TILL LÄSAREN

 

Texterna i detta häfte skapades i sin första version under senhösten år 1993. De hade sin upprinnelse i vårt möte med studenter, som upplevde tveksamhet, och ibland obehag, när deras religiösa uppfattning mötte högskolans undervisning och världsbild. Särskilt gällde detta när de undervisades i vissa moment inom ämnen som astronomi och biologi. Inom denna grupp fanns också några, som i ordagrann mening utgick från bibliska beskrivningar om världen som en oundgänglig grund för den bekännande tron, t ex i fråga om världens tillblivelse och ålder. Vi fann också, att det fanns en förhållandevis stor minoritet studenter, som utan att uppleva obehag vid sitt möte med undervisningen ändå bar med sig en hel del missuppfattningar om vad vetenskap är och handlar om, särskilt när det gällde förhållandet mellan vetenskap och religiös tro.

 

Vårt nu föreliggande och gemensamma häfte är således ett försök att hantera och bearbeta det problemet. Dels vill vi visa att det inte finns någon principiell konflikt mellan religiös tro och vetenskap, såvida man inte utgår från en alldeles speciell bibelsyn och gudsbild, och att man utifrån en vetenskaplig ståndpunkt varken har någon anledning att kritisera människors religiositet eller religionen som sådan; dels vill vi sprida kännedom om de idéer som i allmän och allomfattad mening ligger bakom vetenskapens metoder och åskådning, vare sig man är naturvetare, historiker, teolog eller företräder något annat kunskapsområde. Därutöver hoppas vi också att på ett anständigt och ärligt sätt kunna möta alla de som hade frågor om dessa spörsmål.

 

Vi är också angelägna om att undvika den fallgrop som begränsar frågan till en fråga om tro och naturvetenskap. Därför inleds häftet med en text som i första hand tar sin utgångspunkt i en kunskapsfilosofisk argumentering, och som kanske kan göra det lättare för läsaren att ta till sig och förstå de texter som kommer sedan.

 

Vi hoppas, att vi med denna uppläggning har lyckats med att finna en rimlig avvägning mellan vad som bör sägas och vad som rimligen kan sägas begripligt, utan att läsaren måste besitta specifika kunskaper inom ämnen som filosofi, teologi och naturkunskap.

 

 

 

 

April 1997

 

Sverker Johansson

Hans-Olof Ericson

(Redaktörer)

 

 

 

 

 

 

 

 

Häftet har i första hand skapats för att användas i kursverksamheten vid HLK, men det vänder sig naturligtvis samtidigt till var och en som känner sig intresserad av de frågor som vi behandlar här.

 

INNEHÅLL OCH MEDVERKAN

 

 

 

 

Hans-Olof Ericson Vetenskapen som idé och åskådning

Universitetslektor i historia, HLK.

Agnostiker. Medlem i Svenska Kyrkan.

 

 

 

 

Sverker Johansson Årsringarna i kunskapens träd

Universitetslektor i fysik, HLK.

Agnostiker.

 

 

 

 

Ingalill Dahlgren-Nyberg Bibeln om skapelsen

Pastor, Svenska Missionsförbundet.

Studentpräst, Jönköpings Studentkår.

 

 

 

 

Per Green Bibelsyn och bibelbruk

Präst, Svenska Kyrkan.

Studentpräst, Jönköpings Studentkår.

 

 

 

 

VETENSKAPEN SOM IDÉ OCH ÅSKÅDNING

 

NÅGRA ORD OM SKILLNAD OCH LIKHET

VID MÖTET MELLAN TRO OCH VETENSKAP

av Hans-Olof Ericson

 

 

 

 

 

Vad, hur och varför?

 

Med den här texten vänder jag mig särskilt till Dig som känner tvekan eller motstånd inför mötet mellan Din personliga tro och högskolevärldens undervisning och världsbild. Men den riktas också till alla som önskar sig en klarare bild av vad vetenskapen som idé och åskådning egentligen står för. Jag hoppas därmed kunna bidraga till att reda ut några av de missförstånd som finns om detta ofta missbrukade ord.

 

Man kan naturligtvis ifrågasätta detta sätt att närma sig frågan. För många nutida troende, kanske rent av flertalet, innebär ju mötet mellan tro och vetenskap inget problem. Men jag vet av egen erfarenhet, att det även bland studenter finns en minoritet som upplever detta möte med olika grader av tveksamhet, inte minst därför att de tidigare under sin utbildning har fått en missvisande bild av ordet. Även om det idag finns få troende som står för en genuint bokstavlig läsning av bibeln, finns det ändå åtskilliga som ställer frågor inför den personliga konflikt som kan uppstå, när tro och vetenskap ibland kolliderar. Kanske är Du en av dem som undrar. Kanske har Du dessutom under Dina år i den obligatoriska skolan blivit nonchalant och illa behandlad, när Du har ställt Dina frågor. Om Du har drabbats av ett sådant möte har Du förmodligen också lärt Dig att tiga, trots att alla frågorna egentligen finns kvar. I så fall är Du precis den person som jag skriver till.

 

Om man på ett rimligt och anständigt sätt vill närma sig frågan om trons förhållande till vetenskapen, måste man naturligtvis ta sin utgångspunkt i det som i sista hand förenar alla människor med en bekännande tro, oavsett vad de tillhör för samfund eller har valt som religiös inriktning. Det som i sådana fall förenar människor är tron på att det finns en Gud som har skapat och upprättat världen. Detta är en tro som delas av många. Den delas även av åtskilliga forskare och lärare i vetenskapsvärlden, och det är dessutom en tro som utan hinder låter sig förenas med ett vetenskapligt synsätt om hur man på bästa sätt kan lära sig något nytt om världen.

Att så påfallande många lärare och forskare faktiskt är religiöst bekännande människor kan verka förvånande med tanke på den långa och delvis blodiga kontrovers, som har löpt genom historien mellan kyrkan/statsmakten/religionen och enskilda företrädare för vetenskapen. Mäktiga representanter för kyrka och kristendom har allt sedan antiken, och nästan in i vår egen tid, många gånger stått som fiender såväl till forskningens framsteg och frihet som till de krav om en allmän och medborgerlig bildning för alla, som radikala opinionsbildare började ställa under 1800-talet.

 

Det skulle dock vara vilseledande och fel att blanda ihop denna konflikt med frågan om tro och vetenskap, även om det inte helt skulle saknas beröringspunkter. Även om både kyrkan och troende människor har samlat på sig åtskilliga lik i garderoberna under tidens gång, så skulle en allsidig granskning snart visa att inte heller vetenskapen garderober är tomma. Vetenskapssamhället har under sin historia många gånger gått avskyvärt nära i takt och led med både samhällsmakt och särintressen. Det är inte så länge sedan, som rasbiologins falska och illa underbyggda premisser spreds som en säkrad lärdom från piedestalerna vid universiteten.

Dessutom finns det inom vetenskapen alltid en etisk problematik inför frågan om vilket ansvar, som den enskilde forskaren och forskarsamhället har för forskningens tillämpning och konsekvenser. Dessa, i ett annat och utförligare sammanhang religions- och vetenskapssociologiska aspekter, om hur ett givet samhälle påverkar och påverkas av den institutionella kyrkliga och vetenskapliga praktiken, kommer emellertid inte att behandlas här, där det istället är vetenskapen som ideal och idé som står i förgrunden. Jag nöjer mig därför med att helt kort konstatera, att våra ömsesidiga samlingar i vardera garderoben knappast kan bidraga till att belysa frågan om tro och vetenskap. Den i historien synbara konfrontationen mellan samhällsmakten-kyrkan och vetenskapens enskilda representanter handlar i en mera näraliggande och existentiell mening snarare om att vi människor, trots all vår storhet och framgång, i vårt arv också bär med oss en växande samling av både gamla och nya tillkortakommanden och brister.

 

De problem som verkligen kan uppstå vid mötet mellan tro och vetenskap beror egentligen på någonting helt annat. De hänger samman med att människors tro kan ha olika innebörd och att den därför ofta leder till olika gudsbilder. Tron svarar också på frågor. Tankar om vad, hur och varför, när det gäller frågorna om människorna och världen, och om hur allt har kommit till, är lika ofrånkomliga för den bekännande tron som för vetenskapen.

 

Utifrån denna ansats har jag medvetet valt att fortsättningsvis närma mig frågan från en ofta förbisedd humanvetenskaplig och kunskapsfilosofisk utgångspunkt. Allt för ofta reduceras frågan om tro och vetenskap till en fråga för naturvetenskapens kunskapsfält, och i värsta fall blir den snöpt till en lika inskränkt som ofruktbar fråga om Gud eller Darwin. Men med en sådan, särskilt av journalister älskad och iögonfallande formulering, bygger man murar helt i onödan, och det blir naturligtvis samtidigt bara så mycket svårare att närma sig frågan på ett nyanserat och meningsfullt sätt.

 

I och med denna korta hänvisning till naturvetenskapen kan det finnas skäl att påpeka, att jag som historiker på intet sätt har någon avvikande kunskapssyn gentemot denna. Visserligen finns det många frågor kring tro och vetenskap som i främsta rummet rör naturvetenskapernas kunskapsbildning, och de kan naturligtvis bara hanteras och besvaras av naturvetenskapens egna företrädare, men de besvaras förmodligen med större framgång om alla först har fått syn på det som är hela vetenskapssamhällets ideala och gemensamma referensram. Det är därför som det finns goda skäl att redan från början vidga perspektivet.

 

När det slutligen gäller min metod kommer jag i den fortsatta texten att låta Dig mötas av tre provokationer. Jag är medveten om att min moral i detta sammanhang kan ifrågasättas från etisk utgångspunkt, och att Du som läser dessa rader kan komma att känna Dig sårad, trots att Du inser att detta inte är min avsikt med orden. Kanske utmanar jag Ditt sätt att tro. Kanske rör jag vid sådant som för Dig är det känsligast heliga som en människa kan bära. Men alternativet vore att tiga, och ett sådant tigande skulle vara mycket svårt att försvara. Man kan inte med rent samvete förneka att vetenskapens ståndpunkter på avgörande områden faktiskt skiljer sig från förekommande uppfattningar inom tron. Men min avsikt med dessa provokationer är att visa på en möjlig väg till nyansering och försoning. Och den vägen står bara öppen för dem som har modet att reflektera kritiskt både om vetenskapen och om tron.

 

 

 

 

Har tron på Gud något hållbart fundament?

 

Kan man veta att Gud finns? Nutida vetenskap har ett lika kategoriskt som provokativt svar på den frågan. Den anser, att en sådan fråga är meningslös att befatta sig med, och man gör inte heller något försök att besvara den, eftersom man inte har någon metod för att hantera den. När vetenskapens generella redskap - beprövad erfarenhet och förnuft - skall användas vid den yttersta gränsen av trons domäner, så fungerar inte redskapen. Frågan anses tills vidare ligga utanför det område som över huvud taget är åtkomligt för undersökning. Det som man inte anser sig kunna veta någonting om, kan man inte heller ha någon bestämd uppfattning om. Det är för övrigt en sådan ståndpunkt som ligger till grund för agnostikerns livsåskådning. Det vore ett stort misstag att förväxla den med en oreflekterad och gudsförnekande ateism.

 

Men vetenskapens ståndpunkt är provokativ också i en annan mening. Vetenskapssamhällets representanter gör faktiskt anspråk på att veta, att deras egna metoder står verkningslösa inför sådana frågor; och det är egentligen därför som man inte gör några försök att besvara dem.

 

Vetenskapens ståndpunkt kan förefalla oss kylig och hård, men det skulle vara ett stort misstag att tolka den så. Den är egentligen ett uttryck för ödmjukhet inför alla de problem som reser sig för den som vill skaffa sig kunskap om människan och världen, och den skvallrar samtidigt om en insikt om den egna verksamhetens begränsning. Det är tyvärr inte alltid som trons företrädare visar samma självkritiska ödmjukhet i sitt kunskapssökande. I sin iver att lägga fram övertygande bevis kliver de ibland in på vetenskapens marker, men utan att visa någon hänsyn till de regler som gäller för umgänge där. Det är då - men bara då - som en konfrontation blir oundviklig. Den kan inte undvikas, eftersom det ofrånkomligen måste finnas regler för dem som vill samtala där. Är det så märkligt egentligen? Det är inte konstigare med detta än när vi spelar ett sällskapsspel: Man kan inte spela Fia hur som helst.

 

Det skulle vara mycket vunnet, om alla kunde finna varandra i en ödmjuk och ömsesidig respekt inför de frågor som möter oss alla vid vetandets gränsland, särskilt eftersom vi då har beträtt ett fält, där alla våra frågor slutligen vävs samman med den väv som vi i andra sammanhang brukar kalla för den existentiella. Inför den väven kommer alla våra intellektuella redskap att framstå som otillräckliga och tomma. Lika lite som man inom vetenskapen har någon rätt att säga: "Vi vet att Gud inte finns; religionen är bara ett påfund av längtande människor, sprungen ur deras behov av en fadersgestalt och deras rädsla för livet och döden" - lika lite kan den troende människa som vill mötas med fullvärdig respekt hävda att hon vet motsatsen. Men det går fortfarande alldeles utmärkt att tro.

Finns det då ingen nyckel som kan göra det möjligt att öppna de låsta dörrar, som hindrar oss från att mötas till samtal? Skall den intelligenta och nyfiket prövande människan verkligen finna sig i att hålla tyst? Detta kan enligt min mening inte gärna vara meningen med människan. Då skulle hon ju ständigt tvingas att förneka sig själv. Denna självförnekande ståndpunkt syns mig otillfredställande även utifrån en religiös utgångspunkt. Om jag själv vore en religiöst bekännande natur, skulle jag nog inte kunna tänka mig, att Gud skulle ha en sådan mening med oss.

