Barnen Van Meegeren, i mitten Han. C:a 1902

Vill man förstå hur Han Van Meegeren kom att bli historiens störste konstförfalskare gäller det att leva sig in i en annan tid med andra värderingar och andra sätt att se på livet. Fadern, troende katolik, var mycket auktoritär och styrde sin familj med järnhand. Tystnad och kadaverdisciplin rådde vid måltiderna, barnens framtid stakades ut utan att de tillfrågades. Lille Han kände sig oönskad och illa behandlad under uppväxten och hävdade senare att fadern mest sett honom som den syndfulla förlöpning vilken nästan kostat modern livet. Atmosfären i hemmet var alltså starkt sexualfientlig. Jag anar en bakgrund: Modern var sjuklig och hade redan fött fem barn, kanske tvingade det fadern till en oönskad avhållsamhet som spred frustration och misstämning i familjen. Den tiden fanns ju ännu inga säkra preventivmedel.

Lille Han utvecklade tidigt konstnärsdrömmar, men när han en gång avslöjades med att helt harmlöst teckna av sin lillasyster blev faderns reaktion så stark att denne drabbades av en lättare hjärtattack. Det speglar faderns syn på konstnärer som totalt sedeslösa och förtappade. I motsvarande grad måste sonen ha känt det förbjudnas pirrande lockelse inför konstens värld. Och än mer inspirerades han hemma hos en kamrat vars far var konstnär. Där levdes ett helt annat fritt och avspänt liv. Kamratens far, Bartus Korteling, var dessutom mycket kunnig och en stor beundrare av de gamla 1600-talsmästarna. I den ateljén trivdes unge Han och där lärde han sig utanför faderns kontroll och insyn både en massa om måleri, om de gamla mästarna tekniker och inte minst tjusningen i att teckna efter naturen. Att allt detta måste ske i smyg utvecklade säkert i högsta grad den blivande mästerförfalskarens skicklighet i att dölja, ljuga och manipulera…

År 1907 skickades Han av sin far till Delft för arkitektstudier, väl ändå en kompromiss mellan hans konstnärsdrömmar och faderns krav på ”ett anständigt yrke”. Här blev det uppenbart att unge Han besatt en intelligens långt utöver det vanliga, men också en stor förslagenhet. Studierna innehöll många rent konstnärliga moment, och där briljerade Han. Ändå blev det till chock och ilska underkänt vid slutprovet i porträtteckning. Då tog sig unge Han för att vid slutprovet i stilleben även avbilda de bakom motivet sittande lärarna! Till stor förtjusning och högt betyg!

Detta var karakteristiskt för Van Meegeren. I konsten hade han funnit sitt trollspö, och med sin intelligens kunde han förutse vad som skulle göra intryck. Blek och obetydlig hade han från början inte heller gjort något intryck på de så åtrådda flickorna, men han upptäckte nu att förslag om att måla av dem var ett högst användbart sätt att få kontakt om bara hans målningar blev tillräckligt smickrande.

En stor teckningstävling utlystes på arkitektskolan, och tack vare sin konstnärliga drivenhet men även sin förmåga att rätt tolka juryns smak och förväntningar avgick Van Meegeren som segrare med en kyrkointeriör i typisk 1600-talsstil.

Kyrkointeriör

Det priset fick Van Meegeren att avbryta sina arkitektstudier för att i stället satsa på konstnärsbanan. Men här börjar också Van Meegerens förslagenhet komma till synes. När han fick sälja sin segrande bild till ett mycket bra pris gjorde han snabbt en kopia. Varpå han till sin hustrus förskräckelse påstod att den var originalet och att den han just sålt i stället var en kopia!

Ja, nu var Van Meegeren hastigt och lustigt gift och satt med två barn i ett hus som svärmodern ägde. Och hustrun var inte vem som helst, utan en bronshyad malaysisk skönhet på Sumatra med kungliga anor! Var hon kanske en av dem han med framgång bett att få måla av?
Det blev i stället en tid av barnskrik, nattvak och allmänt kaos och Han fick börja försörja sin familj på mer obetydliga arbeten. Men studentlivet hade vant honom vid glada fester och sena nätter, och det var något som fortfarande lockade mer än lugnt hemmaliv. Så Van Meegeren blev i hög grad en frånvarande far.

