visade stor ineffektivitet.

Andreas Isaksson blev uttagen som tredjemålvakt till VM-truppen och rapporter från förbundskaptenerna bekräftade att Andreas gjorde ett mycket bra intryck. Kim Källström blev uttagen som reserv på hemmaplan.

Djurgården ägnade VM-uppehållet åt träning, ledighet samt ett träningsläger i Säfsen.
Uppehållet till trots kom många av Fotbollssveriges blickar att riktas mot Djurgården och klubbens uppmärksammade kontraktspolicy. Abgar Barsom nobbade de blivande mästarnas kontraktsförslag och i stället satsade man då på att spela in nya spelare på hans plats.
Under uppehållet presenterade Djurgården också ett nyförvärv, den tidigare blåranden Samuel Wowoah återvände till Djurgården efter ett gästspel i Halmstad.
I slutet av uppehållet drog elitfotbollen så smått i gång igen, med Svenska Cupen. Djurgården åkte till Malmö och vann över IFK Malmö med 5-1.

Allsvenskan satte i gång igen i början av juli, men hemmamatchen mot Elfsborg (som spelades på Råsunda eftersom Stadion var ockuperad av speedway) bör snarast läggas till handlingarna. 1-1 var ett riktigt sömnpiller.

Men det blev värre. När topplaget Örgryte besökte Stockholm kom Djurgårdens första förlust (2-3) på Stadion.

Inför nästa match - mot Hammarby - fick Rami Shaaban göra allsvensk årsdebut. Det är länge sedan Hammarby vann på Råsunda, man gjorde det inte mot Djurgården i juli heller.

Parallellt med Allsvenskan gick Svenska Cupen vidare. I kvartsfinalen besegrade Djurgården Väsby med 3-2.

Allsvenskan gick vidare med en oavgjord match på Stadion mot Helsingborg.

Djurgården har de senaste åren haft svårt mot Norrköping, men i år bröts trenden. På Idrottsparken stod det 0-0 fram till den 90:e minuten. Då pekade Anders Frisk på straffpunkten och Kim Källström slog iskallt in matchens enda mål.

Nästa match avgjordes också på straff, denna gång på Stadion när Djurgården mötte Kalmar. Andreas Johansson lade straffen, hårt längs marken, och trots att Petter Wastå gick åt rätt håll och var nära kunde han inte greppa bollen.

Den match som troligtvis fick en stor plats i alla djurgårdares hjärtan var höstens match mot AIK. Djurgården tog revansch på gnagarna med en solklar seger: 3-0 och första vinsten mot AIK på sju år, det får en onekligen att undra om någon tappade en spegel för sju år sedan. Nu var i alla fall olyckan över.

Men även efter fotbollsfester kommer baksmällan. Det fick Djurgården uppleva efter derbyts fantastiska segersötma. Matchen mot Malmö förlorade man med 3-4, men det var ändå hedervärt av laget att i andra halvlek försöka hämta upp ett 1-4-underläge i stället för att ge upp, det är sådant som gör att ett lag i slutändan ändå är värdigt att kalla sig mästare.

För första gången sedan 1976 var det dags för Djurgården att börja sitt Uefacupäventyr. Färden gick till Irland och motståndet var Shamrock Rovers. Redan kvällen före matchen kryllade det av blårandiga tröjor på gator och pubar i Dublin. Irländarna var imponerade av det stora bortastöd Djurgården hade och att man på arenan märktes mer än hemmalaget. Det var inte bara på läktaren som Djurgården var bäst, även på planen visade man var skåpet ska stå. Shamrock spelade med stort hjärta och krigade bra i första halvlek men i slutändan hade laget inte mycket att säga till om. Djurgården vann med 3-1, vilket bådade gott inför returen.

Väl tillbaka på Stadion väntade ett nytt allsvenskt lågvattenmärke när Halmstad kom på besök. Förlust med 3-1 kändes inte roligt.

Djurgården åkte till Göteborg och återvände med tre poäng. Babis Stefanidis gjorde sitt andra allsvenska mål - än en gång mot Blåvitt.

