Victor Sjöström och
Selma Lagerlöf kom mycket väl överens. Han åkte till Falun och Mårbacka för att
läsa upp filmmanuskripten. Hon lyssnade och kommenterade fåordigt. Sedan bjöd
Selma Lagerlöf på en supé. Med Mauritz Stiller kom hon tidigt på kant. De
förstod sig aldrig på varandra. Selma Lagerlöf förlät aldrig honom scenerna med
slagsmålet i kyrkan i Gösta Berlings saga. De fanns inte i det ursprungliga filmmanuset
och inte heller i boken.
-Samarbetet mellan Victor
Sjöström och Selma Lagerlöf mellan 1917 och 1920 räcker gott och väl till för
att kunna betecknas som det mest givande samarbetet i Sverige mellan en
framstående författare och en filmregissör, konstaterade Bengt Forslund, producent vid Svenska Filminstitutet, i sin bok
om Victor Sjöström – hans liv och verk.
Ett första initiativ till
filmatisering av Selma Lagerlöfs böcker togs redan 1909. En överlärare föreslog
att Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige borde bli film, men A-B Svenska Biografteaterns
direktör, Charles Magnusson, var inte särskilt intresserad. Selma Lagerlöf
själv var mycket tveksam och förklarade att hon inte tyckte att ”detta kan
genomföras”. Alfred Dalin, som också var överlärare och initiativtagare till
den nya läseboken, ansåg att en film kunde vara direkt skadlig för barnens
fantasi.
Tvåtusen kronor eller…
Det skulle dröja drygt sex år innan ett nytt filminitiativ togs, men vid årsskiftet 1916-1917 skickade en kvinna från Gävle ett brev till Victor Sjöström.
-Det var en Victor Sjöström-beundrare som föreslog att han borde filma Selma Lagerlöfs Tösen från Stormyrtorpet, berättar Jon Wengström, arkivchef, Svenska Filminstitutet.
Victor Sjöström läste romanen och var positiv till berättelsen, men orolig för hur Selma Lagerlöf skulle reagera, ”…kanske hon skulle anse det vara ett helgerån om filmen rörde vid hennes verk”, men hon var inte alls negativ till idén.
I mitten av januari 1917 skickade A-B Svenska Biografteatern ett brev till Selma Lagerlöf: ”Vi taga oss härmed friheten fråga Eder, huruvida Ni vore villig på oss öfverlåta filmatiseringsrätten till Eder berättelse ’Tösen från Stormyrtorpet’…”
Företaget var uppenbarligen mycket angeläget och skickade i början av februari en påminnelse, men då var Selma Lagerlöfs svar redan på väg till Stockholm: ”…angående filmatisering av ’Tösen från Stormyrtorpet’ får jag meddela att jag inte har något att invända mot förslaget” och författaren kom också med förslag till ersättning: ”…att jag lämna tillåtelse mot ett honorar av 2 000 kronor. Men skulle Ni önska göra kontrakt om vissa procent på inkomster, har jag naturligtvis ingenting att invända…”
Denna brevväxling blev början till ett långt och lyckat samarbete mellan Victor Sjöström och Selma Lagerlöf.
Nervöst möte
Victor Sjöström arbetade mycket intensivt under de här åren. Han spelade teater, skrev filmmanus, regisserade film och var dessutom filmskådespelare, ofta i en huvudroll. A-B Svenska Biografteatern förväntade sig att han spelade in två långfilmer om året. För det fick han 100 000 till 120 000 kronor om året – att jämföra med Selma Lagerlöfs 2 000 kronor för filmrättigheterna. Victor Sjöström var både framgångsrik och rik.
Tidigt på våren 1917 skrev han filmmanuskriptet till Tösen från Stormyrtorpet. Victor Sjöström åkte upp till Selma Lagerlöf i Falun för att presentera filmversionen. Han var lite nervös när han knackade på hennes dörr. I det stora biblioteket lyssnade hon på hans uppläsning. Selma Lagerlöf var nöjd med Victor Sjöströms manuskript. Hon föreslog några tänkbara inspelningsplatser och sedan bjöd hon på supé. Under detta möte lades grunden till ett förtroendefullt samarbete.
Parallellt med andra filminspelningar började Victor Sjöström leta efter lämpliga platser att spela in Tösen från Stormyrtorpet, i första hand i Dalarna. Han rekryterade skådespelare som Greta Almroth, som gjorde sitt livs roll som den unga Helga Nilsdotter från Stormyrtorpet. Lars Hanson och Karin Molander fick sina första större filmroller som Gudmund Erlandson i Närlunda respektive Hildur Persson på Älvåkra.