Foto av Anna de Voogt, Anna in Paris

Ändå utnyttjade hustrun Anna sina goda kontakter för att stödja sin makes konstnärsdrömmar och ordnade en stor och framgångsrik utställning för Han. Men den fick en konsekvens hon inte räknat med. I samband med utställningen kom till deras hem en konstkritiker medförande sin hustru, aktrisen Jo Oerlemans med artistnamnet Van Walraven. Det blev kärlek vid första ögonkastet mellan Jo och Han. Successivt började de umgås allt mer tills de småningom blev ett par för att slutligen gifta sig.

1921 gjorde Van Meegeren en betydelsefull bekantskap. Konsthandlaren och restauratören Theo Van Wijngarden tog kontakt efter att ha uppmärksammat en av Meegerens målningar. Trots att Theo var 16 år äldre och dessutom döv blev det upptakten till en livslång vänskap. Theo var en stor konstkännare och visade sig dessutom vara mycket insatt i allt som rörde konstförfalskning. Och Han var en läraktig elev. Tillsammans började de göra skumma resor till London, officiellt för att köpa upp äldre konst men inofficiellt för att avyttra allt mer raffinerade förfalskningar. Även i Haag var de högst aktiva, den staden hade under 20-talet blivit ett eldorado för konstförfalskare.

I april 1923 dök en fin målning av Frans Hals upp på den holländska marknaden, ”Den Skrattande Kavaljeren”. Målningen kom från England och deklarerades som äkta. Men auktionsfirman som fått hand om målningen lät analysera den. Då fann man spår av syntetisk ultramarin, koboltblått och zinkvitt, färger som kommit på marknaden först långt efter Frans Hals’ död. Dessutom fästspikar för panelen av alltför modern typ.
Försvarare av målningens äkthet hävdade då att sådant tillkommit vid senare restaureringar. Det var svårt att få någon klarhet om målningens äkthet, det gällde också för ett par andra verk som dök upp vid samma tid. I dag ses de som tidiga förfalskningar av Van Meegeren.

Pengar började strömma in från dessa skumma men lönande affärer och Van Meegeren fann lika snabbt sätt att göra av med dem igen. Han blev tidigt en av få privilegierade bilägare i Holland och jagade runt kontinenten i sitt vidunder tills en klippvägg kom i vägen. Han hade nu gift om sig med Jo Orlemans som var en driftig och affärsinriktad kvinna. Tillsammans hyrde de en luxuös villa utanför Monte Carlo där de höll slösande fester. De besökte Olympiska Spelen i Berlin 1936.

Jo som Jo van Walraven

Sonen från första äktenskapet Jacques har berättat hur han och Han gjorde nattlivet i Paris i det han kallade ”Champagne-kuren”. Jacques fick riklig del av de flödande tillgångarna, fadern kunde sticka åt honom motsvarande en arbetares årslön bara att roa sig med.

När Jacques fick besök av två kusiner på moderns sida, båda prinsar från Sumatra, stötte de i dom Parisiska nöjesvirvlarna ihop med Mistinguett, den tidens mest legendariska aktris och stora stjärna på bland annat Moulin Rouge. Missy blev mycket förtjust i en av prinsarna och festnätterna avlöste varandra. Men även efter prinsarnas avresa hörde hon gång efter annan av sig till Jacques. Dock blev i längden hennes vanor alltför dyra för honom.

Mistinguett

Hela tiden försökte Van Meegeren vinna gehör för sitt eget måleri. Till exempel marknadsfördes hans lätt erotiska Nude in Black Stockings på en raksalong. Han var energiskt aktiv i konstnärssammanslutningar men blev aldrig särskilt populär där, uppfattades nog som alltför självhävdande. Den egna konstnärskarriären gick trögt. Trots att vi befinner oss i det tidiga 1900-talet lyser modernismen helt med sin frånvaro i Van Meegerens måleri. Men det var logiskt utifrån hans nyttoinriktade syn på konsten. Om han till exempel ville smickra en åtrådd kvinna genom att måla av henne var det inte särskilt smart att göra det i till exempel kubistisk stil…

Nude in Black Stockings.

Van Meegeren var alltså trots alla sina pengar bitter och besviken. Han hade haft som mål att bli rik och berömd. Rik hade han blivit, men inte berömd. I den flotta villan utanför Monte Carlo umgicks Han och Jo de med det amerikanska och engelska jetsetet. Visserligen beställde de rika vännerna sina porträtt av honom, men i övrigt föredrog de dessa förhatliga modernister som Van Meegeren så djupt föraktade. Och trots stora inkomster från sina förfalskningarna hade han nu så dyra vanor att pengarna inte längre förslog.

