till förstasidan »
Om FRA | Infosäk | Arbeta vid FRA | Bibliotek | In English | Kontakt | Hem

OM FRA:

 

Myndigheten FRA

Verksamhetsidé

Uppdragsgivare och uppgifter

Verksamhetens inriktning och uppföljning

Organisation

Signal-
underrättelsetjänst


Informations-
säkerhetstjänst


Den förändrade hotbilden

Internationell verksamhet

Milstolpar och händelser i FRA:s historia

Frågor och svar om FRA

Frågor och svar om DC3:an

Frågor och svar om DC3:an

Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC-3:a över internationellt vatten. DC-3:an var ute på en rutinmässig signalspaningsflygning. Ombord fanns åtta personer varav fem var från FRA.
     I juni 2003 hittade en privat expedition DC-3:an utanför Gotska Sandön. Den 19 mars 2004 bärgades denna DC-3:a av Försvarsmakten.
     Det har under åren dykt upp många frågor kring DC-3:an. Nedan följer några av de frågor med svar som ställts till FRA under åren.




Vad hade DC-3:an för uppgifter?
Svar: Uppgiften var densamma som gällde för FRA:s markbaserade stationer, det vill säga spaning mot radiokommunikation och radarsignaler. Med hjälp av DC-3:an lyftes stationen och antennerna helt enkelt upp på högre höjd för att få bättre räckvidd. Den flygburna signalspaningen stod för en ytterst liten del av FRA:s totala inhämtning eftersom DC-3:an befann sig i luften endast ett fåtal timmar varje vecka.

Vad gick signalspaningen ut på?
Svar: Signalspaningen var ett led i förberedelserna att försvara vårt land mot väpnat angrepp. Det gällde att skaffa information som kunde underlätta svenska militära åtgärder mot angriparen.

Varför var det så hemligt med signalspaning på den tiden?
Svar: Avancerad underrättelsetjänst utvecklades under andra världskriget (1939-1945) för att stödja regeringen och Försvarsmakten. Signalspaningen blev en dominerande del av underrättelsetjänsten. Verksamheten bedrevs då under mycket hög sekretess. Efter kriget diskuterades om verksamheten skulle avvecklas men den behölls som en beredskapsåtgärd. Detta visade sig mycket klokt eftersom Sverige därmed hade en väl fungerande underrättelsetjänst när motsättningarna mellan Sovjetunionen och västmakterna ökade kraftigt i slutet av 40-talet i och med att det kalla kriget startade. Att i fredstid bedriva underrättelsetjänst mot grannstater uppfattades vid denna tid som mycket provocerande och kunde störa politiska och diplomatiska kontakter. Inget västland redovisade öppet vid denna tid sin underrättelsetjänst. En svängning mot större öppenhet kom i slutet av 50-talet. FRA redovisade öppet att man bedrev signalspaning i början av 60-talet.

Förekom det samarbete på signalspaningsområdet med andra länder vid den här tiden?
Svar: Sverige samarbetade med andra länder inom signalspaningsområdet. Det förekom sådant samarbete då och det förekommer nu. Det är praxis inom underrättelsevärlden att inte avslöja eller bekräfta sina kontakter. Eftersom dessa till sin natur är bilaterala, krävs det också samsyn mellan parterna i denna fråga, det räcker inte med att bara den ena är beredd till större öppenhet. Den här principen gäller även för förhållanden som går långt tillbaka i tiden, till exempel 1950-talet.

Hur länge hade signalspaningsflygningarna pågått?
Svar: Första signalspaningsflygningen med DC-3:an genomfördes den 13 juni 1951, alltså exakt ett år före nedskjutningen. Redan 1946 genomfördes dock de första försöken med flygburen signalspaning under ledning av FOA (Försvarets forskningsanstalt). Fram till att flygplan av typen DC-3 anskaffades användes ett gammalt bombflygplan av typ Junkers Ju 86, i svenska flygvapnet betecknad B 3. Det då aktuella flygplanet kallades ”Blondie”. Signalspaningsflygningar hade således redan pågått ett antal år.

Var DC-3:an ett spionplan?
Svar: Nej! DC-3:an utförde en enligt folkrätten helt oantastlig signalspaningsverksamhet från internationellt luftrum. Sådan verksamhet har inte alls något med det ökända begreppet ”spioneri” att göra.

