SKB logotype - Till startsidan
Svensk Kärnbränslehantering AB
Kontakta oss
Lättläst – LL
Publikationer



Slutförvar
Inkapslingsanläggning
Tillstånd, MKB och samråd
Forskning
Våra anläggningar
Besök oss
Om SKB
Pressrum
Skola
Internationellt
Kompetens på export
Om webbplatsen






 


Länk till SKB:s ungdomssida. Öppnas i nytt fönster.
För dig mellan 16 och 25
  Skriv ut sidan

Upparbetning

Använt kärnbränsle innehåller atomer som är både lättare och tyngre än utgångsämnet uran. I det använda bränslet finns också en rest av klyvbart uran.

Tanken med upparbetning är att ta tillvara det oanvända uranet. Detsamma gäller plutonium, som bildas genom att vissa uranatomer fångar in neutroner. Plutonium används vid tillverkning av så kallat Mox-bränsle (mixed oxide fuel). Genom att ta tillvara så mycket klyvbart material som möjligt minskar behovet av att bryta nytt uran.

Kemisk fabrik
Upparbetning i industriell skala baserar sig på Purexprocessen. Tekniken utvecklades på 1950-talet och har sedan dess ständigt blivit bättre. Förlusterna av klyvbart material uppgår i dag till bara 0,2 procent.

En upparbetningsanläggning är en stor kemisk fabrik. När det använda bränslet kommer till anläggningen lagras det antingen i vattenfyllda bassänger eller i torra utrymmen. Därefter hackas bränslet sönder i två till tre centimeter långa bitar och löses upp i salpetersyra.

Genom en komplicerad kemisk separationsprocess kan uran och plutonium skiljas åt. Metoden bygger på att ämnena löser sig olika bra i olika lösningsmedel.

Upparbetning i industriell skala sker i dag vid anläggningarna i La Hague i Frankrike, Sellafield i Storbritannien och Majak i Ryssland. Förutom det egna landets bränsle tar dessa också emot bränsle från andra länder.

Intresset har minskat
Under de senaste åren har intresset för upparbetning minskat. Det beror på att det är olönsamt, eftersom priserna på uranmalm är låga. Det är också svårt att få avsättning för det plutonium som uppkommer i processen.

Bättre teknik vid tillverkningen av bränsle har också gjort att det går att låta bränslestavarna sitta kvar i reaktorn under allt längre tid. Detta leder till att mängden klyvbart material i det använda bränslet är mindre per utvunnen kilowattimme än förut.

Upparbetning löser inte problemet med förvaring av radioaktiva restprodukter. Även vid upparbetning bildas radioaktivt avfall som måste deponeras i ett geologiskt förvar. Lika höga säkerhetskrav måste ställas på ett sådant som på ett slutförvar för använt kärnbränsle.

När de första svenska kärnkraftverken startades på 1970-talet var tanken att allt använt kärnbränsle skulle upparbetas. Kontrakt skrevs med Sellafield i Storbritannien och La Hague i Frankrike.

Långsam utbyggnad
Efter folkomröstningen 1980 begränsades det svenska kärnkraftprogrammet till tolv reaktorer. Utbyggnaden av kärnkraften i världen gick långsamt, uranpriserna sjönk och motståndet mot upparbetning ökade.

Vid denna tid hade redan 140 ton bränsle skickats från Oskarshamnsverket till Sellafield. Efter att ha lagrats där i mer än ett decennium upparbetades det i slutet av 1990-talet.

Kontrakten om upparbetning i La Hague såldes till andra länder. En mindre mängd bränsle skickades dock till Frankrike i början av 1980-talet. Detta har övertagits av tyska kraftföretag i utbyte mot en liten mängd använda Mox-bränsleelement som ska slutförvaras i Sverige.

Upparbetningsanläggning La Hague, Frankrike.
En upparbetningsanläggning är som en stor kemisk fabrik. Bilden visar La Hague i Frankrike.