Sommaren 1917 spelades filmen in under drygt fem veckor i trakterna kring Rättvik. Victor Sjöström följde bokens ganska raka berättelse, men han arbetade mer med nya bildlösningar och med fler närbilder än i tidigare filmer. Trots ett dämpat spel lyckades han mycket väl fånga människors avsky, förtvivlan, glädje, hån, saknad och sorg.
Filmen klipptes under sensommaren och den 10 september var det premiär på biografen Röda Kvarn i Stockholm. Selma Lagerlöf erbjöds både att se filmen i förväg och att komma till premiären, men hon tackade nej. Istället passade hon på att se den när den visade för första gången i Göteborg. Victor Sjöström åkte ned för att se filmen tillsammans med henne och för att direkt kunna bemöta eventuell kritik. Efter föreställning reste publiken sig, vände sig och applåderade Selma Lagerlöf och Victor Sjöström. I ett radiokåseri 20 år senare berättade han: ”…det var en ganska stor glädje och tillfredsställelse för mig … filmen hade … tagit ett socialt jättesteg uppåt … i en finare salong kunde vi inte bli mottagna än i Selma Lagerlöfs.”
Selma Lagerlöf var också glad och nöjd. Hon tyckte att filmen var kärleksfullt gjord: ”Jag hade aldrig vågat hoppas, att det skulle bli så vackert och bra.”
I Sverige distribuerades 13 kopior och till utlandet såldes ytterligare ett 70-tal. Det var i båda fallen nya rekord.
En film om året
I filmatiseringen såg Selma Lagerlöf nya möjligheter att nå ut till en bredare publik, att använda en teknik som var högsta mode och att öka intäkterna på sitt författarskap. Hon kontaktade Svenska Biografteatern och berättade att ett konkurrerande filmbolag erbjudit sig att köpa filmrätten till hela hennes produktion. Victor Sjöström skickades omedelbart upp till Falun för att förhandla med Selma Lagerlöf. Det slutade med ett femårskontrakt i vilket Svenska Biografteatern garanterade minst en Lagerlöf-produktion om året. Under 1919 hade inte mindre än fyra filmer premiär, nämligen Ingmarsönerna I och II (Victor Sjöström), Herr Arne pengar (Mauritz Stiller) och Dunungen (Ivan Hedqvist)
Victor Sjöström hade funderat på att filma Liljecronas hem, men han tyckte att den var svårgripbar. Istället gav han sig i kast med Jerusalem och Ingmarssönerna. Bokens inledande kapitel om 52 sidor räckte till två långfilmer som visades vid en speciell festföreställning på Röda Kvarn nyårsdagen 1919 medan den riktiga premiären genomfördes senare i januari. Publikt blev filmen en succé. I Stockholm sågs filmens första del av 196 000 personer i en stad med ungefär 400 000 invånare.
Victor Sjöström började direkt spela in nästa del Karin Ingmarsdotter och det var premiär i januari 1920. Kritikerna var svala och tyckte att det var ”bara var en fortsättning”, men biopubliken uppskattade den, inte minst i landsorten där filmen i början drog in rekordkassor. Victor Sjöström började emellertid samtidigt bli fundersam och vädrade oro för att ”fastna i bondfilmsmiljö”. Han började se sig om efter nya manuskriptet och miljöer. Internationellt blev filmen mycket mer uppmärksammad än Ingmarssönerna, inte minst för de dramatiska scenerna i vårfloden och med den sönderslagna klockan.
Berömd trickfilm
Efter premiären på Karin Ingmarsdotter 1920 satte Victor Sjöström omedelbart igång med Körkarlen som skulle bli hans mästerverk och som senare gav honom till ett namn i absolut världsklass. Selma Lagerlöf hade ifrågasatt möjligheterna att filmatisera boken. Victor Sjöström insåg också svårigheter att på filmduken gestalta det litterära verkets starka inslag av mystik och ockultism. Han bestämde sig i alla fall för att försöka och stängde in sig på ett vindsrum i ett gästgiveri. Efter åtta dagar var manuskriptet klart.