Det var i det läget Van Meegeren bestämde sig för att göra den ultimata satsningen som förfalskare. Att lyfta denna ädla konstart till sina allra högsta höjder. Han ägnade sex år åt minutiösa förberedelser, och nu gick han verkligen till botten med uppgiften. Åtminstone fem nya tekniker har Kreuger funnit att han måste lära sig:

1. Hitta en 1600-talsduk med den rätta krakeluren, spricknätet, och slipa bort målningen utan att förstöra det.
2. Själv framställa sina färger som man gjort på 1600-talet i stället för att köpa färdiga tubfärger. Det hade han lärt sig redan hos Bartus Korteling.
3. Hitta ett sätt att göra målningens färger olösliga för alkohol så som de var på gamla målningar, en process som normalt tar över hundra år. Svaret blev utblandning med phenolformaldehyd (grundmaterial till bakelit, en av de första plasterna) och speciell olja. Han bakade sedan målningarna i en ugn vid 100-120 grader. Men innan detta var utprovat hade hans ändlösa kemiska experimenterande lett till både astma och hudproblem.
4. Få dukens spricknät att penetrera den nya övermålningen. Bakningen gjorde en del av arbetet, resten åstadkom han genom att tänja duken så sprickorna bröt igenom.
5. Imitera den smuts som genom århundradena samlats i sprickorna på en gammal målning. Lösningen blev att stryka över duken med svart bläck och sedan tvätta av det igen så det bara blev kvar i sprickorna.

Vilken konstnär skulle nu den stora satsningen inriktas på? En uppenbar kandidat fanns. Från att tidigare ha varit tämligen okänd hade holländaren Johannes Vermeer under det tidiga 1900-talet seglat upp som en storhet i paritet med Rembrandt. Och eftersom endast ett trettiotal Vermeermålningar dittills hittats betingade de oerhört höga priser. Men där låg också problemet, dessa få verk var studerade in i minsta penseldrag av tidens främsta experter. Att smyga in en förfalskning bland dem skulle vara oerhört krävande och riskabelt. Van Meegeren försökte sig först på att måla ett par sådana men underkände själv resultaten, de förblev stående i hans ateljé.

Men Van Meegeren fann en genial lösning på problemet. De få kända Vermeerverken var mycket enhetliga, oftast med en eller två personer i en interiör, och föreföll alla tillkomna under mästarens mogna år.

Ett undantag var ”Kristus i Martas och Marias Hus” som verkade vara ett ungdomsverk. Den var betydligt större och hade alltså ett bibliskt motiv. Mycket hade spekulerats om frånvaron i övrigt av ungdomsverk, och över hur sådana kunde ha sett ut. Van Meegeren beslöt att ”återskapa” Vermeers ungdomsmåleri. Då skulle han vara mer fri i motivval och en något lägre konstnärlig nivå skulle te sig helt naturlig.

Uppfostrad i ett strängt katolskt hem kunde Van Meegeren sin bibel och visste att ur den välja ett lämpligt motiv: Kristus i Emmaus när han efter uppståndelsen möter två av lärjungarna. Och han var väl medveten om att nestorn bland Vermeerexperter, gamle Abraham Bredius, ansåg att Vermeer måste ha studerat i Italien i sin ungdom. Därför valde Van Meegeren en målning av italienaren Caravaggio med samma motiv som förebild för sin förfalskning utan att därför kopiera den.

Kristus i Emmaus

När jag först såg bilder av Van Meegerens stora satsning Kristus i Emmaus kände jag mig kritisk. För mitt konstnärsöga saknade den fokus och dramatisk uppbyggnad. Det som borde vara hela bildens centrum, Kristi ansikte, verkade trevande och obestämt, ja ljusbeskrivningen rentav lite vacklande.

Men kanske upplevde samtiden i stället att det ansiktet väl avbildade den som just återuppstått från de döda. Och ju mer jag läser om målningen ju mer grips jag av beundran inför Van Meegerens intelligens och smarthet. Här finns allt det en samtida expert förväntade sig finna hos en ”tidig Vermeer”: Den rätta stilen och det rätta italieninfluerade motivet. En perfekt 1600-talspatina. De rätta accessoarerna, de så typiska bröden med sin pointillism, krukan som återkommer på flera äkta Vermeermålningar. Och den något trevande karaktären kan uppfattas som helt normal för ett ungdomsarbete.