Returen mot Shamrock Rovers var mest en formsak. Det påminde mer om en division 2-match än om en Uefamatch, och Djurgården hade kunnat vinna med fler mål än de två mot noll som man noterades för.

Vid sidan av Allsvenskan hände det mycket annat i Djurgården under hösten. I slutet av augusti presenterade Djurgården ännu ett nyförvärv: Johan Elmander lånades från holländska Feyenoord. Abgar Barsom kontrakterades av Heerenveen och Rami Shaaban gick till Arsenal, där han under resten av hösten klarade sig bra. Djurgården fick en ny andremålvakt i form av Anders Alé.
Djurgården hade under hösten tre spelare aktuella för A-landslaget: Andreas Isaksson, Kim Källström och Andreas Johansson.

När Djurgården tog emot Landskrona gjorde Bapupa sin första match från start. Det blev också Bapupa som gjorde matchens enda mål, vilket också var hans första allsvenska mål.

Örebro är svårslaget på Eyravallen och Djurgården hade inte vunnit där sedan 1990. Men i år var ett magiskt och annorlunda år, då flera tråkiga trender bröts. Djurgården tog med sig 3-0 därifrån, sedan Johan Elmander gjort sitt första mål i Djurgårdströjan.
Elmander fortsatte att spotta ur sig mål. Närmast väntade Helsingborg borta och Johan stod för två av målen när Djurgården vann med 3-1. Helsingborg inledde bäst och mest aggressivt men Djurgården vaknade efter första målet och kunde spela hem segern.

Djurgården lottades att möta FC Köpenhamn i Uefacupens första omgång. En bra lottning, enades spelare och ledare om inför matchen. Ett möte med FCK skulle visa hur bra Djurgården egentligen är och det kändes inte som en omöjlig uppgift. Det blev 0-0 på Parken i Köpenhamn, något som Djurgården nog fick se sig tämligen nöjt med.

Stefan Rehns födelsedag firades med målkalas på Stadion. 6-3 mot Norrköping.
Även Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist fick en trevlig födelsedagspresent: En vinst i Svenska Cupen. Djurgården hemmabesegrade Malmö FF med 4-0 och fick därmed revansch för den tråkiga förlusten på Stadion tidigare under hösten.

Allsvenskan gick vidare med ett möte mellan Sveriges två roligaste fotbollslag: Örgryte mot Djurgården på Gamla Ullevi. Det var en underhållande match, men roligast var det nog för Örgryte och lagets brassar som gav Djurgården en lektion i konsten att rulla boll. Örgryte vann med 4-2, det enda lag som lyckades besegra Djurgården i båda mötena.

I returen mot FC Köpenhamn tog det knappt en kvart innan Djurgården fick ordning på sitt spel. Det var en hörna som resulterade i självmål som förändrade bilden till mer Djurgårdsdominans. Dock blev det match igen, FC Köpenhamn petade in en 2-1-reducering men när Kim Källström på straff lade 3-1 var saken biff.

Det kan tyckas att laget borde varit mättat efter avancemanget i Uefacupen, men när Djurgården mötte Bajen ett par dar senare hade man inga problem med att ladda om. Visserligen tog Hammarby ledningen men det var Djurgården som därefter tog över tempot och efter kvitteringen kunde avgöra på straff.

Ännu en tråkig trend bröts under året, det var Djurgårdens vinstfria svit på Fredriksskans. Förra gången Djurgården vann där var 1954, det året slutade med SM-guld. Andreas Isaksson fick flera gånger under årets match på Fredriksskans visa varför han är Sveriges bästa målvakt. Djurgården vann med 1-0.

Årets sista match på Stadion spelades mot GIF Sundsvall. Sundsvall hade under året inte förlorat mot något av topplagen Djurgården, Malmö och Örgryte men denna gång fick Djurgården revansch för vårens tråkiga förlust. Sundsvall tog visserligen snart ledningen men Djurgården återställde ordningen med 2-1. Stefan Rehn fick göra ett av målen i sin sista allsvenska match på Stadion.
Efter matchen ville ingen lämna Stadion. Spelarna tog ett ärevarv där de tackade den fantastiska publiken för det härliga stöd Djurgården genomgående fått under året. Publiken stod kvar, det var som om ingen ville att den härliga kvällen skulle ta slut.