I april åkte Victor Sjöström till Mårbacka för att presentera filmversionen. Efter ungefär två timmars uppläsning sa Selma Lagerlöf: ”Nu ska vi se om maten är färdig.” Victor Sjöström var emellertid relativt säker på att hon tyckte om manuskriptet och när de hade satt sig till bords frågade hon: ”Kanske direktören vill ha en snaps?” Det hade varit en lång resa från Stockholm och en kall vårvinter, berättade Victor Sjöström, så han tackade ja, trots att manuskriptet i mångt och mycket var en lång predikan om nykterhet.
I slutet hade A-B Svenska Biografteatern och Filmindustri AB Skandia blivit Svensk Filmindustri som sedan byggde den nya Filmstaden norr om Stockholm. Selma Lagerlöf ville egentligen att Körkarlen skulle filmas i Landskrona, men Victor Sjöström och filmfotografen Julius Jaenzon valde Råsunda och dess nya ateljéer där de byggde upp gator, gårdar och kyrka med Landskronas miljöer som förebilder. Provfilmningen började i maj med svåra filmningar om natten och komplicerade dubbelkopieringar.
-Dubbelkopierinhar var inte något helt nytt inom filmen, men de var besvärliga och krävande, säger Jon Wengström, arkivchef, Svenska Filminstitutet, och förtydligar:
-De fick bygga upp en scen, mäta upp noga och veva filmen. Sen fick de ändra scenen, backa filmen och veva igen med exakt samma hastighet. De vevade ju filmen för hand.
Julius Jaenzon dubbelkopieringar blev berömda och beundrade liksom hela hans unika, konstnärliga bildspråk. Tekniken användes även i Herr Arnes pengar, där Julius Jaenzon också stod bakom kameran.
Till de centrala rollerna i Körkarlen rekryterade han Hilda Borgström (David Holms fru Anna) och Astrid Holm (slumsyster Edit). Själv spelade Victor Sjöström huvudrollen som den försupne, olycklige och onde David Holm. Om denna rollprestation skriver Bengt Forslund:
”Vid sidan av hans roll som Isak Borg i Smultronstället – 37 år senare (!) – är detta tveklöst hans främsta rollskapelse, och att han då samtidigt regisserat filmen, gör hans insats ännu märkligare.”
Filmen premiärvisades på nyårsdagen 1921 på biografen Röda Kvarn i Stockholm. Mottagandet var mycket positivt på hemmaplan såväl som utomlands. Någon månad senare presenterades den i London och reaktionen var positiv, men den engelske distributören tyckte att det var för mycket sjukdom och elände och hade därför klippt bort en del scener. I slutet av filmen gråter David Holm. Dessa sekvenser klipptes också med motiveringen att engelsk publik inte skulle klara av att se en man gråta.
Körkarlen ses av många experter och filmhistoriker som en av de bästa filmerna genom tiderna, och absolut ett mästerverk inom stumfilmen. Charlie Chaplin var en många beundrare. Victor Sjöström var trogen mot det litterära underlaget samtidigt som han lyckades dramatisera och gestalta det för filmduken. Det var kanske den främsta anledningen till det goda samarbetet med Selma Lagerlöf. Hon kände helt enkelt igen sig
.
Lockade med troll
Redan innan Körkarlen var klar hade Victor Sjöström bestämt sig för att det inte skulle bli fler Lagerlöf-filmer. Som ett världsnamn såg han de nya utmaningarna i USA och Hollywood. Selma Lagerlöf var införstådd att det kunde vara bra med en paus, men hon försökte ändå intressera honom för ”En bortbyting” i Troll och människor: ”…någon saga i den gamla stilen med verkliga troll har Ni ännu inte framfört på film, så att det vore en nyhet…”. Selma Lagerlöf reserverade sig för att Victor Sjöström kanske inte förstod sig på troll.
Det blev inget av med detta initiativ utan Victor Sjöström åkte till USA, men vid ytterligare två tillfällen använde han sig av Selma Lagerlöfs böcker i filmsammanhang. I Hollywood gjorde han 1925 ett försök med Kejsarn av Portugallien som The Tower of Lies, men det blev inte någon framgång. Filmen glömdes mer eller mindre bort och idag finns det inte ens några kopior kvar. Däremot finns det stillbilder som kanske vittnar om förnyelse och nytt bildspråk. Efter hemkomsten till Sverige gjorde han 1944 tillsammans med Gustaf Molander ett nytt försök med samma bok. Victor Sjöström spelade Jan i Skrolycka, men filmen gjorde ingen större lycka.