 

Man kan också se det så här: När vi nu uppenbarligen har utrustats med en förmåga att välja och tänka, så skall vi naturligtvis också använda oss av den gåvan, vare sig vi föredrar att se den som sprungen ur naturen allena eller som skapad av Gud. Annars vore vi ju otacksamma. Kanske finns det i den gåvan också en nyckel som kan visa oss vägen till samtal, Jag har själv, till dess jag har övertygats om motsatsen, funnit det rimligt att sätta min tillit till att det finns en sådan möjlighet. Men om vi skall kunna använda oss av den nyckeln på trons domäner, måste vi först ta till oss ytterligare en provokation.

 

Hur står det egentligen till med en tro som behöver övertygande bevis för att upprätthållas? Hur stark är den egentligen, och vad får den för konsekvenser för gudsbilden? Den tro som styvnackat värjer sig och känner sig hotad av prövande och kritiska frågor kan enligt min mening inte vara någon särdeles fast grund att hålla sig till. Den håller inte för stormens vindar. Den blir i värsta fall en tro, där Gud måste uppträda som trollkarl, och ibland även som läroboksförfattare. Det blir en tro, där både bevisbördan och religionen slutligen kommer att handla bara om detta. Religionen blir då reducerad till en fråga om bibelns sanning. Men med en sådan degradering, både av religionen och av människans förmåga till en reflekterad religiositet, får man en både märklig och frånstötande gudsbild. Gud blir ju lika misslyckad vare sig Gud uppträder som geolog eller pedagog, och slutsatsen skulle bli precis densamma om en historiker utsatte delar av bibeln för källkritik. Gud måste rimligtvis vara större än så.

 

Med en sådan gudsbild blir man dessutom tvungen att stappla sig blundande fram genom livet. Den kan bara upprätthållas om man samtidigt förnekar sig rätten att söka och fundera. Trollkarlens funktionärer kommer omgående att skuldbelägga och förbjuda varje inslag av andligt sökande och reflektion. Varje självständig tanke blir ett hot och ett brott mot lagen. Det blir en tro som må passa för andliga slavar, men definitivt inte för människor. Det blir en lära som snöper i stället för att frigöra; den skapar ångest i stället för att skapa trygghet, och den leder till tystnad i stället för till samtal. Det blir precis den kärlekslösa lära, som både inom och utanför religionerna åtskilliga gånger har manifesterat sin intolerans i historien, när den utifrån sina "sanna" teser har misshandlat och dödat både kunskapsvinningar och människor.

 

Finns det då inget annat fundament som religionen kan byggas på? Nej, blir mitt entydiga svar; något sådant fundament existerar inte. Men jag anser att det finns en alternativ väg, som är väl värd att pröva, fast då måste vandraren klä sig med frimodigt sinne och ha öppna ögon för äventyr. Dessutom måste trons erfarenhet definieras som någonting kvalitativt annat än vetenskapens. Det blir en tro som står oberoende av såväl vetande som bevis, och den kommer inte heller att göra anspråk på att hantera vetenskapens frågor. Det blir en tro som förblir just en tro och som möter oss ödmjuk, tolerant, preliminär och reflekterande. Tron blir en process, som tillåter den troende att förändras, mogna, tvivla och växa. Det blir som att våga säga: Ha tålamod med mig! Gud är inte riktigt färdig med mig än(1) .

 

På en sådan väg kan människan befrias både från ångest och tvärsäkra teser. Tron står sig tryggt utan bevis. Att tro blir detsamma som att hysa tillit. Men det handlar inte om tillit till trollkarlens konster, för i så fall slår bevisfällan genast igen om oss. Tilliten kan endast gälla för den grundläggande frågan om gudsexistensen. Denna tillit till Gud kan liknas vid när två människor ärligt älskar varandra. Deras kärleksförhållande skulle rasa samman i samma stund som någon av dem ställde krav om bevis.

 

Detta är förvisso en smärtsammare väg än tesernas. Sökandets väg är som kunskapens väg varken rak, bred eller bekväm. Men den tro som följer på vägen har fördelen av att kunna växa sig stark. Kanske är det så att detta blir möjligt först när man självkritiskt erkänner också sitt tvivel? Men visst står man samtidigt mera utsatt och naken i världen,

och visst kan man drabbas av ångest och kriser precis i den stund då trollkarlen hastigt försvinner som trygghet och skydd. Nu måste man ensam ta ansvar och ställning till den

komplexa väv av traditioner och tidigare verksamhet och liv, som finns nedlagt i religionshistoriens teser och som finns präntat i de heliga skrifterna. Men man tvingas också att se något nytt, och man kan samtidigt befrias från åtskilligt av det religiösa bråte, som kanske rent av skymmer bilden av Gud.

 

En annan fördel är denna: Om tro definieras som tillit, och om tilliten knyts till gudsexistensen, blir det också möjligt att inleda ett samtal. Och det blir ett spännande samtal. Den tro som nu har kommit ifråga måste även vetenskapssamhällets företrädare respektera. Den möter vetenskapen som reflektion, grundad i en individuell, ofta intuitiv inre erfrenhet. Den är visserligen inte tillgänglig för analys för någon annan än den individ som har den. Den kan inte prövas med vetenskapens metoder. Den kan inte ens kännas precis likadan av någon annan, och den saknar därför den delade erfarenhet, intersubjektivitet, som är en förutsättning för ett fullödigt samtal. Men den kan definitivt inte avfärdas.

 

Vetenskapens representanter måste utifrån sina egna spelregler godtaga denna religiösa erfarenhet som möjlig, och således även erkänna den som en äkta erfarenhet för den individ som har den. När tro och vetenskap kan mötas i en sådan respekt för varandras erfarenheter, har vi också funnit den nyckel som öppnar dörrar till samtal. Nu - men först nu - kan den troende ställa genuint kritiska frågor till vetenskapen, och nu måste dessa frågor betraktas som så fullvärdigt seriösa att de också kommer att behandlas med tillbörlig respekt.

 

 

 

Har vetenskapen något hållbart fundament?

 

Om vi utsätter vetenskapen för samma principiella tvivel som vi tidigare har riktat mot gudstron, skulle vi kunna fråga så här: Hur säker är egentligen vetenskapen, när det gäller de frågor som den trots sina begränsningar ändå försöker att besvara? Har kunskapen något hållbart kunskapsteoretiskt fundament? Bygger inte också vetenskapen ofta på valda och obevisade antaganden, s k postulat, som man har valt bara därför att man hyser tillit till dem? Bygger inte alla teoretiska resonemang på abstraktioner och grova förenklingar av världen? Hamnar inte också vetenskapen slutligen inför en existentiell fråga?

 

Nu blir det vetenskapssamhällets tur att försvara sig. Då kan man till att börja med tänkas invända, att vetenskapens tillit till teorier och postulat har en något annan innebörd än den tillit som gäller för tron. Vetenskapen bärs av ett erfarenhetsbaserat krav om systematiskt tvivel, där kritiska redskap och kunskapstillväxt ständigt angriper de teorier och föreställningar som för tillfället finns inom olika forskningsfält. Postulat och andra teoretiska utgångspunkter och modeller skapas av människor som är medvetna om att sådana skapelser har sina begränsningar och att de är abstraktioner. De betraktas av princip bara som preliminära, och de ersätts genast av andra den dag då de inte längre håller måttet.

 

Inom mitt eget ämnesområde, historia, leder den pågående forskningen ibland till att tidigare allmänt spridda förklaringar får maka på sig inför nya argument och rön, ofta därför att ett nytt eller tidigare föga oberopat källmaterial har kommit i dagen. Ett sådant belysande exempel gäller synen på Dackefejden - det stora bondeuppror, som riktades mot Gustav Vasa från sommar till sommar under åren 1542-1543, och som var mycket nära att kasta denne ur tronen, särskilt som det mullrades i bondeleden även på andra håll, inte minst i Uppland och i delar av de övriga Mälarlandskapen.

 

Läroböckernas traditionella förklaring till upproret var länge, att det var kungens förbud mot utförsel av smör och oxar till de då ännu danska blekingestäderna, som tände smålänningarna till uppror. Detta var, vid sidan om sådana faktorer som ökande skattetryck och kungens anspråk och våldsamma politik gentemot kyrkan, en gängse åberopad och behandlad faktor även bland utbildade historiker. Men idag är inte längre gränshandelsförbudet något gångbart argument, när vi skall förklara och förstå varför skogsbygdernas smålänningar gjorde uppror. Den fortgående forskningen har nämligen visat, att detta argument inte är någonting annat än ett propagandatrick iscensatt av kungen själv. Ställd inför hotet om ett uppror även i Svealand skriver kungen under år 1542 en serie brev till sina fogdar i Svealandskapen. I dessa brev instrueras fogdarna att stävja oron i landskapen genom att ",,,bruka lämpor och list så att smålänningarna kunde förolämpas och skiljas från allmogen häruppe. För det första må ni angiva att den främsta orsaken till smålänningarnas uppror är den att konungen och adeln icke har velat tillåta att smålänningarna utförde så övermåttan många oxar och läster smör till att bespisa och förstärka Danmarks rike och städer. Denna utförsel har för hela riket och särskilt för Uppland och Bergslagen medfört en svår och dyr tid".(2)

 

Med detta brev lurade kungen framgångsrikt Svealands upprörda bönder, både särskilt och i dubbel mening, eftersom smålänningarna själva aldrig hade något att säga om några handelshinder i sina klagomål. Men genom att kungen samtidigt framförde sin förklaring också i en rad andra och landsomfattande brev lurades även en lång rad läromedelsförfattare, lärare och historiker länge att ta detta argument på allvar. Dylika handelsförbud hade för övrigt utfärdats långt tidigare, både av den dåvarande kungen och av tidigare regenter, utan att vare sig folk eller fogdar hade tagit någon större notis om dem. För oss kan kungens lyckade manipulering av både dåtid och samtid vara ett exempel på varför sanningen i vetenskapens sammanhang alltid måste uppfattas som preliminär. Den får leva sitt liv som sanning endast så länge som ingen kommer med övertygande belägg för motsatsen.

 

När det däremot gäller de mera kunskapsfilosofiskt bottnande frågorna, får den frågandes invändningar en avsevärt större tyngd. Här står vi redan från början vid det gränsland, där trons tillit och kunskapsfilosofins problem ligger nära vandra. Om det problem som ligger inneslutet här har det skrivits åtskilliga hyllmeter böcker genom tiderna. Men trots sin iver att finna det fundament som vi frågade efter har filosoferna stångats förgäves med frågan. Problemet handlar i grunden om detta:

 

För att vårt kunskapssökande alls skall kunna motiveras som en meningsfull verksamhet, måste vetenskapen förutsätta att vi kan lita både på vårt förnuft och på vår erfarenhet. Men att denna förutsättning också är alltigenom hållbar kan vi inte bevisa. Varje försök att finna ett empiriskt bevis, grundat på erfarenhet och av sannolikhetskaraktär, kommer att falla i en självgrävd grop varje gång som det presenteras. Att bevisa att vår erfarenhet om världen är tillförlitlig genom att hänvisa till samma erfarenhet är precis lika fånigt som att såga av den gren som man sitter på. Tankemässigt blir det en rundgång i resonemanget, eftersom man tvingas att på förhand förutsätta det som skulle bevisas. Ett sådant resonemang är till ingen nytta. Det saknar varje uns av empiriskt bevisvärde och det leder oss bara i cirkel. Här står alltså även vetenskapen naken inför världen.

 

Men kan då inte det rena förnuftet och dess logiskt nödvändiga sanning hjälpa oss? Det som är logiskt sant skall väl gälla som sanning i alla tänkbara världar? Jodå; det är förvisso så, att en logisk sanning är en nödvändig sanning, men den uttalar sig aldrig om någon sanning i förhållande till den erfarna världen. Logik är i grunden ingenting annat än ett tänkandets formella teknik. Med logikens hjälp kan vi endast vara definitivt säkra på att en viss given slutsats verkligen följer ur vissa givna påståenden, s k premisser. Men om nu någon av premisserna är falsk - eller båda - tar logiken som sådan ingen hänsyn till. Det enda som vi kan vara säkra på, och som vi kan avgöra, är att en viss slutsats följer ur premisserna. Om slutsatsens påstående, eller premisserna, som sådana är sanna eller falska kan bara prövas mot den värld som vi uppfattar som verklighet. Men varje gång som vi gör denna prövning får vi genast tillbaka problemet. Den vägen är fortfarande stängd, eftersom vårt försök att stödja oss på detta argument obönhörligen bara leder oss runt i en cirkel.

 

Men har vi inte inom logiken exempel på satser, som på grund av en inbyggd nödvändighet måste vara nödvändigt sanna? Jodå, det kan förvisso konstrueras sådana exempel. Vi kan t ex säga: Det som är större är större än det som vid en given jämförelse är mindre. En sådan sats besannar sig själv. Men den löser inte problemet, för den är sann bara utifrån sina egna definitioner, och dessa definitioner grundar sig i sista hand på ett godtyckligt val. Den skapade satsen är utifrån detta godtyckliga val bara sann så länge som vi är överens om att definiera "större" som större än det som är "mindre". Den bevisar därför inte någonting alls om världen. Och om vi skulle välja att fortsätta resonemanget ytterligare en aning, skulle vi kunna fundera på om det över huvud taget finns något sådant som "storlek" i världen, annat än som en påhittad tankekonstruktion och som en symbol för en tänkt relation mellan enskilda händelser och ting. Den frågan, som handlar om i vad mån våra konstruerade begrepp har en reell existens eller inte, har filosofer skrivit åtskilligt om i den kunskapsteoretiska litteraturen. Åsikterna har skiftat, och striderna har stundtals varit heta, men ingen har lyckats med att lösa problemet.

 

Frågan om självklart sanna satser har emellertid även en annan sida. Sådana satser som är självklart sanna är till sin karaktär tautologier. De är sanna därför att det som står på den ena sidan om deras strategiska "är" har precis samma innebörd som det som står på den andra sidan om "är". Det blir så till följd av våra valda definitioner. Sådana satser säger oss därför inte mer om världen än den formella logikens första grundsats, den s k identitetslagen, nämligen att "A är A". Den är förvisso en nödvändig och underförstådd självklar utgångspunkt för att vi skall kunna förstå vad vi säger, när vi talar med varandra. Vår överenskommelse, om att den språkliga symbolen "stol" alltid betecknar vårt begrepp om stolen som ett ting i den verkliga världen, är en avgörande förutsättning för detta, men den säger oss ingenting nytt om världen.

