Tillbaka
   

Olja mot mat-programmet från ett FN-perspektiv

Av Edward Mortimer


När nu tidpunkten för irakisk suveränitet, den 30 juni, närmar sig står det klart att FN kommer att få en avgörande roll i övergångsperioden. FN kommer att hjälpa till med valet av en övergångsregering som skall styra Irak från den 1 juli till valen hålls i januari 2005 och genom att vara rådgivande i detta valförfarande.

Kritiker har ifrågasatt om det är lämpligt att FN får denna roll och har tagit fasta på anklagelser om korruption och misskötsel av olja mot mat-programmet, genom vilket FN:s säkerhetsråd från 1996-2003 lindrade den Irakiska civilbefolkningens lidande som orsakades genom sanktioner som var riktade mot Saddam Husseins regim.
Dessa anklagelser är fortfarande obekräftade. Men generalsekreterare Kofi Annan ser mycket allvarligt på dem. För två veckor sedan utsåg han en panel av framstående personer som skall undersöka saken.

Det är svårt att föreställa sig mer passande personer än de tre som Kofi Annan har utsett: Poul Volcker, före detta chef för USA:s centralbank, Richard Goldstone som hade stort inflytande i Sydafrikas förlikningskommission som ledde en undersökning om oegentligheter i apartheidregimen, och Mark Pieth, en av väldens ledande experter inom mutaffärer och penningatvätt. Alla tre är kända för att ha hög integritet, expertis och förmåga att nå fram till sanningen.

De kommer att undersöka såväl FN-anställdas förfarande som de som har varit kontraktanställda hos FN eller för Iraks räkning inom olja mot mat-programmet. De kommer att få tillgång till alla FN-dokument och personalakter.

Säkerhetsrådet har uppmanat alla regeringar att samarbeta fullt ut. Kofi Annan har lovat att vidta åtgärder mot förseelser om man finner några sådana inom FN-systemet och att ingen som har brutit mot lagen kommer att kunna åberopa straffrihet.

Och som Volcker själv sa ”anklagelser är alltid skadliga, men det som är viktigt är att ta reda på om det ligger något bakom dem. Och om det gör det gäller det att snabbt ta reda på vad och reparera skadan.”

Panelens slutsatser bör inte dömas på förhand. För tillfället finns bara anklagelser. Vissa är precisa mot namngivna individer, andra är vaga och generella, och många grundar sig på missuppfattningar om programmets karaktär och syfte.

Vissa siffror som figurerar är helt felaktiga. T.ex. var inte olja mot mat-programmet värt mer än 100 miljarder dollar, såvida man inte räknar pengarna två gånger och lägger ihop oljeexporten och den humanitära importen. Försäljningen av irakisk olja uppgick till totalt 64,2 miljarder dollar under de sju år som programmet löpte.

Vidare är beräkningarna från US General Accounting Office (GAO) att ”från 1997-2002 förvärvade Iraks tidigare regim 10,1 miljarder dollar i illegala intäkter från olja mot mat-programmet” tveksamt formulerade eftersom mer än hälften av den siffran (5,7 miljarder dollar) avser ”olja som smugglats ut ur Irak” i strid mot FN-sanktionerna. Detta hade pågått i åratal före det att olja mot mat-programmet hade startat och var helt skilt från det.

FN-anställda hade varken mandat eller kapacitet till att kontrollera sådan smuggling. Den uppgiften ålåg den multinationella spaningsstyrkan som skapades av säkerhetsrådet 1990 och nationella myndigheter i de länder som oljan passerade genom. När olja mot mat-programmet bildades kunde ombuden bara kontrollera mängden olja som exporterades lagligt av Irak, genom två särskilda exportställen.

Det innebär att 4,4 miljarder dollar – om GAO:s siffror stämmer – kan ha ”lagt åt sidan” på två sätt:
För det första finns det bevis för att Saddam Hussein medvetet satte ett lägre pris på sin olja. Istället för att det fulla priset gick till FN:s depositionskonto kunde köparna få en hemlig premie som inte deklarerades till FN men som antingen betalades till hemliga konton eller fickor av mellanhänder till vilka Saddam gav penningväxlar som en politisk favör. FN:s oljeövervakning fick nys om detta förfarande år 2000 och påtalade detta för säkerhetsrådet som några månader senare samtyckte till att Irak hädanefter skulle vara tvunget att fastställa sina oljepriser retroaktivt och därmed minska omfattningen av olagliga premier.

För det andra uppmuntrade Saddam företag av vilka han köpte livsmedel och andra varor som sanktionerades under programmet att ta ut ett överpris och krävde att de skulle betala tillbaka skillnaden – inte till FN:s depositionskonto utan till hans egna hemliga konton. Detta förfarande var mycket svårare för FN-tjänstemännen att upptäcka. I vissa fall ifrågasatte de priserna och om man inte fick ett tillfredsställande svar rapporterade man till säkerhetsrådets sanktionskommitté som gav det slutgiltiga godkännandet för kontrakten.Hela olja mot mat-programmet utformades och övervakades av säkerhetsrådet vars 15 medlemmar satt med i ovan nämna kommitté. Vem som helst av dem kunde frysa inne kontrakt för vidare undersökningar. USA och Storbritannien frös inne tusentals kontrakt och åberopade att de varor som de hade att göra med möjligen hade militära ändamål. Efter 1998 åberopades inga misstankar om pris eller kvalitet på varorna. Det var först efter Saddam Husseins fall som dessa ”mutor” uppenbarades i sin helhet.

Oberoende av vilka olagliga inkomster Saddam har haft möjlighet att ”lägga åt sidan” så sörjde olja mot mat-programmet för grundläggande matransonering för Iraks alla 27 miljoner invånare. Mellan 1996 och 2001 ökade irakiernas dagliga matintag från 1200 till 2200 kilokalorier per dag. Siffrorna över antalet undernärda irakiska barn halverades och så gjorde även siffrorna över antalet döda barn under fem år i de mellersta och södra delarna av landet. Under samma period utrotades polio i Irak tack vare vaccinationkampanjer som bekostades av programmet.

Kombinationen av sanktioner och Saddams förtryckande regim gjorde otvivelaktigt 1990-talet till ett mörkt årtionde för de flesta irakier. Det är huvudsakligen Saddam Husseins skuld eftersom han inte bara införde ett brutalt styre utan också fick världens vrede riktad mot landet, först genom att invadera Kuwait och sedan genom att vägra att samarbeta med FN:s vapeninspektörer. Olja mot mat-programmet var ett sätt att skona vanliga irakier från det bittra lidande som deras ledare åsamkade dem. Man kunde säkert ha utformat och implementerat programmet bättre. Men man lyckades med de grundläggande uppgifterna.


Författaren är kommunikationschef på generalsekreterare Kofi Annans kontor.