THE PACIFIC SOLUTION FÖR FLYKTINGARNA

Gång på gång händer det nu att södra halvklotets rikaste stat med militärmakt avvisar förtvivlade flyktingar från bland annat fasornas Afghanistan. Australien, som leds av en högerregering, vägrar hårdnackat att ta emot asiatiska flyktingar, trots påtryckningar från världssamfundet. När till exempel det norska fartyget Tampa skulle sätta iland de nödställda  skickar statsminister John Howard kommandotrupper (SAS-soldater) ombord på Tampa och pressar Nya Zeeland och den lilla stillahavsnationen Naura att ta emot flyktingarna. Australien har satt i system en metod som kallas The Pacific Solution. Det låter hånfullt och innebär att flyktingarna dumpas i små önationer i Stilla havet.

Hur kan det komma sig att ett rikt land som Australisen, som egentligen inte har några flyktingproblem och som är byggt av immigranter agerar på detta snåla, ja rent omänskliga sätt? Alla som har något slags mänsklig medkänsla, vet att man räddar människor i nöd. Att Howard agerar på detta sätt beror troligen främst på att det bland de vita europeättlingarna finns en dröm om ett vitt, europeiskt Australien. Rädslan för en asiatisering är påtaglig.

Japanskt kapital och japanska kapitalister väller in i landet och de köper upp allt av intresse. Detta är dock svårt för högerledaren Howard att sätta stopp för. Däremot går det ju an att hantera utblottade flyktingar illa. De som lyckas ta sig in i landet blir internerade i anläggningar som liknar koncentrationsläger på avlägsna, ogästvänliga ställen som Woomera. Men John Howard är medveten om att han har den breda opinionen på sin sida. Den tycks mena att flyktingarna är mer eller mindre kriminella människor, som försöker smita in i landet, för att sedan snylta på samhället, som får försörja dem.

Immigranter som betalt tusentals dollar för att bosätta sig i Australien, blir djupt upprörda över att sådana gratispassagerare, som afghanerna, ska kunna komma in i landet. Det är i denna opinion som också politiker som Pauline Hansson och partiet One Nation fiskar röster. Deras policy är; nej till andra invandrare än europeer! Drömmen om det eurapeiska eller vita Australien har djupa rötter i nationen bland folk med europeisk bakgrund. Där framhålls med stolthet den tidigare officiella politik som kallades The White Australian Policy.

Den attityd som speglas här går tillbaka på den tid då engelsmännen kom och tog Australien från aboriginerna, från urinvånarna som levt där i 40 000 år. Dessa uppfattades som lägre stående människor. De ansågs inte ha någon samhällsorganisation och inget människovärde. Landet var i princip tomt på människor och kunde tas i besittning. De mindervärdiga Aboriginerna kunde man slå ihjäl. Och det gjorde man med besked! Men man lyckades, trots ansträngningar inte utrota dem helt – utom på Tasmanien!

Det tog mer än 100 år innan de aboriginer som överlevde blev medborgare och ännu längre tid innan det så kallade försoningsarbetet påbörjades. Fortfarande är detta dock mycket kontroversiellt och möter motstånd. Det är svårt att med australiska stockmen (”cowboys”) och  äldre immigranter diskutera aboriginernas rätt till land och egendom. ”Varför ska de där få mark som vi inte får!” kan till och med nyanlända immigranter från Östeuropa häva ur sig.

The Reconciliation Act har gett sådana politiker som Pauline Hansson vind i seglen från folk som fruktar att de vitas överhöghet, ordningar och privilegier ska gå förlorade när ”vildarna” tar över. ”Se hur det gått i Sydafrika och Zimbabwe! Laglöst land, kriminalitet och terrorism!” ropar de. Här gäller det nu att slå vakt om de gamla värdena, det vita skinnet och banden med Europa. Därför sänder nu Australien 1500 soldater och militär utrustning för att delta i kriget mot talibanerna.

Det är snart val till nationalförsamlingen och John Howard vill inte tappa röster till One Nation (eller till socialdemokraterna för den delen). Genom att köra en hård linje mot flyktingarna, vill han avskräcka andra fattiga asiater från att försöka komma till Australien. Och han vet att han har folkets stöd för denna tuffa hållning. ”The Pacific Solution” har gett honom ökad popularitet. Bara den intellektuella medelklassen protesterar. Resten slår vakt om det vita Australien. God Save the Queen!

Alf Ronnby

VARFÖR FÅR KAPITALLOGIKEN STYRA POLITIKEN?

Nyligen gjorde jag en lång resa genom de små orternas och landsbygdens Sverige. Man passerar genom fält och skogar, förbi små och stora sjöar. Så kommer man till ett litet samhälle med en kyrka, en handelsbod och en skola. Ja, det är så det ofta ser ut på 90 procent av landets yta. Sverige är ett glesbefolkat land med i genomsnitt 22 invånare per kvadratkilometer (Danmark har 119) och i Norrlands inland är det bara 2.