 

Med detta är tankens vägar stängda. Vi kommer inte längre med frågan. Vi kan varken på erfarenhetens eller på det rena förnuftets vägar finna det fundament som vi sökte. Vid varje försök att finna det tvingas vi genast att på förhand förutsätta existensen av det fundament, som det var vår egentliga uppgift att peka ut och bevisa. Detta är, vid sidan av de nya rön som ständigt skapar nytt ljus över tillvaron, en ytterligare anledning till att sanningar om världen i vetenskapens sammanhang varken kan göra anspråk på att vara allomfattande eller evigt sanna. Sanningar om världen kan aldrig vara annat än preliminära.

 

När nu detta är sagt finns det genast fog för en varning, för felaktigt hanterad kan denna insikt om den empiriska sanningens preliminära karaktär leda till ett allvarligt missförstånd. Den innebär inte att sanningen är relativ i den meningen att alla påståenden om världen är lika mycket värda. Någon sådan giltig slutsats följer inte heller ur resonemanget. Och det vetenskapshistoriska faktum, att den etablerade sanningen förändras över tiden, innebär inte heller det att sanningen skulle vara relativ - bara att den är precis det som den måste få vara, nämligen preliminär.

 

Våra under historien olika sätt att se och förstå universum är ett träffande exempel på sanningens preliminära karaktär och ofullständighet. Efter Newton gällde inte längre Aristoteles bild av världsalltet, helt enkelt därför att Newton lyckades med att förklara både enklare, bättre och mer, utan att konfronteras med alltför allvarliga och motsägande observationer. Men Newtons sanningar var inte heller eviga. De hade inte svaren på allt det nya som observerades, när människans mätningar och öga senare trängde ännu längre ut i universum. Den Einsteins och andras konstruktion för att förstå materien, som nutidens kunskapare har valt att utgå från, därför att den kan förklara mer och mindre motsägelsefullt än Newton, utgör ytterligare ett steg på vägen mot en allt mera förfinad förståelse av världen. Men även denna bild kan ifråga om sin sanning aldrig vara någonting annat än preliminär.

 

Denna process av ständigt vidgat vetande kan emellertid också missförstås. Det handlar inte om att bygga ett vetandets väldiga hus, så som man trodde en gång att man kunde göra, bara man tålmodigt fogade sten till sten, sedan stenarna hade sållats och säkrats som oantastliga fakta. Man fångar det vetenskapliga vetandets kontinuerliga utbredning betydligt bättre om man istället säger, att det handlar om att tålmodigt tolka tecken i en text, där våra förutsättningar dessutom kommer att skifta med nya ljusförhållanden och förändringar i våra förutfattade meningar om texten. Denna tolkandets metod framträder tydligast inom humanvetenskapens olika grenar, där det handlar så mycket om att förstå och förklara olika sidor av mänskligt liv, men den gäller i princip för alla vetenskapens forskningsområden.

 

Inom våra human- och samhällsvetenskaper finns dessutom ytterligare en källa till missförstånd. Eftersom vi här söker förklaringar och förståelse för så svåröverblickbara, irrationella och komplexa helheter, att ingen teori förmår att täcka mer än en idealiserad och förenklad del av denna helhet, och eftersom vi inom flertalet sådana vetenskaper inte kan genomföra några kontrollerabara experiment, finns det vanligtvis flera konkurrerande förklaringar, som kan godtagas som fruktbara, vare sig de enskilda forskarna belyser dem sida vid sida eller ansluter sig till dem var för sig. Studier av sådana vetenskaper handlar därför också till stor del om att tillägna sig olika sätt att se. Detta ses som en fördel, eftersom det gör det möjligt för oss att upptäcka mer än vad som annars skulle ha blivit fallet, och eftersom denna synsättens pluralism dessutom gör det möjligt att undvika åtminstone en del av de fallgropar som finns gillrade längs vägen. Varje teoretiskt perspektiv- och glasögonskifte gör det möjligt att upptäcka sådant som vi inte såg förut. Men denna principiella pluralism gentemot teorier och synsätt innebär inte att vilken teori eller vilket infall som helst kan accepteras. Det finns alltid ett krav om empirisk underbyggnad och prövbarhet, även om detta krav vanligtvis inte kan ställas lika strikt inom sådana kunskapsområden som för genuint experimentella vetenskaper. Och det finns alltid ett krav om ärlighet och intellektuell anständighet i argumentationen.

 

När nu detta är sagt kan det synas som om vi har kommit fram till ett snöpligt slut för vetenskapen, men egentligen har vi funnit dess storhet; för även om den misslyckades med att finna det fundament den sökte, och även om det är dess egna regler och tvivel som gör den svarslös, så är det samtidigt samma insikt, regler och tvivel som gör den så framgångsrik.

 

Vetenskapen berättigar sig ständigt genom sin praxis. Vetenskapen fungerar ju faktiskt som en problemlösande verksamhet, trots alla mänskliga brister i verksamheten, och trots att det saknas ett teoretiskt tvärsäkert fundament. Konkret kan vi se det så här: Det finns ingen anledning att tvivla på att solen skall lysa över jorden i morgon också, även om vi aldrig kan vara helt säkra på att så blir fallet. Det finns inte heller någon anledning för oss att tvivla på våra sinnen, även om vi aldrig kan vara helt säkra på att vi lever i en verklig värld eller om allt bara är en illusion. Så länge som våra erfarenhetsmässigt välgrundade antaganden fortsätter att bekräftas inför våra ögon, finns det ingen rimlig anledning att ersätta denna preliminära sanning med någon annan.

 

Men om vi söker den yttersta grunden för vetenskapen skall vi finna, att även denna saknar ett absolut fundament. Inför den sortens frågor står vi alla vid den plats där allt filosoferande börjar. Här flyter allt vårt frågande tidlöst samman med människans existentiella situation. Här blir frågorna om vad, hur och varför lika hisnande för vetenskapen som för den bekännande religionen och tron. Här kan tro och vetenskap mötas i en ödmjuk och gemensam förundran inför tillvarons gränslösa äventyr och mysterium.

 

Får jag hålla Dig i handen där?

 

Årsringarna i Kunskapens Träd

av Sverker Johansson

 

Hur kom världen och människan till? Detta är en fråga som människor har ställt sig i alla tider, och formulerat många olika svar på. Jag vill här diskutera frågan ur ett kristet perspektiv, och då är svaret ganska självklart: Gud skapade allting. Men hur gick skapelsen till? När skapade Gud världen? Vilka metoder använde Han? Och hur har världen utvecklats sedan dess? Svaren på de frågorna är inte så självklara. Jag vill också hävda att för den kristna tron är de ganska betydelselösa ¾ huvudpoängen med Bibelns skapelseberättelser är väl ändå att Gud skapade världen och står bakom allting; detaljerna i hur han gjorde kan inte vara av någon avgörande betydelse, och ännu mindre när. Skapelseaktens mening måste vara densamma, antingen den skedde för femton miljarder år sedan, eller nu i tisdags.

 

Men ändå har skapelsens detaljer länge varit föremål för bittra kontroverser och konflikter, mellan de som härleder sin bild av skapelsen från observationer av skapelsens slutprodukt, världen omkring oss, och de som får sin skapelsebild ur sin speciella tolkning av Bibeln. Det bör noga poängteras att detta inte alls är en konflikt mellan kristendom och ateism ¾ det finns många djupt troende kristna på båda sidor av barrikaderna ¾ utan mer en konflikt mellan olika sätt att nå kunskap om Guds skapelse inom ramen för en kristen världsuppfattning.

 

I sökandet efter en möjlig upplösning av konflikten skulle jag vilja utveckla vidare Hans-Olofs tankar om vilken gudsbild som följer av olika sätt att söka kunskap om världen. Att studera världen och att studera Bibeln var de två alternativ vi ställde mot varandra. Låt oss börja med världen:

 

Att observera världen omkring oss, och dra slutsatser därur om hur världen fungerar och hur dess historia ser ut, det är det vi brukar kalla naturvetenskap; det systematiska studiet av naturen. Den naturvetenskapliga forskningen i sig uttalar sig överhuvudtaget inte i religiösa frågor. Den kan inte användas vare sig för att visa att Gud finns eller att Han inte finns. Den kristne forskaren som söker att förstå Guds skapelse, och den ateistiske forskaren som söker att förstå hur världen kan fungera utan högre makter, använder båda samma forskningsmetodik och kan nå samma resultat, och ofta nog händer det att de samarbetar i samma forskningsprojekt.

 

Det finns dock ett fall där naturvetenskapen kan påverka religionen: den kan avlasta Gud, och befria Honom från betungande arbetsuppgifter, genom att visa att ett naturfenomen kan klara sig själv, och inte behöver daglig gudomlig tillsyn och övervakning. Tor behöver inte längre ge sig ut i regnet med sina bockar för att det ska bli åskväder. Solen behöver inte längre bäras över himlen från öster till väster för att det ska bli dag (och tillbaka på natten medan vi sover), utan dess skenbara rörelse sker helt automatiskt genom att jorden roterar. Vad naturvetenskapen har kunnat visa är att Gud inte längre behöver ägna en massa tid åt rent administrativt grovarbete med att hålla världen igång, som att putta runt planeterna i sina banor och få fröna att gro på våren, utan allt detta kan fungera helt av sig själv utan ständiga gudomliga ingripanden.

 

Jag ser denna arbetsbesparing och rationalisering som positiv för min gudsbild. Skapelsen ter sig för mig mycket elegantare om den designats så att den bara behöver sättas igång av skaparen, och sedan fungerar automatiskt utan att behöva justeras eller repareras, än om Gud skapat en värld som inte klarar sig själv utan hela tiden kräver att Han går in och justerar och ändrar och fixar och donar. Vem är den bäste ingenjören: den som bygger en bil som rullar år efter år utan att man ens behöver öppna motorhuven, eller den som bygger en bil som kräver ständiga justeringar och ingrepp för att överhuvudtaget komma ur fläcken?

 

Dagens naturvetenskap har kommit ganska långt i att eliminera Guds traditionella okvalificerade arbetsuppgifter, och ge en sammanhängande materialistisk förklaring av världens funktionssätt, där det enda Gud egentligen behöver göra med den materiella världen är just att skapa den; formulera naturlagarna så att allt kan rulla på av sig självt, och sedan putta igång universum. Detta behöver inte på något vis inverka på det som för de flesta är trons kärnpunkt, tilliten till en personlig frälsare. Å andra sidan kan det bli problem för den som baserar sin gudsbild på behovet att kunna förklara det man inte förstår i naturen. Den typen av gudstro vilar på en lös grund, som när som helst kan raseras av nya vetenskapliga upptäckter. Och det är väl ändå inte det kristendomen handlar om ¾ samma typ av tro som den gamle vikingen hade, som gömde sig för Tors vrede var gång åskan gick.

 

En sådan Gud, på engelska kallad "God of the Gaps", "luckornas/springornas Gud", som gömmer sig i de okända mörka springorna mellan våra kunskapsfält, kunde klara sig bra på den gamla goda tiden, när vår kunskap om naturen bara var en isolerad fladdrande ensam låga i ett stort mörkt tomrum. Men nu har vi lyst upp såpass mycket, med systematisk forskning, att det finns mycket få och små sådana springor kvar i vardagslivet. Denna gud blir alltmer kringskuren och snöpt; detta kan väl ändå inte vara kristenhetens Gud.

 

Däremot är denna gud roten till ett riktigt otäckt fenomen som dyker upp i det här sammanhanget ibland, och läggs fram av folk som kallar sig kristna. Det handlar om en rörelse som inte bara hävdar att deras gud lever i kvarvarande mörka springor ¾ de försöker också förmörka områden som forskningen för länge sedan lyst upp, och ännu värre, falskeligen framställa det som om forskningen hade funnit något annat än den har. Det finns en ganska omfattande rörelse, den så kallade "vetenskapliga kreationismen", som i sin kärna har personer som ägnar sig åt att förvränga och förfalska vetenskapliga argument, så att det framstår som om det skulle finnas vetenskapligt stöd för deras egen mycket speciella Bibeltolkning. Det handlar alltså om systematiskt bärande av falskt vittnesbörd om Guds skapelse.

 

Kreationismens "vittnesbörd" är falskt i många olika avseenden, från vad som ser ut som rena missförstånd, till förlitande på föråldrad forskning, till lösryckta missvisande citat från vetenskapliga verk, till snedvridet urval av fakta och utelämnande av obekväma resultat, till rena förfalskningar och lögner. Tagna var för sig, skulle många av felen kunna passera som ganska oskyldiga misstag, men det sammantagna mönstret är bara alltför graverande. Några exempel:

 

Kreationismens idéer har tyvärr fått viss spridning även bland kristna i Sverige, och det finns några få svenska böcker på det här temat, som t.ex. den ovannämnde Molén (1988). Sannolikt är de flesta av kreationismens anhängare dock ärliga uppriktiga kristna, som har vuxit upp med en barnatro på Skapelseberättelsen, funnit vad som ser ut att vara vetenskapliga argument för denna, och okritiskt tagit dessa till sig. Uppriktigt troende, alltså, men vilseförda av falska profeter. Argumenten är ofta välgjorda och bestickande, och inte alldeles enkla att genomskåda för den som saknar tillräcklig insikt i naturvetenskap, eller gärna vill tro att världen är nyskapad. Men kreationismen, i den här tappningen, är en perversion av såväl vetenskap som religion, och genom att gå fram under kristen täckmantel är den till direkt skada för seriösa kristna samfund, genom att göra kristendomen till åtlöje, och stöta bort tänkande bildade människor.

