Gå direkt till innehållet på sidan

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet sidhuvud extern kulturarv

Att läsa runor och runinskrifter

Runristningens inskrift återges på fyra olika sätt: Runor, translitterering, normalisering och översättning. Genom att presentera inskriften på detta sätt kan man följa hur tolkningen gått till från läsningen av runorna på stenen till nusvensk översättning.

Varje steg har naturligtvis sina svårigheter och osäkerhetsmoment. De flesta vikingatida inskrifter är dock ganska enkla att tolka. Med litet övning brukar man kunna läsa en hel del. En introduktion finns på sidan "Läsa runor" (länk ovan). Ett bra hjälpmedel är också "Liten runordlista" (länk nedan). De förvikingatida runinskrifterna är däremot oftast mycket svåra och kräver en hel del språkhistoriska kunskaper.

Längst ned i rutan finns en hänvisning till var runinskriften är publicerad, vanligtvis i Sveriges runinskrifter. I den litteraturen finns också utförliga kommentarer till inskriften och hur den har tolkats genom tiderna. Använda böcker finns presenterade i litteraturlistan (länk ovan).

Runor

Man brukar räkna med tre olika runrader från olika tidsperioder: den urnordiska, den vikingatida och den medeltida. Men även för inom varje runrad varierar runorna i utseende, ibland till och med inom samma inskrift. Det är praktiken omöjligt att återge alla olika runformer precis som de ser ut på stenen. Runornas exakta utseende får man studera på bilderna eller helst vid besök på platsen. När vi återgett runorna har vi oftats använt "standardvarianten" i respektive runrad, men i de de fall runan avviker markant och skillnaden bedöms som viktig har den form som ligger närmast originalet valts. Man får alltså vara beredd på att runan på stenen kan se litet annorlunda ut än den som finns under rubriken Runor framför allt vad gäller vinklar och böjar. Runristarna hade också olika handstilar. Vad gäller de få förvikingatida inskrifterna kommenteras de mest påfallande runformerna i texten.

De viktigaste varianterna i vikingatida runinskrifter som vi tagit hänsyn till vid återgivning av runorna är:

Skillnaden mellan normalrunor och kortkvistrunor

Inskrifter med enbart kortkvistrunor är ovanliga, men enstaka kortkvistrunor, särskilt a och n, ibland även o, t och s förekommer inblandande i inskrifter med normalrunor. Kortkvist-s kan ibland han en liten punkt som avslutning. Försök gärna hitta dessa inslag i de presenterade inskrifterna.

Äldre och yngre m-runor

De båda varianterna av m-runan med cirkel resp. två prickar är äldre än normalformen. Den förra förekommer bl. a. i inskrifterna från Velanda i Västergötland och Högby gamla kyrkogård i Östergötland. Den senare i inskriften från Replösa i Småland.

Olika typer av m-runor

m-runor av ålderdomlig typ

Några varianter av o-runan (åsrunan).

Mer om denna runa finns under rubriken tranlitterering.

Olika former av åsrunan

Olika former av åsrunan

Så kallat stol-s

Det förekommer tillsammans med vanliga s-runor bl.a. i inskriften från Sylten i Östergötland.

Stol-s

Stol-s

Bindrunor

Ibland ristas två eller någon gång flera runor så att de har en gemensam linje (huvud- eller bistav). Dessa så kallade bindrunor återges upplösta , så att varje ingående runa redovisas för sig. De i bindrunan ingående tecknen är dock sammanbundna med en båge. (Se vidare nedan under translitterering.)

Detaljfoto av rökstenen som visar ett namn som innehåller en binderuna

Här ser vi namnet raþulf på Rökstenen. Den andra runan är en s.k. binderuna som har skapats genom att runorna a och þ fogats samman.

Foto: Bengt A Lundberg

Vissa mer tillfälliga former kommenteras i texten. En skadad runa som inte kan läsas återges med ett vågrätt streck, en eller flera försvunna runor markeras med tre punkter. Detta gäller även translittereringen.

Translitterering

Med translitterering menas att man återger en runa med en motsvarande latinsk bokstav i fetstil. När man translittererar tar man ingen hänsyn till vilken form runan har och inte heller vilket ljud den används för i det aktuella ordet. Ett bra exempel är åsrunan. Den kan se ut på flera olika sätt (se ovan). I de äldsta vikingatida inskrifterna står runan alltid för nasalerat a (ett a uttalat genom näsan), senare började runan användas för bl. a. o-ljud. Vissa ristare fortsatte dock att använda åsrunan för a-ljud. Oavsett vilken form runan har eller vilket ljud den står för återges den med o. Alltså translittererar man å ena sidan t.ex. mon för man (Bällsta) och hon för han (Frösön) och å andra sidan forþom för forðom (Replösa). Skillnaderna i uttal får sedan framgå av normaliseringen.

Ibland är en runa stungen, d.v.s. försedd med en prick. I tranlittereringen skiljer man mellan stungna och ostungna runor. Så återges stunget u, k och i med bokstäverna y, g och e trots att de egentligen snarare är varianter av den ostungna runan än egna runor.

