Tuff start på det nya smala livet

Av Katarina Tornborg
Publicerad 13 oktober 2009 0.05 | Uppdaterad 14 oktober 2009 9.06

Operationen innebar en större förändring än Rasmus Nilsson föreställt sig. Vägen mot ett smalare liv, miniportioner och en ny identitet har börjat.

Malmö. Hemma igen.

Rasmus Nilsson sitter i soffan hemma hos pappa, det är en strålande dag. Solen värmer, himlen är blå. Han är inte helt återställd, vare sig efter gastric bypass-operationen som Sydsvenskan berättade om igår eller efter den magsjuka som också slog till. Det blir till att sitta inne. Och då kommer alla tankar och funderingar. Han har blivit av med många kilon, snart motsvarande en hel människa. Det finns en tomhetskänsla inuti som handlar om att ha laddat och laddat och sedan, ja, vad då?

– Du vet. En överviktig människa är två personer. En inuti och en utanpå. Det är logiskt att den som är inuti kommer fram när den som är utanpå håller på att försvinna.

Och vem den där inre människan är, det återstår att ta reda på. Man vet saker om sig själv och sin inre människa, men långt ifrån allt.

Det är svårt att tro att det bara har gått fjorton dagar sedan han kom hem.

Han är rak i ryggen, rör sig på ett nytt ledigare sätt.

Andningen som var lite jobbig i början, det kändes som om det var svårt att få luft ända ner i magen – ”jag har alltid andats med magen” – har börjat komma lättare och lättare.

Vad du har tappat i vikt!

– Ja, det går nästan lite för fort, nu, men jag har ju varit sjuk.

Att bo hos pappa har känts bra under sjukdomsperiod och återhämtning. Det är mycket att lära.

– Att dricka mjölk och kolsyrade saker till exempel är ingen bra idé. Men jag har gått rejäla promenader.

Rasmus Nilsson är otålig, han vill att allt ska hända nu. Samtidigt vet och inser han att den här operationen inte var så enkel.

– Mycket större, mycket mer än jag kanske tänkte på. Men det är OK. Det är som det ska vara.

Han har inte något sug efter mat.

– Men ett jättesug efter att få tugga. Det är något med konsistensen, känslan.

Knappast konstigt. I fjorton dagar efter operationen får han bara flytande kost, och det är lätt att tröttna på soppor. Man behöver tuggmotståndet.

– Även om jag inte är hungrig, måste jag äta regelbundet.

Det blir nu lite potatismos, mosat ägg och annat som ändå ger lite känsla av riktig mat.

Rastlösheten och otåligheten drog hem honom från Norrtälje tidigare än han hade behövt.

– Men jag tänkte också på de andra, min familj som har ställt upp så mycket, min syster Veronica har varit en klippa under hela den här tiden.

Storasyster Veronica som reser mycket i jobbet, har tagit sin lediga tid till att vara med Rasmus, han ville att hon skulle få vara hemma i Malmö, hon också.

Precis i början kändes allt ganska bra. Men efter en vecka kom en minidepp. Fan fan fan, kan inte allt bara vara klart.

– Jag hade så väldigt, väldigt gärna velat vara med på farfars begravning, det gjorde inte heller humöret bättre. Det gick inte, jag var sjuk.

Han och farfar stod varandra nära.

– Jag kommer att vara med på gravsättningen i alla fall.

Han är färdig med en del av medicineringen, sprutor han var tvungen att ge sig själv varje dag i två veckor.

– Om det hade varit sådana där pennor som dia­betiker har, hade det väl inte vart nåt, men det här var inget kul. Skönt att det är över.

Det är stor skillnad på att ta en spruta och att pierca sig eller ha hål i öronen, enas vi om. Piercing och hål är något man gör för sin egen skull, för försköningen, men det är något läskigt med sprutor man måste ta.

Hans strategi för den närmaste framtiden handlar om att ta det lugnt och vara ifred. Inte ta så många kontakter med kompisar, inte röra sig ute på stan så mycket. Det blir ett sätt att landa. Och att överraska.

Rasmus Nilsson skyddar sig genom att skratta när det blir svårt. Han säger:

– Killar håller oftast de riktigt jobbiga grejerna inom sig, jag också. Att skratta, ta det med vänlighet är ett sätt att hantera jobbiga grejer. Första intervjun i Sydsvenskan, blev ganska, hur ska jag säga, känslomässig.

Men viktig. Han vill dela med sig av sina erfarenheter. Han tycker att det är bra att en ung person som går igenom detta berättar hur det är.

Före operationen hade Rasmus tänkt massor på förändringen, det nya livet, identiteten. De tankarna finns självklart kvar.

Hans flickkompisar, till exempel, uttryckte oro för att han skulle förändras alltför mycket, bli en annan Rasmus helt och hållet.

Men så tror han inte att det blir.

– Jag vill gärna ha mer attityd, kommer att få mer attityd, den tyste och blyge Rasmus kommer inte att vara lika ledande längre.

Den självkänsla och säkerhet han har inombords, ska få chansen att växa sig stark.

Ny kille, en helt ny garderob. Rasmus Nilsson gillar fina saker, bra kvalitet och många olika stilar. Men än är det inte dags för någon större shoppingrunda.

Hur lång tid tror du att processen tar?

Han tänker ett bra tag.

– Omkring ett år, tror jag.

Vad längtar du allra mest efter?

– Att åka till Las Vegas med pappa, kanske? frågar pappa som sticker in huvudet i vardagsrummet.

– Tyst med dig, säger Rasmus.

– Det jag längtar allra mest efter är nästa vår och sommar. Då kommer jag att känna mig som en ny och färdig kille.

Att ångra operationen finns inte på kartan.

– Jag tänker inte så, det är inget jag kan eller vill ångra. Hade jag väntat och misslyckats på andra sätt hade jag ångrat mig resten av livet.

Så har Rasmus Nilssons vikt förändrats

158,7 kilo
Slutet av maj 2009.

145 kilo
1 september.

140,9 kilo
14 september (dagen före operationen).

131 kilo
1 oktober.

Den här artikeln berör:

Sponsrade länkar från Eniro