 

I stället vill jag övergå till att betrakta en mera seriös Bibelbaserad världsbild, och söka finna en grund för en kristen världsåskådning som inte bygger på lögner och förfalskningar. Den Heliga Skrift är naturligtvis av fundamental betydelse för kristendomen, men olika kristna grupper skiljer sig ganska mycket i sin syn på hur Bibeln ska användas och tolkar dess innehåll på olika sätt. Jag vill inte gå in på en diskussion om vilket sätt att läsa Bibeln som är "rätt", eller om Bibeln är bokstavligen sann, men jag vill för det här resonemanget utgå från den normala kristna premissen att Bibeln är given av Gud, och därför i någon mening sann. Jag tycker också det är rimligt att förvänta sig att Guds budskap till oss ska vara fritt från motsägelser. De interna motsägelser som man med en bokstavlig läsning kan finna i Bibeln kan vi i det här sammanhanget lämna därhän ¾ teologer och Bibelförsvarare har redan skrivit hyllmetrar om olika sätt att kringgå den typen av svårigheter ¾ men vissa delar av Bibeln uttalar sig, enligt en rättfram tolkning, om förhållanden i sinnevärlden, vilket kan tänkas leda till konflikt med andra kunskapsvägar. Detta gäller naturligtvis i högsta grad Bibelns olika skapelseberättelser, men även sådant som syndaflodsberättelsen, och olika hänvisningar till Jordens storlek och form, för att inte tala om allt historiskt material, om vem som regerade var och när, och så vidare.

 

Ett enkelt sätt att hantera dylika konflikter, som ligger nära till hands för många kristna, är att utgå från Bibeln. Man tar som axiom att Bibeln är Sanningen, och att allt som motsäger den måste vara fel. Det finns tre problem med den inställningen. Det första är att även om Bibeln i sig är sann, så går den att tolka på flera sätt, och även om den är skriven av en allsmäktig Gud, så tolkas den av ofullkomliga människor, som kan göra misstag, vilket gör att även för den striktaste bibeltroende kan tolkningen aldrig bli lika självklart sann som Bibeln i sig. Det andra problemet är att man med en strikt och okritiskt dogmatisk bibelsyn blir en sittande fågel för spridare av extremistiska villoläror som den ovannämnda kreationismen. Det tredje, och i mitt tycke grundläggande, problemet är att allt ju är Guds skapelse, såväl Bibeln som resten av världen. Lika väl som att Bibeln bör vara motsägelsefri, borde Guds skapelse som helhet, Bibeln och världen tillsammans, vara det. Det vore mycket egendomligt, på gränsen till bedrägligt, om Gud först skapade världen på ett sätt, och sedan beskrev den på ett annat sätt i Bibeln. Det står också i Bibeln själv att vi kan nå kunskap om Gud genom att studera hans verk och skapelse (t.ex. i Rom 1:20). Därför borde vi kunna förvänta oss överensstämmelse mellan vad Bibeln säger oss, och vad vi kan se i naturen omkring oss. Vi kan förvänta oss att de synbara motsägelser som förvisso dyker upp endast är skenbara, och kan överbryggas antingen genom att vad vi trodde oss veta om naturen visar sig vara fel, eller genom att den tolkning vi gjort av det aktuella Bibelstället får modifieras. Både Bibeln och naturen kommer ju från Gud, medan bådas tolkning kommer från människor, så det är inte självklart vilket det blir som behöver ändras.

 

Vid sammanjämkningen får bibeltolkningen och naturtolkningen vägas mot varandra, och den som bäst kan styrkas får tills vidare accepteras. Både bibliska och naturvetenskapliga argument kan härvid åberopas när hållbarheten i de båda positionerna bedöms, något som i grund och botten blir en fråga om bevisvärdering. Dock föreligger vissa skillnader i bevisläge och prövbarhet mellan bibeltolkning och naturvetenskap. Det är i båda fallen omöjligt att strikt bevisa att en viss hypotes, eller tolkning, är sann. Däremot har den naturvetenskapliga metoden goda möjligheter att visa att en hypotes är falsk. Det går inte att med bestämdhet säga vad som är sant, men det går att förkasta något såsom varande fel. Och andra sidan av det myntet är att även om inget kan slutgiltigt bevisas vara sant, så kan man, om upprepade systematiska försök att motbevisa en teori misslyckas, säga med stort förtroende att nu har man åtminstone något som måste vara ganska likt sanningen. Teorin att jorden är platt har så mycket som talar mot sig, att vi lugnt kan förkasta den; jorden är inte platt. Teorin att jorden är rund, å andra sidan, har sådant överväldigande stöd att den är bortom varje rimligt tvivel. Även om vi fortfarande inte kan strikt bevisa den, så kan vi för alla praktiska ändamål lugnt säga att jorden är rund.

 

Det är betydligt svårare att komma till lika bestämda och solida slutsatser med enbart bibliska argument, både därför att Bibeln i långa stycken uttrycker sig relativt vagt, vilket lämnar dörren öppen för skilda tolkningar, och därför att det även för de klaraste och mest explicita avsnitten går att hävda att de ska tolkas symboliskt snarare än rent bokstavligt, varvid fältet är fritt.

 

Detta betyder naturligtvis inte att naturvetenskapen alltid utan vidare går före Bibeln. Och det är ju inte heller det som det här handlar om. Snarare skulle man kunna se naturvetenskapens roll som medlare, eller rentav skiljedomare, mellan konkurrerande bibeltolkningar, i de fall bibeltolkningarna handlar om något som ligger inom naturvetenskapens kompetensområde. Som exempel kan vi ta de bibelställen som talar om "Jordens fyra hörn" (Upp 7:1, Upp 20:8). Förvisso kan naturvetenskapen inte säga med fullständig exakthet vilken rund form Jorden har, men det är bevisat bortom varje rimligt tvivel att Jorden inte är fyrkantig. Alltså är det rimligare att tolka "Jordens fyra hörn" som ett målande talesätt, snarare än som en bokstavlig beskrivning av vår planets form.

 

Händer det då aldrig att naturvetenskapen ändras i en riktning som gör att den stämmer bättre överens med Bibeln (eller rättare sagt, stöder en mindre krystad tolkning av Bibeln). Jodå, det har inträffat ett par gånger ¾ ett relativt färskt exempel kan hämtas från kosmologin, där de tidigare teorierna om ett oändligt gammalt universum omkring 1965 ersattes av teorin om Big Bang, att universum har sitt ursprung i en stor explosion för ett antal miljarder år sedan. Det är inte svårt att se att det vållar stora problem att försöka hitta en tolkning av Bibelns skapelseberättelse som går ihop med ett oändligt gammalt universum. Big Bang däremot ansluter sig naturligt till en ganska rättfram tolkning av skapelseberättelsen som en förenklad och förkortad beskrivning av ett faktiskt händelseförlopp ¾ den stora smällen kan ju gott tolkas som skapelseögonblicket. Kosmologins teoriskifte var väl för all del inte direkt bibliskt inspirerat ¾ det finns gott om rent naturvetenskapliga argument för Big Bang ¾ men det lär ändå ha hälsats med stor tillfredsställelse av många troende forskare.

 

Big Bang ger alltså den kristne en rimlig chans att jämka samman Bibelns och naturvetenskapens syn på hur Kosmos kom till. Men här finns ändå fröet till ytterligare en tolkningskonflikt ¾ enligt Big-Bang-teorin ska ju universum vara många miljarder år gammalt, men om de olika tidsangivelserna i Gamla Testamentet tolkas bokstavligt kan skapelseveckan dateras till ungefär år 4000 f.Kr. Förvisso finns det goda bibliska argument för möjligheten av en viss elasticitet i den bibliska tidsskalan, t.ex. 2 Petr 3:8, men vilken prutmån finns i den naturvetenskapliga kronologin? Ganska lite, visar det sig ¾ på sin höjd fem miljarder år hit eller dit vad gäller själva Big Bang... Och senare delar av historien är betydligt noggrannare daterade än så ¾ jordens ålder uppskattas t.ex. till 4.55 miljarder år, med en osäkerhet på högst en procent. Det finns i vart fall ingen som helst rimlig möjlighet att klämma in hela den naturvetenskapliga världshistorien efter år 4000 f.Kr. Alldeles bortsett från svårigheterna att hinna med hela utvecklingen, finns det ett antal observationer som bestämt utesluter möjligheten att världen skulle vara så ung. Ett tydligt exempel är årsringar i träd. Förvisso finns det inget enskilt träd som är mycket mer än 6000 år gammalt, men om man har två träd av olika ålder går det utan större problem att matcha deras årsringar, så länge deras livstider till någon del överlappar. På så sätt kan man bygga upp en sammanhängande serie av årsringar, längre än något enskilt träds livslängd, som helt entydigt visar precis hur många år som har gått sedan det äldsta trädet i serien växte. Den längsta årsringsserie vi har idag sträcker sig närmare 10 000 år tillbaka i tiden, vilket ju med god marginal spräcker den naivt bokstavliga bibelkronologin. Och det är inte bara träd som uppvisar årsringar, de finns även på många andra ställen i naturen, i allt från koraller till glaciärer. Inlandsisen på Antarktis t.ex. har ett mönster av sommar/vinteravlagringar som visar att den har upplevt över 100 000 årstidsväxlingar.

 

Hundratusen år är ju dock fortfarande en droppe i havet när det gäller både evolutionära och kosmologiska tidsskalor. Huvudmetoden för att mäta längre tidsrymder än så baseras på radioaktiva sönderfall. Ett radioaktivt ämne sönderfaller till ett annat ämne i en viss konstant takt, som är oberoende av allt som händer runt omkring. Principen är att om man mäter hur mycket av ett visst ämne i ett gammalt föremål som fallit sönder, ger detta ett mått på föremålets ålder. I praktiken tillkommer en hel del komplikationer, som jag inte ska gå in på här, men i de fall där metoden kan kontrolleras med föremål av känd ålder har den visat sig vara mycket tillförlitlig ¾ radioaktiv datering av gammalt trä ger ungefär samma ålder som en årsringsräkning. Den som vill hävda att åldern är fel måste då finna något sätt att förklara inte bara hur båda metoderna kan tänkas ge fel svar, utan hur båda kan ge precis samma felaktiga svar. Kreationistiska debattörer som vill försvara den bokstavliga bibliska tidsskalan har framlagt diverse argument för att någon viss dateringsmetod skulle kunna ge fel svar. Alldeles bortsett från att inget av deras argument håller för en närmare granskning, är det ingen av dem som ens försöker förklara samstämmigheten när oberoende åldersmätningar görs med olika metoder på samma föremål.

 

Teorin att jorden är gammal, liksom teorin att livet har successivt utvecklats, har således nästintill samma vetenskapliga status som "teorin" att jorden är rund — inte strikt matematiskt bevisade, men så långt bortom varje rimligt tvivel att det bara blir fånigt att försöka hävda något annat.

 

Vad Jordens ålder beträffar kan vi alltså välja mellan att köpa en synnerligen välbelagd ålder på några miljarder år, och tolka Bibelns tidsangivelser som inte alltför bokstavligt menade, eller hålla fast vid en naiv bibeltolkning och på något sätt försöka bortförklara massiva naturvetenskapliga belägg för att Jorden är betydligt äldre än så. Ur naturvetenskapligt perspektiv är bilden så enhetlig och entydig att detta knappast låter sig göras utan att tillgripa något som närmast kan kallas konspirationsteorier, att det skulle finnas någon form av sammansvärjning för att inbilla oss att Jorden är äldre än vad den är. Att naturvetenskapen skulle vara en ateistisk konspiration för att slå i oss ogudaktiga idéer och undergräva Bibelns auktoritet är en tanke som har förts fram, men den förtjänar knappast att bemötas. De oräkneliga kristna forskare som finns skulle ta förslaget som en personlig förolämpning, om de överhuvudtaget tog det på allvar.

 

En annan föreslagen konspiratör, som knappast kan beskyllas för ateistiska böjelser, är Gud själv. Han kan, av någon outgrundlig anledning, ha skapat världen komplett med falska bevis för att den skulle vara gammal. Kunskapens Träd i Edens lustgård kan ha skapats komplett med en uppsättning årsringar, Adam kan ha skapats med en navel som tycks visa att han är av en kvinna född, berggrunden kan ha skapats med inbäddade fossil av varelser som aldrig levat. Och så vidare. På detta kan man bara svara att javisst, Gud kunde ha gjort på det viset, och har han inte slarvat någonstans kan vi aldrig upptäcka det. Men varför skulle Han ha gjort så? Och vad skulle det ha för effekt på vår Gudsbild om det vore så? Hur skulle vi kunna tro på och känna tillit till en allsmäktig varelse som använder sina krafter till att medvetet plantera falska och vilseledande bevis i naturen, och därmed lurar oss att dra felaktiga slutsatser om Skapelsens ursprung. Jag vill inte tro på en ohederlig gud. Gud måste vara bättre än så.

 

Nej, för att kunna bevara tron på en kärleksfull frälsare måste det vara ett bättre alternativ att acceptera en bibeltolkning som stämmer överens med vad vi ser i världen omkring oss, och utgå från att Gud inte medvetet ljuger för oss. Hans budskap kan ibland vara subtilt och fordra en tolkning som inte alltid behöver vara den uppenbara bokstavliga, men Lögnernas Furste är en helt annan potentat. För att sluta där vi började: det är centralt i kristendomen att Gud är vår Skapare, men hans metoder är mindre viktiga. Huruvida Han satte igång världen genom att ge startskottet till Big Bang, eller genom att som trollkarl säga "Simsalabim. Varde ljus!" spelar mindre roll. Huruvida Han skapade människan från Jordens stoft, eller genom subtila ingrepp i en apliknande varelses evolution spelar inte heller någon roll ¾ han kan likafullt vara vår Skapare och frälsare.

 

Jönköping, december 1996

 

Sverker Johansson

 

 

 

BIBELSYN OCH BIBELBRUK.

av Per Green

 

 

Tror du på bibeln? Jag tror att de flesta vuxna i Sverige någon gång har fått, eller ställt sig själva den frågan. Den kan ju, om man vill, besvaras med ett enkelt "ja" eller "nej". Jag tror dock inte att det är riktigt så enkelt. Med den lånade rubriken ovan;"Bibelsyn och Bibelbruk" (se appendix) vill jag inleda mina funderingar kring bibliska texter, och vårt förhållningssätt till dem.

