SLU SLU i Alnarp
| Enheter | Forskning | Utbildning | Information | Bibliotek | Kontakta oss |
| Alnarps karta | Länkar | Sök | English > Huvudmeny <
 
| Alnarp | Alnarps park | Slottsbulletin | Press |
     
 

Alnarp- vår plats på jorden

Sub Alnarp
Alnarp på terra firma
Alnarp fordom
Alnarp svenskt
Alnarpsinstitutet
Lantbrukshögskolan
Sveriges lantbruksuniversitet

Av Ingevald Fernqvist 

"Släkt följer släkt som en ändlös kedja
Du är ett led i den länken själv
liksom den anfader som fick svedja
i snår och vildskog vid Alnarps älv.
Du finner flintspån och sirad skärva
som år och åldrar myllat ned,
och Du besinnar vad Du fått ärva
av hand och ande i långa led."

Ur Prolog vid Alnarpsinstitutets 100-årsjubileum den 22 augusti 1962 av Gabriel Jönsson


Sub Alnarp

En historisk återblick på vad som hänt i Alnarp måste av förklarliga skäl bli rätt så rapsodisk och närma sig kalendariets form. Vanligtvis brukar jag vid föreläsningar i pomologi starta den historiska anknytningen med Edens syndafall och att det inte var ett äpple som den gången bragte oss på fall.

Uti det här subjektiva urvalet skall jag gå till botten med Alnarp och börja med Alnarpsfloden. Det är ju möjligt att den också hade fall, dock av annan dignitet än förutnämnda. Alnarpsfloden eller Bärnstensfloden rann i en floddal, den s k Alnarpssänkan eller Alnarpsdalen för länge sedan - innan ens Eden var påtänkt. Dalen är en gravsänka med nordvästlig-sydostlig utsträckning i den skånska berggrunden och sträcker sig från söder om Ystad över Skivarp, Alnarp och Ven. På dess hinsida under nordöstra Själland och Kattegatt kallas den för Esrumdalen. Dalen är ca 5 - 6 km bred och dess botten ligger 60 - 65 m under nuvarande havsyta. Själva sänkans ålder är oviss enligt geologerna. De tektoniska rörelser som skakat Skåne har pågått ända fram till tertiär tid för 60 miljoner år sedan.

Alnarpsfloden avvattnade Baltiska issjön för 45 000 - 30 000 år sedan och förde med sig växtfossil inbäddade i bärnsten från berggrunden i Balticum, därav tidsbestämningen. Även om sänkan och floden inte längre kan ses finns dock Alnarpsströmmen kvar under oss. Den är en av Sveriges största grundvattenförekomster, akviferer, och sträcker sig till vattendelaren mellan Svedala och Skurup. Där fortsätter grundvattnet under namn av Skivarpsströmmen. Vattnet har hög ålder och har haft tid att ta till sig kalcium ur kringliggande kalkberg. Det är därför ganska hårt vatten i den borra och andra brunnar som försett oss med Alnarpsvatten till dess Ringsjön och Bolmen kopplades in för att släcka vår stora törst.

Alnarpsströmmen kan användas även för andra ändamål, t.ex. värmeutvinning. Det är därför intressant att i Alnarp, vår plats på jorden, finns livgivande energi, "ström", både nedan och ovan. Sistnämnda är synligt via Sydkraft som väl till en del hämtas från vattenkraft ur andra strömmar. Med hänsyn till nyheten i november 1995 om att sydvatten lyckades förgifta 1000 skåningar med Ringsjövatten samt tidigare att Bolmentunneln rasat, är det kanske bra att vi har vår Alnarpsström i reserv.

Alnarp på terra firma [top]

Att vatten ibland beviseligen icke verkar utan kan bli ett farligt gift besannas av och till i biologiska sammanhang. Att fruset vatten i form av inlandsis verkat på på Alnarp är dock vetenskapligt klarlagt. När den smälte för ca 14 000 år sedan kom Alnarp åter på terra firma efter att ha varit nedtryckt under den senaste inlandsisen. Vilka tidigare öden vår lilla plätt genomgått under årmiljonerna från det kontinenterna började utvandra från Gondwana kan man bara spekulera över. Otvivelaktigt bör Alnarp ha besökts av de människoflockar som först tog Skånes kuster i besittning för jakt och fiske.

