Journalisträven Liza Marklund marscherade raka vägen upp på pockettoppen sedan hon debuterat som thrillerförfattare. Hon har inte de stora förlagskanonerna i ryggen, men hennes böcker finns att köpa på ställen där knappt Glassbolagets försäljare lyckas prångla ut sina strutar.
Och det till ett pris som ligger betydligt lägre än ordinarie nivå.
Det är lilla Ordupplaget, med adress på Bondegatan i Stockholm, som ger ut hennes böcker. Ett förlag som hittills inte givit ut fler än ett tiotal namn, samtliga journalister som vet att marknadsföra sig själva i spalterna.
Här finns Lasse Anrell med sina Sportgrodor, Stellan Sundahl, krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt, Christer Isaksson från Dagens Politik, vinskribenten Paula Hammerskog, kvällstidningsreportrarna Bengt Michanek och Anna Larsson med böcker om bantning och girlpower.
Att det är journalister som skriver är naturligtvis ingen slump. Förlaget ägs av Sigge Sigfridsson och hustrun Kerstin Weigl, båda från Aftonbladet. Tanken var från början att ge ut författare som skriver bättre än de som skriver snabbt, men snabbare än de som skriver bra.
Sigge Sigfridsson drog igång förlaget för fyra år sedan, i samma veva som han skrev en bok om Bonniers på uppdrag av Jan Stenbeck.
– Pelle Törnberg på MTG frågade mig om jag inte kunde starta ett bokförlag åt dem. Det gjorde vi, men planerna lades ner snabbt på Kinnevikmanér.
Innan cheferna på MTG ändrade sig ägnade han ett halvår åt att utreda hur man kunde göra Instant books efter amerikanskt mönster: Snabbproducerade journalistiska böcker om en stor händelse, till exempel Estoniakatastrofen.
– Jag tror att de gjorde rätt som drog sig ur. Det är svårt att lyckas i stor skala, med omkostnader för anställda på ett litet språkområde där kvällstidningarna är stora. Jag tror på den nya tekniken, småskalighet och att inte ta allt på så stort allvar, säger Sigge Sigfridsson.
Men om förlaget hittills har drivits som en hobbyverkstad lär det nu bli ändring. Med Liza Marklund har förlaget fått en storsäljare på halsen. Sprängaren gavs ut i höstas, med omtryck är upplagorna uppe i 60 000 inbundna exemplar. Pocketupplagan på sammanlagt 70 000 exemplar lanserades i slutet av januari.
– Det fanns ingen som helst plan för att försäljningen skulle lyfta på det här viset. Ambitionen var att satsa rejält, men vi trodde att det skulle krävas tre eller fyra böcker, säger Liza Marklund.
Själv tror hon att Svenska Deckar– akademin och tidskriften Jurys lobbyarbete för att få in nytt, kvinnligt blod i thrillergenren har hjälpt till.
– Jag har inte läst så många deckare tidigare, men skrev en bok som jag själv ville läsa. Det låg nog rätt i tiden med en kvinna som både har ett namn och barn, är lycklig och knullar ibland.
Hon har synopsis klar sedan flera år för ytterligare tre böcker om gåpåiga hjältinnan Annika Bengtzon. Bokklubbarna har hört av sig för att få höstens Studio sex som huvudbok. En femte titel har fötts på vägen, de ska alla vara skrivna till år 2002. Redan nu pågår förhandlingar med Sonet och SVT om filmatisering.
Kommer nästa bok snabbt i pocket?
– Vi har ingen färdig plan. Men om den blir huvudbok och säljer bra i bokhandeln så väntar vi nog till en bit in på våren, säger Sigge Sigfridsson.
Var pocketupplagan en förutsättning för att Liza Marklund skulle slå igenom så snabbt?
– Jag tror det. Det ger inte så mycket pengar att finnas ute på många ställen, men det kan inte finnas något bättre sätt att marknadsföra sig.
Sprängaren fanns inte i särskilt många exemplar i bokhandeln när Liza Marklund fick Polonipriset och det plötsligt skrällde till.
– Boken var inte exponerad när hon vann priset. Vi hade ändå inte gjort ett dåligt säljjobb, utan verkligen varit ute och berättat vad vi hade. Bokia nappade, tog in 500 exemplar och en frimärksstor bild någonstans inne i katalogen.
Sigge Sigfridsson jobbade i stället hårt från början på att få ut den genom andra kanaler. I dag finns boken att köpa på över 2 500 försäljningsställen, varav bokhandeln står för en femtedel.
– Vi har ett jättebra samarbete med Statoil. OK och Shell har haft kampanjer, Ica och KF:s storvaruhus tar in den, utöver alla de adresser som normalt ingår i Pocketgrossistens nätverk.
Riktpriset för den inbundna boken är 159 kronor, vilket är betydligt lägre än vanligt. För pocketboken sattes priset till 59 kronor istället för 65.