Jag är idag -1996 -42 år gammal, och sedan 12 år tillbaka präst i Svenska Kyrkan. För drygt 20 år sedan hade jag under en tid en intensiv kontakt med en grupp karismatiska kristna. Deras andliga hängivelse var stark och den smittade av sig. Vid de regelbundna mötena fick människor växa i självkänsla genom att dela med sig av sina egna funderingar, bönesvar, erfarenheter av att ha "vittnat" för andra om sin tro. Det var ett stort och mäktigt uppdrag att vara delaktig i; att gå ut för att göra alla folk till lärjungar. Men hängivenheten hade- eller fick åtminstone för mig- sina begränsningar; å ena sidan upplevde jag att min egen familj, föräldrar, syskon,också borde vara föremål för mitt vittnesbörd. Å andra sidan kände jag att det inte skulle gå; vi skulle inte tala samma språk. Skulle jag tala om för mina föräldrar vad som var meningen med deras liv? Nej, detta var för mig ingen framkomlig väg, annat än att etablera en klyfta mellan oss.

Reflektionen över detta har jag dock fått bära med mig och arbeta med som präst, och tankar och känslor liknande mina möter jag bland unga människor också idag.

 

 

IDENTITET OCH VÄRLDSBILD

 

När man försöker bygga sig en världsbild söker man sig dels fram på egen hand, dels bygger man vidare på sådant som andra redan kommit fram till. I första hand utgår man från de auktoriteter man har i sin närmaste omgivning, föräldrar, kamratkretsen, lärare. Man kan ha fostrats i ett kristet barn- eller ungdomsarbete, och är då präglad av den förkunnelse och de värderingar som funnits där. Det fortsatta livet medför att hållfastheten i dessa världsbilder och värderingar måste prövas.När så olika auktoriteter för fram sinsemellan motsägande världsbilder uppstår ett problem. Vilken skall jag välja?

När man samtalar om skapelsen, alltings ursprung, uppstår ibland en konflikt mellan å ena sidan bibeltolkningar, utifrån vilka jorden och universum tänks ha en kort tillkomsthistoria (vanligtvis ca 6000-11.000 år), och å andra sidan en numera traditionell naturvetenskaplig uppskattning av en ålder på 10-20 miljarder år. Att bli klar över orsakerna till en sådan konflikt är inte helt enkelt.

Den skola eller idétradition, som tar fasta på den korta skapelsetiden kallar sig gärna kreationistisk och dess företrädare gör också anspråk på att vara vetenskapliga ( eller vetenskapliga kreationister). Till de anförda bibeltolkningarna fogas naturvetenskapliga iakttagelser och rön i bla paleontologi, geologi, biologi, astronomi etc. Vidare är man ofta skeptisk mot det sätt som den naturvetenskapliga synen presenteras på- man menar ofta att dess företrädare slagit fast den långa åldern, evolutionen m.m. som "fakta", istället för att tala om teorier, hypoteser , eller "tro".Utgångspunkten är här att båda samtalsparterna tänks vara på samma plan, med lika mycket "vetenskap" och lika mycket "tro".

Finns det nu faktisk kunskap som hjälper oss framåt? -och vad skall den okunnige hålla sig till? -vi är ju inte alla astronomer eller geologer av facket.

När man studerar bibelsyn och kristen trosutläggning i samband med samtal kring dessa frågor, finner man ofta påtagliga skillnader mellan samtalsparterna. Det kan då visa sig att samtalet inte alls förs på samma plan. Om man blir medveten om dessa olika plan, kan emellertid ett viktigt steg tagas mot fruktbara samtal.

Om man är-eller har varit engagerad i en församling eller dess ungdomsverksamhet kan man ha fått en del av sin identitet i en gemenskap och en fromhetstradition som bygger på ett antal uttalade och outtalade premisser. I väckelsefromhetens och pietismens tradition finner man t.ex. tanken att det går en skarp skiljelinje mellan frälsta och icke-frälsta. De icke frälsta skall nås genom de frälstas vittnesbörd. Guds frälsningsverk omvittnas i bibeln, och biblisk tro blir så en storhet- vilken man dels skall omfatta, dels ofta är sådan att "om man tar bort " ( ifrågasätter riktigheten av) - något i de bibliska texterna, då "tar man bort allt".

Till det som omfattas kan då också höra de nämnda tolkningarna av bibelns skapelseberättelser som ger vid handen en kort tidsrymd. F.ö. vill man i dessa sammanhang inte alltid kännas vid att bibelns olika (för det finns flera) skapelseberättelser skulle motsäga varandra, men väl att de skildrar samma händelse ur olika perspektiv.Vi ser följande skillnad i samtalsnivå: För den ene kanske samtalet enbart ( eller åtminsone i första hand) är en diskussion om naturvetenskap- (låt vara att det också här kan finns en personlig Gudstro eller mer specifikt-kristen tro). För den andre står mer på spel- här gäller det hela den kristna tron, ens identitet som kristen och kanske evig salighet.

Hur skall man då kunna tala utan att tala förbi varandra?Här finns det anledning att fundera något över en ärvd konflikt och innebörden av begreppet "fundamentalism".

 

ÄRVDA TRADITIONER -NYA KONFLIKTER

 

Sedan urkyrkans dagar har man inom kristenheten läst och förstått de bibliska texterna på flera olika plan, bl a för att skapa mening åt annars dunkla eller motsägelsefulla passager. Man har vetat att texter har kunnat läsas med bokstavlig, allegorisk eller typologisk innebörd. Dvs "budskapet" i en text behöver inte alltid vara det som först synes vara för handen.

1800-talet innebar att nya och gamla rön rön inom de "naturvetenskapliga" områdena, förklarade eller ifrågasatte mycket som förr tagits för givet. Det innebar också ett samhälle där fakta, teorier och slutsatser uttrycktes och spriddes på ett helt nytt sätt. Det handlade här dels om föregående århundradens samlade och nya naturvetenskapliga rön vad gäller tex biologi, geologi och astronomi, vilka var för sig gett anledning att ifrågasätta en äldre, statisk världsbild. Redan här möter vi olika sätt att som kristen och bibelläsare möta-eller bemöta-dessa rön. Vi kan se hur man kan vara beredd att medge vissa fel och missuppfattningar i de bibliska texterna, men ändå mena att detta inte gäller i det som är det huvudsakliga budskapet, vilket tiderna igenom sammanfattats i de klassiska trosbekännelserna,uttryckts i psalmer, katekeser m.m

Dels- vilket vi kanske lätt glömmer idag- handlade det om den s.k. bibelkritiken, eller den historisk-kritiska bibelsynens framväxt. Evolutionstankens spridning går hand i hand med alternativa sätt att förstå de bibliska texternas tillkomst och innebörd. Med "bibel-kritiken" började man se på de bibliska texterna inte enbart som Guds ord, utan också som på vilken annan litteratur som helst. Ur detta reses då frågan- kan de vara förknippade med mänskliga fel och brister, vilka låter sig förklaras - eller passar väl ihop med- de naturvetenskapliga rönen och tanken på en "utveckling" i tillvaron? Liksom i andra situationer när man ges frihet att utveckla och uttrycka tankegångar vilka tidigare hållits nedtryckta, uppstod här en vild flora av förklaringar. Bl a ville man från vissa "liberalteologiska" riktningar (bort-)förklara eller avvisa alla underverk; av Jesus blev det endast ett gott föredöme. Andra ville förklara det mesta i GT som billiga och stela kopior av andra folks berättelser. Istället för Mose själv kunde föreslås hundratals anonyma författare till Moseböckerna( idag talar man vanligtvis om fyra "huvudredaktörer"). Därför är det inte förvånande att inte bara de mest extrema teorierna, utan att ibland även minsta ansats till nytänkande mötte kraftigt motstånd bland många kristna. Jag vill påstå att man därmed tyvärr "slängde ut barnet med badvattnet", och etablerade ett konflikttänkande gentemot också många hängivna kristna,en konflikt som återfinns än idag.

 

 

BIBELTOLKNINGEN DE SENASTE HUNDRA ÅREN.

 

Den historisk-kritiska bibelsyn som en gång var en sådan het potatis är idag ett oundgängligt inslag i bibelforskningens och bibelförståelsens mosaik. Detta gäller överlag i såväl de reformerta, lutherska och anglikanska kyrkorna, som i den romersk-katolska. I den senare har man, från en passivt avvaktande hållning, alltmer tagit till sig de nya forskningsrönen. Samtidigt som man från Romersk sida har uppmuntrat bibelforskningen, inrättat bibelinstitut m.m, har man dock velat sätta klara gränser för de slutsatser som bör dras, i polemik vad som kunde betecknas som "modernism" (vilket inkluderat många nyare strömningar i allmänhet; t.ex. "Darwinism", historisk-kritisk bibelsyn, liberalism m.m.). En god översikt över olika moderna tolkningsmodeller ges t.ex. i Påvliga Bibelkommissionens dokument "Att tolka bibeln idag", 1993 (Katolsk Dokumentation nr 22 ). Där ges också en exposé över några påvliga skrivelser från 1893 fram till idag, och tecknas den romerska kyrkans officiella hållning, med läroämbetets (påve/biskop/präst) betydelse för bibeltolkningen. Denna kommer till synes genom t.ex. påven Pius XII:s encyklika Divino afflante Spiritu 1943 och genom Andra Vatikankonciliets text Dei Verbum, som 1963 talar om "den heliga Skrifts gudomliga inspiration och tolkning", men där man väljer att avstå från ordet "Ofelbar", vilket fanns med i ett förslag.Man hävdar där (enl Hidal, se Appendix) att ’Skriften inte innehåller något misstag i frälsningsangelägenheter’, likväl kan dock bibeln innehålla ’ofullkomliga och tidsbetingade element’. I dokumentet från 1993 betonar man vikten av att inte förväxla texternas mänskliga begränsningar med deras gudomliga budskap. Man betonar också att forskningsläget idag annorlunda än för hundra år sedan. Att enbart luta sig mot en historisk-kritisk bibelsyn anses som otillräckligt. Idag måste den kompletteras med en mängd andra infallsvinklar; t.ex. det faktum att bibeltexterna tillsammans utgör är en helhet, sammanställd i en process över lång tid (kanonbildningen). De måste därför också läsas och tolkas, inte bara som de ursprungliga författarna/redaktörerna avsåg, resp läsarna/lyssnarna uppfattade dem, utan också såsom de har uppfattats och tolkats i efterföljande tider, fram till idag. Här har vår samtids litteraturvetenskap också mycket att tillfoga, t.ex. vad gäller att i texterna finna djuppsykologiska, feministiska m.fl. motiv. Romersk-katolsk bibelforskning skiljer sig härmed i grunden inte från annan bibelforskning.

I de ortodoxa kyrkorna är däremot är bibelforskningen i dessa kategorier tämligen ny. I de ortodoxa kyrkorna har man huvudsakligen betonat de bibliska texternas flerfaldiga betydelser. Hos t.ex. kyrkofadern Origenes möter uppfattningen att den allegoriska, andliga tolkningen är viktigare än den bokstavliga; "Det betyder att skildringen av en historisk händelse inte behöver vara sann i den meningen att händelsen har ägt rum utan endast i sin andliga tolkning" (Bibelsyn och Bibelbruk,s 13). Mot bakgrund av detta förstår man varför textkritiskt studium överlag i stort sett har lyst med sin frånvaro fram till modern tid, till förmån för studiet av kyrkofäderna,traditionen och liturgien. Såväl lutherska som romersk-katolska exegeter (bibelforskare) ser idag fram mot de bidrag som kan förväntas från detta håll.

 

 

FUNDAMENTALISM

Ordet "Fundamentalism" förekommer av och till när vi diskuterar vissa religiösa eller politiska frågor, och jag skall straxt försöka definiera vad vi kan tänkas åsyfta. Själva ordet har inte så många år på nacken, men dess historiska bakgrund säger oss något om dess innebörd, och om det som många-inklusive jag själv- uppfattar som problematiskt. Jag går här endast in på kristen fundamentalism, (företrädesvis i den protestantiska traditionen).

Mot bakgrund av det ovan sagda om 1800-talets strömningar skall vi förstå en serie skrifter som utgavs företrädesvis i USA och engelskspråkiga länder, avsedda att "på nytt framställa den kristna trons fundament", eller så som det lyder i den f.ö.mycket korta inledningen:

"The time has come when a new statement of the fundamentals of Christianty should be made."

 

"The Fundamentals" blev så namnet på de samlade skrifterna. Denna historiska anknytning är kanske inte alltid aktuell, men tankegångarna då och nu bär på stora likheter. Som vi sett kunde en hållning till bibliska texter innebära att man medgav möjligheten av vissa fel eller brister, men med tilltro till huvudbudskapet. De som velat hålla fast vid en tilltro till bibelns ofelbarhet på alla områden har gått andra vägar, t.ex. genom att redan i "begynnelsen av begynnelsen" tänka sig ett "gap" på de årmiljoner/miljarder som behövs för att harmoniera med samtida naturvetenskapliga tolkningsmodeller("gap-theory"), eller genom att tänka sig att skapelseberättelsens "dagar" är ett stilistiskt sätt att tala om längre epoker ("day-age-theory"). Genom några personer, fr. a. George McCready Price, John C.Whitcombe Jr och Henry M.Morris har så också en annan tolkningsmodell kommit att växa sig allt starkare; genom den stora floden på Noas tid eller genom en serie stora katastrofer, tycker man sig kunna förklara fynden av fossil, sedimentens ordning m.m. på ett sådant sätt att historien ryms inom 10-11.000 år.

Hur skall vi då förstå begreppet "fundamentalism"? Ibland förknippar man ordet med att läsa bibeln bokstavligt. Ett närmare studium visar dock att det inte är så enkelt. Somliga bibeltexter skall självklart läsas på ett bokstavligt sätt. Om Lukas berättar att Jesus red in i Jerusalem, är det troligtvis den konkreta staden Jerusalem som avses. Åter andra texter läser vi lika självklart på ett bildligt sätt: Med "jordens fyra hörn" förstår vi de fyra väderstrecken, "solen gick upp och gick ner" betyder (se not på nästa sida) för oss idag att det blev morgon och kväll. Texterna kan ju dock tidigare ha haft andra betydelser.