Fynd av bearbetade renhorn antyder vilket villebråd som jagades på tundran och fynd av senglaciala växtrester att växtfloran var arktisk. Jägarboplatsen vid Sege lär vara Sveriges äldsta, daterad till för ca 11 000 år sedan. Då fanns det en landförbindelse till Själland så det behövdes ingen bro. Klimatet blev dock varmare, renarna vandrade vidare mot norr men ersattes av andra jaktbara däggdjur och ädel lövskog bredde ut sig. Kanske finns dess gener kvar i Alnarpsparken.

Landförbindelsen försvann under Litorinahavets tid för ca 5000 år sedan, under yngre stenåldern, var medeltemperaturen ett par grader varmare än nu, varför det kanske var ganska drägligt trots allt. Fastboendet utvecklades och bondestenåldern tog vid. Stenåldersfolk bör ha rest sina hyddor i Alnarp och gjort anspråk på land. Flinta till redskap och vapen fanns det rikligt i jorden. Ädellövskogen röjdes med yxa och eld. Boskapsskötsel och jordbruk blev huvudnäring. Från bronsåldern (till ca 500 f.kr) finns en gravhög bevarad på Alnarps mark, väster om järnvägen, och man har vid grävning i märgeltag hittat "urnor av brons, prydda med sirliga ornament, ävnensom en kam av samma metall".

Under senare delen av bronsåldern blev klimatet sämre, man blev då soldyrkare. under järnåldern och vikingatid (800 - 1050 e.kr) är det väl troligt att man också började åkalla andra gudar, som vi kallar nordiska. Att vikingar haft bostäder i Alnarps marker är sannolikt efter fynd av stolphål. Vikingarnas Danarike inkluderade förutom England och Norge även Skåne. För Alnarpsvikingarna var Lomma eller Lumby vid utloppet av Höje å i Lommabukten närmaste handelsplats.

Alnarp fordom [top]

Alnarps läge nära Lomma och Lund innebar naturligtvis att markerna och innevånarna var utsatta för allehanda, fordomtima krigiska händelser som utspelades mellan kungamakt, skånska stormän och kyrka. Det har ingående skildrats av riksantikvarie Invar Andersson i Skånes historia, som åckså var Danmarks, och där Valdemars jordebog eller skatteboken från 1200-talet och Skåne intar en framskjuten plats. Landskapet har elltid varit uppskattat, så även av den danska kungamakten och kyrkan.

Skriftliga belägg för Alnarp som gård finns i domkyrkans gåvoböcker. Ärkebiskop Eskil i Lund gav enligt en sådan "två gårdar, i Alnarp och Ballingslöv, till kaniksamfundets gemensamma behov". Om gården i detta fall var hela Alnarp framgår inte. År 1145 vet man i alla fall att Alnarp var ett herresäte med stor jordegendom. Namnformen var Alnethorp aoch Alnedorp som tros betyda "Alnes egendom".Namnet har således inte med träslagen al resp. alm att göra, som framkastats. En annan hypotes är att Aln innehåller ett vattendragsnamn med flertydig innebörd. Kanske var man redan då underkunnig om Alnarpsströmmen?Alnedorps första ägare är okända.

År 1314 omnämns den tillhöra riddaren Anders Pedersen, "en av det danska rikets främsta män". Han bör ha varit rik som kunde låna ut 340 mark rent silver till den danske kungen. Dock var kung Erik Menved tvungen att ingripa mot honom då han "våldsamligen inkräktat" och tagit"Rofmossen" och "Djuremossen" i Alnarp från nunnorna i Sankt Peders kloster i Lund. Han fanns trots detta i alla fall kvar på gården år 1325. Tidevarvet är fullt av stormännens vendettor och upproriska bondehärtåg vilket man åckså kan läsa om i Alf Henriksssonsända från vendelkråka, en nordisk kronologi. Under 1400-talets början ägdes Alnedorp av väpnaren Aron Nilsson. År 1425 fick han kungligt besök av Erik VII av Pommern som härifrån avlät ett brev den 16 februari.