Kränkte DC-3:an sovjetiskt luftrum?
Svar: Så vitt vi vet skedde detta aldrig och det fanns dessutom inget som helst skäl som motiverade något så riskabelt, och då särskilt inte med ett långsamt flygplan som DC-3:an. Från den normala flyghöjden och längs den normala färdvägen fick man tillräcklig insyn. Det är dessutom tydligt dokumenterat att färdvägen lades väster om en linje mitt emellan Gotland och den baltiska kusten.

På vilken höjd flög DC-3:an?
Svar: Flyghöjden under flygningarna längs den aktuella rutten (den flögs första gången den 18 december 1951) var 4 200-5 300 meter, och det övervägande antalet av flygningarna utfördes på höjden 4 500 meter. DC-3 var inget höghöjdsflygplan och hade ingen tryckkabin.

Visste Sovjetunionen när DC-3:an startade från Bromma den 13 juni 1952?
Svar: Ibland har hypotesen framkastats att någon observatör stått vid banändan och sett DC-3:an starta och därefter på något sätt larmat det sovjetiska luftförsvaret. Hypotesen förefaller onödigt krystad. DC-3:an hade flugit längs i stort sett samma rutt 23 gånger under 1952. Uppträdandet var, liksom för andra länders signalspaningsflygplan, således mycket stereotypt. Det är viktigt att komma ihåg att DC3:an, enligt den sovjetiska luftlägesrapporteringen, upptäcktes på radar redan klockan 10.15 svensk tid. Planet flög då på sydlig kurs öster om Fårö. En halvtimme senare, klockan 10.44, gavs startorder till den sovjetiske jaktpiloten. Vid det laget hade DC-3:an vänt och börjat flyga på nordlig kurs. Av den rapport om nedskjutningen som samma dag överlämnades till Stalin framgår att man inte identifierat flygplanet vare sig till typ eller nationalitet.

Varför flög DC-3:an längs en så slingrande färdväg som visas på den i olika sammanhang publicerade sovjetiska luftlägeskartan?
Svar: DC-3:an hade ingen anledning att flyga på ett så ”förvirrat” sätt som den sovjetiska kartan ger intryck av. Kartan är tillverkad i Moskva på ett undermåligt kartunderlag. De angivna punkterna är i huvudsak korrekta, men den som ritade färdvägen mellan punkterna har "tagit ut svängarna" med god fantasi. En noggrant utförd dokumentation från jaktförbandets ledningscentral i Tukums, Lettland, ger en mycket tydligare bild av DC-3:ans färdväg. Såvitt det är känt så finns dokumentationen från Tukums tillgänglig i Sverige endast på några foton av medelmåttig kvalitet. Enstaka kortare avvikelser från huvudkursen gjordes i syfte att möjliggöra pejling av mottagna signaler, men den slingrande färdvägen kan snarare tillskrivas den inbyggda osäkerheten i dåtidens primitiva radarutrustning och det sovjetiska systemet för luftlägesrapportering.

Följde den sovjetiske jaktpiloten efter DC-3:an ända tills den kraschade i havet?
Svar: Det kan nog anses uteslutet. Molntäcket var kompakt över Östersjön den dagen, och övre molnkant i beskjutningsområdet låg på omkring 4 000 meter. Ingen jaktpilot följer gärna efter ett mål in i moln, och i så fall krävs en fullgod radar på jaktflygplanet. Det är inte känt om det aktuella MiG-15-planet var utrustat med radar. I vilket fall som helst kunde den typ av radar som kunde förekomma på MiG-15 i stort sett bara mäta avstånd till ett mål. Jaktpiloten kunde mycket väl ha följt med ner tills DC-3:an försvann i molntäcket, men det rörde sig då inte om någon stor höjdminskning. Försvinnandet från den sovjetiska luftlägeskartan kan sannolikt förklaras med att de två flygplanen vid beskjutningstillfället befann sig på gränsen av den sovjetiska radaranläggningens räckvidd.

Fanns hemlig utrustning ombord på DC-3:an?
Svar: Signalspaningsapparaturen ombord var av amerikansk tillverkning — liksom för övrigt hela flygplanet — men det var ingalunda frågan om någon modern spetsteknologi. Faktum är att apparaturen var överskottsmateriel från andra världskriget, vilket emellertid inte skall tolkas som att den hade dåliga prestanda. Den var av god standard och dög bra till uppgiften. Apparaturen fanns att köpa på den öppna överskottsmarknaden, där Sverige köpte den. Det är sannolikt att även Sovjetunionen passade på att köpa samma typ av utrustning. Uppgifterna om hemlig utrustning på DC-3:an är med andra ord felaktiga.
     En ofta citerad intervjuuppgift från 1991 uppger att det under några flygningar funnits en mottagare betecknad APR-9 installerad ombord på DC-3:an. Undersökningar har visat att detta är felaktigt. Den första APR-9-mottagaren kom till Sverige först i augusti 1952.