– Det går inte att sprida dyrare böcker. Vi ville testa den här modellen för att vi tyckte det var roligt, säger Sigge Sigfridsson.
Liza Marklund var helt med på noterna.
– Vi har försökt att ligga lågt i pris och ändå tjänat jättebra. Man behöver egentligen inte ta ut så mycket som förlagen gör, säger hon.
Hur kan ni sälja billigare böcker än de stora förlagen?
– Jag tror att det är priserna som är det stora problemet för branschen. Vi har fördelen av att vara få. Jag vet inte hur det ser ut på förlagen, men i tidningsvärlden har väldigt många jobb försvunnit under 80- och 90-talen. Kanske har förlagen inte jagat kostnader på samma sätt, säger Sigge Sigfridsson.
– Jag och Sigge kan ju egentligen inget om bokbranschen. Vi bryter förmodligen mot regler som vi inte känner till, säger Liza Marklund.
Hon har ändå viss erfarenhet av hur det går till i den etablerade förlagsvärlden. För fyra år sedan kom Liza Marklund ut med Gömda på Bonnier Alba, en bok om kvinnomisshandel hon skrev tillsammans med Maria Eriksson.
– Min erfarenhet av Bonniers är att de jobbade professionellt, men jag förstod inte vad de gjorde. Det satt en väldig massa människor i Bonnierhuset som måste ha kostat pengar liksom huset i sig. Det som är bra med Sigge är att han använder mig som en resurs i jobbet. Jag vill inte föda ett barn och sedan låta någon annan uppfostra det, säger Liza Marklund.
Det var aldrig aktuellt att gå till något annat förlag för att satsa på författarkarriären våren 1997. Hon hade bokidéerna klara, men ett antal chefsjobb på TV4 och Metro kom emellan.
– Idéerna hann ligga till sig för jag hade inte tid att skriva ut dem. Men att jag skulle skriva var helt klart. Jag hade egentligen ingen ambition att bli chef, kanske gick det för fort. Jag kunde inte tjata om att kvinnor inte ges någon makt, vilket jag ständigt gör, om jag inte själv tog chansen.
Det blev lilla Ordupplaget – ett förlag som förra året omsatte mindre än 2 miljoner kronor – eftersom hon kände Sigge Sigfridsson sedan tidigare. Hon är inte delägare, men är med och delar på överskottet enligt Ordupplagets egen modell. När alla kostnader är betalda delas pengarna lika mellan förlag och författare, vilket är bra för författaren om försäljningssiffrorna blir höga.
Framgången innebär inte att hon funderar på att byta förlag.
– Jag har blivit uppringd av nästan alla förlag. Men det här hade inte gått att göra bättre än vad Sigge gjort, säger hon.
Hur lade ni upp marknadsföringen när ni bestämt er för att satsa?
– Det är lite väl mycket sagt att vi har lagt upp någon sådan. Det enda är väl priset. Ett litet förlag kan inte betala för marknadsföring, man får hoppas på pressklipp och Liza är en väldigt bra person för det. Hon är medial och tycker det är kul att stå i centrum. Det lyser lite extra om henne när strålkastarna är på, säger Sigge Sigfridsson.
Liza Marklund gör inget nummer av att författarskapet också kan bli en god affär.
– Jag är väldigt glad över framgången men står inte och faller med den. Jag kan bli chef igen. Eller odla jordgubbar, det ska jag göra, på en stor gård med självplockning. Och bli textilkonstnär, en svår och abstrakt en som inte säljer något.
Just nu är det sista kapitlet på Studio sex som ska göras. Hon räknar med knappt fyra månader för att skriva en bok och sticker emellan med krönikor och andra jobb, bland annat ett styrelseuppdrag på tidningen Arbetaren.
Inga problem att hinna med?
– Nej, jag bara sitter på rumpan och skriver som fan.
Nu väntar även utlandslanseringen. Sprängaren har hittills sålts in till Norge, Danmark, Finland, Holland och Tyskland via agenten Bengt Nordin. Bland Ordupplagets övriga utgivning kommer bland annat Lasse Anrell i höst med ”en svensk Fever pitch”: Skaffa dig ett liv, som handlar mycket om Hammarby, med teckningar av Stig Claesson.
– Jag har sagt upp mitt kontrakt med Aftonbladet för jag känner att jag måste göra det här så bra som möjligt, säger Sigge Sigfridsson.
Samlar ni pengar i förlaget för att kunna satsa på fler utgivningsprojekt?
– Nej, jag tänker tvärtom.
Han tänker i stället sätta sprätt på pengarna.
– Ska vi klara av det här utan att anställa folk så vill det till att kraftsamla.
Vad gör du då?
– Jag ska använda min del av Sprängarpengarna till att vara pappaledig. Vi ska adoptera en flicka från Vietnam.