den 30 juni 2007

Okej, jag ska ta en paus här nu, flytta ut till en ö och sluta raka mig. Är tillbaka om en månad eller så. Debutantseminariet i Biskops Arnö var fantastiskt – jag misstänker i själva verket att det var precis den sortens stimulans och omhuldande (tre mål mat om dagen! intresserade läsare!) som man INTE ska bli förtrogen med om man tänker börja skriva böcker.
Okej, trevlig sommar.

Kort bildserie med författare off duty:





den 24 juni 2007

Midsommarsaldo

En kort avstickare till Stockholm innan jag åker till Biskops Arnö imorgon. Otroligt fint att stiga av båten i dag, det var varmt och stilla, på det där sättet att man förstår att det kommer att vara varmt länge, hela natten. Jag läste Nya Åland på vägen hit, saxat ur deras midsommarsaldo:

"Klockan 23.30 på midsommardagen anmäldes en person försvunnen på Väderskär, norr om Simskäla. Han återfanns åtta minuter senare av sina oroliga kamrater".

"En svensk medborgare kontaktade sjöbevakningen vid fyratiden på lördagsmorgonen. Han påstod att han var i sjönöd utanför Enskär i Eckerö. Efter en koll konstaterades att personen befann sig i Sverige och sjöbevakningen dirigerade sina svenska kollegor till platsen."

Och det här är bara, jag vet inte, vulgärt:

"Natten till lördagen påträffades en misstänkt roderfyllerist vid Slemmern. Blåsprovet visade 1,55 promille".
Har suttit med Claire Messuds "The Emperor's Children" hela veckoslutet, den var ungefär så bra som jag väntat mig. Kanske till och med tillräckligt bra för att ge Jesper Högström rätt? Nja, jag tror att det handlar om traditioner. Det finns väl ingen comedy of manners-tradition i Sverige. Det förhärskande sättet att skildra intelligentian på svenska är väl fortfarande Ingmar Bergmans. Och där är folk alltid liksom naiva och pretentiösa samtidigt, som om de lekte vuxna, inbillade sig att de är djupa. Men sällan witty som i engelskspråkig litteratur (fast går man lite längre bakåt, typ Hjalmar Söderberg, hittar man ju nog fantastiska oneliners).

När det gäller Messud kan jag inte bestämma mig för om det är hjärtlös satir eller kärleksfullt porträtt. Ian McEwan gjorde någonting liknande med "Saturday" för två år sedan, där han på samma vaga sätt rörde sig mellan parodi och patos, och spann dessutom allting kring ett elfte september-scenario, precis som Messud. Hur mycket sympatiserar författarna med sina romanfigurer? Tycker de att de är löjliga, med sina pengar, vackra lägenheter och sin begåvning? Hos Michael Haneke, filmregissören, förstår man alltid att han vill att det ska gå lite illa för den borgerliga eliten, det är alltid lite sadistiskt. Här är det mera subtilt. "The Emperor's Children" handlar mera om tomhet, känslan av "what's the point", ungefär som när man läst opinionstexter på nätet en hel eftermiddag och allt bara blir en enda oinspirerad, kletig sörja av referenser till The New Yorker. Messuds inre krets av New York-bor drömmer om att skriva fantastisk journalistik, essäistik och skönlitteratur, men kanske mest om att få ordna snygga bookrelease-fester, om att få ingå i ett snyggt sammanhang. Det är oerhört välskrivet, men frustrerande, för det känns för sant för att egentligen vara satir. Vad finns bortom Messuds nihilism?
Kanske svensk samtida skönlitteratur?

den 22 juni 2007

Åland: ett oskrivet blad

Vi är på Åland just nu, ute i Föglö. Igår kväll läste jag senaste nummer (?) av tidningen Mama och den där nya kärleksspalten som Sigge Eklund har. Det var en sak som jag började tänka på – när Sigge fick frågan "bästa pappatipset" så svarade han "så länge man kommer ihåg hur det var att vara barn så kan man inte misslyckas som pappa". Det där håller jag med om fullständigt, det har också präglat mitt sätt att vara pappa, men det är kanske mindre en strategi och mera en personlighetsfråga. Jag tror inte heller att det är helt oproblematiskt. I många situationer blir det ju inte direkt lättare om man hela tiden tänker sig att man ska leva sig in i sina barns känslor.
Man kan ju också fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt? Jag satt precis här i kusinernas rum och kom plötsligt ihåg hur det var när man var liten om sommaren, i ett främmande hus, hur alla rum hade sin speciella atmosfär, att det fanns saker som man inte förstod och som man därför laddade med en massa fantasier. Men ALLT var ju inte så där heller, på något sätt kan man väl anta att den där laddningen har uppstått efteråt. Och alla sådana där sentimentala försök att överföra ens egna upplevelser på sina egna barn är ju dömnda att misslyckas.
Fast på Åland var jag inte när jag var liten. Det är lite skönt.

den 20 juni 2007

Strike a pose


Jag och Malin såg "Blades of Glory" på bio ikväll, den var hysteriskt rolig. En komedi om, eh, manlig vänskap med en otrolig känsla för detaljer. Det kändes först som att det hade kunnat bli en sån där grabbig film där man är sjukt fixerad vid gayskämt, på ett lite avslöjande vis, som att man dröjer lite för länge vid dem. Men det blev inte så. Jag älskar också att alla de bästa manliga komikerna i USA just nu ser antingen väldigt vanliga eller lite efterblivna ut.

den 19 juni 2007

Samtal vid sängkanten

– Vet du vad, jag jobbar bara en dag till och sedan får jag sommarlov precis som du.
– Fast pappa, vet du vad? För barn heter det sommarlov men för vuxna heter det faktiskt semester.

den 18 juni 2007

Nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken


Ännu en bild: Raivola. Är det inte lummigt och fantastiskt? Det var alltså här Edith Södergran bodde största delen av sitt liv, alldeles bredvid den här backen. Det första som skymtade när vi kom över vägen var – på hedersord – en fet gammal dam med leopardmönstrad bikini. Legenden var alltså sann. Huset finns inte längre, i stället står det en kyrka där.