År 1449 hade Niels Stigsen, också en dansk adelsman, övertagit gården. Det bör ha varit under hans tid, 1457, som åtta sjörövare hade tänkt ta sin tillflykt till Alneskov. De förföljdes dock av Malmös borgmästare och råd som grep dem i närheten av Skanör. Domen blev hård och deras avhuggna huvuden sattes på stegel, malmöborna och andra till skräck och varnagel.

Under slutet av 1400-talet residerade landsdomare Per Nilsson, en av Skånes främsta män, i Alnarp. År 1500 såldes Alnedorp till Olof Jeppsson Sparre av Skurup. Några årtionden senare övertogs gården av riksrådet Erik Krummedinge som dock lät en fogde sköta gården. Denne fogde stal pengar och löpte år 1532 sin kos med räkenskaperna. Eftersom han ägde ett hus i Köpenhamn fick Krummedinge kung Fredrik I:s tillåtelse att beslagta detta, varför det kanske inte medförde några större förluster. Krummedinges änka, Sidsel Rosenkrantz residerade på Alnedorp till sin död år 1557. Danska grevefejden, motsättningar mellan kungamakt och kyrka samt krig mellan Danmark och Sverige med härjningar och extraordinära skatter bör också ha drabbat innevånarna på herresätet Alnarp. Som Gabriel Jönsson uttrycker det i sin Prolog:

"Blod, svett och tårar och larm av dårar
har Du till övermått hört och sett."

Man vet inte hur Alnarp tog sig ut under medeltiden. På 1500-talet nämns "Alnerups skov og lunde" som nog lockade folk i både Malmö och Lund att här skaffa "bränne" och timmer. Detta blev genom kungligt brev i sinom tid förbjudet eftersom skogsbeståndet var hotat. Skogsskövling var redan då en realitet. I slutet av 1500-talet ägdes gården av adelsmannen Axel Ugerup som då hade ett stenhus tre våningar högt. In till mitten av 1600-talet ägdes Alnarp av den siste dekanen i Lunds domkapitel, riksrådet Gunde Rosenkrands till Vindige. I ett bytesbrev från år 1654 avträdde han Alnarp med skog, några torp och 31 underlydande gårdar till Lunds domkapitel. Det var fyra år före Roskildefreden år 1658 då Skåne blev svenskt.

1600-talet var en för Skåne mycket omvälvande period - den stora ofredens tid mellan brödrafolken i Danmark och Sverige - påtvingat av krigsgalna kungar. Det räcker med att läsa om slaget vid Lund den 4 december 1676 att "det var ett mord, icke ett fältslag". Med Alnarps närhet till Lund är det klart att Alnarps innevånare också blev åsyna vittnen till allt vad detta slaktande medförde. Mer om detta står att finna i "Spelet om Skåne" utgivet av Malmö Museer 1991. Skåne utgjorde tillsammans med Själland det danska rikets kärna och kornbod. I Lund fanns ärkebiskopen (till 1536), och domkyrkan, som var landskapets störste jordägare där således Alnarp ingick. Skånelagen tillämpades, väl mest genom de adliga godsherrarna som också hade patronatsrätt och därigenom inflytande även på det andliga (väl)ståndet. Såväl självägande bönder som fästebönder hade skyldighet att göra arbete åt sina herremän.

Alnarp svenskt [top]

Efter Roskildefreden konfiskerades Alnarp och Karl X Gustav överlät gården till Malmös kommendant, Johan von Essen. Enligt andra källor förlänades den till riksmarskalken Gabriel Gabrielsson Oxenstierna. Alnarp blev löneförmån åt generalguvernören över Skåne som dock inte bodde i Alnarp eftersom här endast fanns ett medeltida fästningstorn (stenhuset vid nordöstra hörnet av Gamlegård) och korsvirkeslängor. Det var väl då inte tillräckligt fint som guvernörspalats. Arrendatorer utsatte så gården för rovdrift. I första hand drabbade detta skogen eller lundarna. Enligt en karta från 1665 fanns det tre sådana lundar i Alnarp men redan år 1682 visar en karta att endast den mellersta, lika med nuvarande parkens läge, fanns kvar som skog. En av arrendatorerna, amiralitetsmajoren Henning Olsen Ankargrip, fick samma år tillåtelse att uppföra ett tegelbruk vid hamnen i Lomma vilket nog fortsatt bidrog till "skogens utdödande".

