Kuba

Sveriges förbindelser med Kuba

Sveriges Kubapolitik förs sedan 1996 genom EU:s gemensamma ståndpunkt, vars målsättning är att stödja en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter.

En handfull svenska företag finns representerade på Kuba. Under 2005 uppgick den svenska exporten till Kuba till 140 MSEK och importen till 17 MSEK. Omkring 20 svenskar är bosatta i landet och årligen besöker omkring 3000 till 5000 svenskar Kuba som turister.

Sverige bedriver ett begränsat utvecklingssamarbete med Kuba med syfte att främja demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter. Sedan juli 2003 har dock Kuba av politiska skäl avböjt allt bistånd från EU länder vilket bidragit till att biståndet minskat.

Inrikespolitik

Kubas konstitution från 1976 slår fast att Kuba är en kommunistisk enpartistat. Planekonomi, statsmonopol på landets viktigaste resurser och industrier fastslås också i konstitutionen. I praktiken domineras landets politiska liv helt av det styrande partiet och de massorganisationer som fungerar som partiets förlängda arm. Rättssystemet är inte oberoende.

I egenskap av stats- och regeringschef, förstesekreterare i kommunistpartiet och överbefälhavare har Fidel Castro utövat en i praktiken diktatorisk makt under sina snart 50 år vid makten. Fidel Castro insjuknade dock hastigt i juli 2006 och har sedan dess åtminstone tillfälligt efterträtts av sin bror Raul Castro.

Civila och politiska rättigheter- som yttrande och församlingsfrihet- undertrycks systematiskt. Uppskattningsvis 300 politiska fångar finns i landets fängelser. Viss social trygghet finns i form av fri skolgång och sjukvård.

Landet är en planekonomi men efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet tolererades en viss ekonomisk liberalisering. På senare år har reformerna emellertid avstannat. Ett ökat ekonomiskt handelsutbyte med Venezuela och Kina har dock hållit tillväxten på 5-8 procent. Landets traditionella beroende av sockerproduktion har också minskat och istället har turism, nickel och tobak blivit de viktigaste inkomstkällorna.

Utrikespolitik

Den Kubanska utrikespolitiken har sedan de amerikanska sanktionerna infördes präglats av ansträngda relationer till USA. Sovjetunionens sammanbrott 1991 ledde till att Kuba sökte närmare samarbete med länderna i Latinamerika, i första hand Argentina, Brasilien, Peru och Uruguay. År 2000 gick Venezuela med på att sälja venezolansk olja till fördelaktigt pris i utbyte mot kubanska varor. I början av 2000- talet ökade också kontakten med Kina, främst på grund av ökat kinesiskt intresse för investeringar i kubanska naturtillgångar.

Man räknar med att omkring 2 miljoner kubaner sedan 1959 lämnat landet. Av dessa uppskattas ca 1 miljon finnas i USA, främst i Florida.

Kort historisk bakgrund

Den spanska erövringen av Kuba inleddes när Christoffer Columbus landsteg på ön 1492. Som koloni blev landet ett nav för socker- och slavhandel. År 1902 var Kuba den sista spanska kolonin att erhålla formell självständighet. Fram till revolutionen 1959 styrdes landet, under starkt amerikanskt inflytande, omväxlande av auktoritära och demokratiska regimer. Ökad fattigdom och misär bland breda folklager bidrog till ett växande folkligt missnöje som år 1959 kulminerade i den kubanska revolutionen under ledning av Fidel Castro och diktatorn Fulgencio Batistas fall

Revolutionen framställde sig till en början som demokratisk och reformistisk men radikaliserades snart. År 1961 bekände sig Fidel Castro till marxism-leninismen, vilket bidrog till att Kuba tidigt kom i konflikt med amerikanska intressen och blev en bricka i spelet mellan de båda stormakterna under det kalla kriget. År 1962 införde USA ett embargo mot Kuba, som bidrog till att Kuba fram till början av 1990-talet var starkt beroende av östblockets handelsutbyte och biståndsflöde.