Du är här:

Sill och strömming


Clupea harengus

Namnsättning


Sill eller strömming betraktas idag som en och samma art. Namnet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet ska sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming. Ordet strömming användes i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön. Det svenska namnet strömming har ett ovisst ursprung, men kan komma från det fornsvenska 'strömling' eller från en diminutiv form av 'strömil', som betyder en som far fram i flock, och som ytterst är avlett av 'strömma'. Namnet strömling återkommer även i andra språk i Östersjöregionen och längs Nordsjön.

Anledningen till att sillen i stora delar av Östersjön givits ett eget namn beror nog till största delen på att arten gradvis ändrar utseende. Även proportionerna mellan olika kroppsdelar förändras ju längre in i Östersjön man kommer. Likaså minskar antalet ryggkotor ju längre norrut man fångar den. En sill från Västerhavet har till exempel ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Ju längre in i Östersjön man fångar strömmingen desto större är dess relativa huvudlängd, och artens fetthalt är lägre i Östersjön jämfört med Västerhavet. Förändringarna beror sannolikt på att den i Östersjön avtagande salthalten utsätter enskilda strömmingar för större och större fysiologisk stress ju längre in man befinner sig i Östersjön.

Ursprungligen marin


Sillen räknas till de ursprungligen havslevande (marina) fiskarterna, och den relativt korta tid (några få tusen år) som gått sedan Östersjön senast blev ett havsområde har inte räckt till för att arten fullständigt ska ha hunnit anpassa sig fysiologiskt till den bräckta miljön. Trots detta leker den med framgång över hela Östersjön.

Lek


Sillen lägger sina romkorn mot bottensubstrat och de klibbiga romkornen fastnar ögonblickligen. Strömmingen föredrar dock att lägga rommen på växtlighet. Dominerande substrattyp är fintrådiga alger. Även stenar, musslor, klippor m.mm. kan användas som underlag. Det enda som den tycks undvika är mjuka sedimentbottnar. Lek förekommer under olika tider på året beroende på var man är. Normalt förekommer två mer framträdande lekperioder under året och man talar oftast om vår- eller höstlek. I Östersjön anses att höstleken var den vanligaste åtminstone från 15 - 1600 talet och ända fram till tiden för andra världskriget. Sedan dess har något hänt och höstlekarnas andel har kraftigt minskat. Sen slutet på 1960-talet utgör de bara några få procent av Östersjöns bestånd. Orsaken är inte klarlagd. Möjligen kan det kopplas till gödningen av Östersjön.Trots att man talar om höst- och vårlek så pågår dessa inte samtidigt i hela Östersjön. Vårlekarna i Stockholms södra skärgård ligger toppen ungefär i början-mitten av juni. Högst upp i Bottenviken sker leken ännu senare. Lekperioden är dessutom ganska utdragen. Man kan faktiskt hitta lekmogen strömming under nästan hela året, men huvuddelen av leken sker mellan cirka 8 och 12°. Det gäller både för vår- och höstlekare.

Strömmingens lek består i att de cirklar några decimeter över botten, ofta på ställen där lite kraftigare trådformiga alger (t.ex. havsmossa) skiljer ut sig från mer fintrådiga alger, typ tråd- och repslick. Enstaka strömmingar bröt sig ur den cirklande gruppen och dök ned i vegetationen där de simmade framåt, vibrerande med kroppen, strök könspapillerna mot algerna under några få sekunder samtidigt som de släppte ut rom respektive mjölke. Under denna korta tid känner de samtidigt av bottensubstratstrukturen med sina bukfenor för att avgöra om substratet är lämpligt för lek. Efter att ha utfört detta anslöt de sig på nytt till den cirklande gruppen varefter nya individ dök ner mot botten. Någon samordning mellan honor och hanar tycktes ej förekomma.

Befruktningsprocenten ligger oftast omkring 98-100 %, och dödligheten är normalt låg under rommens utvecklingstid, omkring 5 - 10 %. Under romstadiet kan ett ganska stort betningstryck på rommen uppträda lokalt. Vanliga romätare är bl.a. mört, storspigg och torsk. Det tycks dock som om de största romförlusterna sker i anslutning till leken eftersom närvaron av stora mängder strömming lätt drar till sig annan fisk.

Matfisk


Strömmingen har sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en viktig del i kosthållet för folken i norra Europa. Den saltade sillen fanns nästan på var mans matsedel under århundraden och var t.ex. en av Hansans absolut viktigaste handelsprodukter. I dag är vi förhållandevis dåliga på att äta strömming. Vi skulle kunna äta avsevärt mer och, vi borde kanske fiska mer för att inte strömmingen ska bli sämre som matfisk.
Arter i texten:
  • Sill/strömming - Clupea harengus
  • Mört - Rutilus rutilus
  • Storspigg - Gasterosteus aculeatus
  • Torsk - Gadus morhua
  • Havsmossa - Ceramium tenuicorne
  • Trådslick - Pilayella
  • Repslick - Ectocarpus

Namnförklaring


Artnamnet harengus kommer från det latinska ordet "arengus" som betyder sandig.

Systematik

:
Rike: Animalia
Stam: Chordata
Klass: Osteichthes
Ordning: Clupeiformes
Familj: Clupeidae
Släkte: Clupea
Systematik
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips:
Aneer, G., 1992, Mindre känt om strömmingen - vår mest kända fiskart (?) - Fauna och flora 87(1): 16-27.

Sidan senast uppdaterad: 2009-04-20
Naturhistoriska riksmuseet
Telefon: 08-519 540 00 (växel)