År 1717 övertogs Alnarp av guvernören, sedermera riksrådet Karl Gustav Hård, som ägde det till 1729. Det året fick Skåne ny länsindelning och den förste landshövdingen i Malmöhus län, Johan Cronman, erhöll Alnarp som sommarresidens. Från detta år finnsden första fullständiga beskrivningen över Alnarp. Boningshuset var av korsvirke, en vånings höjd, 72 alnar långt och 11,5 alnar brett med tak och väggar av tegel. Det är kvar och kallas följdriktigt Gamlegård. I beskrivningen nämns, att på östra sidan av boningshuset låg ett tre våningar högt, fyrkantigt stenhus som då inte var i bruk. Troligen var det nämnda fästningstorn som lär ha funnits kvar, förfallet och obeboeligt in på 1790-talet.

Till Alnarp hörde en stor ladugård med flera längor som låg i fyrkant, byggda i korsvirke och med tegeltak. Den största var inredd till oxstall. Man erhöll stora inkomster från uppfödning av oxar vilket innebar att stora marker fick avsättas till bete. Jordbruket bedrevs i Alnarp på samma sätt som på alla andra herrgårdar i södra Skåne.

Åkerjorden var indelad i tre instängda fält, s.k. vångar. De brukades i en treårig cirkulation med höstsäd - vårsäd - träda. Vårsäden utgjordes av korn och på sämre jordar av havre. Råg var enda höstsäden eftersom vete före 1800 mycket sällan odlades i Skåne. Utbytet var inte så lysande. Kunde man skörda fyra tunnor efter en tunnas utsäde var man nöjd. Vallväxter odlades inte förrän på 1800-talet. Man fick dock en rätt god höskörd från den stora mossen söder om Alnarp. Arbetskraften erhölls genom hoveriet, arbetsskyldigheten för bönder och torpare på egendomar som hörde till Alnarp. Meningen var att arrendet för dessa skulle fungera som lön för landshövdingarna.

Hoveriet upphörde inte förrän år 1831 då det ersattes med en fast avgift att erlägga till kungsgården. Då hade bonden Pehr Persson i Lomma arrende och han betalade 1 400 tunnor spannmål för detta. Den större skogen intill egendomen var nu välskött och bestod mest av ask och alm. Just almskogen var berömd på 1700-talet men tyvärr skövlades skogen omkring 1813 då Wilhelm af Klinteberg var landshövding. Åverkarna dömdes till böter men som en samtida författare säger: "därigenom kunde ej den nedhuggna vackra skogslunden åter upplifvas". Slaktaren A. Göransson kom att bli den siste arrendatorn i Alnarp innan kungsgården uppläts till lantbruksinstitut år 1858, 200 år efter det att Skåne blev svenskt. Alnarps äganderätt hade då under seklernas gång ändrats från att ha varit danskt adelsgods till att bli kyrkogods, svensk kungsgård, landshövdingeboställe och till sist lantbruksinstitut.

Alnarpsinstitutet [top]

Sveriges första lantbruksinstitut inrättades år 1833 i Degeberg av Edward Nonnen. Ultuna lantbruksinstitut tillkom 1848. När Degeberg fick läggas ned 1855 började man undersöka om det fanns lämplig egendom, privat eller statlig, som skulle passa som ersättning.

Skånska hushållssällskapet och några bönder enades vid ett möte den 5 juni 1856 om att be dåvarande landshövding S.G. von Troil att hos Kongl. Maj:t före-slå upprättande av ett lantbruksinstitut på Alnarps kungsgård. Det lyckades till sist och ett betänkande i frågan blev godkänt av riksdagen den 12 september 1857. En interimsstyrelse med idel ädel skånsk adel fick till uppgift att bygga undervisningslokaler. För detta fick man 175 000 riksdaler riksmynt i anslag samt ett årligt bidrag om 18 000 riksdaler riksmynt. Den totala arealen vid Alnarps kungsgård omfattade då 540 ha var-av 304 ha åker, 75 ha äng, 48 ha tomter, park, trädgårdar m m samt 113 ha utarrenderad mark.

