(Utdrag ur bok skriven av Agneta von Essen ISBN 91-630-3260-0 Distribution: Östergötlands länsmuseum)

Vlwasum, vargarnas ås, vilket fantasieggande namn på en medeltida gårdsbebyggelse. Det är på ett domslut från 15januari 1315 som namnet återfinns för första gången. Signifikativt nog är också de enda inventarier, som finns bevarade från gårdens åttahundraåriga existens ett vargnät, spjut och flera vargfanor. Mäktiga och betydelsefulla men också offer för ond, bråd död har många av det gamla säteriets ägare varit. Det är därför ett stycke spännande gårdshistoria, som rullas upp vid dess utforskande.

Ulfåsa ligger vid sjön Boren i Ekebyborna socken i Östergötlands län på gränsen mellan Aska och Boberg härader. Flera åsar sträcker sig i nord-sydlig riktning från Boren i norr. (Fig. 2) Mycket av den nuvarande åkermarken utgjorde ursprungligen sjöns vikar, som genom landhöjningen vid medeltidens slut blev ängs- och sankmarker och först i våra dagar tack vare stora invallningar förvandlats till bördiga sädesfält.

 

ilka de första ägarna till godset var är okänt men traditionen förtäljer att det skall ha varit Birger Jarls föräldrar, Måns Minnisköld och Ingrid Ulwa. Troligt är dock, att det varit medlemmar av den s.k. folkungaätten, riktigare Bjälboätten, som varit Ulfåsas ägare.

HAMRA by

På platsen för den nuvarande huvudbyggnaden låg under medeltiden Hamra by. Byn är skriftligt belagd för första gången 1359 och bestod då av 2 mantal Hamra och ett mantal Kullebol, förmodligen ett hemman som senare kallades Källegården. Sannolikt har där funnits bebyggelse långt tidigare. En båtyxa funnen i trädgården vid den nuvarande mangården tyder på detta. Platsen var väl lämpad både ur kommunikations- och försvarssynpunkt, omgiven av vatten på tre, kanske fyra sidor och med riklig tillgång på föda från sjön Boren.

Hamra by omnämnes på nytt i ett gåvobrev av den 26 mars 1374 då Elena Lydersdotter med samtycke av sonen Magnus Johansson skänkte 8 attungar jord i Hambra i Ekeby socken till det under byggnad varande klostret i Wadstena. Socknen kallades senare för Ekebyborna, Ekeby vid Boren, för att skilja den från Ekeby i Rinna. Gåvan mottogs av biskop Thomas i Wexsjö och riddaren Birger Ulfsson av Ulfåsa å klostrets vägnar. Vid brevet är fäst med en sigillremsa Elef Djäknes fastebrev av den 3 okt. samma år.

I Wadstena klosters äldsta jordeböcker skrivna ca 1447 redogörs för den avrad klostrets landbo i Hamra skulle erlägga i form av korn och penningar. Avraden var dock nedsatt p.g.a. att klostrets fiskare vistades hos denne under vintern och "orsakade omak". Skrivaren påpekar också, att fisket är gott och att där finns "en godher traegardher". Detta är intressant, ty ingen annanstans i klostrets jordeböcker förekommer någon uppgift om en trädgård. Tyvärr finns ingen förteckning över vad som växte i den men nutida bestånd av medeltida växter som luktviol (Viola odorata), Mariatistel (Silibum Marianum) och den gode Henriks målla (Chenopodium Conus Henricus) kan ha sitt ursprung i denna trädgård.

Vem var då givarinnan Elena Lydersdotter? Det utländskt klingande förnamnet Lyder bars av den på 1200-talet från Holstein invandrade släkten van Kyren och Katarina, dotter till Ulf Gudmarsson och den heliga Birgitta, gifte sig 1343 med Eggard van Kyren, son till Lyder van Kyren, riksråd och en tid guvernör i Finland. Det är därför sannolikt, att Elena Lydersdotter var syster till Eggard och svägerska till Katarina Ulfsdotter. 1344 byter Birgitta Birgersdotter och hennes måg Eggard van Kyren med Linköpings domkyrka halvannan åtting i Nyckelby, Västra Stenby socken mot ej namngivet gods i Ekebyborna socken. Möjligen ingick en del av Hamra by i detta byte och ärvdes av Elena Lydersdotter efter broderns död 1350.

Efter reformationen ändrades byns ägoförhållanden och denna lades under Ulfåsa men kvarstod i jordeboken ända till 1825 som 2 mtl. Hamra, 1 mtl. Källegården och 1 mtl. Ulfåsa.

VLWASUM

Senast under 1300-talet hade 1 mtl. Hamra brutits ur bygemenskapen och bildat en sätesgård Denna placerades på ett näs i sjön Boren. Näset ligger vid norra änden av en ca 4 km lång, stenbemängd ås och gården fick förmodligen då namnet Viwasum, vargarnas eller ulvarnas ås. Vem byggherren var vet vi ej men det troligaste är, att det var en medlem av Bjälboätten. Den nya sätesgården bestod av ett rektangulärt borgtorn, vars källarmurar utgjordes av gråsten, granit och sandsten. Måtten var från norr till söder ca 6.40 m och från öster till väster ca 8.85 m. Huruvida de övre våningarna varit av sten eller trä går inte att säga då det inte finns några rester av dessa förutom en del tegel. Övrigt material kan ha återanvänts vid ett senare bygge. Vid en utgrävning 1924 daterades borgen till 1200-talet, troligen dess senare hälft. En teckning gjord av Nils Månsson Mandelgren vid ett besök på udden 15 juni 1880 visar ruinen fyrtiofyra år tidigare. (Fig 3) Väster om borgtornet låg ytterligare två byggnader, den ena 12x7 m och den andra 18x7 m. På tre sidor var bebyggelsen skyddad av Borens vatten och på den fjärde, den södra, av två vallgravar.