Glasen på bordet är en ironi, sentida glasexperter har upptäckt att de inte är från 1600-tal utan 1800-talskopior. Mästerförfalskaren hade köpt dem i Paris och hade själv råkat ut för en förfalskare! Men det såg inte samtiden.

Van Meegeren påstod efteråt kategoriskt att hustrun Jo inget vetat om hans förehavanden, trots alla oräkneliga arbetsdagar, alla illaluktande experiment och andra underligheter i den gemensamma villan. Småningom skulle det påståendet visa sig viktigt av ekonomiska skäl. Kreuger har funnit att hon i själva verket inte bara visste allt, utan rent av satt modell för figurerna på Kristus i Emmaus…

Fortsättningen är legendarisk. ”Jesus i Emmaus” fullbordades 1937, i slutskedet gjorde Van Meegeren till och med avsiktligt ett par skador på duken och reparerade dem lite klumpigt så som det brukade se ut på gamla målningar. Därpå smögs målningen listigt ut på marknaden. Han blandade skamlöst in en vän, politikern och juristen Gerard Boon. Van Meegeren inbillade sin vän att en italiensk familj på obestånd i djupaste hemlighet måste sälja sin släktklenod. Den intet ont anande Boon tog förfalskningen till Abraham Bredius, den främste bland samtidens Vermeerexperter, för undersökning. Bredius blev fullständigt duperad, höjde målningen till skyarna och garanterade dess äkthet. Målningen såldes för svindlande 520.000 floriner (vilket motsvarar över 150 miljoner kronor i dag) till Boymans Museum efter en bitter strid med Rijksmuseum som också ville ha denna ”klenod”.

När Hollands drottning lite senare firade jubileum visades ”Jesus i Emmaus” som dyrgripen på en prestigefylld utställning med gamla konstskatter. Van Meegeren besökte diskret visningen, men när han gick för nära sitt verk blev han enligt vad han senare berättade bryskt undanmotad av en vakt som fräste: ”Alla tror visst dom förstår sig på konst!” Van Meegeren var en god historieberättare…

Nu hade Van Meegeren fått blodad tand, flera ”gamla mästerverk” växte fram under nätterna i den väl dolda ateljén i hans sydfranska villa. Och pengarna strömmade in, i sådana mängder att han kände sig tvungen ljuga om en stor lotterivinst som förklaring. Paret köpte en stor ny villa i Nizza och festerna där nådde sådana höjder av vräkighet att de för månader blev samtalsämnet i trakten. De samlade på sig drivor av juveler och dyrbarheter, var oerhört generösa mot släkt och vänner och tillät sig allt som föll dem in, men visste ändå inte vad de skulle göra med alla pengar.

1939 bröt andra världskriget ut. När Frankrike blev indraget beslöt paret Van Meegeren att åka tillbaka till Holland för att invänta lugnare tider. Men lugnare blev det som vi vet inte, de skulle faktiskt aldrig mer få återse sin sydfranska villa. Van Meegeren slog sig nu ner i den välkända konstnärsorten Laren. I maj 1940 hördes dånet av bombplan över hemmet i Laren och plötsligt var också Holland ockuperat. En ny regim hade tillträtt. Men Van Meegeren anpassade sig snabbt och snart var den hemliga verksamheten i full gång igen. En ”Pieter de Hoogh” såldes för 220.000 floriner (motsvarar 60-70 miljoner kronor i dag), officiellt hade ”Den italienska familjen” tvingats sälja av ännu en ”dyrgrip”. De flesta förfalskare brukade vara utlämnade till sina mellanhänder och få ganska lite av pengarna själva. Men inte Van Meegeren, lika slug som alltid tog han hand om huvudparten av förtjänsten och var snabbt åter en rik man trots han nyss fått lämna kvar det mesta av sina tillgångar i den franska villan. Ja, så rik att han inte visste vad han skulle göra med alla pengar. Utom alla juveler paret samlade hade Van Meegeren även sin hemliga skokartong med smycken för egna nöjen. De köpte hus i Amsterdam, ja hela gator, och började själva samla på gammal konst.

Van Meegeren fortsatte oförtrutet sitt arbete i det fördolda och manövrerade utåt slipat för att hålla sig väl med landets nya herrar. Ja, hans hunger efter erkännande för sitt måleri i eget namn fick honom att i hög grad fraternisera med fienden. För att få rikare möjligheter att visa sin konst under sitt eget namn blev han bland annat medlem av den hatade naziststyrda ”Kultuurkamer”. Van Meegeren skaffade sig även resehandlingar från de nazistiska myndigheterna och ställde ut i flera tyska städer, till och med så sent som 1944. Dock inte i de största städerna, de var sannolikt alltför sönderbombade.