Den 11 april 1859 lades grundstenen till vad som nu kallas Alnarps slott. Arkitekt var professor Ferdinand Meldahl i Köpenhamn. Teglet till byggnaden slogs i ett eget tegelbruk som anlades intill järnvägen i Åkarp. Hela kostnaden för slottet upgick till 143 366:48 riksdaler riksmynt. Alnarps Landtbruksinstitut invigdes den 14 mars 1862 med Hjalmar Nathorst som förste föreståndare eller rektor som tjänsten senare kom att kallas. Undervisningen gavs inom två tvååriga kurser: en högre med lantbrukselever och en lägre med lantbrukslärlingar. Målsättningen var "att bibringa sina lärljungar goda kunskaper och praktisk skicklighet i landthushållningen och dess hjelpvetenskaper och att såsom en mönsterhushållning från sina åkerfält, ladugårdar, försöksfält, trädgårdar och verkstäder, sprida en god och gagnande kunskap om allt hvad till landtbrukets fromma hörer".

Den högre utbildningen var avsedd för ägare eller ledare av större jordbruk samt för blivande lärare. Man krävde ganska betydande förkunskaper, som studentexamen eller avgångsbetyg från teknisk elementarskola, lantmätare- eller officersutbildning till denna s.k. agronomkurs.

För att uppfylla institutets målsättning skedde en upprustning: redskap anskaffades, fälten märglades, djupplöjdes och dränerades, ekonomibyggnaderna sattes i stånd och nya elevbostäder uppfördes och undervisningsområdet breddades. Med hushållningssällskapets hjälp inrättades således en hovbeslagsskola år 1864 och en trädgårdsskola år 1876 för utbildning av trädgårdsmästare.

Den s.k. Alnarpsskogen hade återhämtat sig från skövlingen i början av seklet och man ämnade förvandla den till en skogsbotanisk trädgård i parkstil med ett stort antal växter, träd och buskar, som kunde bli till nytta i undervisningen, något som dock fick uppskjutas på grund av institutets dåliga ekonomi. År 1859 anställdes en trädgårdsmästare vars viktigaste arbete blev att leda uppodlingen av den stora trädgården väster om slottet. Man planterade också en allé med 150 högstammiga fruktträd utmed vägen till Åkarps station.

År 1883 startades undervisning vid en högre mejeriskola jämte en lägre manlig resp. kvinnlig mejeriskola. Tio år senare omorganiserades mejeriundervisningen och ett mejeriinstitut inrättades. De båda instituten förenades 1903 till Alnarps mejeri- och lantbruksinstitut varvid statsverket också övertog huvudmannaskapet för hovbeslagsskolan. För trädgårdsskolans del skedde detta 1909.

Ett par år senare inrättades särskilda konsulentkurser på husdjurs- och mejeriområdena som påbyggnad till agronomkursen. År 1918 blev undervisningen på de högre kurserna mer högskolemässig och lektorstjänsterna ändrades till professurer vilket aktualiserade frågan om en lantbrukshögskola på Alnarp. Forskning och försöksverksamhet som underlag för högre utbildning fanns i Alnarp. Provningsverksamhet med mejerimaskiner och jordbruksredskap kom till stånd 1897 och en agrikultur-kemisk kontrollanstalt hade etablerats vid Alnarp redan 1866. Från institutets start bedrevs jordbruksförsök vartill avsattes ett särskilt försöksfält på 12 ha. Försök med köksväxter påbörjades år 1914 på arrendegården Mellangård medan försök med frukt och bär, som bedrevs i samarbete med Sveriges pomologiska förening, hade kommit igång redan 1911 i odlingar tillhörande Alnarps trädgårdar.