Hade Sverige radarbevakning av luftrummet över Östersjön?
Svar: År 1952 var den svenska radarbevakningen av eget och omgivande luftrum synnerligen fragmentarisk. Någon radarbevakning av luftrummet över Östersjön, och då särskilt området öster om Gotland, förekom inte vid den här tiden. Däremot hade Sovjetunionen placerat ut radarstationer längs den baltiska kusten.

Genomfördes DC-3:ans flygningar på uppdrag av annat land?
Svar: Nej, främmande underrättelsetjänst ger inte uppdrag till FRA. Svensk signalspaning är till för att tillgodose svenska intressen. I de fall dessa sammanfaller med intressena hos andra länder med vilka ett informationsutbyte sker, kan naturligtvis inhämtade underrättelser användas för att byta till sig andra uppgifter av intresse för landet.

Kunde besättningen på DC-3:an ha fått förvarning om det förestående anfallet genom att lyssna på radiokommunikationen med den ryske jaktpiloten?
Svar: Det är givetvis omöjligt att säga säkert, men det kan nog anses som ytterst osannolikt. Den språkkunnige operatören ombord hade inte under något tidigare uppdrag (han flög första gången med DC-3:an i mars 1952) uppsnappat någon sovjetisk radiokanal för stridsledning av jaktflygplan.

Varför blev DC-3:an nedskjuten?
Svar: Det är en fråga vi aldrig lär få ett ordentligt svar på. Den ryske befälhavare som beordrade nedskjutningen, dåvarande överste Sjinkarenko, avled innan den svenska sidan hade möjlighet att intervjua honom. Vid flera tillfällen genomfördes intervjuer av jaktpiloten som skjutit ner DC-3:an, dåvarande kapten Osinskij. Han hade bara fått order att starta, att leta upp ett mål och sedan anfalla det. Order var inget man ifrågasatte inom den sovjetiska krigsmakten — särskilt inte på Stalintiden — och ej heller frågade man efter anledningar till att order utfärdades.
     Det sena 40-talet och det tidiga 50-talet var en kall period av det kalla kriget, och flera flygplan, framför allt amerikanska, blev nedskjutna av sovjetiskt flyg. DC-3:an råkade dessvärre bli ett av offren. Enligt de sovjetiska dokument som överlämnades till Sverige 1991 identifierade kapten Osinskij DC-3:an som en Curtis C-46 Commando och dessutom utan nationalitetsbeteckning. Svenska flygvapnet hade aldrig någon C-46 Commando, och typen användes heller aldrig av det amerikanska flygvapnet som signalspaningsplan. Även om C-46 och DC-3 båda är tvåmotoriga flygplan har typerna ändå ganska olika silhuetter. Osinskij borde ha kunnat känna igen en DC-3:a, då typen även fanns i de sovjetiska flygstridskrafterna (betecknad Li-2). DC-3:an var dessutom, vilket också bekräftats vid bärgningen, försedd med de sedvanliga nationalitetsbeteckningarna.
     Frågan om anledningen till nedskjutningen kommer kanske därmed aldrig att kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Gömmer sig ”sanningen” om DC-3:an i FRA:s arkiv, såsom ibland har hävdats?
Svar: FRA har ett flertal gånger genomfört noggranna undersökningar i sitt arkiv i syfte att försöka hitta ledtrådar till vad som hände. Den bistra sanningen är tyvärr att FRA aldrig haft några ledtrådar till DC-3:ans öde gömda i arkivet. Den obefintliga svenska radarövervakningen över Östersjön i kombination med FRA:s på den tiden bristande kapacitet för den aktuella radiotrafiken gjorde att FRA aldrig fann några indikationer på vad som hänt och var det hände. Detta trots att berörd personal på FRA 1952 ansträngde sig till det yttersta för lösa gåtan med sina arbetskamraters försvinnande.