Fig 3. Ruinen vid birgittas udde av Nils Månsson Mandelgren.
Foto: Lunds Etnologiska Institution

Utanför dessa finns spår av ytterligare husgrunder, varav en betydligt större än de övriga. Kanske låg där det hospits för sjuka och fattiga, som det talas om i hävderna om den heliga Birgitta. Hon och hennes man Ulf Gudmarsson är det första kända ägarparet till Vlwasum. Birgitta var dotter till den kände Upplandslagmannen Birger Persson. Äktenskapet ingicks 1316 då Birgitta Birgersdotter endast var tretton år. Borgen på näset blev deras hem i tjugo år ända till Ulfs död 1344 och där föddes och fostrades deras åtta barn. Det sägs att mor Birgitta var sträng och fordrande i sin tuktan. Ulf hade ett lättare sinnelag och gillade fester i goda vänners lag. Många berättelser lever kvar sedan den tiden och fortfarande kallas de blanka stråken på Borens vatten för Birgittastigar på vilka hon skall ha gått till Kristbergs och Ekebybornas kyrkor. Varje vecka tvättade hon tolv fattigas fötter och utspisade dem vid sitt eget bord, allt i Kristi efterföljd. Både Ulf och Birgitta hörde till rikets förnämsta släkter och hade en hög position i samhället, Ulf som lagman i Närke och Birgitta som hovmästarinna hos konung Magnus Eriksson och hans drottning, Blanche av Namur. Birgittas vänskap med kungaparet förbyttes så småningom till ett skarpt fördömande av deras livsföring som hon gav uttryck för i sina uppenbarelser.

Borgen på näset, som senare ömsom kallats S:t Britas näs och Djurgårdsnäset, övergavs efter Ulf Gudmarssons död 1344, sannolikt efter en brand.

 

BORGEN VID BRITTÅS

En ny borg uppfördes av Birgitta före hennes avresa till Rom 1349 men ej på den plats, där den tidigare varit belägen, utan på en ås längre österut. "Ullfåsa Gåårdh ligger uthi Wadstena Lähn, Aska Härad och Egbyborna Socken en fierdedeels mühl ifrån Kyrkian och hafwer S:ta Britta efven först ifrån ett Nähs uthi Stora Diuregården belägit dher ännu dhe gambla rudera fins och S:ta Brittas Nääs kallat, transporterat på Bärga byns ägor: Hwarest nu Humblegården är lagder…".Denna ås, numera benämnd Brittås, var på 1300-talet helt omfiuten av vatten och har ända in på 1900-talet varit omgiven av sankmarker. Att den nya borgen placerades på denna plats, lär enligt traditionen ha berott på, att den kom att ligga betydligt närmare de båda kyrkorna Ask och Ekebyborna. Till den senare var avståndet endast ett par kilometer. Fortfarande utpekas ett tomrum i Ekebyborna kyrka som S:ta Brittas bönekammare och en patén av förgyllt silver från mitten av 1300-talet uppges ha skänkts av henne.

Det finns bevarat en beskrivning från 1667 av en källare av kalksten och annan huggen sten, som förmodligen syftar på resterna av Brittåsborgen. Måtten är från öster till väster 6.30 m och från norr till söder 8.70 m, alltså samma som det tidigare borgtornet men med långsidan i nordsydlig riktning istället för östvästlig. Vidare beskrivs hur vid västra sidan av källaren "hardt hoos, finnes lagda Steenar, såsom av muur under huus, på hwilka utan twifwel, hafwa stådt the wåningar dher S:te Brijta, hafwer logerat uthi, efter dher finnes steenhoopar såssom efter Korsteenar, uthi hwilka finnes tegelsteenar." Samma källare beskrivs så sent som 1913 av hembygdsforskaren kantor Ernst Pettersson i Ask på följande sätt: "Vid Ulfåsa ligger en plats kallad Gamlegården. Det var här sankta Birgitta (uppförde) en ny och större borg. I åkern häromkring hafva sedan flera år tillbaka påträffats murade grundvalar af gården och en del småsaker. Dessa hafva dock systematiskt uppbrutits och jämte annan för åkerns bruk hindrande sten, bortförts. Nu i sommar upprepades samma arbete, då man bl.a. äfven påträffade en mur af medeltidstegel af obekant djup och längd denna försvann åter i jorden". Allt material, som gick att återanvända från borgen på näset, användes troligen för att bygga den nya, det gick ju lätt att forsla vattenvägen, inte minst vintertid. Flera fynd har gjorts på platsen bl.a. en silversked med Bjälboättens vapen från1300-talet, ett par guldringar, en pitspets likaledes från 1300-talet och en mängd förbrända trärester, järnslagg, samt spikar och knivar. Massor med benrester finns också.

Vill ni veta mer rekommenderas läsning av ovan angivna bok.