| |
|
|
Bosnien - en ny tid | | |  |  | | | Svensk soldat i Tuzlaområdet. | | | | | |
|
Krigsförbrytelser, övergrepp och ett ofta pressat FN präglade fredsinsatserna
i krigets Bosnien. Till slut övertog NATO, med svenskt deltagande, ansvaret för att stoppa striderna. En historisk insats som både kritiserades och berömdes. För Sveriges del innebar insatsen en ny inriktning, på många sätt olik de klassiska insatserna på Cypern och i Mellanöstern.
BA01 var den första bataljonsomgången i Nordbat 2 - den första svensk-danska FN-bataljon som skickats till en krigsskådeplats för att skapa fred. Under hösten och vintern 1993-1994 höll den samnordiska styrkan stånd i ett krigshärjat Bosnien. Bataljonen som bestod av tre svenska skyttekompanier och ett danskt strids¬vagnskompani leddes av överste Ulf Henricsson.
Senare skulle en svensk överbefälhavare med sinne för kärnfulla formuleringar kalla honom "Sheriffen i Vares", ett namn som snabbt fick vingar. Med tanke på situationen i den terroriserade staden och berättelserna om Ulf Henricssons arbete är det lätt att förstå vad som inspirerade den högste chefen.
Nära fronten
Civilisternas och flyktingarnas helvetiska vardag är väldokumenterad. Fruktansvärda övergrepp begicks i de brinnande byarna runt Vares där odisciplinerade kroatiska soldater härjade. Det som en gång varit ett sammanhållet land hade förvandlats till ett etniskt lapp¬täcke, hoptråcklat av olika alfabeten, religioner, språk och folkgrupper.
Också FN-personalens liv var i stor fara. Beskjutning ur bakhåll var så vanligt att reservdäcken tog slut och SISU-vagnarna (stora pansarterrängbilar) rullade på hjul från mindre viktiga fordon. Fronten låg nära. Några hundra svenskar och danskar balanserade på slak lina. Mot sig hade de hela den kroatiska Bobovacbrigaden. Någon möjlighet till snabb förstärkning eller effektivt understöd fanns inte om det värsta hände, om det kroa¬tiska förbandet med vapenmakt skulle försöka göra sig av med de ovälkomna skandinaverna.
Dramatik vid en checkpoint
Sådant är läget när Ulf Henricsson under senhös¬ten 1993 kommer till Stupni Do, till det som nyligen var en liten by. Ihjälsparkade barn, mördade kvinnor, förkolnade och försåtminerade kroppar hittas. På väg därifrån stoppas svenskarna vid en kroatisk checkpoint (vägspärr). Vägen är minerad. Ulf Henricsson är fast be¬sluten att ta sig igenom. Han säger att minorna ska bort. När den kroatiska posteringen inte reagerar pekar han på sin kulspruteskytt och förtydligar: "Gör inget dumt för då skjuter skytten direkt och vi blåser skallarna av er". Därefter lyfter Ulf Henricsson själv bort en mina och slänger den på några däck som ligger vid en husvägg. Han rensar bort ytterligare en mina på samma sätt. Då börjar kroaternas chef att hjälpa till, snart är vägen fri.
- Sådana händelser förstoras enormt. Det sas att jag hållit min pistol mot ett huvud och sparkat bort minor¬na, men så var det naturligtvis inte. Jag lät till och med bli en mina som jag misstänkte hade rubbningsskydd, säger Ulf Henricsson.
Tidningarna skrev och skrev om den hårdföre svensken. Bland soldaterna var han omtyckt - känd för rak kommunikation, närvaro och inte minst en förmåga att outtröttligt förflytta sig och dyka upp oväntat. "Som en blandning av fjällämmel och älg", beskriver en underordnad.
Henricssons omdöme om svenska soldater i sin tur lyder:
- Fair, firm and friendly. Men britterna är tuffare, vi glömmer lätt det där med firm.