Ockupationstiden i Holland var turbulent och idealisk för diverse skumraskaffärer. ”Harbor Barons” inom skeppsfarten hade före kriget samlat enorma förmögenheter. Eftersom papper och pengar var alltför osäkra i krigstid investerade de nu i stället sina tillgångar i bland annat konst. I Tyskland fanns ett stort intresse för 1600-talsmåleri, Hitlers och Görings samlande höjde priserna ytterligare.

Van Meegeren var smart nog att även inse risker, så han hade noga inpräntat i sina kontakter att inga affärer fick göras med Tyskland. Men en mellanhand sålde av misstag ”Kristus och Äktenskapsbryterskan” till själve Herman Göring för ofattbara 1,65 miljoner dåvarande floriner, alltså runt 500 miljoner kronor i dag!

Nu började Van Meegeren bli rädd på allvar. Kom det fram att han lurat Herman Göring skulle han säkerligen bli gripen och torterad till döds eller hamna i något utrotningsläger! Det blev tvärt slut på förfalskarverksamheten, nu gällde det i stället att så mycket som möjligt sopa undan spåren efter den! Hur han agerade vet vi inte mycket om, men även detta blev säkert mycket intelligent genomfört. Än i dag är det svårt att få klarhet om mycket runt Han Van Meegerens verksamhet. Ugnen för upphettning av förfalskningarna hittades till exempel aldrig trots att han så abrupt måst lämna den franska villan. Och fanns det någon ugn? Ibland sa Van Meegeren i stället att han använt en hårtork…

Men nu var Van Meegeren under press. Han blev allt mer nervös och fobisk, det redan tidigare kedjerökandet och missbruket av alkohol stegrades ytterligare. Van Meegeren började få psykiska problem och hjärtat började säga ifrån, så han var tidvis inlagd på sjukhus

1943 gjorde paret Van Meegeren något märkligt. Från den lantliga vackra idylliska villan i Laren, fjärran kriget med god tillgång till livsmedel och annat, flyttade de plötsligt in i det av svält, våldsamheter och bombningar hemsökta Amsterdam. Det hade sina förklaringar. Van Meegeren hade alltför lättsinnigt fraterniserat med diverse nazistiska element, och nu när krigslyckan vänt och tyskarna var på reträtt började stämningen mot honom i Laren bli alltmer hätsk. Särskilt som hans utsvävande liv och orgieartade fester redan tidigare stuckit många i ögonen.

Så paret Van Meegeren flydde till huvudstadens större anonymitet. Och med deras obegränsade ekonomiska tillgångar var misären där inget problem. De flyttade in i ett enormt residens på Keizersgracht i Amsterdam vars nedre korridor var så lång att Han roade sig med att cykla när han skulle till ytterdörren och ta emot gäster.

Strax efter flytten gjorde paret ytterligare något märkligt: De skilde sig plötsligt! Men nu hade karusellen börjat snurra allt vildare. Van Meegeren insåg att utom att det gällde hans liv gällde det också att försöka rädda undan åtminstone en del av deras enorma förmögenhet om han skulle bli avslöjad. Även här utvecklade han en slipad plan, skilsmässan var bara formell. De fortsatte trots den att bo i samma hus, han på bottenvåningen och hon en trappa upp.

Mitt i detta kaos träffade Van Meegeren ytterligare en kvinna, Cootje Henning. Hon var tjugo år yngre än Han och raka motsatsen till Jo. Ointresserad av affärer och med vaga åsikter om konst trots att hon tidigare varit gift med en konstnär. Men van och tålmodig som modell. Cootje lät Han leva sitt liv men skapade en lugn harmoni med sin avspända stil och sitt ständigt öppna hus.

Porträtt av Cootje Henning

Sista krigsvintern i Holland blev bitande kall. Amsterdams innevånare rev upp spårvagnsspårens träsliprar för att få bränsle, deporterade judars hus revs av samma skäl. I maj 1945 kapitulerade till sist tyskarna och landet var fritt. Men för Han Van Meegeren var det allt annat än slut med problemen. Man hade antingen varit för eller mot fienden, något däremellan existerade inte. Och han hade valt fel sida.

Nu började nämligen särskilda militära enheter utreda oegentligheter med konstskatter under ockupationen. En utredningsgrupp upptäckte papper rörande den ”nationalklenod”, ”Vermeermålningen” som sålts till Göring, och spåren bakåt ledde till en viss Han Van Meegeren. Ungefär samtidigt hittades även själva målningen av en annan sökgrupp i Emma Görings österrikiska hem.