Utmärkande för det vi kallar en fundamentalistisk bibelsyn är istället snarast tanken att bibeln inte innehåller några motsägelser, utan att den står för en enhetlig lära (på alla områden). Bakom detta ligger då också den historiska konflikt, där andra uppfattningar på ett generaliserande sätt uppfattades som ett hot mot kristen tro.

Kopplat till dessa tankar möter vi ett selektivt läsande, somligt läses bokstavligt, annat symboliskt eller ungefärligt. Detta är inte konstigt i sig, men kan bli svårt att förstå dels för att det är oklart vad som skall - och får läsas- på vilket sätt, dels när denna oklarhet och detta anspråk på att bibeln är "sann"* används i den fromhetstradition jag skissade ovan- den som drar de skarpa gränserna mellan frälsta och ofrälsta. På det viset hamnar de som oftast hänvisar till bibelns "sanning" lätt bland de frälsta, med den rätta kunskapen, medan de som avstår från bibelargument ställs utanför. Detta är ett förenklat sätt att använda bibeln, som lätt- och tyvärr i onödan- marginaliserar både anhängare och de som känner sig främmande för denna trostolkning. Enligt min erfarenhet är de inte få, som resonerar ungefär som så: "Om detta-och endast detta- är kristen tro; då är jag kanske ingen kristen." Genom att medvetet eller omedvetet göra sig till tolk för en enda möjlig tolkning; Den Kristna Tron, Den Bibliska Uppfattningen etc kan man driva bort människor ifrån deras egen trostradition, utan att man fördenskull kommer närmare varandra. Med följande exempel vill jag visa på dilemmat med ett förenklat tal om bibelns "sanning".

Mats Molén hänvisas ibland till som varande en framträdande företrädare för svensk kreationism. Låt oss därför ta en passus ur hans kapitel om bibeln, ur boken "Vårt ursprung":

Nya Testamentet framstår som en beskrivning över vad som är sant och vad som verkligen har hänt. Detta gäller även Gamla testamentet, även om mycket i det kan vara svårt att förstå. Vid alla tillfällen då Gamla testamentet referas i Nya testamentet betraktas det också som en beskrivning av hur allt gått till och som en sann bok. De fem Moseböckerna, inklusive de elva första kapitlen, är (dessutom) skrivna i historiskt berättande form. Det finns ingenting i texten själv som visar att de elva första kapitlen är skrivna som något symboliskt eller poetiskt avsnitt.

"Enligt Bibeln själv återger de första kapitlen vad som i stora drag verkligen hände"

  (Molén sid 238 f)

 

I bokens avslutning uttrycker han även sin personliga uppfattning att Bibeln är "sann"*. I anslutning till sidorna ovan skriver han emellertid också :

 

"Männens åldrar i de första kapitlen i Bibeln slutar dock ofta på noll eller fem och behöver inte vara de exakta åldrarna." (sid 239 )

Alltså: Å ena sidan; Å andra sidan:

 

Bibeln är en beskrivning De första kapitlen i bibeln åter-

över vad som är sant och ger "i stora drag" vad som hände.

vad som verkligen har hänt. Männens åldrar behöver inte vara

De inledande kapitlen är exakt återgivna.

historiskt berättande, ej

symboliska el. poetiska.

 

 

Detta sätt att använda de bibliska texterna visar att vi måste göra klart för oss i vilken bemärkelse vi använder ordet "sann". En annan viktig fråga kommer istället i förgrunden, nämlign frågan om "tro". Likställer jag "tro" med att uppfatta bibeltexter på precis samma sätt som jag? Och vilka texter?

 

TEODICÉ-PROBLEMET

 

I samtal med studenter har jag upptäckt ännu en fråga som bränner, och som kan göra sig påmind när vi läser de bibliska skapelseberättelserna parallellt med modern naturvetenskap. Kanske kan jag beskriva den så här:

Om evolutionsteorin stämmer, skulle då Gud alltså från början ha skapat somliga av sina varelser till att slita sönder varandra, äta upp varandra, och till att konkurrera om de resurser som finns? Visst känner hjorten smärta då lejonet sliter upp hennes strupe? Men Gud skapade ju från begynnelsen allting gott? Har Gud skapat lidandet?

 

Det här är ett sätt att beskriva den fråga som klassiskt kallas för Teodicé-problemet: Om Gud är god och allsmäktig, hur kan då samme Gud tillåta att det finns något ont?

Så försöker man ibland lösa detta genom att tänka sig att världen faktiskt var "god" från början, alla djur var vegetarianer eller livnärde sig möjligen av fisk (enligt Molén gäller detta även t.ex. Tyrannosaurus Rex). Köttätandet, dödandet, den konkurrens vi nu ser i tillvaron, blir då en följd av det vi kallar syndafallet. Dvs att någon annan än Gud, en ond makt, kom in i världen och förändrade allt.

I kristen tro och tradition, och för mig, är det en självklarhet att det finns sådant som vi måste kalla ont. Ondskan finns. Vi är inte alltid ense om vad som är ont, eller varför, men vi skulle stå handfallna utan detta ord (om vi inte i österländsk anda ser tillvaron som en illusion, eller allt som en följd av karma, våra egna gärningar i föregående liv). Jag menar emellertid att en sådan läsning av skapelseberättelserna som ser lidandet först som en följd av ett "syndafall" också rimligen får andra konsekvenser-och problem;

Adam skulle aldrig slå sig på tummen eller bita sig i läppen, Eva skulle inte ha problem med menstruation. Fiskar som blir uppätna lider inte. Även i en vegetarisk värld finns det vatten, men det skulle inte vara möjligt för någon att ramla i och drunkna, inte ens den minsta mus i den stridaste vårflod. Man måste alltså tänka sig att Gud vid detta tillfälle hade helt andra naturlagar, som inte tillät sådant att ske.

Allt är ju möjligt för Gud, men jag tillåter mig att tvivla på att just det är den väg Gud valt i detta fall. Vi måste nog leva med teodicé-problemet också här.

 

 

 

TRE I MINNE

 

Liksom tanken på Guds treenighet- att Gud inte kan förstås bara på ett sätt- vill jag gärna tänka mig att detta med tro och vetande både hör ihop och kan förstås på olika plan.

För det första på det viset att man resonerar om de rön och fakta som finns att tillgå. Om man har funderingar kring t.ex. om huruvida ljushastigheten är konstant- varför då inte ägna tid åt att studera de resultat och metoder och syften som ligger till grund för olika uppfattningar i frågan. Vilken uppfattning är rimligast?

För det andra att man har respekt för varandras hållning, och att man som kristen inte likställer "tro" med "min eller vår tro", eller mitt/ vårt sätt att läsa bibeln. Man kan t.ex. förenas med andra kristna över hela jorden genom en gemensam bekännelse, den "apostoliska" eller den "Nicenska". Därmed måste man inte nödvändigtvis stöpas i samma form; jag kan bekänna min tro på en skapare av himmel och jord, vare sig jag sedan tror att denne skapare tagit kort eller lång tid.

på sig.

 

För det tredje; det kan vara fruktbart att t.ex. se på religion (eller livshållning), både min egen och andras utgående från följande 5 sidor (efter Glock och Stark, 1968):

 

 

Kunskap Erfarenhet

 

 

 

Dogmer

Riter

(t.ex. dop,gudstjänst)

 

Etik & Moral

 

Med "dogmer" menas här ung. "försanthållande av satser", dvs grundläggande uppfattningar om Gud,världen, etc; t.ex. "Det finns/finns inte en Gud som har skapat världen". Detta i sin tur förutsätter en viss kunskap, som man får från olika håll; föräldrar,lärare, heliga skrifter, m.m, och som kan ges en inre sanktion genom en religiös (andlig) erfarenhet. I vår strävan att återge en sådan "andlig" erfarenhet hänvisas vi till förnuft, språk och tidigare erfarenheter,, vilka är tidsbundna och kulturellt betingade.Men vi ser här att det som har att göra med tro och religion inte enbart ligger på ett rationellt och verbalt plan. Riten är ju till stor del, eller huvudsakligen, en icke-verbal handling. I kristen tradition, och därmed för mig som kristen ges detta sin tydning just genom att Jesus Kristus sätts i centrum:

 

Kunskap Erfarenhet

 

 

Jesus

Kristus

Dogmer

Riter

Etik & Moral

I vissa, kanske t.om. de flesta lägen, är det självfallet bra att kunna argumentera för sin tro. Men inte nödvändigtvis alltid. Ett av de bibliska grundmotiven handlar ju om att svagheten, förnedringen och det bristfulla är den plats där Gud uppenbarar sig. Varken min eller den andres tro låter sig bedömas enbart av vad vi kan prestera med ord. Att människor vi möter inte alltid med ord eller sakargument kan bemöta eller kommentera sådant vi själva har lärt oss, behöver fördenskull inte betyda att de har fel och jag har rätt. Och tvärtom. I stora delar av kristenheten har tro vandrat vidare från generation till generation som ett mysterium, som något vi anar när ljus tänds, bröd bryts och man blir stilla i tillbedjan inför bilden av Kristus, madonnan eller helgonen, eller ibland, när ett "under" sker. Tro har också på ett oupplösligt sätt att göra med etik och moral, med kärlek; vårt ansvar för, och vårt handlande med varandra. Diakonin och den profetiska rösten- protestropet- har därför också med en människas andliga identitet att göra.

Frågan om bibelns "sanning" blir för mig därför inte förstahandsfrågan. Att vara en kristen är för mig mindre att tro på en bok, och mer att tro på en person, Kristus. Istället för att fråga om du tror på ett antal texter, vill jag fråga dig; kan dessa texter, tillsammans med andra av trons olika sidor, hjälpa dig att finna Gud?

Så blir de olika samtalsplanen också en bild av vår värld; en enda värld, en enda sargad och salig tillvaro som vi kan nalkas på olika vägar.

Jönköping20/11-96

Per Green,

Stud.präst, Svenska Kyrkan.

 

 

APPENDIX: TRO & VETANDE -LITTERATURTIPS

 

För den som vill sätta sig in mer i problematiken kring tro-vetande, särskilt utifrån teologisk och bibelvetenskaplig ståndpunkt, kan jag rekommendera följande titlar:

 

BIBELSYN OCH BIBELBRUK Verbum/Håkan Ohlsson 1970

Biskopmötets Bibelkommission (3:e tryckningen, 1977)

 

BIBELTRO OCH BIBELKRITIK Sten Hidal,

Studier kring den historisk- prästmötesavhandling

kritiska bibelsynens genom- Visby stift.

brott i Sverige 1877-1910 Verbum 1979

med särskild hänsyn till

Gamla Testamentet

 

ATT TOLKA BIBELN IDAG Bibelkommisionens rapport,1993

Katolsk Dokumentation nr 22

 

FUNDAMENTALISM James Barr, SCM Press LTD

1977 (3:e uppl. 1988)

 

BEYOND FUNDAMENTALISM James Barr, Westminster Press, Philadelphia 1984

 

THE CREATIONISTS Ronald L. Numbers

The evolution of scientific University of Californina

creationism. Press, Berkeley & L.A, CA 1993

 

DARWIN-HÄDARE ELLER HEDERSMAN Stefan Nordström

En bok om EVOLUTIONISM och CORDIA, Uppsala 1990

KREATIONISM samt livets URSPRUNG

och MENING.

 

FACE TO FACE WITH DARWINISM Tord Simonsson

A critical analysis of the CWK Gleerup, Lund 1958

Christian Front in Swedish

Discussion of the Later

Nineteenth Century

 

BIBELN I VETENSKAPENS TIDSÅLDER Alan Richardsson

Diakonistyrelsens bokförlag, Sthlm 1965

 

Den som vill gå direkt till Mats Moléns m.fl:s resonemang, gör det lämpligtvis genom bl:a:

 

VÅRT URSPRUNG Mats Molén

Om universums, jordens och Salt&Ljus 1988

livets uppkomst samt historia.

 

div. nr av tidskriften GENESIS

 

Kuriosa i sammananget (kanske svår att få tag på):

 

THE FUNDAMENTALS Testimony Publishing

Company, Chicago (1910-1915)

 

Bibeln om skapelsen

av Ingalill Dahlgren-Nyberg

 

 

Av alla de skrifter som vi ärvt från världens gamla kulturer är ingen så fascinerande och provocerande som Gamla testamentet. En del saker i GT har vi kanske svårt att förstå, en del är förlegat, men ändå har den en oemotståndlig dragningskraft som en av världens viktigaste böcker. Nu är ju GT inte bara en bok, utan ett helt bibliotek, och därför är det så fängslande. Här finns fängslande berättelser om människor och deras intrigspel, lidelser, filosofiska tankar om kärleken, döden och livets mening.

Fast det är ett så mångskiftande material, hänger de olika skrifterna ihop genom att de ingår i en och samma historia och uttrycker en gemensam tro. Mitt i denna mångfald som är oundviklig när det gäller böcker, skrivna under en period av 1000 år eller mer, är det en enda sak som håller ihop de olika delarna i GT: Gud och hans handlande står i centrum.

Det är fullt möjligt att läsa GT utan att någonsin upptäcka dess tro. Om vi tänker oss religiös tro som en samling välformulerade systematiska slutsatser om Gud, och hur han förhåller sig till varje tänkbar omständighet i människors liv och tänkande, blir vi besvikna. GT innehåller ingenting som liknar en modern bok om systematisk teologi. Därför är det så svårt att närma sig och förstå GT:s specifikt religiösa dimension. Vad är gammaltestamentlig tro? Detta är ett av de svåraste problemen för den gammaltestamentliga forskningen idag.

 

 

"I begynnelsen"

 

Människan har i alla tider försökt tränga bakom skapelsen och livets hemligheter. Frågorna upphör aldrig om vad som finns bortom den hemlighetsfulla början. Men någonstans där tar den mänskliga tanken slut, eftersom vi med vårt förstånd inte har några jämförelser att ta till bakom tiden och tingen. Därför består bibelns skapelseskildringar inte av beskrivningar, utan är lovsånger till Skaparen.