Svenska soldater togs som gisslan
Våren 1994. När åtta svenska FN-soldater satte sig till rätta i sina fordon såg de fram mot ett rutinuppdrag. Bataljonsomgången BA02 hade avlöst Ulf Henricssons BA01 i Bosnien. Kriget pågick för fullt. Svenskarna var vana vid att bli stoppade då stridande parter tog terräng. Utan att kunna ingripa blev de ofta åskådare för att, när skjutandet upphört, fortsätta mellan brinnande husruiner, trasiga fordon och döda människor.
Nu körde de från det danska högkvarteret i Kiseljak med en ammunitionslast som skulle levereras till Sarajevo. Vid en serbisk checkpoint i ingenmansland stoppades konvojen som bestod av en SISU, två lastbilar, två pansarbandvagnar (Pbv 302) och ett "softskin"- i princip en vanlig personbil.
Serberna ville åt ammunitionen och kunde knappt dölja att de redan räknade den som sin, ett värdefullt byte. Dessutom var de mycket irriterade över att hela lasten inte var fullständigt redovisad och dokumenterad. De krävde Pbv:erna som ammunitionen låg i, men plutonchefen vägrade. Det var inledningen på ett veckolångt gisslandrama. De serbiska soldaterna minerade marken runt konvojen. Samtidigt posterade checkpointens chef ut granatgevärsskyttar.
Den svenska plutonchefen kom och gick i samband med att han försökte förhandla loss sina män. Gisslan tyckte att det var lika otäckt varje gång chefen försvann till ett hus något hundratal meter bort. Ingen visste ju om han skulle komma tillbaka. Via radion uppehölls kontakten med det danska högkvarteret och serberna tillät att matleveranser organiserades.
- Vad de inte visste var att det inte var danskar som kom med mat. Det var svenskar som bytte varje dygn med sina kamrater i gisslan, säger Fredrick Thörnqvist.
Ställde in sig på att slåss
Han var 26 år gammal vid tillfället och vakt- och eskortgruppbefäl. Under andra dygnet kom han som matbärare till konvojen och valde att stanna till upplösningen.
- Dagarna gick och det var helt låst. Vi förstod att vi kanske måste slåss.
En desperat plan utarbetades. En av de åtta männen skulle först rycka undan minorna som hängde samman med grova snören. Nästa steg var att slå ut så många fiender som möjligt och sätta sig i säkerhet. Byggnader na runt konvojen studerades och man bestämde i vilken ordning de skulle beskjutas. Thörnqvists SISU skulle köra först och från en vändzon täcka de övriga FN-fordonens
flykt.
- Allt var klart och vi hade osäkrat våra vapen då beskedet kom att vi var släppta!
Detaljerna kring gisslantagningen offentliggjordes inte förrän senare. "Operation Böllebank" var däremot en händelse som väckte omedelbar uppmärksamhet, mycket på grund av att den till sin natur var ganska bullrig. Fredrick Thörnqvist blev ögonvittne när han stod vakt vid Camp Oden, Nordbat 2:s högkvarter.
- Plötsligt kom stridsvagnar rullande och jag undrade vad som hände. Den bosnienserbiska armén hade under lång tid beskjutit tionde kompaniets observationsplats, OP Tango 02. Svenskarna var hjärtligt trötta på bombardemanget som bestod av allt från finkalibrig eld till granater och eld från stridsvagnar. Bataljonschefen hade nu beordrat fram fyra danska stridsvagnar som omedelbart blev beskjutna med artilleri, granatkastare och fyra pansarvärnsrobotar som tog mark alldeles i närheten av vagnarna. Omkringliggande
hus sattes i brand vid beskjutningen och elden var så kraftig att det gick att läsa en tidning i natten. Strax efter midnatt svarade danskarna med att skjuta bort toppen på det lilla berg där den bosnienserbiska stridsledningen fanns i en bunker. 72 granater avlossades, sen var ammunitionen slut.
- Men danskarna slutade inte. De fortsatte att skjuta med färgmarkeringar. Den händelsen blev enormt uppmärksammad.
Text: Ossian Grahn
Texten är en förkortad version av den text om insatsen i Bosnien som återfinns i boken "Utlandsstyrkan i fredens tjänst" som lanseras den 18 november.
 | | | | |  | | | En sjuk flicka evakueras från Sarajevo med hjälp av svenska soldater. | | | |
|
|
|
|