För inte så länge sedan försörjde sig många på arbete i skogs- och jordbruk. Idag är det ytterst få. Landsbygden överlever inte på dessa näringar, utan på en mångfald av ofta småskaliga verksamheter. Det behövs både konsumenter och producenter. Utan det ena inte det andra. I princip arbetar vi åt varann. Lokalsamhällets ekonomi är ofta liten, föga differentierad och därmed sårbar. Det krävs också en infrastruktur – materiell, kulturell och social – för en levande bygd. Vi vill ha både kommersiell och social service: inköpsmöjligheter, skola, dagis, äldreboende, folketshus, kyrka och församlingsgård. Den sociala väven vävs när människor möts och samverkar. I gemenskap med andra utvecklas den lokala kulturen. Vi människor lever inte av bröd allena. Livet ska helst ha en innerligare och djupare mening. Det kan det få i den sociala gemenskapen, där människor är delaktiga i varandras liv.

Från den blekingska och småländska glesbygden till Jämtland och södra Lappland har jag upplevt de små samhällenas fördelar och nackdelar. För många som fängslats av höghastighetssamhällets ständiga utbud av nya upplevelser, ter sig lokalsamhället stillastående. Det nya och intressanta händer i storstäderna. Där går utvecklingens frontlinje. Den vackra medelklassmänniskan fladdrar från den ena upplevelsen till den andra, som en fjäril från en blomma till en ännu mera lockande. Med stil och fåfänga gör hon sina investeringar för karriären i socialt intressanta kontakter på chicka partyn, barer och klubbar. Sådana värderingsförändringar i det senmoderna samhället är bara en bakgrund till flykten från lokalsamhället.

Men det finns också andra mindre idealistiska orsaker. Mellan Landsbygdssverige och Urbansverige råder närmast ett kolonialt förhållande. Landsbygdssverige exploateras av kapital från Urbansverige. Malmen, skogen, grödorna, vattenkraften och arbetskraften har utnyttjats i årtionden och lite har återförts. Överskotten investeras huvudsakligen i urbana områden. Också statens satsningar sker mest där. Bara en spottstyver på några miljarder går till stödområdena. Det finns en till synes självgående dynamik i detta. Investeringar och konsumtion sker där många människor bor. Därför flyttar människor dit och investeringar och konsumtion fortsätter att öka. Kapitallogiken säger till företagaren, att han ska investera där avkastningen på insatt kapital blir störst. Det har han lärt sig på handelshögskolan, är där både arbetskraft och marknad finns.

I kapitalets bakvatten försämras förhållandena i det mindre samhället och allt fler flyttar från Landsbygdssverige. Av landets 289 kommuner har 200 en minskande befolkning. Det finns kommuner i Norrbotten som nästan förlorat hälften av sin befolkning sedan 1950-talet. Skolan stängs, affären upphör, posten försvinner, folketshus står tomt. De senaste åren har ett par hundra orter förlorat sin butik och nästan lika många har blivit av med skolan. Nyligen kom skolverket med en rapport, som säger att upp till 1000 skolor kan komma att stängas de närmaste sju åren. Detta blir en katastrof för glesbygden! Försvinner skolan blir det efterhand allt färre barnfamiljer i det lilla samhället. Med färre människor blir förhållandena ännu kärvare. Och i Stockholm ökar trängseln och priserna.

Det finns i landet mer än 4000 lokala utvecklingsgrupper. Jag skulle tro att ”rädda skolan” blir en av de allra viktigaste frågorna framöver. Här handlar det mer om politik än ekonomi – fast kommunalpolitikerna brukar hävda det senare när de ska stänga skolan. Men det är bara ur ett centralistiskt perspektiv som det är rationellt och självklart att ungarna ska bussas till centralortens skola. Skolbussen kan lika gärna köra andra vägen. Den mindre skolan på landet kan ha klara fördelar vad gäller kostnader, miljö och sociala förhållanden. Mera kamratskap, mindre främlingskap, stress och mobbning. Det finns ofta också bättre förutsättningar för skolan att engagera sig i lokalsamhället och att få stöd från detta. Till exempel kan man samverka med näringslivet och föreningslivet. En överlevnads- och utvecklingsstrategi är den mångfunktionella skolan där det finns förskola, grundskola, bibliotek, medborgarhus, resurscentra, kommunala servicefunktioner, restaurang för flera grupper; barn, elever, äldre mfl. Utbildningskvalitén kan öka genom ny teknik som Internet, interaktiva media, TV-sända lektioner, mm. Staten bör ta ett mycket större ansvar för att detta utvecklas på nationell nivå.

