Stenobjekt, som portaler, skulpturer och hällristningar, ingår oftast i en större helhet. En sådan helhet kan till exempel vara en byggnad, en park eller en plats med många arkeologiska lämningar. Konservering innebär då att bevara de ingående delarna i sitt sammanhang.

Vilka åtgärder som ska utföras beslutas utifrån flera aspekter förutom bevarandet av stenmaterialet, till exempel kan estetiska, pedagogiska eller kunskapsutvecklande syften finnas. Det kan alltså vara lika viktigt att bevara till exempel hantverksspår och färgrester som smuts och skador om målet med bevarandet är att spara så mycket av patinan som möjligt. I andra fall kan det vara viktigt att återskapa en byggnads utseende under en viss period, och då kan det bli mer fråga om restaurering än konservering.

Innan beslut tas förs ofta en diskussion, med flera kompetenser inblandade, om vilka typer av åtgärder som bäst uppfyller det övergripande målet.

Skadeorsaker och nedbrytningsprocess

För att förstå nedbrytningsprocessen måste skador undersökas och skadeorsaker definieras. Därefter åtgärdas skadeorsakerna - om det går. Det kan handla om byggnadens rörelser eller omkringliggande material som har påverkat stenen negativt. De vanligaste skadeorsakerna är dock vatten och temperaturvariationer.

Eftersom sten, puts, bruk och betong är porösa material vandrar fukt, ibland innehållande salter, igenom materialen. Frys/tö-förändringar gör att vatten- och saltkristaller omväxlande bildas och löses upp. Av stora kristaller sprängs porväggarna inuti materialet sönder och så småningom kan allt större sprickor bildas eller stora partier av materialet kan lossna.

Nedbrytning kan också bero på att föroreningar i luften bildat nya kemiska föreningar med stenmaterialet som då vittrar. Det kan vara svavel som tillsammans med kalcium i en sandsten bildar kalciumsulfat, dvs. gips, vilket försvagar stenen då det är just kalcium som ingår i det sammanhållande "kitt" mellan sandkornen i en sandsten. Resultatet kan bli att stenen "sandar" eller "sockrar", eller att en hård gipskrusta bildas på stenens yta.

Idag ser vi också hur allt mer partiklar, till exempel gummi från bildäck, bärs av luften och fastnar på fasader och andra ytor. Vad det har för effekt är inte tillräckligt utrett men forskning pågår. Biologisk påväxt, som alger och lavar, verkar också nedbrytande.

Rengöring, konsolidering, lagning och restaurering

Innan en rengöring utförs krävs en undersökning av både stenens egenskaper och innehållet i smutsen. Dessa faktorer tillsammans med önskad rengöringsgrad bör styra val av material och metod. Rengöring är ett känsligt moment eftersom ytan är extra betydelsebärande med till exempel ytbehuggning, färgrester, verktygsspår och patina.

En sandande sandsten kan återfå stabilitet genom konsolidering, det vill säga genom att stenen mättas med ett konsolideringsmedel som bildar ett nytt, stödjande kitt som håller ihop de lösa sandpartiklarna.

Vid val av lagningsmaterial önskas ibland ett material som är så likt ursprungsmaterialet som möjligt, i andra fall söks ett material som har vissa egenskaper man önskar, som till exempel en viss viskositet eller porositet. Det är av betydelse att lagningen inte skadar stenen och att den i framtiden kan tas bort och göras om, utan att skada originalmaterialet.

Ibland är det aktuellt att restaurera, till exempel genom att rekonstruera förlorade delar. Anledningen kan vara att göra det lättare att förstå objektet. Restaureringsåtgärder innebär alltid en tolkning och måste stå i samklang med helheten och noga motiveras. Avbrutna arkitektoniska linjer kan byggas upp liksom förlorad ytbehuggning eller hela dekorativa former som försvunnit. Vanligt är då att använda sig av ett formbart och reversibelt bruk. Ibland kan det bli aktuellt med stenbyte.

Dokumentation och övervakning

Objektet och utförda åtgärder dokumenteras med text och bild och sammanställs i en konserveringsrapport. Även motivering och resonemang bakom besluten bör dokumenteras. Eftersom ingen konservering håller i evighet måste ett objekt fortsättningsvis övervakas efter åtgärder. En plan för fortsatt underhåll och övervakning bör upprättas och kan bifogas konserveringsrapporten.