För Selma Lagerlöf innebär filmen ytterligare framgångar, ökad uppmärksamhet och ökad försäljning av böcker. I ett brev till Victor Sjöström skriver hon: ”…och det var en film, som öppnat hennes ögon. Jag tänker, att det roar Er att höra, att filmer också kan hjälpa fram böckerna…”
Stiller tog över
Eftersom Victor Sjöström hade fullt upp med Jerusalem, Körkarlen och andra engagemang, insåg han att han inte skulle hinna med Herr Arnes pengar. Han frågade därför Mauritz Stiller om han var intresserad av att ta sig an projektet. Efter att ha läst romanen bestämde Mauritz Stiller sig för att spela in filmen. I februari 1919 åkte han till Selma Lagerlöf i Falun för att presentera manuskriptet. Mauritz Stiller hade närmast ordagrant följt romanen varför hon gav klartecken till inspelningen.
Marstrands trånga gränder byggdes upp kring Svenska Biografteaterns ateljéer på Lidingö. En del av de klassiska scenerna på isen togs i bitande kyla utanför Furusund, bland annat det berömda sorgetåget och det infrusna fartyget. Till huvudrollen som Elsalill engagerades Mary Johnson som redan hade ett kontrakt med Svenska Biografteatern.
Mauritz Stiller försökte vara romanen trogen, men han ville samtidigt komprimera berättelsen för att öka tempo och dramatik. Det som Selma Lagerlöf använde boksidor för att förmedla försökte han säga med en enda bild utan någon text. Ändå var han missnöjd med resultatet och att han allt för respektfullt och ordagrant följd bokens berättelse. Inspelningen innebar en hel del problem, förseningar och blev dyrare än beräknat. På nyårsdagen 1921 var det premiär för Herr Arnes pengar.
Selma Lagerlöf var nöjd med filmversionen och hon hade därför inga invändningar när Mauritz Stiller skulle filmatisera hennes roman En herrgårdssägen. Sedan samarbetet med Victor Sjöström var hon van vid att filmmanuskriptet presenterades och att hennes synpunkter beaktades. Mauritz Stiller brydde sig inte om att åka till Selma Lagerlöf utan skickade manuskriptet per post. Hon reagerade snabbt och negativt. Selma Lagerlöf underkände manuskriptet och hon försökte stoppa inspelningen. Genom brev och löften lyckades Svensk Filmindustri till slut övertala henne att godkänna manuskriptet.
Som Gunnar Hede fick Lars Hanson först chansen att provfilma, men sedan valde Mauritz Stiller den ganska oerfarne Einar Hansson. I slutet av maj 1922 började inspelningarna av det som i filmversion fick titeln Gunnar Hedes saga. En del kritiker såg i Mauritz Stillers bildspråk en början till något nytt medan andra uppfattade filmen som en banalisering av kvalificerade litterära verk. Selma Lagerlöf delade sen senare kritiken. Filmprofessorn Gösta Werner har försökt att förstå och formulera bakgrunden till konflikten mellan Mauritz Stiller och Selma Lagerlöf:
”…att hon utom att vara författarinnan bakom de filmade verken bedömde även en rent filmisk formgivning efter snävt litterära normer. Ordet var för henne alltid viktigare än bilden.”
Selma Lagerlöf såg i mångt och mycket filmen som ett sätt att illustrera romanerna medan Mauritz Stiller såg det litterära verket som ett underlag för en ganska fri filmatisering.
Garbo debuterar
Parallellt med En herrgårdssägen hade Mauritz Stiller tillfrågats om han ville filma Gösta Berlings saga. Det hade varit aktuellt i flera år och flera bolag hade varit intresserade. När Selma Lagerlöf fick höra att Mauritz Stiller skulle filma hennes debutroman, försökte hon köpa tillbaka filmrätten utan att lyckas. Selma Lagerlöf kunde inte hindra att Mauritz Stiller fick uppdraget. Hon kunde inte heller föreslå något alternativ, eftersom hennes favorit Victor Sjöström redan var på plats i USA.
