The Squid and the whale skiljer sig en hel del från Noah Baumbachs uppmärksammade samarbete med Wes Anderson - The Life Aquatic with Steve Zissou. När han formulerar ambitionen med filmen låter det närmast som antitesen till Wes Andersons filmer.
- Jag vill göra filmer som handlar mer om känslor än om att vara smart.

I filmen får vi följa två bröder som försöker hantera sina föräldrars skilsmässa i 1980-talets Brooklyn. Huvudpersonen, 16-årige Walt, avgudar sin pappa (en bitter författare, briljant spelad av Jeff Daniels), och i ett desperat försök att imponera på honom uppträder han på en talangshow i sin skola med en sång som han utger sig för att ha skrivit själv, trots att det i själva verket är Pink Floyds Hey You.

Det vore inte fel att kalla filmen självbiografisk. Baumbach växte själv upp i samma område i Brooklyn, Park Slope, där filmen utspelar sig. Pappa Jonathan är författare, mamma Georgia kulturkritiker på Village Voice (i filmen jobbar hon för The New Yorker).
- Det är konstigt för mig att bemöta allt beröm som filmen fått, för det är en så väldigt personlig film för mig. Det handlar om min uppväxt i Brooklyn och mina föräldrar och min bror. Det märkliga är att jag tyckte att jag hade en alldeles naturlig, normal uppväxt, ända till jag satte mig ner och skrev det här manuset. Då insåg jag hur sinnessjukt allt var, säger Baumbach.

Baumbachs första filmer, Mr Jealousy, Highball och indiesuccén Kicking and screaming, var närmast pastischer på franska regissören Francios Truffauts kärlekskomedier från 1960- och 70-talet. Det var svalt sentimentala komedier om sökande män i tjugoårsåldern som gör dumma grejer i jakt på kärleken.
The Squid and the whale för snarare tankarna till Woody Allen och John Cassavettes
dialogfilmer från 1970-talet. Där fick vi följa föräldrarna, här får vi snarare se vad som hände med barnen medan föräldrarna satt och drack rödvin och diskuterade den senaste John Updike-romanen.
Filmen är en hård kritik mot Noahs pappa, men i en intervju för New York Magazine berättar Noah att de numera har en bra relation.
- Han följde med mig och såg filmen på premiären och tyckte väldigt mycket om den. Han gav mig en fin komplimang: Han sade att han sympatiserade mer med Walt (Jesse Eisenberg, reds anm) än med pappan i filmen.

Filmens väg till internationell framgång har varit krokig. När jag såg filmen på Sundancefestivalen i USA förra året förklarade Noah Baumbachs agent att den förmodligen inte ens skulle visas nationellt, med motiveringen "skilsmässofilmer säljer inte". Men The Squid and the Whale blev en av 2005 års största kritikersuccéer i USA och stannade kvar på biograferna i mer än ett halvår (många filmer i USA visas bara i ett par veckor). Legendariska filmkritikern Roger Ebert skrev i
Chicago Sun-Times att filmen "i grunden handlar om hur vi lyckas växa upp genom att absorbera våra föräldrars goda sidor, och förlåta deras dåliga sidor".
The New Yorkers David Denby kallade den "ett litet mirakel".

Det återstår att se om den svenska publiken är lika road av Brooklyns mest självupptagna kulturfamilj. Men nu när Woody Allen flyttat sina filmer till England måste ju någon upprätthålla traditionen att filma tweedklädda män som diskuterar litteratur sittandes på en brownstonetrappa i New York.