"I begynnelsen", så börjar bibeln. På hebreiska har hela första Mosebok fått sitt namn efter ordet för början: bereshit. Den första bokstaven, b, är viktig. Men, undrar de judiska tänkarna, varför börjar inte Gud skapelsen med bokstaven a, alef?

Titta på bokstaven b här intill.

För svaret lyder: "På samma sätt

som b (på hebreiska) är stängd

på alla håll utom mot framtiden,

är det inte möjligt att undersöka

det som finns före" (Andre´Cohen,

Le Talmud). Hebreiska läser man

från höger till vänster. Det betyder

att före b finns ett a , oåtkomligt.

I Nya Testamentet uttrycker Paulus

det så här (Rom. 11:33):"Vilket

djup av rikedom, vishet och kunskap Bibeln börjar med hebreiskans

hos Gud! Aldrig kan någon utforska andra bokstav, beth, som bara

hans beslut eller spåra han vägar… öppnar sig mot framtiden. Det

ty av honom och genom honom och som finns före är oåtkomligt.

till honom är allting".

Den mänskliga tanken tar slut. Därför kommer man aldrig bakom "begynnelsen".

 

Fallgropar

 

Det finns knappast några berättelser i Gamla Testamentet som så ingående har behandlats som just de inledande om skapelsen och människan. Om dem har det förts hetsiga debatter, kring dem har fantasin flätat konstfulla tankar, och med dem som motiv har konstnärer i olika tider låtit gestalterna tona fram med sin tids kläder och frisyrer.

När bibeln skildrar skapelsen är det en lovsång som riktar sig mot nuet och framtiden. Därför blir varje försök att kartlägga hur skapelsen gick till en fallgrop.

Det har diskuterats i oändlighet om skapelseberättelserna i bibeln är sanna. Så kan man fråga bara när man ramlat i förståndets fallgrop. Eftersom skapelsen spränger sönder vår tanke och vårt förstånd, kan man aldrig lägga förnuftet som mått på dessa berättelser: - När liberalteologer och andra sitter och försöker förklara detaljer i skapelseberättelserna eller göra om dem så de passar förståndet, har man ramlat i denna fallgrop:"Var var du när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd."(Job 38:4)

Men s k fundamentalister eller bibeltroende har ramlat i precis samma fallgrop. Man tar till ändlösa förklaringar för att få berättelserna (som de står) att gå ihop med förnuftet. Man tar arkeologer och allsköns vetenskapsmän till hjälp, givetvis bara sådana som bevisar utgångspunkten:"Men kan du väl utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?"(Job 11:7).

Ursprunget och början av skapelsen är som bokstaven b på hebreiska: Den är stängd bakåt för vår tanke. Vi kommer aldrig bakom skapelsens hemlighet. Därför är alla försök att underordna skapelseberättelserna under förnuftet vägar som leder vilse.

 

 

Läs bibeln bibliskt

 

Hur ska man närma sig skapelseberättelserna i bibeln? Betecknande för hela diskussionen, vare sig man avfärdar bibelns första berättelser som dikt eller i namn av bibeltrohet försöker bevisa detaljernas sanning, är att man låter sin egen tids uppfattningar bestämma sättet att läsa.

Låt oss berätta en fabel.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Det var en gång tre myror som gick i skola hos en fjäril. En dag fick de i uppgift att ta reda på vad en elefant var och sedan skriva ned en beskrivning. Fjärilen visade var de kunde hitta en elefant - det var en som låg och sov strax bredvid.

Den första myran kom framifrån och klev upp på en bete. När hon halkat omkring där en stund, måste hon skynda sig tillbaka hem för att skriva. Och hon skrev: - Elefanten är vit och hård som sten. När man går på honom halkar man av. Den är bred som tjugo myror i rad och så lång att jag inte orkade mäta den.

Nästa myra kom bakifrån och skrev följande rapport: - Elefanten är som ett runt och högt berg. Mitt i berget finns en klyfta och där växer en enda rak gren mot marken med en trädkrona i änden. Denna gren är farlig då den vispar fram och tillbaka.

Den tredje myran kom till snabeln och skrev sedan så här: - Elefanten är ett långt ihåligt rör där vinden kraftigt blåser in och ut.

När fjärilen hade läst de tre berättelserna skrattade den och sa: - Ni vet inte mycket. Men jag som flyger uppe i luften ser hur elefanten rör sig, äter och ser sig omkring precis som andra djur. Ni tog bara reda på det yttre, men missade att den är en levande varelse.

En tid därefter hände sig att fyra människor samtalade om fabeln. Den förste avfärdade den som helt ovetenskaplig. Myror kan inte skriva. Berättelsen är osanning.

Den andre blev upprörd och ställde frågan på sin spets: Det gäller vad man tror på - berättelsen eller vetenskapen.

Den tredje ville medla och ge båda rätt: Det är så mycket vi inte vet än. Vetenskapen har börjat upptäcka ett välorganiserat myrsamhälle. Kanske kommer man en dag så långt, att man kan bevisa att myrorna en gång haft skrivförmåga.

Den fjärde lät tankarna fara vidare: Alldeles bortsett från er diskussion väcker berättelsen intressanta tankar vid liv som bestyrker att myrorna vet mer än fjärilen trodde. Det finns ju flygmyror…….

 

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

 

Som varje annan liknelse haltar också denna. Men den vill visa på att både myrorna och människorna undersökte utifrån sin egen horisont och sin tids värderingar, men missade på olika sätt själva poängen. Därför blev diskussionerna både meningslösa och löjeväckande.

Så kan man se på debatten om tro och vetande när det gäller bibelns skapelseberättelser. Man missar helt enkelt "sanningen" genom att dels utgå från vår tids världsbild, dels behandla texten som om det gällde naturvetenskap eller historia.

Vi behöver på nytt lära oss läsa bibeln bibliskt. Då blir den på nytt ett tilltal till oss som människor med ett budskap som talar rakt in i vårt liv. Där döljer sig den stora frågan om sanningen.

 

 

Myt

 

Gamla Testamentet är ett bibliotek med många olika slags litteratur. Vi finner inte bara historia utan också juridik, dramatik, poesi, predikningar, politiska budskap och mycket annat. Det gemensamma för dem alla är en övertygelse att Gud finns i medelpunkten för allt mänskligt liv och handlande. Men för att förstå innebörden i ett visst avsnitt måste vi givetvis avgöra vad slags litteratur vi har framför oss. Man kan inte läsa en politisk skrift på samma sätt som man läser ett juridiskt dokument osv.

När det gäller de första berättelserna i 1 Mosebok är det många som använder termen "myter". Men det är inte en självklar term. En myt är för de flesta människor något som inte är sant. Vetenskapsmän använder i regel inte ordet i den meningen, men är inte heller helt överens om någon definition. Ordet brukar användas i minst tre olika betydelser:

  1. En myt kan vara en berättelse om gudar och gudinnor och deras aktiviteter, beskrivna som om de var människor. (Jmfr. Grekisk och hinduisk mytologi).
  2. Myt kan även vara en teknisk term för vad som sker under en religiös rit. I tex. forntidens Babylonien brukade man recitera den babyloniska skapelseberättelsen, samtidigt som kungen dramatiserade den. Recitationen var en "myt" som hörde ihop med den "ritual" som kungen utförde.
  3. Många använder termen "myt" för att beteckna en berättelse som i sig inte måste vara "sann" men den måste berätta om en sanning. Myt i den meningen är ett lika giltigt och seriöst sätt att tala om livets djupaste mening som vetenskap, konst eller filosofi. Det är denna typ av "myt" som forskarna avser när de använder termen om berättelserna i 1 Mosebok.

 

 

Världsbild

 

Världsbilden i GT bestod av att man

föreställde sig jorden som en skiva

som omgavs av haven på alla sidor.

Jordytan vilar på pelare (Job 38:6)

När Gud skilde vatten från vatten

med ett fäste, beskriver detta hur

man tänkte sig den blå himlen som

en glaskupa. Ovanför den fanns

"vattnet ovanför fästet". Därför är en

klar himmel blå som havet, "vattnet

under fästet".

På himmelskupan satte Gud sedan

himlaljusen och stjärnorna. Där fanns

också "himmelens fönster". När Gud

öppnade det kom regnet från vattnet

ovanför fästet (1Mos 8:2)

Vi behöver veta något om det som ligger bakom bildspråket i bibeln. Inte för att diskutera olika tiders världsbilder, utanför att komma åt budskapet bakom de skiftande bilderna.

 

 

Skapelseberättelserna

 

I Bibelns början finns det två berättelser om skapelsen. Fortsätter man att läsa längre fram, stöter man på många andra. Framförallt är det i Psaltaren (tex. Ps 8 och 104) och i Jobs bok (5:9; 36:22 ff; 38:4 ff). I Nya Testamentet är väl det mest kända exemplet i Johannesevangeliet 1:1 ff.

Inte någon av dessa berättelser är skriven som en lärobok i naturlära. I stället är de lovsånger till Honom som har skapat allt. Skapelseberättelserna sträcker sig framåt i tiden och rör vid våra livsfrågor: Varifrån kommer jag? Varför är jag till? Finns det en vilja bakom det faktum att jag är född? Finns det ett hopp som räcker in i framtiden? Berättelserna har fått sin yttre form av de omständigheter under vilka de är skrivna. Vi människor kan ju bara uttrycka oss i ord med hjälp av kända förhållanden eller erfarenheter.

Det fantastiska med bibeln: Gör man skapelseberättelserna till exakta skildringar av hur det gick till, blir de obegripliga för sin tid eller föråldrade. Men svarar berättelserna i stället på livsfrågorna, blir de aldrig omoderna. Ordet är levande.

Många ifrågasätter berättelserna pga att de är så olika. Därför är det viktigt vilka frågor vi ställer när vi närmar oss dem. Svarar de på frågorna hur och när eller på vem och varför? Om skapelseberättelserna handlar om livsfrågorna, är det inte en svaghet att de är olika, utan en styrka. De belyser Guds ofattbart stora verk med växlande bilder och nya infallsvinklar som bara ger oss mer och mer i stället för att vi skulle bli färdiga med en världsbild.

 

Läs, jämför och bedöm själv. Är olikheten en svaghet eller styrka?

 

1 Mos 1:1-2:4a

Denna skapelseberättelse, som står först i vår bibel, kom till under den babyloniska fångenskapen (600-talet f.Kr.) Här är bilden den att Gud skapar torr och fast mark mitt i kaos och det hot som vattnet utgör. När Gud skapar, formar han inte som krukmakaren, utan använder i stället ett ord som bara Gud får vara subjekt till. Skapelsen, när naturens ordning och lagar grundläggs, är unik.

Hela denna berättelse är en lovsång, poetiskt och liturgiskt uppbyggd med rytmiska repetitioner. Den är ganska högstämd.

 

Gemensamt stilschema:

- Talberättelse

(varde ljus)

 

- Formel för förverkligande

(och det blev ljus)

 

- Formeln lyder oftast

(och det skedde så)

 

- Godkännarformeln

(Gud såg att ljuset var gott)

 

- Ordningsberättelse

(Gud skiljde ljuset från mörkret)

 

- Namngivning

(Gud kallade ljuset dag)

- Räkning av dagar

(och det blev afton och det blev morgon den första dagen)

 

Skapelseordningen: 1. Himmel och jord där det fanns mörker och vatten

2. Ljuset - dag (mörkret - natt)

3. Himlavalvet

4. Landområden - jord, vattensamlingen - hav

5. Grönska, alla slags växter

6. Solen - Månen - Stjärnorna

7. Fiskarna (havsdjur) och fåglarna

8. Boskapsdjur, kräldjur, vilda djur (landlevande djur)

9. Människan: man och kvinna skapas samtidigt

 

Människan: - människan skapas sist

- skapelsen följer på ett speciellt, uttryckligt beslut

- människan skapas till Guds avbild

- de båda könen nämns

- det välsignade tilltalet har ett särskilt innehåll

 

Det finns en grundläggande skillnad mellan Gud och människan:

Tanken är, att den som ger någon ett namn är herre över det namngivna och till-

delar det dess roll.

 

Detta är en undervisande text - inte en berättelse. Den vill säga oss:

  1. Världen och vi är skapade med en mening och ett mål. Mitt i kaos skapar Gud en plats för sin avbild, människan. Runt omkring henne skapar han en värld som är god.
  2. Gud ger människan en uppgift.
  3. Skapelsen återspeglas i historien. Gud fortsätter skapa ett fäste i kaos för människan. Gud är livets förutsättning. Men utan honom tas livet bort.

 

 

1 Mos 2:4-25

Denna skapelseberättelse som står som nummer två i vår bibel, är den äldsta och kom till under Davids eller Salomos tid (900-talet f. Kr.) Det var en tid då Israel växte, utvecklades och hade stor framgång och mycket makt. Berättelsen vill påminna folket om att vårda och bevara det som anförtrotts dem.

Här finns inget intresse för världsalltet och jordens skapelse. Det är människan som ställs i centrum, omgiven bara av sin allra närmaste omvärld. En plats nämns också.

Texten är en berättelse om skuld och straff. Den tar fram olika möjligheter att handla mot Skaparens vilja och visar hur dessa möjligheter uppstår och utvecklas.

Skapelseordningen: 1. Jorden finns redan. En torr öken. Inget liv är möjligt.

2. Dimman stiger upp ur jorden och vattnar den

3. Gud skapar människan av stoft från jorden och blåser

in livsande i hennes näsa. Människan är en levande

varelse.

4. En lustgård planteras i Eden, österut. Människan placeras

där.

5. Träden med god frukt växer upp ur marken. Så också

livets träd och kunskapens träd på gott och ont.

6. Alla markens djur och himlens fåglar skapas. Mannen ger

dem namn.

7. Kvinnan skapas av ett av mannens revben.

 

 

 

Människan: - människan skapas först

- människan är "adamá", mark, jord, från jorden, en jordman

- människan är en levande varelse

- människan har inte en själ, hon är en själ

- människan har ett gudomligt livselement som gör henne till

en själ. Hon äger en "nesamah" , andedräkt, eller "ruah",

ande.