Efter många diskussioner, utredningar, betänkanden och propositioner beslöt 1931 års riksdag att en lantbrukshögskola skulle upprättas vid Ultuna. Högre mejeriutbildning med forskning skulle bibehållas på Alnarp och man skulle inrätta en högre trädgårdsutbilding. Agronomkursen upphörde med årskursen 1931/33 och i stället tillkom en praktisk driftsledarkurs för jordbruket. Institutet fick nya stadgar år 1933 och ändrade namnet till Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Det omorganiserades därvid till tre avdelningar med föreståndare för respektive lantbruk, mejeri och trädgård som skulle svara både för under-visning och praktisk verksamhet vid Alnarps egendom, Alnarps trädgårdar och Alnarps mejeri.

Lantbruksskolan och Trädgårdsskolan fanns kvar i oförändrad form. Undervisningen ombesörjdes av avdelningsföreståndare och ämneslärare. Biblioteket som var inrymt i Slottet, sköttes också av lärare eller tjänstemän. Sedan 1952 har emellertid Alnarpsbiblioteket fast bibliotekspersonal. Av nytillkommande verksamheter kan nämnas Statens mejeriförsök, som inrättades 1937 och som förlades till den nyuppförda mejeribyggnaden. Förutom Alnarps mejeri fanns där institutionerna för mejerilära (senare benämnd mjölkprodukternas teknologi) och mejeriekonomi samt Statens maskinprovningars mejeriavdelning. Mejerikemi och mejeribakteriologi var förlagd i en särskild byggnad (Kembakt). Utbildningen ledde fram till mejeriingenjörsexamen. Mejeriverksamheten flyttade på 60-talet till Kemicentrum vid Lunds universitet.

Statens trädgårdsförsök tillkom år 1938 och organiserades med två avdelningar, en för köksväxter och en för frukt och bär. Förstnämnda fortsatte försöksverksamheten på Mellangård som tidigare bedrivits hos Alnarps trädgårdar medan frukt- och bäravdelningen etablerade ett nytt försöksområde öster om mejeriet där en institutionsbyggnad, nuvarande Apelgården, uppfördes. Ett nät av trädgårdsförsöksstationer byggdes upp och 1949 tillkom en särskild avdelning för prydnadsväxtförsök. Inom trädgårdsskolan inrättades 1939 en ettårig handelsträdgårdsmästarkurs och vidare en trädgårdsekonomisk byrå, som bl.a. skulle ge underlag för undervisningen i driftsekonomi. Handelsträdgårdsmästarkursen upphörde 1951 men den trädgårdsekonomiska byrån har fortfarande efterföljare på Alnarp.

Lantbrukshögskolan [top]

I slutet av 50-talet pågick en stor utredning, Jordbrukshögskoleutredningen, vari även trädgård medtogs. Kommitténs betänkande, SOU 1960:2, ledde till att statsmakterna 1961 beslutade i enlighet med förslaget. Detta innebar att hortonomkursen vid institutet upphörde och att en trädgårdssektion av Lantbrukshögskolan etablerades i Alnarp den 1 juli 1963. För-söksverksamhet och forskning vid Statens trädgårdsförsök integrerades med hortonomutbildningen i två institutioner: en för frukt- och bärodling och en för köksväxt- och prydnadsväxtodling med försöksavdelningar i frukt- och bärodling, köksväxtodling respektive prydnadsväxtodling. Vidare inrättades en institution för trädgårdskonst och naturvård samt två undervisningsavdelningar i trädgårdsteknik respektive trädgårdsekonomi.

Institutionerna leddes av professorer med statshortonomer som chefer för försöksavdelningarna och universitetslektorer för undervisningsavdelningarna. Utbildningen av hortonomer inkluderade ett propedeutiskt år i Alnarp följt av två års studier i grundvetenskapliga ämnen på Ultuna, varefter vidtog ett par års studier i tillämpade trädgårdsämnen i Alnarp. Behov av specialisering medförde att hortonomutbildningen 1971 delades och att en särskild linje för landskapsarkitekter inrättades. Motsvarande hade ägt rum inom institutets trädgårdsutbildning där den tvååriga trädgårdsskolan 1949 ersatts med en 16-månaders kurs uppdelad på två linjer, en för växthus- och bänkodling och en för plantskola och frukt- och bärodling. År 1962 ändrades denna utbildning ytterligare till ettårig förmanskurs följt av en ettårig trädgårdsteknikerkurs.