Det heter ofta att det är krassa ekonomiska skäl som ligger bakom strukturrationaliseringarna. Men dessa är inga naturlagar. Det är resultat av människors handlande och vi kan välja att göra annorlunda. Vi kan kollektivt förändra de strukturer som bär urbaniseringens namn. Värderingsförändringar är också möjliga med nya erfarenheter. Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har i sin forskning visat att företag som flyttat från Stockholm till Norrbotten gått mycket bättre där. Det beror bla på mindre personalomsättning, större engagemang och lojalitet från personalen. Men det ger ju bättre status och sociala avanser att vara företagare i Stockholm eller Malmö. Den kapitalistiska andan och kapitallogiken är med andra ord inte alltid så rationellt ekonomistisk som det låter i årsredovisningarna eller då verkställande direktören ska förklara en företagsflytt. Människor kan förändra världen.  

Alf Ronnby

VARFÖR DETTA HAT MOT USA?

Två kapade passagerarplan flygs avsiktligt rakt in i World Trade Centers skyskrapor och tusentals människor dödas och skadas. Ett tredje kapat plan träffar militärhögkvarteret Pentagon och ett fjärde plan, kanske på väg mot Vitahuset når inte fram. Detta är oerhört!

Första reaktionen är fasa. Sedan kommer frågan; hur är detta möjligt?! Hur kan någon lyckas angripa supermakten USA på hemmaplan, rakt i dess hjärta, på detta utstuderade och spektakulära sätt? USA med allt sitt säkerhetstänkande, övervakningsapparater, säkerhetstjänst, kontroller, polis och militär? Det hela förefaller otroligt. På sitt sätt är det en enorm prestation att genomföra detta fasansfulla dåd.

Man frågar sig naturligtvis också vad det är för människor som kunnat genomföra dessa aktioner. I media är människor och politiker snabba att uttala sig om religiösa, muslimska fanatiker, den internationella terrorismen, om världens ondskefulla odjur, osv. Detta är inte mycket till förklaringar. Men människor är naturligtvis ”chockade” och rasande. Ser vi till den planering, kunskap och precision som varit förutsättningen, inser vi att detta inte är vilka terrorister som helst. Här uppvisas en imponerande förmåga, som kräver kunskap, materiella och ekonomiska resurser.

Vilka människor är det som är beredda att offra sina egna och andras liv på detta sätt? Jag tror inte det är muslimsk fanatism som driver dem. Och naturligtvis är det inga lågtstående, barbariska ”odjur”! Allt talar för motsatsen. Jag tror vi måste ställa oss frågan varför en del människor är så enormt hatiska mot USA, att de är beredda att offra allt för att hämnas. USA är nu den enda supermakten, med ett enormt ekonomiskt och militärt inflytande i världen. Dessutom – eller kanske på grund av – hyser etablissemanget, statsledningen och militären sedan länge uppfattningen att USA står för den rätta, överlägsna kulturen och samhällsmodellen. Den rätta vägen! Och den vill man frälsa världen med.

Kombinationen av dessa krafter ger USA en totalt överlägsen ställning i världen – med rätta, menar de ledande. Eftersom syftet är gott och världsordningen kräver det, är de blinda för övergrepp och förtryck människor utsätts för, som inte anammat ”The American Way” och den världsordning USA står för. USA har en förskräckande historia av våld och mördande på världsscenen. Exemplen i moderna tid är bla ; Vietnam, Chile, Grenada, Irak och Jugoslavien. Ett mera sofistikerat våld finns i USA:s ekonomiska utnyttjande av tredje världen.

I Israel och Palestina är USA:s starka stöd till den israeliska staten och indirekt till dess statsterrorism mot palestinierna, grogrund för ett bittert hat hos många människor. Det är i ljuset av detta vi måste se de glädjeyttringar som palestinier uttryckte över attackerna i USA. Samma är det med USA:s pågående flygterror mot Irak och ekonomiska blockad, som skördat tusentals människoliv.

Det är inte förvånande att bland människor som drabbats fruktansvärt hårt av USA:s politik, som fått sina nära och kära dödade, ja kanske hela släkten och familjen förintad, finns ett starkt hat. Här finns troligen högt utbildade tex piloter som när ett sådant hat mot ”den store satan” USA, att de villigt genomfört dessa självmordsaktioner. Det finns något mycket obehagligt i att premiärminister Blair, statsminister Persson, presidenterna Putin och Bush mfl politiska ledare i väst, inte kan eller vill se att USA genom sitt agerande i världen, kan ha någon skuld till hatet. Att som tex Blair tala om att detta är ”ondskan i världen, som vi måste utrota”, leder till blockering och felaktigt handlande om man vill skapa fredliga förhållanden.