Den 29 maj ringde dörrklockan på Keizersgracht. Två officerer stod där för att förhöra Van Meegeren om den Vermeer han sålt till Göring. Van Meegeren drog sin gamla historia som tidigare fungerat så bra, om den bankrutta fina italienska familjen som han hjälpt att illegalt sälja av målningar, fast som krävt att få vara anonyma. Men nu talade han till militärpolisen, och de var inte alls imponerade av några löften om anonymitet utan krävde namn. Eftersom allt var lögn kunde han ju inte presentera några sådana, och sattes då prompt i arrest.

Van Meegeren vid rättegången

Detta blev någonting helt nytt för Van Meegeren. Direkt från lyxen på Keizersgracht till en trång cell, utan cigaretter, utan alkohol och utan morfintabletterna han brukat ta för att kunna sova. En ren mardröm.

Efter ett antal dagar i sin cell begärde Meegeren att få tala med utredarna och utbrast att de var idioter som inte såg att Görings målning var en förfalskning. Och hävdade att han själv hade målat den. Han berättade hur de skulle kunna se att det var falsk, bland annat beskrev han vad de skulle finna om de röntgenfotograferade målningen. Man började kontrollera hans uppgifter och såg nog rätt snart att Van Meegeren talade sanning.

Men den här historien hade under tiden fått helt nya dimensioner. Nyheten om ”den lille grå mannen” som lurat Göring och hela konstetablissemanget hade slagit ner som en bomb. Äntligen nåt som inte bara handlade om kriget! Hela världspressen var samlad för att se vem han var och för att följa den kommande rättegången. Nu när det akuta dödshotet från Tyskland var borta och spelet ändå förlorat tycks Van Meegeren ha slappnat av och bara njutit av den enorma uppmärksamhet han väckte. Han var plötsligt nationalhjälte, hyllad, inbjuden till USA.

Lika tycks hans väktare ha reagerat, man ville så länge som möjligt suga på den karamellen. Egentligen räckte säkert redan bevisen mot honom, ändå blev det bestämt att han skulle ”bevisa sin skuld” genom att offentligt måla ännu en förfalskning. Så tillkom ”Den unge Kristus i templet”.

Van Meegeren målar inför utredarna.

Rättegången mot Van Meegeren blev spektakulär. Van Meegeren drog ner skrattsalvor med sarkastiska kommentarer och slagfärdiga repliker. En av ”the Harbor barons” höll trots alla bevis för motsatsen envist fast vid att hans dyrt inköpta Meegeren var en äkta Vermeer, ville inte se den förlora i värde.

Men från andra håll ställdes enorma återbetalningskrav på Van Meegeren, långt utöver vad han tjänat, och ovanpå det krävde skattemyndigheterna sitt. Älskarinnan Cootje smugglade ut ädelstenar ur hemmet i ett bälte, troddes vara hans fru. Den verkliga hustrun Jo skulle plötsligt efter alla år ha underhåll, bland annat i form av målningar som egentligen var förverkade, men som Meegeren daterade om och förde ut som nya verk. Men allt slutade med att han förklarades bankrutt. Och i bakgrunden satt samma Jo med alla sina miljoner och betraktades som ovetande till det brottsliga. Hon dog som en rik kvinna.

Men Van Meegeren själv var knäckt. Han avled den 30 december 1947, just när han skulle börja avtjäna sitt korta fängelsestraff.

Ibland när jag tänker på Han Van Meegeren dyker uttrycket ”en charmerande skitstövel” upp. Men andra gånger får jag känslan av en tragedi. Kanske lade en kärlekslös barndom med en sjuklig frånvarande mor och en hård dömande far grunden till en outsläcklig törst efter bekräftelse, närhet, kvinnlig värme. Gripande är att läsa hur Van Meegeren sin sista tid, nedsliten och dödsmärkt, på sjukhuset utvecklade en varm vänskap med en av sköterskorna.

Och berömd blev han, om än inte på det sätt han en gång tänkt sig.

Källa: the biography ”A new Vermeer” av Frederik H. Kreuger.

Text © Per-Inge Isheden
Han Van Meegeren’s website: A Specialized website
Van Meegeren’s biography by Frederik H. Kreuger: Available from>
Frederik H. Kreuger’s biography by Wikipedia:
Per-Inge Isheden