Men än var inte Allsvenskan slut. Djurgården kunde bli mästare i kavaj om Malmö FF ett par dagar senare besegrades av AIK. På pubarna runt om i Stockholm samlades djurgårdare för att tillsammans följa matchen som kunde säkra Djurgårdens guld. Så blev det inte. Peter Ijeh krossade snabbt den kvällens gulddrömmar och det skulle i stället bli spännande in i den sista omgången.

Djurgården värmde upp inför Allsvenskans sista omgång med hemmamatch i Uefacupens andra omgång. Girondins de Bordeaux besökte Råsunda och det stod snart klart att fransosernas tempo var något Djurgården ännu inte rådde på. Men man höll siffrorna nere till 0-1.

Flertalet av de supportrar som vaknade lördagen den 2 november ville nog inte tänka på eftermiddagens match. Förutsättningarna var de bästa: Djurgården hade avgörandet i egna händer, det gällde bara att ta poäng på Ryavallen av Elfsborg. Klarade man inte det fick Malmö FF inte vinna sin match. Men vem ville tänka de tankarna? Vem ville tänka klyschor som att det onekligen var ett bra utgångsläge? Vem ville tänka tanken att Djurgården efter 36 år kunde bli svenska mästare samma kväll? Och vem vågade tänka på hur livet skulle te sig om Djurgården inte höll hela vägen fram? Vem vågade tänka på en hemresa från Borås i sus och dus eller än värre, i total moll? Hellre gör man som strutsen, sticker huvudet i sanden och vägrar att tänka på vad som komma skall, alla har det mer eller mindre inpräntat i sig att man inte får ta ut segern i förskott för den besvikelse som uppstår efter svikna förhoppningar är för stor för att någon djurgårdare skulle kunna hantera den.
Bättre då att bara ta sig till Ryavallen och vänta på att matchen ska börja.
Det var många djurgårdare som tagit sig till arenan, övervägande delen av åskådarna bar Djurgårdens färger och bar upp matchen till den fest det skulle bli.
DIF-ledning med 1-0 i halvtid kändes bra, men helt trygg var man inte förrän Djurgården genom Andreas Johansson ökade på sin ledning till 2-0 och Sharbel Touma strax därpå gjorde Halmstads ledningsmål mot Malmö FF.

Resten var en formsak, bara att invänta slutsignalen som förkunnade att Djurgården var svenska mästare för första gången på 36 år.

Men säsongen och segrarna tog inte slut bara för att Allsvenskan gjorde det. En vecka efter att guldet bärgats var det dags för final i Svenska Cupen. Som en extra krydda handlade det inte bara om en final utan också om derby mot AIK.
Det blev en målsnål tillställning som krävde förlängning och golden goal för ett avgörande. Djurgårdens första målskytt för året, Louay Chanko, avslutade också Djurgårdens svenska fotbollssäsong med ett mål. Sedan Johan Elmander stått för framspel och inlägg var det Lolo som avslutade med att fastställa Djurgårdens seger i Svenska Cupen och därmed också lagets första dubbelseger genom tiderna.

Knappt hade Djurgården bärgat de båda svenska titlarna förrän det var dags för nästa äventyr: Returmatchen i Uefacupen. Färden gick till Frankrike, där Bordeaux väntade. Men även denna gång var fransoserna för snabba och för bra för Djurgården. I stället fick man glädja sig åt att Djurgården vägrade att vika ner sig utan kämpade in i slutminuterna, något som bådar gott inför kommande års Champions League-kval.

Säsongen avslutades traditionsenligt med Fotbollsgalan, där Djurgårdens tränarpar Sören Åkeby och Zoran Lukic kammade hem utmärkelsen som årets tränare. Andreas Isaksson blev årets målvakt.