Man kunde ju hoppas att det fruktansvärda som hänt i USA skulle leda till att USA ändrar sin politik i världen. Tyvärr kan vi nog inte hoppas på det. Troligare är att USA agerar primitivt och till varje pris tar hämnd. Det har ju president Bush redan utlovat. USA kommer nog att bomba mål i Afghanistan med flera platser, kanske Irak och Iran. Fler oskyldiga civila kommer att dödas och skadas, och hatet mot USA kommer att växa. Då har terroristerna nått ett av sina syften! Det hela är djupt tragiskt.

Alf Ronnby

MUSLIMSKA FRUSTRATIONER

Rekryteringen av unga muslimer till den islamistiska terrorismen, antas bero på deras frustration över underutveckling och efterblivenhet i den muslimska världen och/eller utanförskap och hopplöshet i muslimska getton i Europa. Det sårar de ungas självkänsla och stolthet. Under de arabiska rikenas höjdpunkt för kanske 1000 år sedan, var kulturen och vetenskapen överlägsen den europeiska. Det gällde särskilt på naturvetenskapens och matematikens områden. Efter de grekiska och romerska rikenas nergång och förfall, var det araberna som stod för utveckling, upplysning och framåtskridande. De viktiga arven från grekerna och romarna kom till Europa via araberna.

Men i modern tid har de muslimska nationerna halkat efter i utvecklingen, delvis pga den islamska kulturen. De sitter fast i traditionalism och fängslande religion, som inte skapat samma förutsättningar för produktivskrafternas utveckling, som i det kristna väst. Max Weber gör en intressant analys kring den protestantiska etiken och den kapitalistiska andan. I de muslimska samhällena, där Koranen används som måttstock även i rättskipningen, saknas en juridisk infrastruktur som främjar kapitalbildning och ekonomisk utveckling. Arabvärlden, Iran och Turkiet har bakom sig en misslyckad modernisering genom nationalistiska och arabsocialistiska projekt. Demokratin har inte utvecklats och i de flesta fall är det mera relevant att tala om diktaturer, tom religiösa diktaturer, som förtrycker sina medborgare. Rösträtten är begränsad och kvinnor får i regel inte delta. Organisations- och yttrandefriheten är minimal och någon verklig opposition tillåts knappast. Dessa förhållanden – plus staten Israel, som ständig källa till förnedring och frustration - antas vara en grund för terrorism.

Det finns många muslimer som önskar demokrati, större frihet och bättre ekonomisk utveckling. De är frustrerade över sakernas tillstånd. Men det är inte inom dessa grupper terroristerna rekryteras. Al Qaidas anhängare och andra som inspirerats av al Qaida är vanligen unga män, inte sällan från Europa, som föraktar och fruktar det moderna västerländska samhället med dess friheter inom kultur, sexualitet, religion och livsstilar. Terroristerna är – kanske pga besvikelse och hopplöshet – negativa och hatiska till det mesta det västerländska, ”ogudaktiga” samhället står för. Det är bland dessa frustrerade unga muslimer, som islamisterna rekryterar sina jihadkrigare, vilket den nu åtalade imamen Abu Hamza i London anklagas för. I sin moské har han uppmanat till heligt krig mot Väst.

Usama bin Ladin och al Qaida står för en fundamentalistisk islam, hämtad från salafismen och islamistiska teologer i Egypten och det Islamska brödraskapet. De vill gå tillbaka till den rena, oförfalskade islam, så som den formulerades på Muhammeds tid. Al Qaidas anhängare hatar regimerna i arabvärlden. De har gett sig in på moderniseringens väg och svikit islam. En strikt läsning av Koranen ger receptet för det rätta livet och samhället. Genom att åter islamisera de muslimska samhällena i grunden, ska man skapa den sanna islamska staten. Där gäller sharialagarna fullt ut. Usama bin Ladin och nätverket al Qaida är engagerade i ett heligt krig mot det ogudaktiga väst. Och ” det kommer att sluta med förintelse av den Store Satan. Det kommer att sluta med islams seger…..och återgången till en  muslimsk samhällsgemenskap, som styrs i den renaste islamska traditionen.” säger Usama bin Ladin (Amerika och tredje världskriget). Demokratierna är ”ondskans välde”

Militanta islamister drivs av dessa ideal. Modernisering och demokrati i de muslimska länderna tycks inte vara ett motgift mot terrorismen. Islamiseringen i förortsgettona i Europa anses vara ett svar på utanförskap. Unga människor söker sig till en annan slags gemenskap, med andra ideal, framtidsperspektiv och värdighet. I extrema fall är det värt att offra livet för och bli en hjälte i det heliga jihad. I detta scenario kommer motsättningarna att tillta, terrorn mötas med hårdare tag från statsmakterna och vi riskerar en fascistisk utveckling. Istället måste de muslimska gettona upplösas och dess invånare integreras i våra samhällen. Dock lättar sagt än gjort.

Alf Ronnby