Varför har inte alla hemliga rapporter från 1952 offentliggjorts?
Svar: Underrättelserapporter har normalt 70 års sekretess. Skälet till detta är behovet att skydda källor och metodik som fortfarande ger viktiga resultat. Därför är de flesta av FRA:s rapporter efter 1945 fortsatt hemligstämplade, däribland rapporteringen från 1952. Dessa rapporter har dock granskats efter varje detalj som skulle kunna ha någon koppling till DC-3:an. Allt hemligt material som kunde ha betydelse för att få reda på vad som hände DC-3:an överlämnades till 1991 års DC-3-utredning (Utrikesdepartementet, Ds 1992:5).

Tyder uppgifterna om stora extratankar på det sovjetiska MiG-15-planet på att nedskjutningen på något sätt var planerad och förberedd?
Svar: Ett rutinmässigt förfarande inom olika länders flygvapen under det kalla kriget (även det svenska), var att ständigt ha jaktplan i beredskap för att gå upp och avvisa inkräktare eller närmare undersöka flygplan i närheten av det egna luftrummet. Naturligtvis fulltankades dessa plan. MiG-15 var ett mycket litet flygplan med en inre tankvolym på 1462 liter, vilket inte räckte särskilt långt. En version av MiG-15 hade möjlighet att bära två extratankar om 600 liter vardera. Beredskapsjakt förses lämpligen med maximal bränslelast för uthållighetens skull. Uppgifterna om extratankar på det aktuella MiG-15-planet är därför på intet sätt förvånande.

Varför dröjde det ända till början av 1990-talet innan de verkliga förhållandena blev kända?
Svar: Det är något som måste tillskrivas Sovjetunionens fall. Redan 1952 hade haverikommissionen konstaterat att ”… det saknade flygplanet har havererat sedan det beskjutits i luften från flygplan”. Vad man inte visste under fyra decennier var förhållandena runt beskjutningen, och de framkom inte förrän den ryska sidan erkände nedskjutningen och lade fram luftlägeskartan och övriga hittills kända dokument.

Visste de anhöriga om vilket uppdrag DC-3:an hade?
Svar: Anställda vid FRA fick på 50-talet inte berätta om FRA:s verksamhet eller sina egna arbetsuppgifter. Detta innebär att de anhöriga sannolikt inte kände till vad DC-3:an hade för uppdrag.

Varför tog det så lång tid innan de anhöriga fick reda på vad som hänt?
Svar: Haverikommissionen gjorde sin bedömning att DC-3:an blivit nedskjuten på internationellt vatten öster om Gotska Sandön baserat på alla då tillgängliga uppgifter 1952. Någon ytterligare information om händelseförloppet vid försvinnandet framkom inte förrän Sovjetunionen 1991 erkände nedskjutningen och överlämnade dokument som berörde händelsen. Det cirkulerade rykten – svenskar i sovjetiska fångläger – förräderi av spionen Wennerström – men trots noggranna utredningar av främst Utrikesdepartementet ledde det inte till någon ny kunskap om händelsen. Inom FRA fanns som tidigare nämnts ingen information om nedskjutningen.

Har de anhöriga fått någon ekonomisk hjälp?
Svar: Dåvarande Riksförsäkringsanstalten beslutade den 2 juli 1952 att de anhöriga till de förolyckade hade rätt till livränta enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Samtliga anhöriga fick pension. Pensionsbesluten meddelades i juli 1952. Utöver detta fick var och en av de anhöriga genom särskilda riksdagsbeslut 10 000 kronor år 1953 och 8 000 kronor år 1960. Dessutom fick varje familj 1 000 kronor från Stiftelsen Kungafonden genom ett beslut den 1 juli 1952. Dessutom gjordes en insamling på FRA som inbringade cirka 5 000 kronor.

Har FRA haft en kontinuerlig kontakt med de anhöriga?
Svar: Nej, FRA hade kontakter med de anhöriga direkt efter nedskjutningen men de avtog sannolikt ganska snabbt efter 1952. Naturligtvis kan någon enskild tjänsteman vid FRA haft vissa kontakter men myndigheten hade sannolikt inga kontakter under 60-70-talen. Under DC-3-utredningen (Ds 1992:5) bjöd FRA:s dåvarande generaldirektör Bengt Wallroth in de anhöriga till ett samtal.

Finns det några publikationer om DC-3:an?
Svar: Ja. Tre kan nämnas: Flygaren som försvann (Roger Älmeberg, Askelin & Hägglund 1983). Nedskjutningen av DC-3:an i juni 1952 (Utrikesdepartementet, Ds 1992:5, Stockholm 1992) samt Bortom horisonten — Svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952 (Lennart Andersson & Leif Hellström, Freddy Stenboms förlag, Stockholm 2002).