- människan är kött (basar), vilket betyder att hon är dödlig,

Gud är ande och det är det som är skillnaden mellan

gudomligt och mänskligt.

- människan är en skapad varelse

- människans uppgift är att bruka och bevara jorden

- kvinnan skapas sist och kallas för "maninna", ett uttryck för

den totala gemenskapen och beroendet av varandra

 

Rakt igenom allt mänskligt finns en grundläggande olikhet: när Gud skapade människan till sin avbild gjorde han dem till man och kvinna. På samma sätt som den största fysiska olikheten tillsammans återspeglar Guds fullkomlighet, vill bibeln säga, att det unika draget hos varje individ är en gåva från Gud. Om denna stora olikhet behövs, då behöver vi varandra som individer för att kunna förvalta jorden. Olikheten blir vår största tillgång.

Texten talar inte i första hand om äktenskapet utan om den grundläggande frågan som gäller hur vi lever tillsammans i en mänsklighet som består av olikheter. När Gud gör en avbild av sig själv, räcker det inte med en enda individ. Ingen kan ensam vara en bild av Gud och inte heller ensam ta ansvar för att förvalta skapelsen. Människan är därför Guds avbild som manligt och kvinnligt tillsammans.

 

Men, rakt igenom bibeln ända in i vår tid, används just ytterligheterna man och kvinna för att belysa hela spännvidden av olikheter mellan dem, tex. barn och vuxna, olika etnisk tillhörighet, olika gåvor… Att man är olika betyder inte att den ene skall underkasta sig den andre. Könsolikheten har i nästan alla kulturer inneburit att det ena könet utnyttjat olikheten för att behärska den andra. Så var det under hela Gamla Testamentets tid. Inte heller på Jesu tid var kvinnan mycket värd. Trots alla bilder, förmaningar, regler och förebilder.

Det mest koncentrerade exemplet på samlevnad mellan människor vi kan hitta är just förhållandet mellan man och kvinna. Just därför att de är olika, dras de till varandra och passar ihop. Olikheten är förutsättningen för att nytt liv skall födas ur gemenskapen, där båda parter måste spela sin roll och ge sitt bidrag.

Det är väl inte för mycket sagt att vi misslyckats i hela mänskligheten med jämlikhetsfrågorna.

 

I det koncentrerade perspektivet på man och kvinna visar bibeln på en modell:

  1. Varje människa är unik
  2. Varje del har lika värde
  3. Ingen kan ensam bära fullkomligheten
  4. När olikheterna möts blir gemenskapen hel och skapande. Den förökar sig och uppfyller jorden.
  5. I varje gemenskap finns två möjligheter: samarbete eller rivalitet

 

Denna modell möter vi i flera berättelser i bibeln, närmast i kampen mellan Kain och Abel. Den angår oss, eftersom den återspeglas i våra familjer, i skolan, på arbetsplatser, i samhället och i förhållandet mellan raser och nationer.

 

 

Solen är ingen gud

 

Bibelns skapelseberättelser har ofta jämförts med de gamla kulturernas skapelseberättelser, med syftet att visa, att bibeln inte är särskilt unik. Det är naturligt att Gamla testamentet här har mycket gemensamt med andra samtida texter. Visserligen var de historiska händelserna unika för varje enskild nation, men skapelsens skeenden var mänsklighetens gemensamma arv. I GT beskrivs världen i vanliga, välkända ordalag, men samtidigt nytolkar det de traditionella föreställningarna på ett sådant sätt att de får förklara GT:s egna speciella trossatser om Gud.

Det är riktigt, att det fanns förebilder både i det gamla Babylonien och i Egypten. Berättelser som förmodligen är betydligt äldre än de vi finner i bibeln. Mest känt är det babyloniska skapelseeposet Enuma Elish som faktiskt till det yttre inleds på ett liknande sätt som i 1 Mosebok. Det brukade reciteras i templet i Babylon vid nyårsfesten, och det var en lovsång till guden Marduk. Det berättas att i begynnelsen fanns ingenting utom mörka vatten i urtidens kaos, personifierat som Apsu och Tiamat. Från dem fortplantas en rad andra gudar representerande de olika elementen i universum. Världsordningen tillkom sedan genom att de yngre och mer aktiva gudarna gjorde uppror mot dessa kaotiska krafter. Apsu dödades genom magi och Tiamat höggs itu. Av halva hennes kropp gjorde Marduk himlen (fästet) och av den andra den platta jorden. Gudarna blev sedan uppdelade mellan himmel och jord och människorna tvingades utföra tungt arbete på jorden åt gudarna.

En grundtanke i de babyloniska berättelserna var att "urhavet" på något sätt skulle få övertaget igen och störta allt tillbaka i kaos. Därför upprepades skapelsen i en årlig nyårsritual i templet i Babylon.

 

Forntidens folk trodde ofta att sol, måne och stjärnor hade makt över människorna och deras skapelsemyter berättar om solen och himlakropparna som gudomligheter. Många nutida läsare av horoskop tror det samma, men skapelseberättelserna i 1 Mosebok undergräver direkt den sortens trosföreställningar genom att beskriva himlakropparna som "ljus" och ingenting annat. De var alltså inga gudar i sig själva. Så när bibeln insisterar att sol, måne och himlakroppar är skapade av Gud, betyder det en radikal uppgörelse med denna trosföreställning och tolkning av verkligheten.

Lägg märke till att sol och måne nämns inte ens vid namn i samband med berättelsen om dess skapelse. Det finns inte den minsta möjlighet för läsaren att göra dem till personligheter. Ljuset och mörkret får också sina roller: Gud kallar dem dag och natt och har därmed skapat tiden.

En annan betydelsefull detalj i bibeln är att Gud markerat ger skapelsen namn (med undantag av sol och måne). Tanken är att den som ger någon ett namn är herre över det namngivna och tilldelar det dess roll.

Bilden av människan är också en helt annan i bibeln. I många forntida berättelser var människans skapelse ett infall av gudarna för att de skulle slippa att själva skaffa sig mat. Men i bibelns skapelseberättelser är människorna inte bara väsentliga för hela Guds plan: de är höjdpunkten av hans skapelse. Människorna är inte skapade för Guds själviska syfte. Han förser dem med fröbärande örter och frukter till mat. Liksom i bibelns texter i övrigt ligger människans öde i händerna på en kärleksfull och mäktig personlig Gud och styrs inte av vare sig naturen eller andra vidskepligt uppfattade krafter.

I Gamla testamentet finns uttryckligen förbud att göra sig bilder av Gud. Detta blev ju ett problem för Israels barn. De andra folken hade gudabilder/statyer att komma och bedja, offra och åkalla inför. Ett förbud kan verka vara negativt, men GT:s bildspråk är alltid specifikt och positivt, aldrig abstrakt och filosofiskt. Gud beskrivs i relation till vad han gör, inte med hänvisning till vad han är gjord av. Det är detta som betonas när det står "Gud skapade människan till sin avbild". Avsikten är inte att de skall se ut som han eller vara gjorda av samma material. Avsikten är snarare att människan är ett slags utvidgning av hans personlighet och en väsentlig del av hans egen verksamhet i världen. Det går som en röd tråd genom hela bibeln att människors liv når sin fulländning när de lever i personlig gemenskap med Gud, sin Skapare.

Enligt de babyloniska skapelseberättelserna skapades människorna sist av allt, liksom på sladden, alltid för att utföra simpla sysslor. Men Gamla testamentet har en helt annan uppfattning.

 

Visst är det så, att nedtecknarna av berättelserna i bibeln kände till andra folks berättelser. Vi behöver i varje tid använda de erfarenheter vi har för att uttrycka en sanning. Hur berättar vi om livets mening? Om kärleken? Om varje människas lika värde? Om hopp in i framtiden? Om Gud, Skaparen? Om ansvaret för skapelsen?

 

Själva poängen med att använda kända berättelser blir då inte att visa på likheterna

mellan berättelserna, utan skillnaderna. Just i skillnaderna hittar vi det som är bibelns budskap till oss. Likheterna kan jämföras med ramen till ett konstverk.

 

 

Logos

 

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." ( Joh. 1:1-5)

 

Det är på sin plats att nämna något om skapelsetankarna i Nya testamentet. Det är intressant att se hur aposteln Johannes använder sig av tankarna och budskapet i skapelseberättelserna i 1 Mosebok.

 

Johannes använder ett speciellt grekiskt ord: "logos". Detta ord har analyserats och skrivits mycket om. Det är svårt att översätta "logos", eftersom det rymmer en hel begreppsvärld. Det är riktigt att översätta det i svenskan med "ordet", men i och med det går mycket förlorat av innebörden.

Ordet, "logos", är kommunikation, förbindelse, gemenskap, sanning, mening, liv, kärlek…det kan aldrig utöva makt över andra. Makten är inte personlig och kan aldrig skapa kommunikation, förbindelse, gemenskap…

I Nya testamentet berättas att när Jesus talar blir ordet levande, människor förstår, får kontakt, gemenskap och finner sitt sammanhang. En fruktbar dialog uppstår. Från början var Ordet. Från början var det så här. Så här kan det vara nu. I bibeln sägs det att Ordet, Guds Ord, är levande och aktivt. Guds Ord är handling. Guds Ord är en relation. Guds Ord har blivit människa, Jesus Kristus, och genom sitt liv säger han något om det levande Ordet.

Precis som Gud i begynnelsen skapar genom sitt Ord, det blir konkret handling, så kan det också fungera mellan människor. Guds Ord skapar också en valsituation för oss människor. Kanske är det så vi skall läsa Guds Ord - inte som en färdig vägbeskrivning, utan som tankar om vårt liv, att vi hela livet står i en valsituation, att välja mellan det som är gott och det som är ont.

 

 

Ljus och mörker

 

Johannes är lite speciell i sitt berättande. Han utgår i sitt evangelium från motsatserna i tillvaron. Det är spänningen mellan ljus och mörker, liv och död, hopp och hopplöshet, ont och gott, tro och otro. Detta är ju inget ovanligt sätt att betrakta tillvaron utan ett välkänt tema även i andra kulturer och trostraditioner, tex. Taoismen och de tankar som råder i Östasien. Där kallar man det för Yin och Yang. Yin och Yang är två motsatta krafter som hela tillvaron vilar på och det gäller att upprätthålla

balansen mellan dem och leva efter deras förutsättningar.

Johannes talar inte om motsättningarna som enskilda krafter, som det gäller att upprätthålla balansen mellan. Nej, han beskriver livet som vi lever och tillvaron som den tar gestalt för oss. Han talar om det självklara, att när ljuset tänds i ett mörkt rum kastar det alltid mörka skuggor. Det är då vi verkligen ser något. I kontrasten mellan ljus och mörker blir det som verkligen finns där tydligt. Vi kan se det och då vet vi något om det och vi vet var det finns. Ett ansikte som bara utsätts för ljus blir platt, det saknar karaktärsdrag, det finns inget liv i det. Ljuset måste kasta sina skuggor för att det ska få liv och säga oss något om glädje, trygghet, hopp, uppgivenhet, lidande, ondska, livet… Ljusets skuggor gör det möjligt att ta tag i det mörka, inte släppa det, inte hoppa över det, utan ta tag i det och göra det synligt.

Vi vet vad som händer om man för in det allra minsta ljus i ett absolut mörkt rum: omgivningen börjar få konturer och man kan orientera sig. Försöker man föreställa sig motsatsen blir tanken omöjlig: det går inte att föra in ett stycke mörker i ett ljust rum. Mörkret får aldrig makt över ljuset, åtminstone inte om vi håller oss till vanlig erfarenhet.

Jesu ankomst till denna värld skildras så: Han är ljuset från skapelsens gryning.

Ljuset är tecknet på liv.

 

Detta är några korta tankar som väcks utifrån Nya testamentet.

 

 

Trosbekännelsen

 

Den apostoliska trosbekännelsen som går tillbaka ända till 200-talet e.Kr. vilar på tradition ända från apostlarnas tid. Det fanns behov av att formulera vad som ryms i den kristna tron. Denna trosbekännelse har använts av alla kristna i alla kyrkor, ända sedan de första kristnas tid, fram till idag.

 

 

Trosbekännelsen består av tre artiklar: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens

och jordens skapare."

"Vi tror ock på Jesus Kristus…………………"

"Vi tror ock på den helige Ande…………….."

 

Lägg märke till att från hela Gamla testamentet hämtas endast bekännelsen att Gud är Skaparen. Den andra och tredje artikeln är hämtade utifrån Nya testamentet.

Apostlarna formulerade den kristna tron utifrån de tre viktigaste händelserna i denna världs historia, dvs. innehållet i dessa tre artiklar.

 

 

Genom tid och rum

 

Om bibeln är Guds Ord, är det ett levande ord, som inte är begränsat i tid och rum. Det sträcker sig framåt i tiden och rör ständigt vid våra livsfrågor: Varifrån kommer jag? Varför är jag till? Finns det en vilja bakom det faktum att jag är född? Finns det ett hopp som räcker in i framtiden?

I bibeln får jag möta människor som levde för nästan 4000 år sedan. Dessa livsfrågor var deras och de är också mina.

 

 

Huskvarna 970215

 

Ingalill Dahlgren Nyberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Litteratur:

 

 

Albrektsson, B & Ringgren, H En bok om Gamla Testamentet CWK Gleerups

 

Björnedalen m.fl Första Mosebok - en kommentar Verbum

 

Drane, J Gamla testamentets tro EFS-förlaget

 

Illustrerat Bibellexikon

 

Ringgren, H Israels religion Svenska Bokförlaget

 

Selinder, P-M Artikelserie i Svensk Veckotidning nr. 14,15,17,20 / 1984

 

 

 

 

 

 

TRO OCH VETENSKAP

 

TEXTER OM PROBLEM OCH MISSFÖRSTÅND

VID MÖTET MELLAN TRO OCH VETENSKAP

 

2 uppl.

 

 

 

 

 

INGALILL DAHLGREN-NYBERG

 

HANS-OLOF ERICSON

 

PER GREEN

 

SVERKER JOHANSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

April 1997