Rikstäckande försök inom jordbruk, trädgård och husdjurskötsel samlades distriktsvis i Lantbrukshög-skolans fältförsöksorganisation, som 1962 övertog administrationen av försöksstationerna och den programbundna försöksverksamheten. Till Alnarp samlades distriktsförsöksstationerna med distriktsförsöksledare för de södra distrikten. En ny ladugård uppfördes 1986 vid Alnarps Mellangård. Avdelningar för trädgård och växtskydd inom högskolans informationsenhet tillkom också.

Inom växtskyddsområdet hade Alnarp nära kontakt med Statens växtskyddsanstalt och dess filial i Åkarp, som tillkom 1932. En särskild statshortonomtjänst i trädgårdsodlingens växtpatologi placerades vid trädgårdssektionen 1963 och en försöksavdelning i trädgårdsnäringens växtpatologi inrättades 1965. År 1976 bildades institutionen för växt- och skogsskydd med försöksavdelningar för virussjukdomar, svamp- och bakteriesjukdomar, skadedjur, nematoder och resistensbiologi. De kunde 1980 samlas i ett nyuppfört växtskyddscentrum dit det också förlades en växtkammarlokal för odling i kontrollerat klimat, den s.k. Biotronen.

År 1970 inordnades Institutet för växtförädling av frukt och bär vid Balsgård som en försöksavdelning i institutionen för frukt- och bärodling och medföljande professur ändrades till frukt- och bärproduktion. Ett år senare skedde en mer omfattande omorganisation då de tre institutionerna fördes samman i en storinstitution för trädgårdsvetenskap och landskapsplanering. Till denna knöts också år 1975 en försöksavdelning i norrländsk trädgårdsodling vid Röbäcksdalen.

År 1967 fick Alnarpsinstitutet och Lantbrukshögskolan gemensam styrelse och 1974 upphörde institutet att vara egen förvaltning. Institutionen för lantmästar- och trädgårdsteknikerutbildning (LTU) organiserades i undervisningsavdelningar för lantbruk respektive trädgård. Samma år invigdes de nya institutionslokalerna för trädgårdsvetenskap (Horticum) och landskapsplanering (Articum) samt en modern växthusanläggning.

Sveriges lantbruksuniversitet [top]

I februari 1977 lade dåvarande jordbruksminister Dahlgren fram en regeringsproposition om att slå samman jordbrukets tre högskolor, lantbruks-, skogs- respektive veterinärhögskolan till ett lantbruksuniversitet. Riksdagen anammade förslaget och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) bildades 1 juli samma år. Högskolorna degraderades till fakulteter, ämnesområdena trädgård samt landskap fick fortsatt tillhöra lantbruksfakulteten, L-fak, även om röster höjdes för att bilda en egen fakultet.

År 1986 företogs en intern SLU-utredning med översyn av trädgårdsforskningen i samband med att innehavarna av professurerna i odlingsämnena pensionerades. Den resulterade i att växtslagsorienteringen övergavs och att professurerna gavs trädgårdsvetenskap som övergripande ämnesområde med särskild inriktning på trädgårdsproduktlära (1988); tillväxt och utveckling (1989); markens och odlingssubstratens fysikaliska, kemiska och biologiska egenskaper (1991); produktion av trädgårdsväxter i växthus respektive på friland (1995). Försöksavdelningarna i respektive frukt- och bärodling, köksväxtodling och växthuskulturer med tillhörande statshortonombefattningar har samtidigt dragits in. Vidare avvecklades södra trädgårdsförsöksdistriktet och försöksstationerna i Kivik och Torslunda integrerades i institutionen för trädgårdsvetenskap.

