Så fick jag då möjligheten att bevista Acusticim i Piteå en andra gång på bara två dagar. Denna gång hade det berömda taket hissats upp till sin toppnivå för att ge Erik Westbergs vokalensemble maximal efterklang. Och döm om min förvåning när akustiken nu mer påminner om en stor katedral än en traditionell konsertsal. Detta tak må ha varit dyrt men som musikälskare kan man inte annat än tycka att det är värt vartenda öre.

 

Sällan, eller aldrig, har jag varit på en konsert som innehållit så många uruppföranden. Inte mindre än fyra stycken fördes till dopet. Tonsättarsverige måste älska denna kör.

 

 

Första stycket för kvällen är ett uruppförande av Sven-David Sandströms To see the world. Ett vidunderligt vackert stycke som tycks växa ur en enda ton. Så här efteråt är sättet att behandla intervallet sekund det som biter sig fast i minnet. Denna disonant som rätt behandlad klingar så vackert.

 

Därpå beträder Christian Lindberg scenen för ett uruppförande av hans egna komposition Vid sista udden. Verket bygger på en dikt av Strindberg. Lindberg har tagit fasta på närheten till havet och jag tror att många med mig såg en båt komma i dimman med mistluren tjutande i starten av stycket. Mycket effektfullt. Lindberg bygger ackord från basarna. En mycket ren körsats ackompanjerar Christians trombone.

 

Därpå följer verk av Sven-Eric Johansson, Marcus Fjellström och Hans Gefors innan det är dags för det stycke som fått ge namn åt hela konserten, nämligen uruppförandet av Jan Sandströms Coros del la Mancha. Stycket är skrivet för trombonist och kör. Att säga att det var skrivet för trombone skulle vara en underdrift då instrumentalistens stämma innehåller lika delar skådespeleri som rent trombonespel.

 

Christian Lindberg gör en fantastisk prestation. Hoppandes, knackandes i golvet med trombonen, sjungandes och reciterandes framför han sin stämma så att vi alla är trollbundna.

 

Stycket består av olika delar, en inledande fanfar följs av en del som lockar publiken till skratt. Där på kommer ett fantastiskt vackert parti av nästan Mahlerska mått där kören ackompanjerar trombonen. En mycket svängig del finns och sedan hör vi orientaliska tongångar. Det hela blir till en resa som jag verkligen gillar. Jan Sandströms handhavande med kören är verkligen imponerande. Han har ett så vackert tonspråk och han hittar verkligen klanger som fyller Acusticum från golv ända upp till takens tak.