Svenska Jägareförbundet - Vilt & Vetande
Hem Från Jägareförbundet Butik Vilt & vetande Juridik Svensk jakt Akila Ungdom - skola Jaktskytte Viltövervakning Kvinnor & Jakt Öster Malma
Utskriftsversion
Sök

Foto: Göran Ekström

 

Lite mer om duvhök


Accipiter gentilis

Goshawk (eng)
Habicht (ty)
Autour des palombes (fr)

Kännetecken
Duvhöken ses ofta flyga lågt över trädtopparna med några lugna vingslag följt av kort glidflykt. Den kan kännas igen på de breda, avrundade vingarna och den långa, avrundade stjärten. Teckningen är likartad hos båda könen. Vuxna individer har grå översida och vit undersida med smala tvärränder. Huvudet är grått med ett vitt streck över ögonen, som  är röda. Stjärten är lång med mörka tvärband. Ungfåglarna, som man oftare träffar på i öppen terräng, har brun ovansida och en gulvit undersida med grov längssträckning.

Honan är dubbelt så stor som hanen, hon väger cirka 1,4 kg medan hanen bara väger cirka 0,8 kg. Fåglarna är 49-64 cm lång med ett vingspann på 93-127 cm.

Utbredning och status
Duvhöken återfinns i hela landet upp till trädgränsen men saknas i fjällområdet. Stammen minskade kraftigt från 1800-talet till mitten av 1900-talet på grund av mänsklig förföljelse. Efter en svag återhämtning på 40-talet, tack vare minskat jakttryck, fortsatte stammen att minska på 50- och 60-talet, då beroende på höga halter av miljögifter som bly och kvicksilver i naturen. Förbudet mot flera av miljögifterna i mitten av 60-talet gjorde att antalet duvhökar nu ökade. Stammen ökade starkt i södra Sverige under 80-talet men visade tecken på minskning på 90-talet. Den svenska stammen uppskattades i slutet av 80-talet till 5000-10 000 häckande par.

År 2000 blev duvhöken borttagen från ArtDatabankens rödlista över hotade arter där den tidigare var upptagen som hänsynskrävande. Hur många duvhökar som finns i Sverige idag är det ingen som vet; det svårt att uppskatta dess populationsstorlek eftersom den inte är en flyttfågel. Det finns dock uppgifter som pekar på att antalet häckande duvhökar i barrskogslandskapet har minskat under det senaste årtiondet.

Ekologi
Duvhöken föredrar skogsmarker med visst inslag av fält och våtmarker. Den bygger vanligtvis sitt bo i stora och gamla tallar, granar eller aspar, men kan även häcka i mindre träd om födotillgången är god i området. Boet används ofta år efter år, så länge skogen är intakt, och kan få ansenliga dimensioner med tiden. I slutet av april-maj lägger honan ägg, vanligtvis med två eller tre dagars mellanrum mellan varje ägg. Dessa ruvas sedan i 35-40 dygn. Kullen består av 2-4 ungar med ett snitt på 2,5 ungar. Duvhöken lägger bara en kull per år men skulle äggen försvinna eller häckningen misslyckas på ett tidigt stadium kan honan lägga nya ägg.

I Sverige bildar duvhöken sällan par förrän i tre- eller fyraårs åldern. Honan och hannen hjälps åt att föda upp ungarna. Honans uppgift är att ruva äggen medan hannen förser henne och senare även ungarna med mat. När ungarna vuxit till sig börjar även honan att jaga i områden runt häckningsplatsen.

Duvhökens jaktmarker bestäms i första hand av var bytesdjuren är mest åtkomliga och inte var det finns mest av dem. Duvhöken jagar framförallt stillasittande och spanar av området på lämpliga byten innan den gör en snabb attack mot bytet. För att jakten ska lyckas är överraskningsmomentet en viktigt del och den behöver därför skyddande skog. Det är svårt för duvhöken att manövrera om skogen är för tät eftersom det är en så pass stor fågel. Gammal och lagom gles skog lämpar sig därför bra som jaktmiljö i barrskogslandskapet. I jordbruksområden utnyttjar duvhöken gärna kantzoner mellan öppen mark och skog. Den sitter då dold i skogsdungarna och gör attacker mot byten ute på de öppna fälten.

Duvhöken livnär sig på fåglar och däggdjur och kan ta så stora djur som hare och tjäder. Dieten varierar beroende på säsong vilket kan förklaras av att bytesarternas utsatthet för rovdjursangrepp varierar under året.

Födovalet har undersökts vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen. Vintertid var ekorre det viktigaste bytesdjuret som utgjorde 79 % av alla slagna byten. Ett antal skogshöns och andra fåglar slogs också under vintern. Under häckningstiden dominerades dieten av fåglar. Ringduva, orre, kråka och nötskrika utgjorde de vanligaste bytesdjuren. 22% av de slagna bytesdjuren var skogshöns.

Den gamla duvhöken är inte någon egentlig flyttfågel men kan under hösten röra sig från skogslandskap till öppna marker eftersom födotillgången är bättre där.Det är vanligare att vuxna honor flyttar än hannar. Att hannarna stannar kvar i häckningsområdet under vintern kan bero på att de på så sätt har större chans att lyckas med nästa års häckning.

Ungfåglar flyttar i mycket större utsträckning än gamla duvhökarna, men det är ovanligt att de lämnar landet mot kontinenten. Däremot sker det ett  ganska omfattande inflöde av unga duvhökar från Finland under senhösten  Flytten sker vanligtvis inom Sveriges gränser. Det gäller speciellt ungfåglar som inte har utvecklat sin flygförmåga fullt ut och undviker att flyga längre sträckor över öppet vatten.

Beskattning och skötsel
Duvhöken är fredad. Istället för skyddsjakt får fångst dock bedrivas vid vissa fasananläggningar eller liknande, efter tillstånd från länsstyrelsen.

Duvhöken och människan
Att duvhöksstammen fortsatt att minska trots mindre miljögifter och fredning beror troligen på det intensifierade skogsbruket. Den gamla skogen där duvhöken häckar huggs ner och ofta sparas en allt för liten skärm runt boet för att den ska fortsätta häcka där. Även om tillräckligt stora ytor sparas runt boplatsen så minskar andelen lämpliga jaktmarker med god bytestillgång. I yngre ensartade skogsbestånd där träden står tätt saknar duvhöken det manövreringsutrymme den behöver för att kunna slå sitt byte. Dessutom minskar eller försvinner många av deras viktigaste bytesdjur i skogsbygder med intensivt skogsbruk.

För fågeluppfödare kan duvhöken vara ett stort problem, vilket är anledningen till att länsstyrelserna kan ge tillstånd till fångst. Jägare och andra som sysslar med utsättning av fältfågel och hare kan ofta få problem med duvhöken som skickligt kan lokalisera det utsatta viltet. 

Text: Eva Wikberg
Red. Malin Meirik


Duvhökens utbredning i Europa