Stenåldersmat inget för framtiden
Av Gunilla Lindberg, dietist (juni 2004)
Stenåldersmat är inte framtidens melodi, menar arkeolog Gunilla Eriksson. För det första finns det ingen enhetlig »stenåldersmat«. Stenåldern var en evinnerligt lång period som sträckte sig från cirka 2 miljoner till 1 800 år före Kristus. Matvanor är bärare av kultur och social identitet, därför kan man inte bara ta för givet att människor i samma område äter samma sorts mat.
Gunilla Eriksson, arkeolog och expert på stenålder och mat, tycker inte att det är särskilt meningsfullt att tala om stenålderskost som en förebild för vårt nutida ätande. Mycket beroende på att matvanorna självklart varierar en hel del inom den enorma tidsrymd som stenåldern var. Under den tidsperioden har nya arter utvecklats, andra arter försvunnit och hela vårt liv i dag ter sig extremt annorlunda.
Med stenålderskost menas ofta en mathållning med mycket kött (vilt), fisk, rotfrukter, nötter, bär och frukt ? men helt
utan spannmål, mjölk, socker och salt.
- Spannmål och mjölkprodukter fanns helt enkelt inte tillgängliga före den yngre stenåldern. Det sker hela tiden en utveckling och en anpassning. I vissa folkgrupper uppkom laktostoleransen, det vill säga möjligheten att bryta ner mjölksocker, i samband med att man började hålla mjölkdjur för uppemot 10 000 år sedan.
"Vi är skapta för en viss sorts mat" och "stenåldersmat är det naturliga" är påståenden som Gunilla Eriksson har en hel del att invända emot.
- Vi ska inte använda förhistorien som ett slagträ för hur vi ska äta nu eller använda det så kallat naturliga på ett normerande sätt. Det saknas koppling bakåt som visar samband mellan vad stenålderns människor faktiskt åt och vilka sjukdomar de hade eller inte hade.
- Min tes är att det vi äter har en mycket stark kulturell och social komponent, det gällde även för stenåldersmänniskan, säger arkeolog Gunilla Eriksson. Tillgängligheten på mat sätter de yttre ramarna, men sedan styr kulturen vad vi väljer och vad som betraktas som ätligt.
På Gunilla Erikssons enhet vid Stockholms universitet arbetar man med laborativ arkeologi. Huset är fyllt med benknotor, frön, keramik från dåtid - men också med en mängd högteknologisk apparatur som fordrar stort naturvetenskapligt kunnande. Gunillas forskning visar att det rådde en mycket varierande mathållning i Östersjöregionen under tiden mellan år 8300?2500 f Kr. Variationerna kan inte bara förklaras av tidsperiod eller geografi.
- Människan är mycket påhittig och anpassningsbar. Det var fallet för stenåldersmänniskan och stämmer också i dag. Tänk bara att människan har anpassat sig till att leva i allt från tropiska till arktiska klimat.
Gunilla menar att stenåldersmänniskans matval inte alls bara styrdes av primitiva kroppsliga instinkter - utan precis som vi även av olika kulturella faktorer.
Dietarkiv med information om matvanor
"You are what you eat" är en devis som är grundläggande för arkeologisk forskning om matvanor. Analyser av ben och tänder speglar vad människan ätit. Skelettvävnaden omsätts ständigt under livet, medan tänderna är stabila efter bildandet, och båda fungerar som ett "dietarkiv".
Gunillas forskning visar proteinkällorna i det man åt. De huvudsakliga svaren ges i form av hur stort marint inslag det var i maten och hur högt upp i näringskedjan intaget låg. Stenåldersmänniskan var till en början jägare, samlare och fiskare och då stod vegetabilier, fisk, kött, säl och fågel på menyn. Så småningom kom jordbruket och då blev inslaget av spannmål större.
- Vi får inga svar på matsedelsnivå, säger Gunilla Eriksson. Vi får alltså inte besked om det var en näve frön till förrätt och grillad säl med blötlagda rötter till huvudrätt.
För nästan 5 000 år sedan, när vissa grupper i Sverige redan praktiserade jordbruk, stod säl för en stor del av matintaget hos en grupp på Gotland. Så mycket så Gunilla Eriksson tycker att man kan kalla dem Östersjöns inuiter (eskimåer). Däremot verkar intaget av vegetabilier ha varit lågt även om det möjligen kan underskattas, eftersom de innehåller en lägre andel protein. Fisk var mest mat till de hundar man hade för bland annat jakt, som sällskap, dragdjur och vakt.
Norm och praktik kunde också skilja redan på stenåldern. Vid utgrävningar av ett lettiskt stenåldersgravfält var den vanligaste gravgåvan som påträffades tänder från storvilt, så kallade tandpärlor. Detta kan ju leda tanken till att storvilt var viktig mat för den lettiska stenåldersmänniskan, men så var inte fallet.
- Det tyder på att man gärna velat framstå som storviltjägare, medan det visade sig att man i själva verket mest ätit insjöfisk. Men några fiskben fanns nästan inte i gravarna. Kanske var storviltet bara "söndagsmiddag".