Runor som ingår i en bindruna (se ovan) markeras med en båge. Vissa bindrunor har ett sådant utseende att det inte framgår vilken runa som skall läsas först. Då måste man pröva de olika möjligheter som står till buds för att se vilken ordning som ger ett begripligt ord. Ordningen mellan de runor som markeras med båge är alltså en tolkning av den som läser runstenen.

Både den translitterering och normalisering som använts i presentationerna på den här hemsidan är hämtad från Samnordisk runtextdatabas (länk nedan) med vissa förenklingar. I dag saknade runor som är kända från äldre avbildningar och liknande sätts inom hakparentes.

Normalisering

Med normalisering menas att man försöker återge hur orden uttalats på runsvenska. Normalisering skrivs med kursiv stil. Eftersom en och samma runa används för flera olika ljud kan skillnader mellan translitterering och normalisering ibland vara ganska stora. Vid normalisering använder man tre bokstäver som inte finns i vårt alfabet. Bokstaven þ står för ett tonlöst läspljud som i engelskan thing, ð står för en tonande läspljud som i engelskan that, och R (alltså ett till formen stort R men med samma höjd som ett litet) står för det s.k. palatala r-ljudet. Hur detta ljud uttalats råder det olika meningar om. Mycket talar för att det är fråga om ett r-liknande ljud där tungan varit höjd mot den hårda delen av gommen.

Man använder också av tradition æ och ø i stället för ä och ö. Bokstäverna ä och ö började användas först på 1500-talet och undviks därför när man vill återge vikingatida eller medeltida språk.

Översättning

Slutligen översätts texten till nusvenska. Personnamnen återges i nusvensk form. Om namnet inte längre används ger man det den form det skulle ha haft om det använts idag. Personnamn stavas ofta på ett sätt så att de skall se litet "finare" ut. Sådana stavningar används inte även om de blivit mycket vanliga, t. ex. Eskil för Äskil. Översättningen är i allmänhet hämtad från det verk som anges längst ned i rutan. Detta gäller inte runstenar från Skåne, Halland och Blekinge som är utgivna i Danmarks runeindskrifter och där har översättning till modern danska. Endast vid några få mycket svåröversatta inskrifter ges flera tolkningar.

Att tolka en runstenstext

Runstenarnas texter brukar vara uppbyggda på ett formelartat sätt med ord som ofta återkommer. Om man vill lära sig att läsa inskrifterna är det lämpligt att först lära sig dessa ord. Många av dem är lätta att känna igen även om det gått nästan 1000 år sedan inskriften ristades.

För att kunna läsa texten måste man hitta stället där den börjar. Det är inte alltid så lätt, men det finns några knep. Om runslingan med texten utgörs av ett rundjurs kropp, ska man nästan alltid börja vid rundjurets huvud. Om det finns två rundjur börjar texten vanligtvis i det djur som har sitt huvud nere till vänster. Om runslingan bara utgörs av ett slingrande band skall man oftast börja läsa i den yttersta slingan och även då är det vanligast att man börjar nere till vänster på ristningsytan. Ibland hittar man inte början på något av dessa ställen och då får man lov att pröva sig fram. Eftersom texten är formelartad, kan man se var man är i texten om man lyckas läsa ett eller ett par ord och vet var i texten de brukar stå. Runstenarnas texter börjar nästan alltid med ett eller flera personnamn. Sedan följer det vi kallar själva resarformeln, alltså "resa denna sten", "hugga denna häll", "rista dessa runor" och så vidare. Efter resarformeln följer som regel prepositionen "efter". Namnet på den döde följer efter prepositionen och slutligen får vi veta hur den döde och de som låtit resa stenen var släkt med varandra.

Om man letar efter inskriftens början och hittar ordet "resa", vet man att framför det skall det finns några namn. Alltså skall man söka sig bakåt i texten för att komma till början.

Stenen här intill stod ursprungligen vid Ölsta gård i Gryta socken, Uppland. Här gick den forntida Eriksgatan genom Hagunda härad fram. Stenen flyttades till Skansen 1896. I samband med Skansens etthundraårsjubileum 1991 målades den upp i fyra färger för att visa hur många runstenar såg ut på vikingatiden. Ölstastenen är ristad av runmästaren Åsmund som var verksam under 1000-talets första hälft.

Om man ersätter varje runa som finns inristad på stenen med motsvarande latinsk bokstav ser inskriften ut så här:

Översättning av texten på Ölstastenen: Björn, Ödulf, Gunnar, Holmdis lät resa sten denna efter Ulv, Ginnlögs man men Åsmund högg

Översättning av av texten på en runsten från Ölsta i Uppland.

Den som vill få en fullständig förteckning över alla ord som förekommer på runstenarna, hänvisas till boken "Svenskt runordsregister" av Lena Peterson. Andra reviderade upplagan utkom 1994 som nummer 2 i skriftserien "Runrön" (se länk nedan).

    Se även:
    Runrön - Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
    Gullskoens Runefonter - Runfonter för Mac och PC.
    Samnordisk runtextdatabas

    Dokument

    Sidan uppdaterad
    2007-01-22
    Postadress: Riksantikvarieämbetet, Box 5405, 114 84 Stockholm.  Besöksadress: Storgatan 41, Stockholm.
    Tfn: 08-5191 8000 (vxl) E-post: riksant@raa.se  Webbredaktionen: redaktionen@raa.se