PST/Q har saktat ner på tempot lite. Han har upptäckt magin med pauser, ett effektivt vapen i kampen om lyssnarens uppmärksamhet. Och saker att säga råder det definitivt ingen brist på. Orden väller fortfarande ur honom, i ett rasande tempo. -Jag är besatt av ord, säger Göteborgs finurligaste rappare.

Text: Cecilia Lundblad  Foto: Torbjörn Persson   

Revolver möter PST/Q, solorappare och en av medlemmarna i Mobbade Barn Med Automatvapen, på Pusterviksteatern mitt under en hektisk Popstadshelg. I den gamla biografen har Hardcore Superstar precis börjat vråla i mikrofonerna - soundcheck ska det nog förställa. Vi sitter i en soffa längst in i lokalen och försöker överrösta vrålet och gitarrmanglet.

PST/Q, eller Petter Stenqvist som hans mamma skulle föredra att han kallades, har haft en stressig helg. Spelning med MBMA i Göteborg och i Lund, intervjuer med arga feminister som inte gillar att han kollar porrfilm, Ketchupkompis i P3, och så fler intervjuer. Men, han verkar trivas ganska bra där i soffan, konstant rökandes. Och orden råder det som sagt knappast någon brist på. Fast han pratar betydligt lugnare än han rappar, och tur är väl det.



PST/Q släppte förra året en EP, “Pluralis majestatis“, och fick en hel del uppmärksamhet för sin originella rappstil och vassa texter. P3-lyssnarna fick i “Jag '97“ höra om den stackars pojken som lämnades död vid sin efterbörd, och “Jesuskomplex“ är en stålhättad känga mot E-type-brudar och oseriösa rappare. Sammanfattningsvis kan man väl säga att EP:n nästan exploderar av frustration och missriktad energi, med ett djup och ett mörker som man närmast hittar i gammal hederlig brittisk hardcorehiphop.

-Ja, den är ju lite som en enda stor spya hela EP:n, säger PST/Q ursäktande. När man ger ut nåt för första gången så har man så mycket man vill ha sagt på en gång.

Men är det sant det där? Var det verkligen så synd om dig när du var liten?
-Nej, det är bara lögn, alltihop. Visst var man ett otrevligt barn, men det är bara en rolig historia. Jag har definitivt inget Jesuskomplex. När jag gör såna låtar så försöker jag bara skriva så att det ska vara roligt att lyssna på.

Ja, historien framför allt. Men, numera har PST/Q tonat ner våldsironin och det bisarra och burleska historieberättandet lite grann.
-Numera skriver jag mest saker som låter roligt. Konstiga rim, sånt som låter skitkorkat och som egentligen inte passar in. Rimmen är mer komplexa nu, mer hopsnurrade. Jag tror inte jag följer nåt speciellt versmått - bara det låter coolt.

Snart kommer alltså en fullängdare. Inget releasedatum bestämt, men PST/Q har gjort sitt, och mixningen pågår för fullt. Han har en hel hoper DJ:s som gör musiken åt honom, bland annat DJ Embee från Looptroop, DC, DJ Erase, Kristus och Troglodytes - en DJ-grupp från Göteborg. Den här gången har PST/Q lagt ner mer energi på att få musiken och texten att hänga ihop - att det ska bli ett koncept som han kallar det. Och så var det det där med tempot.

-Folk som lyssnat säger att det låter mycket bättre nu. Att jag får in mer attityd när jag rappar långsammare. Det blir mer fokuserat, mer koncentrerat, säger han och betonar att det inte bara handlar om att det är lättare att höra vad han säger.

-Lyssnar man tillräckligt många gånger så hör man allt. Jag tycker det är skittrist med hiphop där man hör alla ord första gången man lyssnar. Jag köper aldrig såna plattor, det är ointressant.



Attityd och otrevlighet i all ära, PST/Q är inte precis nån bad boy själv. Uppvuxen bland annat i Örgryte, en av Göteborgs “finare“ områden, hade han annat för sig än att syssla med brottslighet. Även om han just nu lyssnar på Shyne (en av Puff Daddys egna bråkstakar som gjort sig ett namn på att skjuta vilt omkring sig på nattklubbar) och har mestadels otrevliga och arga rappare som förebild, så återvänder vårt samtal ständigt till orden. För även om de första texterna PST/Q skrev som 17-åring hemma i pojkrummet mest handlade om pubertetsångest och viljan att höras, så är det definitivt orden och rimmen som lockar nu. Hemma i sin dator har han över 1 000 sidor rim, stödord och idéer till låtar som bara ligger och väntar.

Var det orden som fick dig att börja med hiphop?
-Nja, det var nog mest att man lyssnade på det. Sen var det väl viljan att uttrycka sig, att höras. Min pappa har alltid varit en sån som läst mycket och så. Så, det har jag nog ärvt av honom, tillsammans med nyhetsberoendet.

Just i dag har PST/Q en hookup på ord som låter mjuka. Som blöja till exempel - ett typiskt mjukt ord. Det låter ungefär som att munnen ska falla itu när man säger det, i alla fall när PST/Q säger det.
-Jag är besatt av ord! Fullständigt. Jag är så styrd av det, jag har ingen kontroll alls, säger han och skakar på huvudet. Jag tycker så mycket om ord. För mig finns det inga konstiga ord, det handlar ju bara om vad man har för referenser.

Och sen ska ju orden helst rimma på nånting också. PST/Q vill dessutom att det ska rimma på alla stavelser, och ju längre orden är desto bättre. Nödrim är förbjudet - hellre i så fall rimma nåt som låter helt fel och fult. Bara det låter kul. Som radband och ambassadbrand. Eller människor och tändstickor (för övrigt MBMA:s Organism IIX rim).

-Nödrim är inte godkänt nånstans. Det finns bara två ord som inte går att rimma på, och det är silver och stolpe. Det vet jag.

Ja, jag säger då inte emot.



Om nya skivan inte säljer nu då? Just nu lever PST/Q på sin snälla mammas lånade pengar, men kan ju vara lite jobbigt om man är 25 år och vill vara independent.
-Jag får väl börja bära lådor eller nåt, ta ett jobb som inte är så jobbigt för huvudet, så att man orkar skriva texter när man kommer hem.

Har du aldrig funderat på att använda orden till något annat - skriva dikter eller romaner eller nåt?
-Nja, jag vet inte. Jag är nog alldeles för rastlös för att skriva böcker, och definitivt för otrevlig för att skriva dikter. Det är det som är så bra med hiphop. Det går inte att vara för otrevlig för hiphop.

Publicerad 7 mars 2001