Inom de tekniska ämnesområdena har också skett ändringar. Lektoratet i trädgårdsteknik överfördes 1981 till institutionen för lantmästar- och trädgårdstekniker-utbildningen, LTU. Forsknings- och försöksverksamheten fick också nya former i avdelningen för park- och trädgårdsteknik som tillhör institutionen för lantbruksteknik i Ultuna. Avdelningen inhystes först i gamla hovbeslagsskolan med tillhörande hästoperationssal, men flyttade sedan till mer ändamålsenliga lokaler i mejeribyggnaden.

År 1995 överfördes lektoratet i trädgårdsteknik till avdelningen som dessutom utökades med en professur samt ytterligare ett lektorat i markbyggnads-teknik.Vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik i Lund tillkom en avdelning för trädgårdsnäringens byggnads- och klimatteknik år 1968 och en professur i trädgårdsteknik, särskilt energifrågor inrättades år 1985, då avdelningen flyttades till Apelgården, Alnarp. Professurens inriktning ändrades 1990 till trädgårdsnäringens byggnads- och klimatteknik. Statens maskinprovningar har funnits i Alnarp alltsedan Lantbruksinstitutets dagar och de erhöll i början av 70-talet nya ändamålsenliga lokaler.

Nordiska Genbanken, som inrättades 1979 av Nordiska Ministerrådet flyttade 1983 in i gamla hovbeslagsskolan med sin kontorsdel medan frölagret inrättades i gamla ostlagret i mejeribyggnaden. Södra trädgårdsförsöksdistriktsstationen, som också varit inhyst i hovbeslagskolan, avvecklades år 1993. Skogsfakulteten fick 1988 en replipunkt på Alnarp genom tillkomsten av enheten för sydvensk skogsforskning, som fick ta i anspråk gamla tjänstebostäder för institutets lärare. Balsgård lösgjorde sig från Alnarps överhöghet och blev den 1 juli 1992 självständig institution varvid namnet ändrades till hortikulturell växtförädling. Försöksavdelningen för norrländsk trädgårdsodling kastade också sitt Alnarpsok och inordnades 1993 i institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap.

1990-talet har inneburit svåra påfrestningar med besparingar, som tvingat fram interna utredningar om utbildningen av hortonomer, lantmästare, trädgårds- och landskapsingenjörer. Det har medfört stora förändringar av kursutbud och utbildningens dimensionering vid Alnarp. Lantmästar- och trädgårdsteknikerutbildningen har omvandlats till tvååriga program och hortonomutbildningen är nu i sin helhet förlagd till Alnarp. Landskapsarkitektutbildning kan numera också helt genomföras på Alnarp.

Det senaste tillskottet av institutioner vid Alnarp är jordbrukets biosystem och teknologi som tillkom 1994 genom sammanslagning av tjänster vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik i Lund med LTU:s lantmästaravdelning jämte södra jordbruks- och husdjursförsöken i Alnarp. Lärarna vid LTU:s trädgårdsavdelning överfördes samtidigt till trädgårdsvetenskap, växtskyddsvetenskap, lantbruksteknik och landskapsplanering. Institutionen för statistik, data och informationslära har vidare fått en replipunkt i den byggnad där Alnarps trädgårdsskola en gång verkade.

Historiken känns kanske inte så angelägen när det gäller de senaste årens utveckling på Alnarp eftersom man befinner sig mitt uppe i skeendet. Framställningen ovan har nog komprimerats i takt med en till synes accelererad tidsfaktor - som dock kan vara emeritusbetingad! En avslutande reflektion: Allt var inte bättre förr. Det som var bra kanske dock kan göras bättre och avlänka innovativa forskningsresultat "och Du besinnar vad Du fått ärva av hand och ande i långa led". Utbildningen vid Alnarp har blivit programbunden medan den tidigare programbunda forskningen, försöksverksamheten, har försvunnit.Vi får då hoppas att den fria forskningen kommer att kunna ge utbildningen det undervisningsstöd som erfordras.

Som slutvinjett tror jag att Gabriel Jönssons "Prolog" åter tål att citeras:

"Jämt växer Alnarp till rikets fromma
med forskning, studier och praktik,
med givmild jord och luft från Lomma,
med rosendoft och försöksteknik."

 
     

info: Anette Neldestam ( anette.neldestam@omv.slu.se )