Mauritz Stiller försökte övertala Hjalmar Bergman hjälpa till med filmmanuskriptet, men han nekade. Istället involverades Ragnar Hyltén-Cavallius i manusarbetet. Flera kända aktörer var aktuella för huvudrollen som Gösta Berling, exempelvis Gösta Ekman, Lars Hansson och Calle Brisson. Valet föll till slut på Lars Hanson som i den här filmen fick sitt stora genombrott. Rollen som majorskan gick till Gerda Lundequist. Mauritz Stiller behövde två vackra damer som kunde spela Elisabeth och Ebba Dohna. Han frågade Gustaf Molander, som var chef för Dramatens elevskola, om det fanns några unga lämpliga kandidater och han föreslog Greta Gustafsson och Mona Mårtensson. Ingen av dem hade någon större erfarenhet av film. Greta Gustafsson fick en av roller, men Mauritz Stiller uppmanade henne att banta lite.
I mitten av augusti 1923 började inspelningarna i Råsunda. Ekeby med björkar och allt byggdes upp i Filmstaden. Julnatten filmades i Vira bruks nedlagda smedja i Uppland. En del parkscener togs vid Forsmarks bruk. De berömda vinterbilderna med vargarna som jagar släden spelades in på Stora Värtans is utanför Lidingö. Kraftiga schäfrar från polisen fick spela vargar. För att bli mer varglika hängdes tyngder i hundarnas svansar.
Filmens första del hade premiär på biografen Röda Kvarn den 10 mars nedan den andra delen visades en vecka senare. Mauritz Stiller höll ett lite tal innan föreställningen började. Selma Lagerlöf hade bjudits in till premiären, men hon hade tackat nej. Filmbolaget hade övertalat Selma Lagerlöf att i förtext och reklam intyga att filmmanuskriptet bearbetats i samförstånd med henne och att hon godkänt filmen. Selma Lagerlöf fick ångra att hon låtit sig övertalas. Mest upprörd blev hon över slagsmålet i kyrkan. Det fanns inte filmmanuskriptet och definitivt inte i boken. I ett brev klargjorde Selma Lagerlöf att han inte längre fick använda hennes litterära verk, men Mauritz Stiller var redan på väg mot nya utmaningar, i första hand i Hollywood och i sällskap med Greta Garbo som därmed inledde sagolik och mytfylld karriär.
Fick fribiljetter
I boken om Mauritz Stiller återkommer professor Gösta Werner till motsättningarna mellan Mauritz Stiller och Selma Lagerlöfs ambitioner och krav:
”Han var ute efter romanens stoff, dess personer och vad som hände omkring dem. Han ville destillera fram det essentiella i dessa skeenden, förtäta det… Hon ville se sin roman illustrerad, möjligen förkortad, men inte upplöst i sina beståndsdelar…”
Gösta Werner imponeras av Gösta Berlings saga, ”…dess filmiska kraft, dess förmåga att hålla en åskådare fängslad i betydligt över tre timmar.”
Selma Lagerlöfs sannolikt sista kontakt med filmbranschen var i september 1939. Hon hade bjudits in premiären på en fransk version av Körkarlen, men hon tackade nej och hänvisade till sjukdom. ” I ett tillägg till svarsbrevet bad hon också om ”…om 10 stycken biljetter till premiären att utdela bland släktingar och vänner…” I slutet av sitt brev skriver hon också: ”I dag, den 1 september, går här nere på landet ett rykte, att kriget har brutit ut i natt. Jag vet inte om detta kan vara sant…”
Jerusalem nästa
Guldåldern skapades av ett nära och fruktbart samarbete mellan en framstående författare, briljanta regissörer och kreativa fotografer, men vad mer skapade svensk films internationella framgångar.
-Svensk film var nästan först med att lämna ateljéerna och filma utomhus. Ljuset och tempot i filmerna är speciellt. Berättelserna är exotiska för en utländsk publik, förklarar Jon Wengström, arkivchef, Svenska Filminstitutet.
Han har bland annat arbetat med att restaurera de tre Lagerlöf-filmer som finns den dvd-box som lanserades strax före jul.
-I många fall finns inte originalfilmerna utan det är mer eller mindre bearbetade kopior. Många av Svensk Filmindustris filmer försvann på 1940-talet, när filmlagret i Vinterviken brann ned.
För att restaurera exempelvis Körkarlen har Filminstitutet tvingats pussla ihop kopior från flera olika länder och på olika språk. Det är ett tålamodsprövande och kostnadskrävande arbete, men nya projekt står på önskelistan:
-Jag skulle gärna se att vi kunde restaurera Jerusalem-sviten. Bilderna i Till Österlandet är tagna på plats. De är helt fantastiska, säger Jon Wengström.
|
